Också för II-axeln gäller att förekomsten av sådant som hör hemma längre ned på skalan säger inte så mycket, om det inte blir för dominerande eller kanske ”perverst” (?), men frånvaron av sådant som hör till de högre nivåerna (aspekter av ambivalens) gör det.
II-axeln handlar om hur individen fungerar under inflytande av den specifika läran eller gemenskapen (religiös, ideologisk, även politisk). Två faktorer som påverkar: Dels den specifika läran eller gemenskapen (Den helige Fransiscus ord på en retreat, verus en demagogisk Hitler i radion under brinnande krig), dels individens respons på detta, hennes inneboende tendenser eller resurser, och mer eller mindre omedvetna önskningar. Var individen hamnar på II-axeln beror på en mix av dessa två faktorer, det är ”en dans”.
Lägre nivåer på II-axeln. Det finns sådant som knäcker nästan vem som helst och skulle få oss att prestera under vår egentliga nivå. Och det finns sådant som bara lockar vissa, och kanske bara för en tid, och bara till en viss grad. Detta kan vara en regression som kan vara såväl problematisk som gynnsam. (Även om den postiva regressionen oftast inte är så långvarig eller frekvent att det är berättigat att placera individen efter denna?)
Om de högre nivåerna på II-axeln kan sägas, att omvänt mot de lägre nivåerna, så finns det faktorer som kan få individen att fungera på en högre nivå än vad hon eller han tenderar att göra i mötet med vardagens utmaningar och påfrestningar. Detta kan vara att hon eller han får ”något att tro på”, inflytandet från människor som vill henne väl, som håller henne sällskap och månar om henne. Att till exempel klara av att byta drogerna och ett destruktivt umgänge mot löparskorna, eller en församling, ”ett liv med Jesus”, kan så klart få goda effekter. Att inte längre vara jagad (inbillat, som en följd av drogruset, eller verkligt, som under perioder av abstinens, när man rör sig bland vanliga, skötsamma människor på stan, eller jagad av personer som man är skyldig pengar, eller av minnet av dem man svikit, t ex) gör så klart att individen kan börja att fungera med mindre inslag av primitiva försvar, helt oavsett vad som är individens egentliga nivå.
Nivå 4 är en hög nivå, som när det till fullo har uppnåtts innebär att individen slutit fred med sig själv och världen. ”Världen är som jag, och jag är som världen.” En hyfsat gynnsam personlighetsutveckling leder fram till något sådant.
Varför tar inte alla steget över till nivå 5? Nivå 5 ska inte uppfattas som ytterligare en mognadsnivå. Varför tar inte alla steget hit? Kanske beror det på temperament, tillfälligheter, intresse?
Det kan också vara så att denna skara – på nivå 4 – i själva verket inrymmer flera subgrupper, som befinner sig på skilda nivåer av ett annat slags mognad, vilken är i mindre grad ”livsloppsgenererad”. Istället bygger den på ackumulerad erfarenhet från många levda inkarnationer, där varje ålderdom upprepar den tidigare i princip, men på en annan nivå har något ytterligare lagts till det förra livet. Sådant hypotetiserar den transpersonella psykologin om (ref). Ja och mina respondenter också, för övrigt.
Den lära som individen med en andlighet av S-typ omfattar behöver inte vara förenklad i och för sig. Denna kan tvärtemot vara relativt avancerade, med stor förklaringskraft. Men sammantaget med individen, som i normala fall fungerar på en neurotisk nivå, blir resultatet eller verkan simplifierande. Hur kan detta komma sig? Tankar om reinkarnation och karma skulle kunna förklara mycket, men de kan också lätt göra något med individens tänkande och kännande. Det fokus på den individuella andens karriär ofta både pressar och frestar individen att med avseende på organisationsnivå fungera på en simplar nivå än vad som vore naturligt för henne.
Individer t ex i gruppen ”Inkluderande” kan, förutom rent ideologiska eller teologiska invändningar, som kan vara giltiga eller inte, kan förmärka att det är något ”som saknas”. Frågor de kan ställa sig är: ”Hur kan de så självklart hävda att alla är upphov till sitt eget öde? Utan att darra på manchetten? Hur kan de tyckas så beredda att kompromissa med sin medmänsklighet? De tycks så långt från ”undret”, från insikten om att ’Herren ger och Herren tar’…”
Det naturliga är väl att individen har en andlighet som svarar mot hennes mognadsnivå.
Att en lära kan såväl fresta som pressa individen att fungera på en lägre nivå utgör ett slags ”påverkansdynamik”.