ASC 3-4
Dubbelt. Någon förklarar sitt intresse för att försöka förändra sig på ett ganska avväpnande sätt. “Jag är väl i det läget nu så att jag behöver det. Jag menar det är mitt sätt att lära mig.”
Värjer sig emot att försvara en viss lära in extenso.
Att uppleva och försöka beskriva en komplex, nästan omöjlig, utmaning. “Därifrån till att kunna hantera det, och stå lugn, och iaktta. Och det är klart att jag också liksom blir jätteupprörd om nån far illa och… Man läser om föräldrar som misshandlar ett barn till exempel. Då står ju inte jag bara lugn då utan…”
Rytm, något dynamiskt. Att inget tillstånd regerar psyket helt och hållet vid ett givet ögonblick. Men också detta ibland, kanske, på ett rytmiskt vis?
Ens erfarenheter från föräldrar verkar kunna reflekteras i alla olika “gudomligheter” som finns inom NA. Utomjordiska civilsationer, universum, moder jord, Gud, änglar, äldre bröder… Hur få ihop detta med AMB? (Den som menar att vi är “lämnade” åt vårt öde är också någon som spontant inte berättar något om sina uppväxterfarenheter.)
Känner närvaron av något större. Men ingen garanti för att alltid mår bra, ibland känner hopplöst (g18)
Är mycket observanta på att vissa arter av NA går för långt i sina tolkningar eller generaliseringar. Dessa avarter vill man inte bli förknippade med. En person berättar att hon läser vissa böcker som hon beskriver som “gränsfall”. Den är kommersiell, men har ändå inslag som hon inspireras av. “Tänk på en bil så det din imorgon ungefär.”
Enligt principen släkten är värst tycks omdömen ibland bli väl hårda om uttolkningar som egentligen inte ligger så långt från de egna. “Krimskrams”, “genomkommersiellt”. Är man nöjd med det banala, då säger det något. Om man alltför mycket önskar distansera sig från det potentiellt banala i NA så säger det också något. Att omfatta se på livet och resonera om det utifrån NA tycks för en del av mina informanter vara något kluvet. Inte bara för att de skäms inför mig som intervjuare utan också för att det gång på gång sätter något på spel.
Det finns ett ideal av strävsamhet och av att uthärda. Överfört till en psykoterapeutisk kontext kanske man, ställd inför ett sådant resonemang, skulle resonera att personen: Rationaliserar? Isolerar? Intellektualiserar? Identifierar sig med aggressor, det vill säga man har förtjänat sitt straff. “Sen det är klart det är jobbigt att vara människa, men det är på jobbiga saker vi lär oss. Vi lär oss ju inte annars, om vi inte går igenom elände” (ö52) Men här är det inbyggt i själva läran. NA går ut på detta, ger inte så mycket utrymme för alternativa synsätt! Eventuellt måste man gå mindre på den faktiska ordalydelsen, och mer på hur det sägs – och vad som eventuellt sägs också, för att moderera. (ö52)
MARKÖRER
Riskabelt att ha en fast, färdig bild av vad som är det rätta i det här sammanhanget. Den rätta guden, eller så här säger skriften och såhär, det är livsfarligt
Vara optimist i det stora perspektivet, men pessimist i det lilla.
Mera filosofiskt… Språket är ett problem, diskurser, att sätta in i system.
Någon upplever behovet av att komplettera de stora perspektiven hos sin primära lära, med andra böcker som är mera konkreta, vägledande. “Man ser allting i ett stort förlopp och man ser en ganska klar karta över hur det fungerar. Som komplement sennså är det… Hur gör jag? Hur ska jag göra? Okej, det är såhär det funkar, men hur ska jag göra? Ungefär som man ser en karta. Ja, men nu ser jag hur den är hit eller dit, men hur kommer jag till första stationen? Och då är dom här andra böckerna mycket mer handböcker” (ö60)
Att tala om “människorna” som har ett större ansvar än vad man tror. Dialektalt, eller avspeglar en upplevelse? (ö2)
Det är upplevelsen av något som är det intressanta, inte den konkreta händelsen. Hur man tar det man är med om. Detta ger sedan upphov till nya händelser som kan ge samma upplevelse. (ö66)
Något som nästan liknar “det omedvetna”. “Det är inte så svart och vitt. [Som att jag risker inbrottstjuvar när jag satt in larm och visualiserat tjuvar som skulle kunna komma.] Det är liksom nån slags intention i tänkandet, och laddningen, och det handlar om andra saker.” (ö66)
En komplex bild av den bibliske figuren Jesus. En vision av Jesus i en kyrka. Och han var inte sockersöt som man är van från bilderna, utan såg fräck och uppkäftig ut. Det var befriande att se honom (ö5) Också läst hos Marianne Fredriksson att han levde ett vanligt liv, med familj. Men gjorde allt det fantastiska också. Tillfrågad om hur de olika delarna går att förena (tidigare berättat om Jesus som modell för något väldigt sublimt och upphöjt), blir intervjupersonen tveksam och verkar lite skamsen (ö5) Är detta ambivalens, eller mera splittrat, inte tillräckligt genomtänkt?