Försvarsmekanismer aktiveras i förhållande till dem
Känslor av lidandets meningslöshet, livets korthet, ens fundamentala övergivenhet, etc – vilka, på en högre nivå, formuleras som de ”eviga frågorna” – kan antas vara mycket ångestväckande. Ett antagande är att vi alla behöver hantera dessa känslor på ett eller annat sätt, de är oss helt enkelt övermäktiga. Religionen som ett sätt att undkomma eller få lite distans till sådana känslor och frågor. Ångest kan modereras eller hållas borta med hjälp av olika copingstrategier. Dessa tjänar samma syfte, men innebär en större eller mindre inskränkning av individens fungerande. Religionen har av många författare (Freud m fl) uppfattats vara – även, eller uteslutande detta – ett ramverk av sådana copingstrategier. Religiösa och andliga läror och tolkningstraditioner är dock sinsemellan mycket olika. En bakomliggande hypotes för denna studie är att olika tankesystem eller ramverk inom den religiösa-andliga sfären medför olika stor inskränkning av individens möjlighet att fungera, genom att de faktiskt aktiverar eller sanktionerar olika copingstrategier. Ett sätt att undersöka detta kan vara att fråga anhängare av olika läror hur de upplever och besvarar de eviga frågorna.
Det är dock inget enkelt ett-till-ett-förhållande som antas föreligga mellan svaren som ges och vilken eller vilka copingstrategier individen använder sig av. En bakomliggande hypotes för denna studie är emellertid att paralleller som kan påvisas (enligt principen ”guilt by association” berättar något om ett tryck eller ett spänningsfält som den aktuella individen har att leva under och försöka navigera. På gruppnivå kommer detta också att skilja olika lärors anhängare från varandra. Hypotesen är vidare att det tryck som tankesystemet utövar kommer att vara märkbart såväl hos dem som innan sitt möte med det aktuella tankesystemet har ett relativt moget och stabilt psyke – vilket i detta sammanhang handlar om att de förmår använda sig av företrädesvis högre eller mer mogna copingstrategier – såväl som hos dem som innan har ett mera instabilt psyke och har att förlita sig på försvarsmekanismer från lägre nivåer. Detta kommer alltså vara märkbart på gruppnivå.
Att man ska ha valt sina egna föräldrar, och/eller att man benämner svåra livserfarenheter ”förklädd kärlek” (utifrån föreställningen att alla erfarenheter syftar till att utveckla oss mot fullkomning), har uppenbara likheter med de reaktioner man finner också hos t ex misshandlade partners och försummade barn som vill lägga skulden på sig själva. Vi har inom oss en beredskap för att kunna retirera till mera basala medvetandenivåer, och att kunna aktivera försvarsmekanismer (introjektion, identifikation med aggressor, ”freeze”, o s v) för att kunna parera eller moderera smärtsamma eller ångestväckande erfarenheter. Är det sannolikt att en individ kan leva med ett föreställningsvärld, ett kognitivt material, som i många stycken kunde vara en ”verbalisering” av mycket primitiva försvar, utan att individens livsupplevelse och kognitiva förmåga inskränks? Bakom hypotesen för denna studie ligger antagandet att det en sådan åtskillnad knappast är möjlig att göra/upprätthålla.