”VI SKA UTVECKLAS TILL, TYP, JESUS. NÄR VI ÄR I MÅL SÅ ÄR VI VÄL SOM HAN”

(Innehållsrik och lång version av det som senare kortades av till psykologexamensuppsatsen “Ny andlighet, men gamla utmaningar”)

VI SKA UTVECKLAS TILL, TYP, JESUS. NÄR VI ÄR I MÅL SÅ ÄR VI VÄL SOM HAN”

Intervjuer med elva anhängare av new age/nyandlighet

Stefan Hellsten

Samtidigt med att intresset för traditionell religion mattats av i västvärlden har det skett en tillväxt av en holistisk, individualistisk och framstegsoptimistisk andlighet, så kallad nyandlighet eller new age. Kognitionspsykologisk och anknytningsteoretisk forskning har visat att anhängare av denna andlighet på gruppnivå har säregen profil som eventuellt korrelerar med psykisk ohälsa. Syftet med denna studie var att undersöka i vilken grad denna grupp erkände de s k existentiella villkoren, vilket utifrån psykoanalytisk teori och erfarenhet kan ses som en förutsättning för psykiskt välmående. Intervjuer med elva anhängare genomfördes under 2009/2010. Data visade att informanterna i hög grad underkände dessa villkor eller begränsningar, vilket kan tolkas i samma riktning som tidigare forskningsresultat. Vid sidan av en möjlig individuell disposition föreslås en påverkan som utgår från själva tankesystemet vara en inte obetydlig faktor i dessa resultat. Vad som kan ligga till grund för individuella skillnader diskuteras.

Betraktad såhär från en fläck på jorden där kyrkorna står tomma (Centrum för Samtidsanalys, 2009, februari; Frisk & Åkerbäck, 2013, s. 31) och i slutet av en universitetsutbildning som till stor del ändå handlat om att förstå något om människans inre och hur hon ser på sitt liv, men där ämnet religion i stort sett inte berörts, kunde man lockas att tro att den senare verkligen har spelat ut sin roll. Ungefär som Sigmund Freud (1927/2008, s. 371) för snart hundra år sedan förutspådde skulle ske.

Men det stämmer ju bara inte. Dels är en majoritet av jordens befolkning alltjämt troende och via migration till Sverige och vårt närområde är det rimligt att förmoda att religiösa eller andliga föreställningsvärldar även framöver kommer att spela en roll i konsultations- och terapisituationer. Dels verkar den sekulariseringsprocess som pågått i vår del av världen ha ersatts av något som inte är mer rationellt (Freud, 1927/2008, s. 367ff) än vad som fanns här innan. Oberoende mätningar visar att svensken hyser en mängd föreställningar om tillvaron, om en hinsides verklighet och om metafysiska samband och fenomen, som vetenskapen inte kan belägga. Resultaten är likartade i andra västländer, som USA och Storbritannien. Acceptansen eller intresset för sådant som reinkarnation, varsel, telepati, kommunikation med avlidna anhöriga, mm, är stor (Boström, 2008, 16 juli; Centrum för Samtidsanalys, 2009, februari).

Sammantaget brukar sådana föreställningar hänföras till det som kallas ”new age” och till vissa delar av den så kallade ”nyandligheten”. Den här studien kommer fokusera på denna typ av andlighet.

Tecken i tiden

En läsning av tevetablån för en vecka i månadsskiftet november-december 2014 (29/11-5/12) ger vid handen att det visas åtminstone sex olika realityserier med föregivna experter på andar och övernaturliga fenomen som är allmänheten behjälpliga med att lösa olika problem: Medium i lagens namn, Rescue mediums, Det okända, Ghost Hunters, samt Onda andars hus (samtliga i Kanal 7, som ingår i TV4). Till detta ska läggas höstens storsatsning i genren: ”En natt på slottet”. Den senare är en originalserie i åtta avsnitt, där kända svenskar får tillbringa en natt på Bogesunds Slott utanför Vaxholm i sällskap av ”nordens främsta och mest respekterade medium Lena Ranehag”. På TV4:s hemsida (TV4, u.å.) går det vidare att läsa att ”Lena kommer vara länken mellan stjärnorna och andevärlden, stjärnorna kommer få en glimt av sin framtid, möta det förflutna och få uppleva andevärlden”.

I SVT 2 visas denna vecka ett avsnitt av ”Från Sverige till himlen”, som på kanalens hemsida (SvT Play, u.å.) presenteras som en ”[s]vensk livsåskådningsserie”, med programledaren Anna Lindman. Veckans avsnitt beskrivs såhär:

Anna åker till Karlstad och träffar Anna-Lena, som kallar sig medium och säger sig kunna hitta försvunna saker, tala med döda och se vem som kommer runt knuten. Anna-Lena är född i Lappland och fick veta redan när hon var liten att hon hade särskilda gåvor, men vem som helst kan lära sig, menar hon och tar med Anna ut för att öva.

Hammer (2004) kommenterar en IKEA-katalog där kunderna uppmanas att inreda på ett visst sätt för att ”energin ska strömma fritt”. En färg förordas för dess helande kvaliteter. Författaren skriver att ”det som för bara ett tiotal år sedan hade uppfattats som ett lagom kontroversiellt och exotiskt intresse är idag närapå en del av den svenska genomsnittskulturen” (s. 16). En reporter från Dagens Nyheter beskriver i reportaget ”Andligt smörgåsbord eller kulturell Prozac – de nya tiden är här” (Utterström, 2014, 13 april) hur överraskad han blir av att hitta representanter från Korskyrkan på en Kropp och själ-mässa i Solnahallen, omgivna av en mängd aktiviteter och tjänster av new age-karaktär. ”Vill du bli frisk? Vi ber för rygg- och ledbesvär, huvudvärk, allergier, syn- eller hörselproblem, smärtor eller skador i kroppen m m”, står det på kyrkans banderoll. Reportern tänker tillbaka på sin uppväxt i ett frikyrkligt hem: ”De som mediterade med kristaller eller ägnade sig åt reikihealing var förtappade själar. Till och med psykologen Lars-Eric Uneståhl, som hjälpt elitidrottsmän med mental träning, ansågs suspekt och eventuellt i förbindelse med onda makter” (s. 15).

Även Svenska kyrkan har tagit intryck av dessa nya strömningar. I Engelbrektskyrkan i Stockholm arrangerades under en period gudstjänster med ”Oneness-blessing”, även kallad ”deeksha” (Oneness University, u.å.). Kyrkans tidning fanns på plats under premiären och rapporterade om ovanligt många och aktiva besökare, samt om en relativt låg medelålder:

Förra onsdagen tog sig ungefär fyrahundra personer genom regn och blåst till Engelbrektskyrkan i Stockholm för att närvara vid Europas första gudstjänst med Oneness-blessing. Det var onekligen en ovanlig kväll, det hör inte till vanligheten att kyrkan är fullsatt på en vardagskväll. Det hör inte heller till vanligheten att så många aktivt deltar i mässan och inte heller att medelåldern på besökarna är mellan 35 och 40 år (Hägglund, 2009, 12 november).

Den kristet orienterade hemsidan BibelFokus (Jareteg, 2010, 29 oktober) kommenterar arrangemanget: ”Svenska kyrkan erbjuder det ockulta ’andedopet’ i mässan!”

Motkrafter finns även. Föreningen Humanisterna bedrev hösten 2009 en uppmärksammad kampanj med tidningsannonser och reklam i det offentliga rummet under parollen ”Gud finns nog inte”. Denna kampanj lever vidare på en hemsida med samma namn (Humanisterna, u.å.). Föreningen Vetenskap och Folkbildning delar ut priset “Årets förvillare” till en person eller organisation som föreningen uppfattar sprider pseudovetenskap (Vetenskap och Folkbildning, u.å.a.). Priset för 2014 tilldelades ”Nyhetsmorgon” i TV4, med motiveringen att programmet bland annat låtit tittarna ta del av

överdrivna påståenden om fördelarna med yoga, se ett inslag med en drömterapeut som också tolkade tittarnas drömmar, samt ett annat med en ’örtterapeut’ om hur man gör sitt eget örtapotek. Medium, spöken och andar har vid flera tillfällen avhandlats och en så kallad djurkommunikatör har fått beskriva sin verksamhet utan att mötas av kritiska frågor (Vetenskap och Folkbildning, u.å.b).

Religionsvetenskaplig bakgrund

Bergstrand (2004) har omarbetat sin tjugo år gamla bok: ”En illusion och dess utveckling – om synen på religion i psykoanalytisk teori” och uppfattar att det är vissa saker han som kristen inte längre behöver argumentera för:

Religionen är inte längre något långsamt döende. Den är en levande verklighet som man måste ta hänsyn till. Man kan inte förstå världspolitiken om man inte förstår religiösa sammanhang. I länder där man förut förföljt all religion utifrån politiska doktriner, har religionen visat sig tillhöra överlevarna, när den gamla makten störtats (Bergstrand, 2004, s. 10).

Författaren skriver vidare att invandringen till Sverige av människor från andra kulturer ställer oss inför dessa frågor på ett tydligare sätt och att den ”apokalyptiska striden” som tidigare var tänkt att stå mellan kommunism och kapitalism numera av många uppfattas som en kraftmätning mellan islam och kristendom.

Wikström (1998) menar att de kristna gemenskaperna i Väst numer utgör en ”kognitiv minoritet” (s. 41). Kärfve (1998) skriver, apropå sina kollegors intresse för sådant som postmodernism, att ”medan samhällsvetenskapen riktat blicken mot luftigare och ’finare’ kulturnivåer har en betydande del av det svenska folket bytt religion” (s. 17).

Statistik.

Ett flertal undersökningar de senaste två decennierna har kunnat belägga en utbredd acceptans för det ”övernaturliga”. Fenomen som informanterna har haft att ta ställning till är t ex telepati, astrologi och reinkarnation. Resultaten är likartade för flera västländer. T ex får reinkarnationstanken stöd av i genomsnitt var fjärde person som tillfrågats.

Frisk (2007b, s. 113) refererar till den europeiska delen av undersökningen World Value Survey från år 2000, som visat att 24,4% trodde på reinkarnation. 44,2% trodde på telepati och 19,1% uppgav att de höll sig med en lyckoamulett. Denna undersökning har genomförts flera gånger tidigare. Frågan om reinkarnation fick i den svenska delen av undersökning 1982 stöd av 17,4%, 1990 av 19,8%, medan det 1999 var 22,3% som bejakade att de trodde på reinkarnation.

Tidningen Dagen (Boström, 2008, 16 juli) i samarbete med Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap vid Högskolan i Dalarna, gjorde 2008 en undersökning av bland annat stödet för nyandliga föreställningar hos allmänheten. Av de 923 personer som tillfrågades svarade 32,8% att de instämde helt eller delvis på frågan: “Jag tror att människan återföds (reinkarnation)”.

Centrum för Samtidsanalys (2009, februari) i samarbete med Demoscope genomförde under hösten-vintern 2008-2009 undersökningen ”Tro och andlighet i Sverige” med 2797 svenskar i åldrarna 15-89 år: På frågan om respondenterna trodde på “Reinkarnation (återfödelse)” svarade 20% i någon grad jakande. Medräknat dem som svarade “Varken eller” så utgjorde denna grupp, som i någon grad trodde eller i vilket fall inte ställde sig avvisande till tanken på reinkarnation, 38%. Yngre och personer upp till pensionsåldern var mer positiva till reinkarnationstanken än äldre. I gruppen 65-89 år var det 12% som trodde på reinkarnation. Reinkarnationstanken var mer populär hos kvinnor. Cirka 30% av dem och 10% av männen bejakade frågan i någon grad. Kvinnor trodde generellt på typiska “new age-fenomen” (telepati, paranormala fenomen, astrologi, mm) i genomsnitt 10-15% mer än männen.

Företaget Ipsos MORI (2012) på uppdrag av Richard Dawkins Foundation for Research and Science (UK) genomförde under 2011 personliga intervjuer med 1136 personer vilka i en tidigare undersökning identifierat sig själva som kristna. På frågan om dessa trodde på ”Reincarnation” svarade 8% ”Completely” och 19% ”To some extent”.

Företaget Harris Interactive (2013, december) genomförde i november 2013 en online-undersökning med 2250 personer bosatta i USA. Denna undersökning gav följande resultat: 24% av de tillfrågade svarade ja på frågan: ”Reincarnation – that you were once another person”. Stödet för ”Astrology” var 29%; ”Ghosts”: 42% och”Miracles”: 72%. I denna undersökning var stödet för reinkarnation ungefär lika starkt i alla åldersgrupper upp till gruppen ”68+” där stödet var ca tio procentenheter lägre. Vidare noterades att stödet för reinkarnation ökat med i genomsnitt 3% sedan mätningen 2005.

Stödet för reinkarnation är möjligen det mest anmärkningsvärda i en kristen kulturkrets. Flera av de andra föreställningarna och fenomenen som adresseras i dessa undersökningar överlappar förmodligen med folklig vidskepelse, som torde ha kunnat samexistera med den länge dominerande religionen, medan tanken att vi kommer att återfödas i en ny fysisk kropp är en jämförelsevis exotisk föreställning.

Hur förstå det som har hänt?

Redan Émile Durkheim talade profetiskt om ett framtida samhälle som är så heterogent att det enda som till slut förenar medborgarna är det faktum att alla uppfattar sig själva och alla andra som autonoma individer. Durkheim ska enligt Hammer (2004) ha uttryckt att religiösa utövare kommer ”att som religionens kärna sätta upp principen att vara sann mot sig själv” (s. 313). Houtman och Aupers (2007) menar att religiositeten har ändrat karaktär:

What we are witnessing today is not so much a disappearance of religion, but rather a relocation of the sacred. Gradually losing its transcendent character, the sacred becomes more and more conceived of as immanent and residing in the deeper layers of the self (Houtman & Aupers, 2007, s. 315).

Farias och Lalljee (2005) har formulerat begreppet ”holististic individualism” för vissa fynd i sin forskning. De menar att något sådant kännetecknar även många som inte intresserar sig specifikt för den nya andligheten:

The construct of holistic individualism has been identified in relation to the New Age but it is plausible to find it applied elsewhere. An obvious example is the growing interest in spirituality within modern societies, a concept that overlaps in many ways with New Age ideas in the way it emphasizes non-ordinary experiences at the individual level and distances itself from communal forms of religion. It may be the case that holistic individualism is a social-cultural phenomenon of which the New Age is merely a precursor” (Farias & Lalljee, 2005, s. 288).

Kärfve (1998) skriver att ”New Age tolkar något essentiellt i det senmoderna samhället och följaktligen kommer att stanna så länge detta består” (s. 28). Frisk (2000) refererar till de amerikanska religionsvetarna James R. Lewis och J. Gordon Melton, som uttryckt att de ser new age som “an integral part of a new, truly pluralistic ‘mainstream'” (s 52).

Definitioner.

Redan att definiera vad religion är för något ställer forskarna inför en svår uppgift. Hammer (2004) menar att det i princip inte låter sig göras, men föreslår att ”religioner rör sig med en uppsättning symboler, berättelser, föreställningar och beteenden som ytterst hänvisar till en översinnlig verklighet” (s. 19). Spiro (1966, refererat i Rizzuto, 1979, s. 3) har uttryckt att religionen är ”an institution consisting of culturally patterned  interactions with culturally postulated superhuman beings”. Bauman (1997) hävdar att ”’Religion’ belongs to a family of curious and often embarrassing concepts which one perfectly understands until one wants to define them” (s. 165). Enligt Carl Gustav Jung, skriver Jones (1991), var religionen

the traditional shepherd of the process of indiviuation. Its symbols and rituals resonate to those repressed but significant aspects of the unconscious, both individual and collective. Religion had served in the past to keep men and women open to their depths (Jones, 1991, s. 5).

I sin studie på populärreligiositet i Dalarna väljer Frisk och Åkerbäck (2013) att definiera religion som en livsåskådning vilken baseras på vissa existentiella och överempiriska antaganden, närmare bestämt “ideologiska element som behandlar meningen med livet, vad som händer efter döden eller föreställningar bortom en empirisk grund som föreställningar om energidimensioner i kroppen eller existensen av bortommänskliga väsen” (s. 18).

I den engelsktalande världen används ”spirituality” för en kategori som är överordnad religion. Har det engelska ”spirituality” samma konnotationer som ”andlighet” har i vårt språk? Eventuellt inte. Att säga ”jag är andlig, men inte religiös” är möjligen något mer förpliktigande än när t ex amerikanen säger ”I’m spiritual, but not religious”. Om det engelska begreppet skriver Chryssides (2007): ”Finally, spirituality is about finding meaning in one’s life: receiving guidance for life, obtaining answers to qustions about why we are here, what the purpose of life is, and what may happen after we die” (s. 14).

Sedan har vi det stora området ”nyreligiositet” (Frisk, 1998), som kan sägas vara en underavdelning till andlighet/spiritualitet, men på samma nivå som religion. Inom religionsforskningen har dock sådan modern andlighet hittills behandlats styvmoderligt och setts som underlägsen eller atypisk jämförd med de stora världsreligionerna (Sutcliffe & Gilhus, 2013, s. 2). Frisk (1998) har föreslagit två underkategorier till nyreligiositet: ”Nyandlighet” respektive ”new age”. Representanter för den första kategorin är ofta organiserade kring en specifik lära och ett tydligare ledarskap (författaren lyfter fram Scientologirörelsen och Hare Krishna som exempel), medan andlighet i den andra kategorin oftare är oorganiserad eller semiorganiserad och med en större frihet för individen att själv definiera sin tro och och hur denna ska praktiseras.

New age, etc.

Den första peer-reviewed artikeln inom det engelska språkområdet som specifikt adresserade och använde beteckningen ”new age” kom 1984 (Sebald, refererat i Sutcliffe & Gilhus, 2013, s. 6). Frisk (2000) har forskat på nyandliga rörelser sedan mitten av 1980-talet och stod även bakom den första studien specifikt på new age i Sverige i mitten av 1990-talet. Hon framhåller att sådan forskning som gjorts i USA inte automatiskt är giltig för svenska förhållanden.

Uppkomst.

Frågan om var, när och hur new age uppstod besvaras på olika sätt i litteraturen. Detta har förmodligen mest att göra med vad olika författare väljer att betona. Hammer (2004, s. 43) lyfter fram att de religiösa eller andliga influenserna till ”new age” och liknande går att spåra tillbaka till romantiken som var en motrörelse till upplysningen. Mesmerism, romantisk panteism, transcendentalism, spiritism, ockultism, är företeelser från den epoken som på olika vägar kommit att bidra till denna moderna andlighet. New age och det ockulta har, enligt Hammer, utgjort ”ett slags tredje spår bredvid kyrkan och det sekulära samhället” (s. 76). Sjödin (2002) lyfter även han fram kopplingen till romantiken och beskriver new age som ”[a] revival of early 19th-century Romanticism” (s. 75). Andra forskare (Kärfve, 1998, s. 19) menar att new age rentav fångat upp eller förvaltar tankegångar som går tillbaka på gnosticismen, en andlig lära som var levande vid tiden för kristendomens uppkomst.

Frisk (2007a) förlägger uppkomsten av new age till slutet av 1960- och början av 1970-talet. Olika strömningar flöt då samman med den utopiska och samhällskritiska ungdomsrörelse som uppstått på den amerikanska västkusten, med hippiekulturen, kampen för de svartas rättigheter, motståndet emot USA:s inblandning i Vietnamkriget, ett ifrågasättande av de ideal som fanns för familjebildning, mm. Rothstein (1997, s. 23) delar uppfattningen att new age och liknande visserligen hade en del av sina rötter längre bakåt i historien, men att det var på den amerikanska västkusten som fenomenet tog form och växte sig starkt. Även Wikström (1998) lyfter fram att det var i Kalifornien på 1960-talet som vaggan till den moderna new age-rörelsen stod. Han skriver att new age var en motkultur till västvärldens konsumism och rörelsen kom också att omfatta en tydlig homogeniseringstanke (s. 28), enligt vilken olika fenomen var möjliga att sammanföra. Framträdande personer inom new age kunde t ex jämställas med den bibliske Kristus, då dessa uppfattades som genomsyrade av samma anda.

Epoken porträtterades i Milos Formans film Hair från 1979.  Titeln på sången ”Age of Aquarius” som inledde filmen syftade t ex på den astrologiska föreställningen att mänskligheten står på tröskeln till Vattumannens tidsålder. Ferguson (1982, refererat i Wikström, 2008, s. 33) menar att tvåtusen år av krig och mörker då är till ända och att en lika lång period av fred och kärlek väntar.

Lära.

Bidrag till själva läran har kommit från olika håll. Begreppet ”new age” myntades ursprungligen av den engelske författarinnan och neoteosofen Alice A. Bailey på 1930-talet (Sutcliffe & Gilhus, 2013). Just teosofin och dess förgrundsgestalt Helena P. Blavatsky anges av flera författare (Rotstein, 1997; Hammer, 2004) som en betydande influens för new age. Teosofin bidrog bland annat med reinkarnationstanken och även föreställningen att människans öde formas av hur hon levt i tidigare liv, så kallad ”karma”. Detta var tankegångar som teosofin i sin tur tagit över från den österländska filosofin men satt sin egen prägel på.

Hammer (1998) skriver om det förra att ”[v]år tids reinkarnationstro är en utpräglad produkt av det moderna: optimistisk, individualistisk, trendkänslig och formulerad i ett språk som passar som hand i handske i en värld präglad av vetenskap och rationalitet” (s. 53). Vad som kännetecknar denna västerländska reinkarnationstanke är bland annat att utvecklingen bygger på ständig progression. Själva beteckningen ”new age” avspeglar denna framstegsoptimism. Utvecklingstanken inom teosofin, skriver Hammer (2000) går ut på att hela världen ”från våra individuella själar till planetsystemen, genomgår en ständig utveckling” (s.23). I detta finns också en naturlig koppling till Darwin, något som oftast saknas i de gängse religionerna och skapelseberättelserna. Dock är utvecklingen enligt teosofi och new age, till skillnad mot evolutionsläran, ”målinriktad” (Hammer, 2000, s. 23). Om det faktum att denna föreställning numera förefaller ha fått så stor acceptans hos gemene man, skriver Hammer (2004): ”På bara fyrtio år har reinkarnation gått från att vara en uppfattning spridd bland medlemmarna i några teosofiska och ockultistiska kretsar till att bli en av vår tids mest allmänt omfattade religiösa föreställningar” (s. 203).

Om det senare begreppet, karma, och dess betydelse idag i den kultur varifrån det hämtades, skriver samme författare:

Det finns ett antal religiösa förklaringsmodeller som skall förklara varför det går den ene gott och den andre illa. I modern folklig hinduism åberopas oftast brott mot taburegler, onda andar, häxeri, besatthet eller planeternas inflytanden. Karma finns kvar som ett teoretiskt begrepp, men används sällan när man i praktiken skall förklara människors lott i livet (Hammer, 2004, s. 110).

Bidrag hämtades även från olika psykologiska skolbildningar, bland annat den humanistiska psykologin, som i USA vid den tiden själv var ett slags motrörelse till behaviorism och psykoanalys. Hammer (2004) skriver att influenser även kom från den amerikanska New Thought/Human Potential-rörelsen och han lyfter fram ett släktskap mellan new age och ett specifikt nordamerikanskt, individualistiskt tänkande, närmare bestämt uppfattningen att ”det är en människas tankar och vilja som gör henne till den hon är: bara man bestämmer sig och satsar helhjärtat kan man förverkliga sina drömmar” (s 53). Influenser kom också från den schweiziske psykoanalytikern Carl Gustav Jung. Jones (1991) lyfter fram vad han ser som en likhet mellan jungiansk teori och new age:

Jungian theory, like its creator, is profoundly introverted and individualistic – each person his or her own church, synagogue, or ashram. One has no need of others; everyone has within the self the collective wisdom of the human race (Jones, 1991, s. 5).

Till skillnad mot sekulära världsåskådningar är synsättet inom new age ”att även svåra upplevelser fyller ett syfte, att de har mening i ljuset av ens andliga utveckling” (Hammer, 2004, s. 17). Vidare finns det en stark tendens

att radikalt avdramatisera ondskan och lidandet. Eftersom det ofta förklaras att vi själva skapar den värld vi lever i, bär vi själva det yttersta ansvaret för det lidande som kan drabba oss. I grunden finns det dock inget som är entydigt ont: de problem vi möter är snarare utmaningar, tillfällen för människosjälen att ta till sig viktiga erfarenheter (Hammer, 2004, s. 143).

Kärfve (1998) skriver att enligt new age “är allt liv en manifestation av det högsta medvetandet, och syftet med all existens är att bringa kärlek, vishet och upplysning till sin fullbordan” (s. 18). Med tiden kommer individen att uppnå emotionell och kognitiv fullkomning. De som redan nått fram till detta avancerade stadium beskrivs som “advanced spiritual beings who are now free from the cycle of reincarnation and who continue to guide humans on Earth from their celestial abodes” (Chryssides, 2007, s. 6). Dessa individer är vad Kärfve (1998, med referens till Max Weber) benämner ”religiösa virtuoser – människor som undfått ljuset och [lever] i dess strålglans” (s. 21).

Denna uppfattning om individens potential, att det ryms ”fantastiska slumrande krafter i människans inre” (Hammer, 2004, s. 55), var något som teosofin och amerikanska positiva tänkande delade. Därtill hävdade Blavatsky att ”[d]en upplysta människan… kunde läsa direkt i Akashakrönikan, ett slags universums egen minnesbank, där samtliga händelser i kosmos hela historia fanns lagrade. Inom människans räckhåll låg inget mindre än allvetande” (Hammer, 2004, s. 55).

Heelas (1996, s. 2) har karaktäriserat new age som ”Self-spirituality”. Gudsbilden är immanent, snarare än transcendent (Hammer, 2004, s. 22). ”Den nya självförgudningen” sammanfattar Kärvfe (1998, s. 17) fenomenet. Frågan om gud är personlig eller opersonlig är inte lätt att slå fast. Sanner (1998) reflekterar över att så mycket inom den nya andligheten beskrivs i termer av kärlek och kommer till slutsatsen att inom denna andlighet är Gud och kärlek i någon mening samma sak: ”I den lära som förkunnas inom New Age betraktas kärleken som något gudomligt – ja, kanske kan man rentav säga att den gud man tillber inom New age är kärleken” (s. 116).

Anhängare av new age hyser ofta också höga tankar om vad denna rörelse ska kunna bidra med till världen. Hammer (2004) skriver om new age-anhängarnas självbild: ”Man tillhör en spjutspets i samhället, en grupp människor med högre kunskap, större insikt, som har kommit längre i sin andliga utveckling” (s. 333). Vitz (1977) skriver på samma tema:

The proponents of New Age spirituality commonly present their position as a radically new worldview. In particular, they reject old cultural paradigms based upon science, secular philosophy, and traditional religion; these are all seen to have ’failed’… The proponents of New Age believe that they have been empowered to initiate a ’millennium of light that will redeem society from its obvious present ills (Vitz, 1977, Kindle location 2010).

Organisation och anhängare.

Enligt Hammer (2004) är det två grupper som attraheras av den nya andligheten, nämligen ungdomar och kvinnor i medelåldern och vad som förenar dem är deras “intensiva sökande efter mening, en egen identitet och en självständig inre röst” (s. 28). Ungdomar konfronteras med insikten att experter kan motsäga varandra. Då finns utrymme för att tänka själv. En annan drivkraft är att definiera ut sig från föräldrar och vuxenvärld. För många kvinnor i medelåldern gäller det att de länge underordnat sig andras behov:

Först mitt i livet inleddes en frigörelseprocess, som kunde innebära både en större tillit till ens egen inre röst men också mycket smärta … Deras önskan att ersätta yttre auktoritet med en inre kompass motsvaras av new age-miljöns betoning på intuition och subjektivitet (Hammer, 2004, s. 29).

Frisk (2000) föreslår, med hänvisning till religionssociologen Meredith B. McGuire, att det går att “se den institutionaliserade religiositeten som mansdominerad, och den ‘moderna religiositeten’ som ett slags kvinnlig protest” (s. 62). Frisk har intervjuat många anhängaren och har utifrån vad dessa berättat om sin sysselsättning även dragit slutsatsen att new age är ett slags folkreligiositet (s. 60).

Förändring över tid.

Även Rothstein (1997) beskriver new age som ”en modern form av folklig religiositet, en religiös nivå som existerar bland vanliga människor parallellt med samhällets officiella religion” (s. 22). Dock lyfter han fram forskning från USA som tyder på att new age där skulle vara på tillbakagång. New age hade, enligt Rothstein, sin storhetstid på 1980-talet och därefter har sådant som kurscenter och bokhandlare specialiserad på sådan litteratur minskat i antal. Han menar att en hel del talar för att new age framöver kommer att bli alltmera organiserad. De verkligt intresserade kommer ansluta sig till speciella rörelser.

Detta skrevs för snart tjugo år sedan, utifrån erfarenheter från en annan del av världen och frågan är om prognosen gäller även för Sverige. Frisk (2007a) tecknar en delvis annan bild. Enligt henne har åtskilligt hänt under början av 2000-talet. Så sent som på 90-talet trodde många att rörelser som Scientologikyrkan och Hare Krishna skulle fortsätta växa, men det har de inte gjort. Däremot har oorganiserad nyreligiositet, som new age, fått allt större acceptansen hos allmänheten.

Eventuellt har new age och liknande, även om själv ett uttryck för detta, allt mera kommit att påverkas av den tendens som Wikström (1998) menar har drabbat många andra institutioner i samhället, nämligen att troheten gentemot idéburna organisationer minskat (s. 42f).  Möjligen går detta också att förstå utifrån den ökade individualisering som flera forskare skriver om. Wikström (1998) menar att det skett en allmän förskjutning mot den ”inre psykologiska upplevelsevärlden” (s. 7) och att ett fokus på inre förvandling är något som hör det sena 1900-talet till. Det handlar om en idealisering av ”den enskilda människans ’andliga förmåga’ att påverka sitt öde och romantiseringen av människans inneboende godhet. Ondska, sjukdom och lidande är snarast en förvillelse” (s. 8). Detta skulle i så fall kunna stämma överens med de forskningsdata som visat att den positiva reinkarnationstanken kunnat få så stort genomslag i befolkningen. Hanegraff (1996, referat i Sutcliffe & Gilhus, 2013, intro) har föreslagit en uppdelning i ett new age ”Stricto”, det vill säga det ursprungliga, upproriska och reformatoriska new age, vilket med tiden har övergått i ett mer individualistiskt new age ”Lato” med större fokus på individuellt självförverkligande. Hammer (2004) ser samma förändring, hur det i rörelsens begynnelse i högre grad talades om hur mänskligheten stod inför en “andlig och samhällelig revolution” (s. 23), medan fokus idag mer är på individens personliga eller andliga förkovran. Andra forskare ifrågasätter om begreppet ”new age” ens är relevant längre. Chryssides (2007) sammanfattar dessa invändningar:

The hippies are passé, and so are their ideology. They were politically left-wing, rejecting the capitalist system and becoming society’s ”drop-outs” in the belief that by so doing they could bring about a new social utopia. Few hippies are still around, and the New Age, far from being in opposition to the capitalist system, has become a multi-million dollar industry (Chryssides, 2007, s. 12).

Hammer (2004) hävdar att antalet intresserade påverkar ett fenomens status. Så länge det bara är några hundra sympatisörer rör det sig om ett excentriskt fenomen. Så snart några tiotusentals anslutit sig handlar det om en intressegrupp eller subkultur. När många miljoner accepterat tankegångarna blir det en del av ett allmänt kollektivt beteende. I USA och Sverige menar Hammer att new age nått fram till ett sådant tredje stadium (s. 95).

Smörgåsbord eller ej?

En ofta använd metafor för att beskriva new age är att denna skulle vara som ett smörgåsbord: ”New age-rörelsens utbud kan liknas vid ett andligt smörgåsbord som man t ex plockar meditation och spiritualism ifrån, eller kanske lite kristaller och alternativa behandlingsformer” (Wikström, 1998, cover). Vitz (1977) skriver om new age i relation till USA där rörelsen uppstod: ”New Agers will include bits and pieces of all the major religions – as well as a good many other things… This smorgasbord of religion seems to be peculiarly American and supported by the social, ethnic, and religious pluralism of American society” (Vitz, 1977, Kindle location 2025).

New age må vara synkretistiskt, det vill säga att denna hämtat influenser från många olika håll, men är det för den skull ett fenomen som är formlöst eller omöjligt att definiera? Hammer (2004) frågar sig om new age enbart är en etikett för ett slags ”åsikternas anarki” (s. 16) eller om det finns något som förbinder de olika delarna? Författaren funderar kring detta utifrån intrycken av en så kallad new age-bokhandel, som han tycker till förväxling påminner om liknande boklådor han sett i andra städer och länder. ”Trots det första intrycket av kaos, verkar det röra sig om en nog så välstrukturerad mångfald”, skriver han (s. 16).

För att undersöka grad av homogenitet inom new age så utvecklade Granqvist och Hagekull (2001) skalan New Age Orientation Scale (NAOS) som innehöll ett antal påståenden om olika föreställningar (t ex ”I think that we are now approaching an entirely new age, that will radically change our view of science, spiritual knowledge, or the true nature of man”; ”The whole cosmos is an unbroken, living whole, that the modern man has lost contact with”, ”One’s world around is mainly a mirror image of one’s inner world, so that outher processes above all reflect one’s inner processes”), samt mer konkreta, praktiska fenomen eller praktiker (t ex ”With the assistance of a ’medium’, it is possible to get in touch with dead people or with life on other planets”, ”There are some objects or places that have a special spiritual meaning, for instance by being surrounded by a certain type of energy”, ”I am convinces that through transference and/or the ability to move things by mere thinking actually work”) som forskarna uppfattade fanns på detta ”smörgåsbord”.

Några påståenden adresserade även de specifika föreställningar som är i fokus för föreliggande studie: ”People live more than one life, so that when they die they will be reborn after some time in another body (reincarnation)”, ”I believe that a person’s deeds are stored in his och her ’karma’”, samt ”Spirituality to me is above all about realizing my true nature or becoming one with cosmos”

I studien (Granqvist & Hagekull, 2001) ingick 193 respondenter: Dels gymnasieelever från de högre klasserna, dels ungdomar från olika kristna ungdomsorganisationer, och dels personer som rekryterats från platser i Stockholm med verksamhet av new age-karaktär. Svaren behandlades därefter statistiskt med hjälp av faktoranalys som gav ett endimensionellt resultat. Om respondenten bejakade ett av påståendena var det troligt att hon eller han höll med också om de övriga.

Psykologisk forskning

Granqvist och Hagekull (2001) kunde visa att det bland anhängarna av new age fanns en stor samsyn kring de påståenden som forskarna låtit dem ta ställning till. En gemensam teologi, om man så vill. Delade anhängarna något mer utöver vissa intressen och en samling föreställningar om hur tillvaron fungerade?

I samma studie (Granqvist & Hagekull, 2001) kombinerades ovanstående enkät med en undersökning som utgick från anknytningsteori. Forskarna ville se om personer vilka var positiva till new age även utmärkte sig i fråga om så kallade anknytningsmönster. Hypotesen var att testpersonerna skulle uppvisa en högre grad av så kallad ”osäker anknytning”, vilket indikerar att individen upplevt de tidiga, nära relationerna i livet som otrygga och vilket hon sedan burit med sig i form av så kallade Internal Working Models (IWM:s). Resultatet av denna del av studien gav också den ett positivt resultat. Personer som fått höga poäng på NAOS-skalan utmärkte sig även för ett sådant ”osäkert” anknytningsmönster. Vid jämförelser (Granqvist, Ivarsson, Broberg & Hagekull, 2007) har det visat sig att personer med en traditionell religiös tro snarare uppvisar en ”trygg” anknytning. Så på gruppnivå finns det sådant som förenar nyandligt intresserade även på ett djupare plan. I den senare undersökningen visade resultaten bland annat att de med höga poäng på NAOS bedömdes ha haft en avsevärt mindre kärleksfull uppväxt, med mer av sådant som avvisande och rollförvirring (”role reversals”) än de som fått låga poäng.

Gruppen nyandliga har också undersökts med olika kognitiva test och personlighetstest. Till exempel har forskarna undersökt sådant som tendens till magiskt tänkande, tunnväggighet och ”congitive loseness” (Farias, Claridge & Lalljee, 2005). Även här har personer med ett nyandligt intresse uppvisat en gemensam och avvikande profil i jämförelse med kontrollgrupperna (ofta traditionellt religiösa och icke-religiösa). Samtliga dessa variabler handlar på ett eller annat vis om en förhöjd känslighet eller associativ/perceptuell rörlighet.

I en undersökning av Farias och Lalljee (2006, refererat i Farias & Granqvist, 2007, s. 126) ombads testdeltagarna kommentera några historier med alldagliga händelser utifrån frågan: ”Hur skulle du tolka den här situationen?” Berättelserna kunde t ex beskriva ett möte med en person som kändes mycket bekant. Istället för att föreslå att det var någon som testpersonen kanske stött på i affären någon dag, eller ens att ”Gud ville att vi skulle mötas”, så förklarade personer med en nyandlig orientering ofta situationer som denna med hjälp av paranormala eller övernaturliga argument: ”Våra själar har förmodligen träffats förut”, eller ”Vi har samma energier som gör att vi känner oss dragna till varandra”.

I ett experiment av Farias et al. (2005) fick testpersonerna sitta framför en dataskärm i ett svagt upplyst rum. På skärmen projicerades 100 punkter vilka växlade i hög hastighet på ett slumpvist sätt under tio minuter. Instruktionen löd att motiv skulle komma att varvas med slumpvisa bilder och att testpersonerna skulle säga till när det kom något som gick att känna igen. Nyandligt orienterade såg signifikant fler motiv (t ex djurmotiv, dansande människor, änglar, etc) än de andra grupperna. Personer med en traditionell religiös orientering såg inte mer än genomsnittet.

Farias och Granqvist (2007, s. 128) skriver att övertygelsen om att ”det finns ingen slump” får personer med ett nyandligt intresse att uppleva magiska samband mellan åtskilligt i sin vardag. Dessa individer förenas alltså inte enbart av vissa tankar eller relationsmönster men de tycks även dela en djupare läggning som gör att de söker meningsfulla kopplingar mellan till synes avlägsna och orelaterade saker och händelser. Författarna menar att deras psykologiska profil också ligger bakom att många byter grupper och aktiviteter ofta utan att knyta nära band, till skillnad mot t ex personer med en vanlig religiös tro som oftare finner sig till rätta i en församling.

I en annan undersökning (Farias & Lalljee, 2005) blev slutsatsen att individer med en nyandlig läggning kännetecknas av något som forskarna valde att kalla ”holistisk individualism”. Detta står för en kombination av två tendenser som annars inte brukar förekomma hos en och samma person, närmare bestämt en individualistisk orientering, som handlar om självförverkligande och att sträva mot sina egna mål, snarare än som del av en grupp, samtidigt som personen uttrycker ”universalistiska” ideal om solidaritet, jämlikhet, att inte vilja konkurrera, utan rentav vilja gå upp i en större ”helhet”. Därtill hade de nyandliga testpersonerna ett säreget sätt att beskriva sig själva. På frågan ”Vem är jag?” angav de synnerligen abstrakta svar. Individer med en kollektivistisk orientering brukar, ombedda att beskriva sig själva, göra detta med omdömen som på ett konkret vis anknyter till deras sociala verklighet (t ex ”Jag är dotter” eller ”jag är bagare”), medan de med en mer individualistisk orientering använder jämförelsevis mer abstrakta omdömen om sig själva (t ex ”Jag är gladlynt). De nyandligt intresserade beskrev sig själva med uttryck som ”jag är en bro”, ”jag är förenad” eller ”jag är en illusion”.

Den nya andligheten skiljer sig från traditionell religion också genom att ofta sakna en personlig Gud med vilken individen kan ha en relation, samt söka tröst och förståelse hos när det behövs (Granqvist, 2014). Detta är speciellt intressant ur ett anknytningsperspektiv. Personer med en ”trygg” anknytning övertar i högre grad sina föräldrars religion och de för då över sina goda erfarenheter på gudsbilden. Även om dessa individer väljer en annan religion än föräldrarna så tenderar de att finna en kärleksfull Gud där. Personer som anammar en nyandlig världsåskådning, med en opersonlig eller frånvarande gudom, antas även de påverkas av sina tidigaste erfarenheter. Granqvist (2014) betonar hur Gud används som ett symboliskt anknytningsobjekt av den med säker anknytning på ett vis som ligger djupare än att bara vara en medveten föreställning. I subliminala experiment har det gått att påvisa att dessa individer har tillgång till en ”trygg hamn” inom sig som de automatiskt söker stöd hos i t ex en stressfull situation.

Varför blir någon intresserad av new age?

Farias och Granqvist (2007) föreslår att en kombination av biologi (kognitiv stil och personlighetsdrag) ihop med tidiga relationserfarenheter kan förklara varför många söker sig till nyandligheten. En person med läggning för magiskt tänkande, eller som har upplevt otrygghet i sina tidiga relationer, behöver för den skull inte söka sig till en sådan världsåskådning, men sannolikheten är större. Författarna skriver att de undersökningar som dittills gjorts har

uniformly and strongly supported the compensation hypothesis. Individuals who, according to self-reports or independent judges, have experienced parental insensitivity while growing up are particulary inclined to endorse the New Age” (Farias & Granqvist, 2007, s. 141).

 Den nyandliga världsåskådningen och kulturen uppvisar helt enkelt vissa karaktäristiska drag som förmodligen kan kännas välbekanta för den som utsatts för t ex försummelse eller övergrepp under de formativa barndomsåren. På grund av att longitudinella studier ännu så länge saknas går det dock inte utesluta att det är själva intresset för de nyandliga tankarna och aktiviteterna som formar anhängarna, tillägger de.

Mår anhängarna sämre?

Att personer som intresserar sig för nyandlighet på gruppnivå utmärker sig för vissa tendenser som i normalpopulationen kan kopplas till ett förhöjt lidande är väl belagt. Om detta betyder att de nyandliga mår sämre än genomsnittet är dock omdebatterat. Vissa forskare (Farias, Underwood & Claridge, 2013; Peters, Day, McKenna & Orbach, 1999) vänder sig emot en sådan tolkning. De framhåller att t ex schizotypi utgör ett kontinuum som löper från patologi till normalitet. Dessutom kan stödet från likasinnade mildra effekterna av en viss skörhet och till och med förvandla denna till en tillgång. Granqvist (2004; 2014) betonar i högre grad, bl a utifrån sin anknytningsteoretiska forskning, att gruppen kan ha ett förhöjt lidande. Granqvist (2004) skriver att anhängare av new age riskerar att få leva med “ett underdiagnostiserat lidande” och att det är angeläget att öka kunskapen om detta område:

Mot denna bakgrund är det av vikt att man inom den traditionella terapin även kan attrahera klienter med mer nyandlig livsorientering. Annars föreligger en påtaglig risk att de fortsätter knapra i sig dyra placebopiller från det alternativa medicinskåpet och förblir i ett tillstånd av underdiagnostiserat lidande (Granqvist, 2004, s. 18).

Farias et al. (2013) betonar även de att terapeuter med flera kan behöva uppdatera sig om den nya andlighetens uttryck, men förefaller snarare se detta som angeläget för att de professionella inte ska agera fördomsfullt och i onödan patologisera personer som rapporterar ovanliga upplevelser och idéer.

Bäärnhielm, Scarpinati, Rossi och Pattyi (2007) har skrivit om begränsningar med den diagnostiska manualen DSM, om hur personer från en annan kulturell sfär riskerar att bli felbedömda, som kan ha relevans även för detta område:

Det finns kritik mot DSM-IV systemet. En kritisk synpunkt är att det inte är meningsfullt att använda ett västerländskt diagnostiskt system utanför västerlandet eller för flyktingar och minoritetsgrupper. Kleinman (1977) har myntat begreppet ”category fallacy” som refererar till problemet med att använda psykiatriska diagnoser för symptom utanför den kulturella sfär där diagnoserna skapats (Bäärnhielm, Scarpinati, Rossi & Pattyi, 2007, s. 16).

Psykoanalytiska perspektiv

För Sigmund Freud var religionen mer eller mindre entydigt en dålig lösning. Människors religiositet förklarade han som en regression tillbaka till en tid i livet som varit enklare. Genom att en allsmäktig fader projicerades ut i världsrymden blev livet mer uthärdligt och den troende kunde avhända sig en del av sitt eget ansvar och lindra sin existentiella ångest. Religion var för honom (Freud, 1927/2008) ”en skatt av föreställningar födda ur behovet att göra den mänskliga hjälplösheten uthärdlig, byggd på material av minnen av barndomens hjälplöshet, den egna och människosläktets” (s. 362). Övergivandet av religionen såg han som en ”uppfostran till realiteten” (1927/2008, s. 390). Jones (1991) skriver:

Freud assumed that atheism was normative and religion was but a vestige of the childhood of humankind”. … ”Healt would require renouncing the wondrous but unattainable wishes of childhood for the realistic but prosaic satisfaction of adulthood. Thus illusions of comfort, protection, and compensation should be put aside and responsibilities shouldered (Jones, 1991, s. 1f).

Freud (1927/2008) skriver:

Förvisso kommer människan då att befinna sig i en svår situation; hon blir tvungen att erkänna hela sin hjälplöshet, sin obetydlighet i världens vimmel, då hon inte längre är skapelsens medelpunkt, inte längre föremål för en välvillig försyns ömma omvårdnad. Hon kommer att befinna sig i samma situation som barnet som lämnat fadershuset, där det var så varmt och behagligt. Men infantilismen är till för att övervinnas, inte sant? Människan kan inte i evighet förbli ett barn, hon måste till slut våga sig ut i det ”fientliga livet” (Freud, 1927/2008, s. 390).

Efter Freud har det kommit psykoanalytiker som varit mer försonligt inställda till religionen. Vissa har även varit öppna med sin egen tro. Winnicott (1971) talar om barnets ”mellanområde” där inre och yttre verklighet kan mötas och han skriver att denna betydelsefulla sfär ”bibehålls hela livet igenom i det intensiva  upplevande som hör samman med konst och religion, ett fantasirikt sätt att leva och skapande  vetenskapligt arbete” (s. 37).

Det finns inte så mycket skrivet om nyandligheten ur ett psykoanalytiskt eller psykodynamiskt perspektiv. Ett par författare som även har en kristen referensram har jag haft tillgång till. Wikström (Geels & Wikström, 2006; 1998) och Faber (1996). Båda är förhållandevis kritiska till företeelsen. Den senare i synnerhet. Faber (1996) skriver:

I regard New Age thinking as essentially regressive or infantile in nature. It is absorbed, I contend, in matters of symbiotic merger, omnipotence, narcissistic inflation, and in magical thinking and wishing generally. New Age thinking makes war on reality; it denigrates reason; it denies and distorts what I consider to be the existential facts of our human experience; it seeks to restore the past, specifically, the before-separation-world, in an idealized, wish-fulfilling form that has little or no connection to the adult estate (Faber, 1996, s. 15).

Några psykoanalytiska begrepp.

Enligt psykoanalysen så laddas det lilla barnet upp av sina föräldrar eller vårdnadshavare och får i lyckligaste fall en behaglig och priviligierad start i livet: ”His Majesty the Baby”, karaktäriserar Freud (1914/2003, s. 92) denna tillvaro. Detta ihop med dess begränsade resurser i många avseenden gör att barnet under en period inte kommer att behöva konfronteras med de bistra realiteterna, utan tillåts befinna sig i ett tillstånd av ”infantil omnipotens”. Dock behöver individen, vid någon tidpunkt under sin vandring mot vuxenlivet överge, tona ned eller åtminstone komplettera dessa infantila och i förhållande till hennes verkliga kapacitet orealistiska fantasier eller önskningar. Omvärlden förväntar sig detta om inte annat. Inom psykoanalysen ses en gynnsam lösning av denna intressekonflikt som själva porten till ett balanserat och hälsosamt vuxenliv. Sofokles (1986/2000) drama ”Kung Oidipus”, om en man som sig själv ovetandes dödar sin far, äktar sin mor och gör henne med barn, har fått låna sitt namn till denna enligt psykoanalysen utvecklingspsykologiska kardinaluppgift (Freud 1996b, s. 306ff). På sin väg mot vuxenlivet genomgår individen sedan olika stadier på väg mot en ökad komplexitet i psyket.

Denna utmaning har Werbart (2000) beskrivit i ett antal punkter, vilka kan ses som en sammanfattning av det mänskliga livets predikamenter. Han skriver att vi är ”irretrievably doomed to live as separate ’in-dividuals’, dependent on each other, divided into two sexes and several generations, vulnerable and mortal” (s. 37).

Med ”objekt” inom psykoanalysen menas mentala representationer av viktiga personer i individens barndom, som lever kvar som mer eller mindre omedvetna kraftkällor i dennes inre. Inre objekt står i någon sorts motsvarighet till anknytningsteorins Internal Working Models (IWM). Detta med objekt har en central plats också hos de psykoanalytiker som försökt beskriva att beskriva en mer godartad religiositet. En grundtanke är då att individens gudsbild blir en legering av religiösa föreställningar och tidiga relationserfarenheter. Rizzuto (1979) skriver: ”We create our own gods from the apparently simple warp and woof of our everyday life” (s. 5).

De mentala operationer eller copingstrategier som kallas försvarsmekanismer har en buffertfunktion för oss. Enligt psykoanalytisk teori tjänar de för att hålla obehagliga impulser eller insikter borta från medvetandet och att skydda oss från ångest. Försvarsmekanismerna brukar ofta delas in hierarkiskt, från primära/lägre till sekundära/högre, beroende av hur stora inskränkningar och/eller förvrängningar de medför för självbild och omvärldsuppfattning och även utifrån de perioder i livet när de är naturliga och oundvikliga. Denna uppdelning knyter an till olika avsnitt av personlighetsaxeln, och till olika tidpunkter i våra liv.

En speciell grupp av försvarsmekanismer brukar kallas ”maniska”. Dessa anses ägnade att skydda individen från hotande depressivitet. Winnicott (1993) nämner idealisering och devaluation, projektion, annulering, vändning mot självet och kompartementalisation som exempel på sådana mentala operationer, och skriver:

Det är just när vi använder det maniska försvaret som det är minst sannolikt att vi upplever att vi försvarar oss mot depression. Vid sådana tillfällen är det mer sannolikt att vi känner oss upprymda, lyckliga, verksamma, ivriga, skämtsamma, allvetande, ”fulla av liv”. Samtidigt är vi mindre intresserade än vanligt av allvarliga saker och av det fruktansvärda i hat, destruktion och dödande (Winnicott, 1993, s.197).

Psykoanalysen talar det om ”regression” i flera avseenden. Gemensamt är att individen då faller tillbaka på en typ av upplevande eller ett sätt att relatera till omgivningen och livets plikter eller villkor som med avseende på individens kronologiska ålder egentligen hör till ett passerat utvecklingsstadium. Ofta har ordet en negativ klang, men regression har också en helt naturlig plats i våra liv, t ex i förälskelse, lek och skapande, t ex. Det är också normalt att regrediera i mycket stressande situationer, inför påfrestningar som individen inte vet hur hon eller han ska hantera eller som överstiger också vad de flesta kan klara av, t ex naturkatastrofer, svåra olyckor, fångenskap, hot mot ens överlevnad, etc. Vilken motståndskraft individen har är individuellt. Alla har en ”breaking point”, men det kan skilja åt var och kanske även på vilka områden denna punkt finns. Liksom de flesta tenderar att fungera sämre under stor press, så är det lika sant att säga att också den med varaktigt nedsatt psykisk hälsa kan fungera mycket bättre i en skyddande och stödjande omgivning. Vårt normaltillstånd kan sägas vara hur vi klarar av att fungera under påfrestningar från en genomsnittsomgivning: arbete, kärlek, att hantera konflikter med grannar, o s v. PDM Task Force (2006) beskriver detta som “a person’s center of psychological gravity” (s. 23). Men det finns också det mer eller mindre patologiska spåret i detta förlopp. Balint (1968, refererat i Winnicott, 1971, s. 94) har myntat begreppen ”benign” respektive ”malign regression”.

Psykoanalysen är en konfliktteori. Detta har konsekvenser för hur förstå t ex detta fenomen. Ställda inför situationer som vi inte kan hantera tenderar vi att regrediera till enklare, mer välbekanta (kanske kan man rentav säga energibesparande) strategier. I normala fall återkommer vi så småningom till vår normala funktionsnivå, vårt personliga ”center of psychological gravity”. Detta är den ”pressande” aspekten av regression. Men det finns också en ”lockande” aspekt av regression. Båda sorterna finns i en benign och en malign variant.

Vägen till att individen skaffar sig ”en inre värld” av det slag som också ackompanjeras av en någorlunda realistisk uppfattning av och deltagande i yttervärlden går via många steg. Den inre världen, och förmågor som erövrades i det förflutna, kommer att finnas kvar som kraftkällor och möjliga platser för just ”regression”. Vuxenlivet vore en fattigare plats – och termen ”vuxen” kanske inte ens adekvat – om inte individen också hade tillgång till de andra sidorna av sig.

Är människor religiösa på olika vis?

James W. Fowler (Bergstrand, 1990) har utifrån intervjuer med framför allt kristna troende arbetat fram Faith Development Theory, som beskriver 7 olika typer av religiositet eller andlighet. Dessa typer följer på varandra i ett slags mognadsförlopp, som har viss koppling till individens ålder, även om Fowler själv inte vill kalla dem nivåer.

För att hitta författare som utifrån något slags psykoanalytisk referensram funderat kring individuella olikheter inom den nyare andligheten behöver man förmodligen gå till den jungianska eller den humanistiska psykologin, eller kanske rentav till transpersonell psykologi eller psykosyntes. Detta skulle dock hamna utanför ramarna för den här studien att närmare undersöka och försöka redogöra för.

Om den här studien

Studien är delvis inspirerad av de fynd som gjorts inom t ex kognitionspsykologisk och anknytningsteoretisk forskning, vilka visat att anhängare av den nya andligheten på gruppnivå inte endast delar föreställningsvärld men även vissa personlighetsdrag som eventuellt kan vara förenade med ett förhöjt och möjligen även ett underdiagnostiserat lidande (Granqvist, 2004). Den här studien ska undersöka den nya andligheten ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Det kunde ligga nära till hands att då försöka hitta eventuella samband mellan t ex barndoms- och uppväxterfarenheter och det nyandliga intresset. Dock kommer fokus i denna studie vara på ”här och nu”.

Att forska på new age och liknade är omvittnat vanskligt. Varifrån och med vilka kriterier ska respondenter rekryteras, om det är tankesystemet som ska vara i fokus. Dels går det att välja ett funktionellt perspektiv, det vill säga att söka personer som praktiserar vad som uppfattas som ”nyandliga” aktiviteter, t ex meditation, yoga eller healing och hoppas att dessa då även omfattar den speciella världsåskådning som forskaren förknippar med sådana aktiviteter. Dock är är det långt ifrån alltid så. Frisk och Åkerbäck (2013) har gjort en uppdelning i konsumenter och producenter och betonat att de förra inte alltid delar de senares världsåskådning. Det är inte säkert att dessa heller har en sådan, så klart. Granqvist och Hagekull (2001) rekryterade personer från typiska new age-verksamheter och testade dem sedan med sin NAOS-skala och kunde på så vis gallra fram de med en viss världsåskådning.

Sedan kan det även föreligga en skillnad i grad av övertygelse. Geels och Wikström (2006) föreslår en uppdelning i kunder, sökare och kärntrupp (s. 390f), där de senare i högre grad omfattar vissa föreställningar som en genomtänkt världsåskådning. Kanske kan det liknas vid att dessa individer har en hög grad av ”infärgning” av det speciella tankesystemet? Månsus (1997) beskriver det på ett liknande vis, men som en pyramid i tre nivåer.

Ett annat tillvägagångssätt kunde vara att välja ut vissa föreställningar som antas vara centrala för den typ av tankevärld som är av intresse. I denna studie har undersökningsdeltagarna rekryteras utifrån kriteriet att de skulle omfatta grundtankarna reinkarnation, karma och föreställningen om individens gradvisa progression emot fullkomning. Personer som stämmer in på denna beskrivning antas kunna tillhöra såväl ”new age” som vissa delar av ”nyandligheten”.

Vad ska det kallas?

En mängd benämningar används för att beteckna eller differentiera mellan intresserade inom detta område. Wikström (1998) skriver att begreppet ”new age” ofta upplevs som belastande av dem som etiketteras så. Sutcliffe (refererat i Chryssides, 2007) har uttryckt: ”’New Age’ is a construct – that is to say, a term created by outsiders to bring together artificially a number of disparate ideas that may not be linked by their exponents”. Chryssides (2007, s. 13) gör en parallell till ”hinduism” som var ett västerländskt 1800-talsbegrepp för att föra samman en mängd mycket olika andliga fenomen som fokuserade på olika gudomligheter, mm. Författaren tar även ”feminism” som exempel, som under sig sorterar många olika synsätt och uppfattningar. Hon skriver att sådana beteckningar trots allt kan vara användbara trots allt. Frisk (2007b, s. 119) föreslår att man ska börja om från grunden och med statistiska medel forska sig fram till passande indelningar av det som idag ryms under new age och liknande.

Ursprungligen var det tänkt att det slags andlighet som studien fokuserar på i texten skulle benämnas ”new age/nyandlighet”. Genom att ha med “new age” kunde delar av “nyandlighet” exkluderas som eventuellt inte omfattade grundtankarna ovan (reinkarnation, karma och individens gradvisa fullkomnande) och genom att ha med “nyandlighet” kunde förhoppningsvis de upplevelsefokuserade eller ateoretiska uttrycken för ”new age” gallras bort. På så sätt var det tänkt att de två begreppen skulle kunna fungera ömsesidigt uteslutande. (Denna konstruktion finns med i titeln på uppsatsen och användes även i efterlysningen för att försöka attrahera passande respondenter till studien. Se Bilaga 1.) Under skrivarbetet blev det dock uppenbart att denna benämning skulle påverka läsbarheten allt för mycket. Hädanefter kommer därför ”nyandlighet”, ”den nya andligheten”, etc, att användas och läsaren uppmuntras att för sitt inre själv översätta detta till ”new age/nyandlighet” (eller mer specifikt ”new age∩nyandlighet”, med den matematiska symbolen för ”intersection” mellan orden, det vill säga vad som avses är det område där de två typerna av andlighet överlappar varandra).

Kanske går det att argumentera för att de två orden ändå är på väg att förlora åtskilligt av sin användbarhet eller precision. Anhängare vill själva inte bli förknippade med ”new age” och begreppet används numera mestadels av forskare eller i dagligt tal och då med en nedsättande betydelse, samhället självt förefaller dessutom bli alltmer ”new age-igt” och ”de nyandliga rörelserna” är på väg att dö ut (Frisk, 2007a). Begreppet ”nyreligiositet” (Frisk, 1998) som en paraplyterm för åtskilligt av det som hamnar utanför de etablerade religionsformerna känns dock välfunnet.

Syfte och hypotes.

Syftet med den här studien är att förstå hur intervjupersonerna resonerar om livet utifrån sin speciella världsåskådning, för att på så sätt erhålla en tydligare bild av själva tankevärlden och hur denna kan tänkas påverka individens mående och funktionsförmåga.

Hypotesen har två delar. Dels att den nyandliga tankevärlden utgör ett ”psykologiskt spänningsfält” vilket pressar/lockar individen att fungera på en utvecklingsmässigt lägre nivå än vad som annars vore den normala för denne, vilket kan svara för en del av de resultat som tidigare forskning kommit fram till. Dels att olika individer kommer att klara av att parera detta ”spänningsfält” på olika vis och i olika hög grad.

Frågeställningar.

Vad uttrycker respondenterna som kan hjälpa till att förstå på vilket sätt tankevärlden, och engagemanget i denna, påverkar hans eller hennes mående?

Vad uttrycker respondenterna som kan hjälpa till att förstå om och i så fall hur det är möjligt att förhålla sig på olika vis till denna tankevärld med avseende på hur detta bidrar till hans eller hennes mående?

Vad som motiverar den här studien.

Den oorganiserade nyandligheten är relativt lite beforskad utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv. På destruktiva sekter, karismatiskt ledarskap, mind control, grupptryck, etc, har förmodligen mer gjorts. De som har skrivit om ämnet nyandlighet utifrån en psykoanalytisk förståelseram, är företrädelsevis personer med en kristen livssyn. Möjligen på grund av författarnas egna religiösa preferenser kan dock framställningar sakna något av just ”dynamiken” i förhållande till sitt ämne. Nyandligheten tenderar att bli betraktad som skadlig, underlägsen, eller åtminstone beklaglig, i jämförelse med traditionell religion.

Tidigare forskning (Granqvist, 2004) pekar på att det inom denna grupp finns ett förhöjt och/eller odiagnostiserat lidande, liksom en ovilja att söka hjälp, varför en större förståelse för området kan ha ett värde ur ett folkhälsoperspektiv. ”Kunskapen inom vården och socialtjänsten om sektproblematik är generellt ganska dålig och det cirkulerar fortfarande många fördomar”, skriver Järvå (2014, 12 april) i en debattartikel. Även om denna studie, som sagt, inte fokuserar på destruktiva sekter, eller sekter över huvud taget, så kan det finnas beröringspunkter.

Vissa av tankegångarna har fått stor acceptans hos allmänheten, som gör att det kan vara angeläget att skaffa kunskaper om denna världsåskådning (Farias et al., 2013). Wikström (1998), med referens till Olav Hammer, skriver att detta är en sorts folklig andlighet som för närvarande befinner sig i ett ingenmansland. Hur ska t ex skillnaden mellan att vara lite allmänt nyfiken på sådana här tankar och fenomen, och att ha dessa som en integrerad del av sin världsåskådning, förstås?

Inte mycket av undervisningen på psykologprogrammet har berör ämnet religion och andlighet.

Min bakgrund.

Det känns motiverat att jag säger något om min bakgrund, så att läsaren ska kunna ha detta i åtanke framför allt vid läsning av diskussionsdelen, men också för att förstå något om motivet bakom att vilja göra den här studien. Jag har själv ett andligt intresse som inte är så fjärran från det som uppsatsen handlar om. Jag är inte kristen. Förutom att jag är konfirmerad och att min farmor var frikyrklig, så har jag inga särskilda band till kristendomen. När jag har med kristna resonemang eller citat av kristna författare, som kan verka aparta i en akademisk uppsats i psykologiämnet, så är det uteslutande för att jag tycker att detta tillför något väsentligt som referensmaterial, vid sidan av vad psykologin, religionsvetenskapen och mina informanter har att säga.

Genom att berätta om mitt personliga intresse så vill jag också att den med egna sådana sympatier, som till äventyrs läser uppsatsen, ska förstå att denna studie gjorts med en del hjärta också, fastän den nog kan upplevas som överdrivet problematiserande. Det är en akademisk produkt, men inte uteslutande detta. Mitt behov av att förstå går djupare än så.

Metod

Undersökningsdeltagare

Informanterna rekryteras under senhösten 2009. Det är ett bekvämlighetsurval. Dels sker detta via ett anslag på Vattumannens bokhandel i Stockholm, som säljer litteratur med ett sådant idéinnehåll som studien fokuserar på, dels via efterlysningar på nyandliga diskussionsfora på internet. Valet av de senare platserna sker utifrån författarens förkunskaper, inläsning av litteratur (Arlebrand, 1992; Hammer, 2004) och internetsökningar.

Inklusionskriterier är att informanterna ska vara i vuxen ålder, ha en livssyn som omfattar reinkarnation och karma, samt en övertygelse om att individen steg för steg utvecklas mot fullkomlighet. Det är vidare önskvärt att få informanter med lite olika världsåskådning. Informanterna ska dessutom ha möjlighet att träffas i stockholmstrakten för en personlig intervju.

Ett kort avstämning hålls per telefon och i något fall per mejl med de som anmäler intresse för att se om dessa uppfyller inklusionskriterierna. T ex upplevs det som angeläget att sålla bort personer som eventuellt har ett andligt intresse som lutar mer åt satanism, wicca, paganism, etc, vilka också kan tänkas ha sett t ex efterlysningen på Vattumannen, men för vilka grundföreställningarna ovan normalt inte är centrala eller ens omfattas.

En person väljs bort då denne är för ung och upplevs som alltför ”sökande”, en annan väljs bort då denne har ett slags buddhistisk syn på reinkarnation, som inte inbegriper individuell återfödelse. Ett par personer får nej då dessa är personligt bekanta till uppsatsförfattaren. En person väljs bort då denne bor i en annan del av landet och det bedöms bli för svårt att få till ett personligt möte under den tidsrymd då intervjuerna ska genomföras. Ett par förfrågningar mot slutet av rekryteringsfasen avböjs då det bedöms att dessa varianter av nyandlighet redan är tillräckligt representerade.

Elva personer rekryteras, 7 kvinnor och 4 män. De yngsta är i trettioårsåldern, medan de äldsta är en bit över sextio. Två är pensionärer, tre är studenter på högskola, tre arbetar med alternativa behandlingar och dylikt, en person arbetar i det privata näringslivet, en arbetar inom offentlig förvaltning. Ett oortodoxt sätt att presentera ålder på deltagarna har att göra med att dessa ibland representerar små subgrupper. Valet har stått emellan att presentera demografiska data som ålder, eller att känna sig relativt fri att citera vad som sagts i intervjuerna. Där har det senare upplevts väga tyngre.

Datainsamling

Sju av intervjuerna görs på uppsatsförfattarens mottagning, två i informanternas hem, en på informantens arbetsplats efter arbetsdagens slut, samt en i ett bokat grupprum på ett bibliotek. I samtliga fall kan intervjuerna genomföras under lugna förhållanden, utan att någon annan person är närvarande. Varje intervju tar cirka nittio minuter. Det utgår ingen ersättning. I de fall intervjun sker på författarens mottagning bjuder jag på fika.

I början av varje intervju ges en kort presentation av syftet med och bakgrunden till intervjun. Informanten får veta att studien sker inom ramen för ett psykologexamensarbete vid Stockholms universitet, under handledning och att intervjuaren har tystnadsplikt. Vidare ges en försäkran om att allt material kommer att omfattas av sekretess, att deltagandet är frivilligt, samt att informanten kan avböja att svara på frågor och när som helst har rätt att avbryta. Intervjuerna är halvstrukturerade, utifrån en mall med vissa områden som ska hinnas med och förslag till fördjupningsteman. Samtalen spelas in på en diktafon av god kvalitet vilken lagrar intervjuerna som digitala filer.

På grund av intervjuämnets karaktär, att intervjupersonerna ombeds att öppna sig om något både personligt och potentiellt känsligt, därtill för en forskare i psykologämnet som på goda grunder kan misstänkas vara skeptisk till sådant som religiositet, läggs extra vikt vid att skapa en god atmosfär. Om respondenten undrar över intervjuarens egen ingång till ämnet erbjuder jag mig att säga något litet om detta efter intervjun om respondenten så skulle önska. Överlag bemödar jag mig om att ha en problematiserande och icke-vetande attityd i förhållande till de ämnen som behandlas.

Analys

Ljudfilerna spelas upp i programmet Audacity 1.2.6. (freeware) och transkriberas ordagrant i Word. Samtalen transkriberas i sin helhet med informantens svar och mina frågor som en löpande text. Varje intervju resulterar i ett textdokument om cirka trettio A4-sidor. Intervjuerna analyseras med tematisk kvalitativ analys (Hayes, Kvale). De transkriberade intervjuerna kodas i programmet ATLAS.ti som är speciellt framtaget för kvalitativ forskning. En första genomgång av intervjumaterialet resulterar i cirka 110 koder och 8 teman. I ett senare skede sammanförs tre av dessa teman till två nya. Studien har genomförts med en blandning av induktiv och deduktiv ansats.

Presentation

Citaten återges ordagrant, med småord och uttryck. Talspråkskaraktären har behållits. Starkt betonade ord skrivs med versaler. Längre pauser har markerats med tre punkter. I vissa fall, för läsbarhetens skull, har sådant som interpunktion ändrats jämfört med den ursprungliga transkriptionen. Omtagningar, stakningar, mm, som finns med i transkriptionerna har i vissa fall ändrats i uppsatsen. I citaten markerar tre punkter antingen en paus eller att text utelämnats. Text inom hakparenteser är mina repliker, och har i sällsynta fall tagits med för att sammanhanget ska bli begripligt. Vissa karaktäristiska uttryck har ibland lånats över till den löpande texten, då dessa upplevts kunna ge färg åt och bidra till framställningen. Dessa ord eller uttryck är då satta inom citationstecken. I dessa fall har normalt uppgift om källa, av läsbarhetsskäl, utelämnats. I de flesta fall föregår uttrycket ett citat där källa finns angivet.

I ett fåtal fall är det uppenbart att personen använt ett felaktigt, t ex likalydande, ord och för läsbarhetens skull har det felaktiga ordet då bytts ut i citatet utan att ändringen markerats. Detsamma har i sällsynta fall gjorts när ett ord, oftast ett bindeord, av allt att döma utelämnats av respondenten och det upplevts som att detta alltför mycket påverkar läsbarheten. I de flesta fall har dock sådant lämnats utan åtgärd. På några ställen när respondenten t ex skrattar eller suckar ljudligt har detta angetts. I citaten och ibland i den löpande texten har ibland vissa för informanten karaktäristiska uppgifter ändrats eller anonymiserats. Namn på personer och platser har neutraliserats eller bytts ut. Personliga uppgifter, som t ex i vilken relation informanten står till den person som omnämns, har i vissa fall ändrats utan att detta markerats i texten.

På grund av ämnets karaktär och de pregnanta beskrivningarna har det upplevts att framställningen tjänar på att ha med fler citat än vad som är brukligt i en sådan här text. Det har helt enkelt känts svårt att sammanfatta utsagorna utan att allt för mycket skulle gå förlorat.

Etiska överväganden

Informanterna kommer i vissa fall från relativt små subgrupper i Stockholm. Vissa begrepp och resonemang kan antas vara lätt igenkännbara för den som har samma referensramar som informanten. Därför har det upplevts extra viktigt att skydda informanternas identitet såväl i hur citaten presenteras, som i uppsatstexten.

Ämnet kan vara känsligt, då det är en livssyn som ofta förlöjligas. Att jag som intervjuare representerar den akademiska psykologin kan antas vara ytterligare en hämmande faktor. Det har därför känts extra nödvändigt att försöka skapa en tillitsfull relation.

Att visa respekt för individens religiösa övertygelse måste gälla även i en sådan här studie. I någon mån blir detta en balansgång eftersom ambitionen är att göra bedömningar delvis baserat på respondenternas uppfattningar i religiösa eller andliga frågor, att ställa sådana mot varandra och att i efterhand rentav ha normativa uppfattningar om de svar som ges.

Resultat

I. Bakgrund och relationer

”Jag hade väl tänkt nån gång, vad är meningen med livet, vet jag, men jag gav upp det, för jag hittade liksom ingenting.”

Vad intervjupersonerna berättar om sin bakgrund och uppväxt. Vad intervjupersonerna berättar om vägen fram till det andliga engagemang de har idag. Vad intervjupersonerna berättar om sina relationer då och nu.

Uppväxt.

I gruppen är det två personer som växte upp i kristna hem. En av respondenterna deltog i kyrkans aktiviteter, det var naturligt när hon var barn och tonåring. Så småningom sökte hon sig vidare. Den andra respondenten växte upp i ett familj där den ena föräldern var strängt religiös:

Jag fick inte ta hem böcker ifrån skolan som var låneböcker. Utan det var bibeln som gällde helt enkelt. Och att läsa… Sen när man kom upp i 10-12-årsåldern… var det ju Bildjournalen som var det intressanta, och det fick jag ju inte läsa. Den rev ju pappa sönder totalt, alltså, fick inte läsa den… Så att när jag var fjorton år då bestämde jag att jag skulle byta alltihopa, för jag kände att jag var hopträngd, mina vyer var helt annorlunda (p7). 

För andra har det andliga perspektivet varit helt frånvarande under uppväxten: ”Jag är ju inte uppvuxen i ett hem som har nånting med nånting att göra… Gud eller Buddha eller nånting, det har ju inte funnits nån andlighet över huvud taget” (p9). Någon beskriver sina föräldrar som mycket öppna, också för övernaturliga fenomen och udda tankegångar:

Så det blev väldigt enkelt för mig va. Dom tvingade aldrig på mig nånting. Jag minns att dom frågade när jag var tolv, eller elva eller nåt, ja vad tror du händer efter döden? Nä, ingenting, sa jag. Svart. Jaha, sa dom bara. Och sen hörde jag dom sitta där inne och prata om sina grejor… Och min mamma hade ju en ufo-kompis där hon jobbade. Och det var ett helt gäng faktiskt som såg ett moderskepp då över stadshuset, och som jag fick höra om sen när hon kom hem och såhär… inget mer med det (p10).

Flera av informanterna berättar om svåra uppväxterfarenheter: ”Det går inte att komma undan barndomen, och min barndom var väldigt olycklig. Av nån på nåt vis banalt skäl. Mina föräldrar var väldigt omogna, olyckliga människor” (p1). För en respondent präglades uppväxten av den ena förälderns missbruk

Tid av sökande.

En av respondenterna började grubbla tidigt. Han menar att detta påverkades av oron i världen, det kalla kriget med atombombshot och liknande:

Alltså jag började grubbla väldigt mycket, på ett såhär väldigt oartikulerat sätt när jag var i tonåren, jag började undra helt enkelt framförallt om de stora livsfrågorna som döden och ja vad som händer egentligen med människan… Döden framför allt. Då tänkte jag inte alls i andliga eller religiösa termer eller nånting sånt, på den tiden, jag hade inte dom referensramarna överhuvudtaget. Men man vill ändå ha nåt slags svar på vad det hela går ut på, finns det nån mening, du vet. Vi hade också ganska… det här var i början av åttiotalet då, eller i mitten av åttiotalet, då var det ganska mycket det här med kalla kriget-scenariot, med atombomber och sånt där. Det här påverkade mig väldigt mycket. Det är en väldigt hemsk upptäckt när man är så pass ung att upptäcka, dels att mänskligheten inte är riktigt frisk, och dels att livet faktiskt är ändligt (p2).

Flera beskriver att de känt sig vilsna och frustrerade i tillvaron och mått dåligt: ”Alltså jag tycker att jag var himla… helt förvirrad i det här livet, i början… I början av det HÄR livet, alltså… Det var så fullt i huvudet av annat skit, liksom. Jag var så triggad av allting hela tiden” (p8).

För mig har det alltid varit den här… Jorden, så, skittråkigt, jag är frustrerad, jag är deprimerad… jävla skitliv” (p9). ”Ja, tidigare var min livssyn väldigt svart, helt enkelt. Jag var nog kroniskt deprimerad tror jag, i alla år, och väldigt, ja… Bekymrad och orolig och så” (p1). En respondent berättar att hon funderat över frågan om livets mening tidigare i livet men då gett upp: ”Jag hade väl tänkt nån gång, vad är meningen med livet, vet jag, men jag gav upp det, för jag hittade liksom ingenting (p3).

Flera intervjupersoner har intresserat sig för andra typer av andlighet eller religioner innan de fick det intresset de har idag. En av respondenterna intresserade sig under en period för buddhismen. När en buddhistisk lama besökte Sverige lät hon sig initieras av honom. Denne lama var ganska ilsken och klagade mycket på sina medarbetare, vilket respondenten tyckte var konstigt. Själva initieringen gjorde dock ett djupt intryck på henne. Hon kände sig verkligen sedd av denne lama och gavs också ett nytt namn som kändes välfunnet och passade henne bra. Idag är hon dock inte engagerad i buddhismen. En av respondenterna berättar om en tid i livet som han beskriver som en intensiv krissökningfas:

Det materialistiska livet hade gått in i världs ände. Den materialistiska världsåskådningen… hade gått käpprätt in i en återvändsgränd. Jag var tvungen att ompröva och komma i kontakt med något djupare i tillvaron. Jag tror jag var ganska illa ute där (p6).

Så småningom blev det lättare och vardagen återvände, på gott och ont. Vardagen kan beskrivas som en ”dimma”:

Sen avtar ju tyvärr den här intensiteten, jag var inne i en livskris där, och sen… Förvisso får man kanske en lite förvrängt världsbild, men man ser annat kristallklart, när dimman lättar ett tag. Sen när man går in i vardagslunket så faller ju dimman på plats igen, och man somnar framför teven… Och så där. Vardagslunken går på igen, och då dimmar det igen, intensiteten minskar (p6).

Kriser och vändpunkter.

En respondent som hade utbildat sig och länge arbetat inom vården tröttnade vid en tidpunkt och omskolade sig till något helt annat: ”Jag tröttnade på det. Tröttnade på att ta hand om andra. Så, ja, jag ville göra något annat” (p1). En intervjuperson kom till en punkt under studietiden när han behövde göra ett val: ”Jag kände att jag hade kommit till en gräns… jag kände att jag måste göra ett val mellan dom här två sidorna som jag hade i mig själv… dels den sociale, ganska ytlige personen, och en djupsinnig figur som inte riktigt kom till sin rätt på nåt sätt” (p2). En av respondenterna berättar hur hon kämpade med sina ”demoner” när hon var i tjugoårsåldern. Hon började även fundera på hur hon skulle kunna ta sitt liv. Till sist kom en vändpunkt:

Och när man börjar få såna tankar va, att man inte vill leva längre, därför att man tycker så illa om sig själv… Och jag förstod att det var allvarligt, för jag fick mer och mer såna här tankar… Ja, undra hur man skulle kunna hitta på för sätt att göra sig av med sig själv, du vet. Och det är inte bra alltså. Och så mycket fattade jag. Det här är inte bra. Så jag… Jag vet att det var en natt som jag… Jag kunde inte sova på hela natten, för jag blev sådär, du vet… du vet som man blir, när tankarna bara surrar. Det var nog det som var krisen. Och sen fick jag en vision på morgonen där, som var väldigt vacker, och jag skrev en dikt. Och sen bara vände det va. Inte sådär pang, men att det vände så att det gick åt… så det börja liksom gå sakta utför igen, istället för att det bara var uppför, uppför, uppför. Så där kom vändpunkten (p10).

Detta blev en betydelsefull vändpunkt i respondentens liv. Kort därefter inleddes hennes andliga intresse. Hon menar att kristen hade öppnat upp för detta: ”Och sen när jag… ja just det, det var efter det jag hittade Set sen. Och då var det precis som att då var jag liksom öppen för det va” (p10).

Nuvarande intresse.

För några har intresset för den nya andligheten vaknat i mogen ålder, när de varit mellan trettio och fyrtio, medan andra har haft intresset med sig sedan tidigt i livet. Flera av respondenterna har svårt att ange en speciell startpunkt för sitt engagemang. Några menar att detta intresse, i en eller annan form, funnits med redan i barndomen. En kreativ lärare på mellanstadiet sådde med sina filosofiska gåtor ett frö hos en av intervjupersonerna. För en av respondenterna kom intresset via en äldre släkting som delade med sig av sina nyandliga tankar när respondenten var i sena tonåren, vilket fick en avgörande betydelse. En respondent berättar om hur han i tonåren fick en fördjupad kontakt med sin bror och att de då tillsammans började att utforska det andliga området.

En präst hade öppnat kyrkans lokaler för sådant som ”frigörande andning”, vilket fick stor betydelse för en av intervjupersonerna under en svår period. Den här prästen uppfattades visserligen som ”flummig” av intervjupersonen, men han ingav förtroende. Intervjupersonen tyckte att det var spännande och på grund av detta möte övervägde hon en tid att själv utbilda sig till präst. En tidningsintervju med artisten Tomas DiLeva gjorde ett starkt intryck på en av intervjupersonerna och blev startpunkten för hennes nyandliga sökande. En av respondenterna, som vuxit upp i en kristen familj, påpekar att intresset startade med en drabbande insikt, snarare än med en förnuftsmässig övertygelse:

Det som har lett MIG framåt, det är inte bara förståelse, utan det är liksom… Det har väl varit som en drabbande insikt, kan man säga.. Ja, riktigt att det var en peng som trillade ner och plötsligt, så… Eller det är inte så dramatiskt alls som det låter nu när jag berättar det, men plötsligt så vet man en sak, som man inte har vetat förut, och jag vet inte hur jag vet det, men jag VET det. Och det är liksom en insikt som kommer, och det har jag haft många gånger, men aldrig i KYRKAN (p1).

En av respondenterna hade upplevt språket hos en författare han stött på av en händelse som så övertygande:

Det var nånting i språket. Så där omutligt… Det var icke-självhävdande, utan det var precis som det var en matematisk ekvation på nåt sätt. För det var rätt upp och ned, men ändå rätt varmt och så… Det var precis som att öppna dörren… att hitta nyckeln… Kom in här va (p5).

En seans med ett andligt medium anger en av intervjupersonerna som sin startpunkt. Hon hade tidigare varit i kontakt med sådana föreställningar via en nära släktning, men då mest tyckt att det verkade konstigt. Under denna seans blev dock informationen som gavs så övertygande att det inte gick att argumentera emot längre. Hon beskriver det som att hon från den stunden fick en radikalt annorlunda syn på tillvaron:

Det började med en seans… Jag hade vart på en seans tidigare, och det var ingen… dom hade inte tilltalat mig, och det var inte så att jag kände att det stämde nånting eller så. Dessutom så har jag en moster som är supermedial. Hon pratar om att hon pratar med döda, och det går döda omkring där i huset, och smäller i dörrar, och jag har tyckt att hon varit helt coco… Nä men jag satt ju och sa till mig själv, men jag hör ju, allt stämmer ju… Så det var där det började. Och när jag gick därifrån… Då var det ju som att… Ja men det var ju… Alltså det var ju som… Det var ju ett helt nytt liv. Ett HELT nytt liv (p9).

Hon misstänker dock att detta måste ha funnits med som en beredskap ända sedan barndomen, på ett eller annat vis, bara att hon inte kan minnas det. En intervjuperson hade länge praktiserat meditation, men inte intresserat sig speciellt mycket för reinkarnation och liknande. Vad hon uppfattade som plötsliga minnesbilder av sina tidigare liv överrumplade henne dock en dag och fick henne att börja att tänka i nya banor:

Jag är en ganska sådär, vad ska man säga då… tvivlande person, eller. Jag mediterade och var mycket för tomhet och såna grejor, men reinkarnation och sånt, det var jag sådär passivt positivt inställd till. Jag tänkte att, jaja det finns säkert men whatever. Men sen började det hända grejor… Och det är ganska nytt för mig, det kommer kanske bli det, men det är mera en personlig resa just nu (p8).

En av respondenterna gick under en period till en alternativterapeut för att få hjälp med sin fysiska hälsa. Terapeuten hade antytt att denne också hade mediala förmågor och vid det sista besöket tog intervjupersonen mod till sig och frågade om hon inte kunde säga något om respondentens tidigare liv. Detta öppnade upp nya perspektiv och fick stor betydelse för respondenten. En djup depression som ung vuxen vände med en vision, som blev inledningen till ett nyandligt sökande för en av respondenterna. För en av intervjupersonerna utvecklade sig intresset mera gradvis, via att han gick med i en kristen församling under en livskris. Han beskriver det som att det inte var några andliga ambitioner som låg bakom att han gick med i den församlingen. Så småningom kändes dock denna värld för trång. Svaren som gavs tillfredsställande honom inte längre. Han prövade då att söka sig vidare till new age/nyandlighet:

Kristendomen visste jag vad det var, de tog hand liksom om mig, jag kände mig trygg där. Sen var ju den… Jag ryms inte där, det var väl dithän det ledde liksom… Att jag måste ha en vidare tankeram, men jag var fortfarande väldigt rädd för att liksom ge mig ut i det här new-age-träsket (p6).

Ensamhet och gemenskap.

Även om flera ger uttryck åt att de känner sig udda och är rädda för att bli betraktade som “kufar” om omgivningen fick vetskap om hur de ser på livet, så verkar många också nöjda med denna relativa avskildhet:

Ja, jag är väldigt, som idag, är jag väldigt beroende av min ensamhet. Att få bygga upp. Men sen är jag ju social person ändå. Så att jag väljer själv att vara ensam, och jag väljer att vara tillsammans med människor då. Men mitt behov /av/ att vara ensam är STORT, så jag lever ju inte tillsammans med någon människa. För att jag är medveten om att den relationen skulle aldrig fungera… jag har sån annan syn på saker och ting, som är väldigt… och jag är medveten om det… är udda. Och dom människorna finns ju inte nästgårds, utan dom får man ju söka nån annanstans. Så att jag har valt det här att vara ensam, men välja då vänner och bekanta (p7).

Viljan att engagera sig i en typisk grupp, församling eller sekt, förefaller överlag vara svag. Det går att få uppleva gemenskap genom att då och då besöka t ex en kyrka. Någon understryker att hon är beroende av sin ensamhet. Att höra ihop med en grupp, eller ”tillbe” en viss ledare, är inte nödvändigt för henne. Likasinnade träffar man på t ex på föredrag och kurser. Det är svaga individer som lockas av att vara med i en grupp. Om individen inte har detta behov kan gemenskapen i en andlig grupp snarare upplevas som en isolering. Att kunna besöka olika grupper ger en annan sorts frihet: ”Men samtidigt säger jag såhär, det är bra att få insyn i olika för att då blir man lite friare ändå liksom. Man har inte krav på ja att tillhöra eller tillbedja nån… nej, det passar inte mig, nej” (p7).

Flera intervjupersoner ger uttryck åt att de kan känna sig ensamma med sitt nyandliga intresse, t ex på sitt arbete: “De jobbar ju bara med datorer, och dom är ju väldigt datafixerade. Men det kan säkert finnas såna som är lite djupa där också, men det får man ju liksom luska lite… Jag vet inte riktigt vad det kommer sig att det blir såhär, men att…” (p3). Det kan finnas enstaka personer som respondenterna känner sig på våglängd med: “Det är nämligen inte så många man kan prata om sånt här med. Jag har en syster som är inne på samma spår, så vi kan dela det här, och så har jag ett par vänner, men många kan man inte prata med om sådant här” (p1).

Många känner sig tomma idag i brist på ett sådant större sammanhang som till exempel den nya andligheten erbjuder, menar en intervjuperson. Apropå något som nyligen stått att läsa om i tidningen, att många med rötter i andra länder vill bli jordfästa i sitt hemland när de dör, säger en av intervjupersonerna: “Ja dom vill tillhöra någonting, för att dom ja känner sig tomma inom sig” (p7). Nya perspektiv kan också göra att individens gamla bekantskapskrets byts ut. Det är ibland svårt att dela de nya intressen och insikter du fått:

Mina vänner har ju bytts ut väldigt mycket. Jag har inte så mycket kontakt med… jag har i stort sett ingen kontakt med dom, som inte… Alltså det blir omöjligt för mig att sitta och bli ifrågasatt. Det funkar ju inte för mig, jag känner mig jättebegränsad. Då vill jag ju hellre vara med dom vänner som har en förståelse, och också har det intresset. För där utvecklas ju jag i dom relationerna, det gör jag ju inte i dom andra relationerna längre, då är det färdigt (p9).

Det är tankar som andra människor rentav kan uppleva som obehagliga:

Men andra människor tycker det är jätteläskigt och hemskt, ungefär som om dom inte gillar att åka berg-och-dal-bana. Men jag vet inte… Nä, men jag… Ja, antagligen så har jag väl hållit på med det i massor med liv, inte vet jag (p10).

Utanförskap.

Flera av respondenterna berättar också om en rädsla för att bli betraktad som konstig:

Sen tror jag att nästan alla människor, som man pratar… man säger inte det, men alla, som jag har känt nästan, som jag kommit nära inpå livet, har ju haft väldigt många såna här upplevelser som man kallar ockulta… Allt från sanndrömmar till telepati, eller att oförklarliga saker bara händer… Mycket saker när nån har dött och… Jag har varit med om ganska mycket, men även andra, jag känner väldigt många, fast man liksom inte pratar om det… Det gör inte jag heller när jag träffar nån, för att man är rädd för att man ska bli sedd som sån här flumpelle (p4).

Att deltagarna utlovats anonymitet har ibland varit avgörande för att vilja ställa upp på en intervju:

Och det hör till saken också att du utlovar anonymitet. Det kan också vara av betydelse, för det här är kanske inte nånting som jag vill gå ut offentligt med. Jag kanske inte vill komma till en arbetsplats och söka jobb inom min yrkeskategori… Och bli igenkänd som den där personen som har dom där konstiga uppfattningarna. För jag vet att det här ÄR konstiga uppfattningar. Och jag vill inte… Jag vet att det finns en massa fördomar och… på grund av okunskap… på grund av att man inte är insatt i det här… på grund av att det finns väldigt lite information om det här, så är det nånting väldigt konstigt (p11).

En respondent berättar att hennes familj och släkt tycker att hon är ”knäpp”, men att de menar det på ett uppskattande vis:

Jo, men att dom tycker ju att jag är… Dom säger ju, du är ju lite knäpp [Jag: Vilka säger det] Det säger mina syskon, och mina barn och… Nej men F, min dotter då, hon sa ju det att… Du är ju lite knäpp. Men så ska du väl inte säga. Jo men jag tycket det är bra. Men folk, jag skakar ju om dom också då lite, när jag pratar så här. Men man kan ju inte prata hur som helst, utan man får ju väga orden lite vem man pratar med (p3).

En respondent menar att många människor har erfarenheter av det ockulta, telepati, UFO:s och liknande, men att de inte gärna talar om detta av rädsla för att bli betraktade som konstiga:

Det finns ett väldigt intresse, men det är ingenting människor skyltar med. När dom kommer till jobbet så talar dom absolut inte om det. Sällan i alla fall, för andra. Därför att till exempel UFO är ju jätte… det är såhär, du vet det finns det här… öh, är du nåt jävla ufo eller… det har blivit ett skällsord det också (p10).

En av respondenterna berättar att hennes vuxne son brukar säga ifrån, att han inte vill höra om respondentens intresse: ”Min yngste son brukar alltid säga såhär, ja jag har inte tid att vara i din värld, jag får ta det nån annan gång i livet /skratt/” (p7)

Kärleksförhållanden och separationer.

En av respondenterna lever med en partner som delar hans livssyn, vilket han värdesätter. Han menar att det hade varit svårt ha en relation med någon som han inte kunde dela detta intresse med:

Jag har ju turen att leva tillsammans… Eller turen, jag har ju valt kan säga… eller… Jag lever tillsammans med en kvinna som delar mina intressen… Ja, och det har jag väldigt svårt att tänka mig hur det vore annars, om vi inte delade det. Det hade nog inte… inte gått (p11).

En annan av intervjupersonerna håller på att separera från sin fru och är tveksam till om han kommer att ge sig in i en ny relation. Han säger att varje individ har både manligt och kvinnligt inom sig och att det finns vissa möjligheter att “polarisera med sitt inre” även om detta ännu inte kan tillfredsställa alla behov:

Med tanke på vad jag pratar om också… att det ultimata vore väl om man var trygg i sig själv och nöjd med sig själv, och kunde polarisera med sitt inre, så att man också var en helhet som inte kanske hade så himla stort behov av att hitta… någon yttre, eller vad man ska säga… Det kanske ändå vore ett ideal, på sitt sätt. Men jag har väl svårt att se att jag skulle kunna uppfylla det. Man vill ju också dela saker och ting med en annan, man vill göra saker tillsammans (p2).

En annan man uppger att han varit gift flera gånger:

Vi lever i de olyckliga äktenskapens zon… Och jag försöker leva upp till det /skratt/. Eftersom människans horisont vidgas nu så är det fler saker idag som förmår intressera oss än bara den där omsorgen om avkomman och ja brödet för dagen och så vidare, som var tidigare generationers klister, så att säga (p5).

Flera av respondenterna berättar om hur de, då de kommit till en punkt när de upplevt att de behövde få vara fria att förverkliga sig själva eller ha utrymme för sina intressen för andlighet och/eller personlig utveckling, tagit initiativet till att bryta upp från sina äktenskap eller kärleksrelationer. För en respondent skedde detta kort efter att hon börjat att meditera:

Ja, sen så skilde jag mig från min man, för han… Ja, det var väl inget sånt där jättelyckat förhållande. Och efter det så har jag ju fått frihet att utvecklas… [Jag: Hur länge sen var det då ni?] Ja, det är tolv år sen, nånting sånt. [Jag: Det var nästan i samma veva som du…?] Ja precis, jo på nåt sätt hänger det ihop, för att när jag började meditera på ett, vad ska jag säga, regelbundet sätt, det var ju… Och några månader senare så insåg jag att jag måste skilja mig  /skratt/. Så det hade ett väldigt starkt samband på nåt vis. Att ja se sanningen i livet på nåt sätt. [Jag: Var det som att det hjälpte dig… att se klarare, eller?] Ja, precis. Det hjälpte mig att se klarare, och det hjälpte mig att ja få mod på nåt sätt och ta steget. Så, ja… Och sen har jag fortsatt i alla år att meditera. Så det har ju betytt väldigt mycket faktiskt (p1).

En annan respondent beskriver flera separationer där hennes andliga engagemang spelat en roll:

För jag kände att jag måste vidare i det här, för det här är ändå det som är min passion. Och min dåvarande man var inte inne på den våglängden liksom, så att jag kände… Vi är fortfarande vänner, vi blev ju aldrig ovänner va, utan det var mer en sån där… man glider ifrån varandra… Jag kände att jag måste utvecklas. Och är man i en relation där det alltid är kompromisser och sådär va… Och han stördes liksom av mina dom här intressena mer och mer, och det var inte bra och sådär va (p10).

Förädraskap.

Att bli förälder beskrivs som en stor utmaning. De personliga svårigheter individen kanske har kommer då i ett annat ljus. En respondent beskriver att det var först när hon blev förälder som hon insåg hur svårt hon själv hade haft det när hon var liten:

Så fick jag mitt första barn. Då var jag 27 år. Och det väckte ju en oerhörd ångest i mig, att jag skulle utsätta henne för samma som jag själv blev utsatt för. Det var väl först då som jag riktigt förstod hur svårt det var när jag var barn. Så jag blev ju liksom en ganska ängslig mamma då till henne. Sen så fick jag två barn till och då gick det bättre av någon anledning, jag vet inte varför (p1).

En annan kvinna fick sitt första barn i fyrtioårsåldern och berättar att hon då ”kallat” på sitt barn: ”Alltså, ja men vill du komma, så är du välkommen nu, jag klarar det här nu” (p8). En man beskriver sina barns tillkomst som ”ett mirakel” (p5). En man uppger att han inte är så intresserad av att bli förälder. En kvinna berättar att hon har en intuitiv känsla av att ha levt många gånger tidigare och att hon då fått uppleva att vara förälder:

Tyvärr minns jag ju inte… Det kanske är bra, att man inte minns sina tidigare liv. Men jag har alltså en intuitiv känsla av att jag har levt många gånger, och sådär, och jag bekymrar mig inte över såna saker som att jag inte fått barn, och såna saker som många kvinnor tycker är katastrof. Därför att det känner jag… Det har jag säkert gått igenom massor med gånger, jag kan lika gärna liksom slippa den här gången, och göra andra saker istället va. Jag ser det STÖRRE (p10).

En kvinna säger att hon fått mycket stöd och många kloka råd av sina barn genom åren:

Så vad jag förstår så är ju ungdomar idag… dom har ju gått genom mer än vad jag har gjort då. Och där har jag ju känt ett stöd av mina barn, om jag liksom haft kanske bekymmer med någon relation, eller kollega, eller nåt sånt, jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det, då kan jag fråga dom, och så har dom såhär väldigt enkla svar. Och det har jag kunnat göra liksom ända sen dom var ganska små (p3).

Återseenden från tidigare liv

Personer som vi har nära relationer till är ofta sådana som vi har känt i ett eller flera tidigare liv. Detta kan beskrivas som att individen ingår i en sorts “storfamilj” vars medlemmar följs åt liv efter liv. I själva verket är det relativt sällan vi träffar en person för första gången. En kärleksrelation kan på så vis få en fortsättning, liksom konflikter kan redas ut på sikt. Med tiden får individen ett avsevärt erfarenhetsmaterial:

I och med att lagen om sådd och skörd innebär att det jag gör mot en person, det behöver jag ju skörda igen, så att säga. Så det blir ju med nödvändighet så att man… att det fyller en funktion att man inkarnerar samtidigt och tillsammans igen, för att kvittera dom här skördebalanserna då som uppstår (p11).

”Men jag tror att man reser, eller man lever, olika liv… är jag ganska säker på… och att man är med samma människor, fast i olika konstellationer” (p9). Att vi återser varandra fungerar ungefär som med en radiosändare och en mottagare. Vi dras på så vis tillbaka till speciella platser, grupper och specifika individer som vi har en anknytning till. I ett tidigare liv kan vi ha kommit överens om att återses i nästkommande liv för att till exempel bilda familj: “Men min man var också… Vi hade också flera tidigare existenser tillsammans. Så det hade vi väl då bestämt att vi skulle leva ihop och få de här fyra barnen då” (p1). Att individerna återses i ett nytt liv kan alltså bero på ouppklarade konflikter eller att de har något att återgälda till den andra personen. Även om det är svåra relationsproblem som på detta viset ska få en lösning så har det djupast sett med kärlek att göra att människor träffas igen:

Alltså man låter sig födas, det är en kärlekshandling, och det gör man för att, i det här fallet, därför att jag hade något att sona gentemot min far i ett annat liv… Och så har det ju varit med… Ja det är väl framför allt min far som var viktig. Min mamma och jag hade väl inte så mycket tidigare ihop (p1).

Rollbyten mellan liven.

Vilken relation människor har till varandra kan skifta mellan liven. Intervjupersonerna berättar om många olika erfarenheter av detta. (Intervjupersonens nuvarande position till den som omtalas är satt inom parentes.)

Pappa var liten pojke då (Dotter):

Det är en liten drastisk historia, eller otrolig historia, men vi levde som nån sorts nomader i nåt ökenlandskap, och där var man beroende av att kunna navigera efter stjärnorna för att hitta fram till vattenhål och oaser och så där, och jag var då, då var jag en MAN, en av dom som kunde navigera så att säga, så jag var väl liksom hyfsat högt uppe i rangen där, och ja ledde den här nomadstammen mellan vattenhålen. Då var min far en liten pojke, och vid något tillfälle när man bröt upp från nån lägerplats och gick vidare, så förlorades, då försvann den här pojken, eller blev efter på nåt sätt. Och då var det jag som skulle liksom försöka hitta honom då och ta med honom, han skulle ju dö naturligtvis, för han skulle ju inte klara sig själv i öknen. Och så, jag gav mig ut, på väg tillbaka för att se om jag kunde hitta honom, och jo jag hittade honom, men han var väldigt medtagen, och han hade druckit sin egen urin, och han var, ja i väldigt dåligt skick helt enkelt, så jag barmhärtighetsmördade honom, dödade honom, för att han inte skulle klara sig då. Och ja och sen så gick jag tillbaka till stammen och berättade detta, och då blev jag utstött ur stammen, och fick alltid gå sist. /…/ Och så för att sona detta så lät jag mig födas till min far då (p1).

Dotter har varit intervjupersonens syster (Mor):

Lite är det nog så att man föds liksom i en grupp, och man följs åt då och stöttar varandra liksom, som den här indianen sa bland annat, att jag hade varit syster med min dotter då en gång i tiden. Och det kanske är så (p3).

Pappa varit son och partner (Dotter): ”Jag hade ju aldrig nåt liksom incestuöst med honom, det skulle man ju kunna tänka då. Genom att vi har varit såhär partners och så. Eller att han var min son och så” (p8). En kvinna berättar att hon hade mycket ångest inför och efter att hon fött sitt första barn, om hon skulle klara av att ta hand om barnet. Efter att ha insett att denna dotter faktiskt varit hennes egen mor i ett tidigare liv, en kapabel kvinna med speciella gåvor, kände sig intervjupersonen dock tryggare i sin modersroll:

Men det är kanske lite att jag ser henne lite mer som stark nu. Hon är ju ett litet barn. Små barn är sköra, liksom. Men jag tänker den här intuitionen som jag hade, att, oj, hon är en stark själ, det är ingen fara, den stämmer nog. Jag har liksom lite mer kött på benen… Hon håller på att lära in liksom… allting. Hon är ju intresserad av grejor. Alltså, den materiella världen. [Jag: Men det kommer inte mellan er, på nåt vis, att du tänker… Det där är min mamma] Nä, det… gör det det. Få se nu. Nej enda gången när jag känt såhär, oj oj oj, det är när hon gör såhär lite massage på mig på ryggen såhär. För då känner jag, gud vilken healer hon är. Det här känner jag igen (p8).

Att det är liv där jag har en mamma som är jätte… Jag vet inte om hon är upplyst, men hon är väldigt sådär fri eller positiv. Lite sådär stark och tycker att allt är väl och sådär. Hon har varit min mamma två gånger, den här personen. Och båda dom liven så återkommer det här fenomenet. Det är också min dotter. Så det där som hände mig under graviditeten, att jag tyckte att det ordnar sig, jag behöver inte läsa några böcker, det är klart att jag kan föda, va. Alltså den grejen liksom återkommer från när hon var min mamma (p8).

Dotter varit lillasyster (Mor):

Och N har jag levt med i nåt tjusigt kvarter i Paris, och hon har varit min lillasyster. Och hon tyckte om att vara i min vård, så hon valde att komma hit som min dotter /skratt/ (p9).

Tvillingsjälen.

En ”tvillingsjäl” eller ”bästis” är en person som individen träffar gång på gång över långa tidsrymder, kanske i all evighet. Dessa relationer utmärks av stark intensitet och en känsla av samhörighet, även om det inte alltid är friktionsfritt. När det är behagligt kan det beskrivas som en ”komma-hem-kärlek” (p9). Så kallat medberoende kan förklaras på detta vis, nämligen att det är en individ som personen är extra nära knuten till. John Lennon och Yoko Ono är ett exempel på denna typ av relation. ”Men sen är det svårt med sån tvillingsjäl-relation, så man säga, det är svårt. Alltså man är… Om det är svårt nog med en vanlig relation. Men tänk om man har mönster från trettio liv tillsammans, vad mycket mönster… Den mörka sidan blir så mörk med tvillingsjälen, och den ljusa sidan blir så ljus” (p8). En platonisk, aldrig förverkligad kärleksrelation på distans med någon kan också ha denna grund. Personerna känner till varandra, men omständigheterna gör att de inte kan vara tillsammans i detta livet. Dock finns en stark samhörighetskänsla. De gånger du inte är inkarnerad samtidigt som denna person som du står särskilt nära, kan den andre fungera som skyddsängel eller på annat sätt stå i telepatisk kontakt. ”Jag har en bästis här, och han eller hon, finns här i jordelivet och så finns inte jag med alla gånger, men varannan gång brukar det vara så att man är med samtidigt…” (p7).

Denna slags relation påverkar vardagen, men kan vara svår att kommunicera om eller få förståelse för. En respondent hade hälsat på en annan förälder på dagis, som frågat: ”Hur mår du?” och på det svarat: ”Ja det är lite jobbigt den här telepatiska kontakten med min tvillingsjäl. Han mår inget bra” (p8). Den andre hade svarat, ”Ja, jag vet hur det är” och så hade de kunnat skratta åt detta tillsammans.

Möten som metaforer.

En av respondenterna mötte en person som gav henne ett betydelsefullt råd: ”Sen var det som den här relationen bara… Så. Det var därför jag träffade honom, det förstod jag. För när han hade sagt dom här orden så hände det nånting. Så att jag träffade honom bara för att han skulle säga det, det insåg jag” (p3). En annan respondent hade nyligen mött en för henne främmande person som gjort ett starkt intryck. Mötet kändes avgörande och ödesdigert. Eventuellt var denna person heller ingen verklig människa utan ett budskap som tog formen av en människa:

Och det är lite som det här med att, ja, men det kan finnas metaforer liksom. Saker kanske kommer till en för att man behöver väcka upp saker, för att jobba med. Så egentligen kanske han inte… han kanske inte FINNS… han kanske bara kom där för mig, för att jag skulle få upp nånting till mitt medvetande (p9).

II. Ideologisk hemvist och praktik

”Att det finns meningar som är större än vad man kan begripa. Ungefär som myran vet inte… myran i Stureby vet inte att Bandhagen finns liksom.”

Vad intervjupersonerna berättar om hur de praktiserar sin andlighet och på vilka sätt denna påverkar deras liv och vardag.

Inspiratörer.

Betydelsefulla författare eller grundare av olika tankesystem som intervjupersonerna nämner är Madame Blavatsky, Alice Bailey, Laurency, Rudolf Steiner, Martinus, Paul Brunton och Aurobindo. Dessa åtnjuter stor respekt såsom helt eller delvis ”upplysta”, det vill säga att de kunnat basera sin undervisning eller sina läror på insikter som kommit till dem på översinnlig väg. Den antike filosofen Pythagoras nämns med respekt: ”Pythagoras var då en person som hade nått bortom gränsen för det mänskliga. Och det finns väldigt få sådana personer i historien” (p11). Flera av dessa författare eller tänkare har även lagt grunden till olika rörelser, såsom teosofin, hylozoiken och antroposofin. Ett par rörelser omtalas utan att en viss förgrundsgestalt anges, närmare bestämt Rosenkorsorden och AMORC.

Andra individer som nämns är Deepak Chopra, Eckhart Tolle, paret Hicks, Sanya Roman, Anna Bornstein, James Van Praagh, Benny Rosenqvist, astronauten Edgar Mitchell, Jane Roberts, Sture Johansson, Brian Weiss, m fl. Dessa är verksamma idag som författare, lärare eller medium på detta nyandliga eller angränsande fält. En särskild kategori av lärare är de själar som förmedlar sin kunskap via en människa, en så kallad ”kanal”, här på jorden. Exempel på sådana själar är Ambres, Set och Orin.

Bland de samtida skönlitterära författarna nämns Marianne Fredriksson och Paulo Coelho. Ur världslitteraturen lyfts August Strindberg och Fjodor Dostojevskij fram. Den senare omnämns av ett par av respondenterna som en viktig och omskakande bekantskap, framför allt för de frågor denne ställer om hur det kan finnas en gud när världen ser ut som den gör. Carl Gustav Jung lyfts fram av flera respondenter, som någon vars psykologiska insikter eller bild av människan ligger nära den nya andligheten. Psykosyntesens upphovsman Roberto Assagioli nämns också. Di Leva är en musiker som i sina texter ofta tangerar tankar som finns inom nyandligheten.

Olika fora.

Den andliga livssynen får respondenterna näring till via att läsa, eller att gå på kurser och föredrag. Vattumannens bokhandel i centrala Stockholm, som är specialiserad på litteratur inom detta område, nämns av flera som en viktig plats, där det går att köpa litteratur och få ny inspiration. En annan butik i Stockholm heter Harmonikällan, där en av respondenterna fått goda råd. Ett par av intervjupersonerna uppger att de tillhör organisationer som arrangerar regelbundna träffar. En respondent åker ett par gånger per år på retreat. Dessa retreater kan vara såväl i kristen regi, som mer nyandligt präglade. Att röra sig mellan dessa olika världar upplevs inte som något problem av respondenten.

Ett par olika tidskrifter nämns i intervjuerna: Sökaren och Ljusåret. Båda är numera nedlagda. Internet och t ex YouTube erbjuder idag information och nya impulser. En intervjuperson beskriver de personer hon träffat sporadiskt på nyandliga föredrag som ”väldigt ifrågasättande människor ofta, av sig själv och av olika saker, så dom är ju hungriga i regel, dom som jag har träffat” (p4). Om att intressera sig för någon av dessa andliga författare säger samme intervjuperson:

Det är inte konstigare än till exempel Sartre… eller några som är väldigt intresserade av Sartre, eller Elsa Beskow, eller vem som helst, träffas och pratar om en författare eller filosof, och han har komplicerade frågeställningar som är väldigt roligt att diskutera med andra som tänker i samma banor (p4).

Eklektiker.

Även om informanterna har sina främsta sympatier hos en viss tankeriktning eller författare så har de ofta intresserat sig för andra tidigare. Flera av respondenterna betonar att de fortfarande läser olika författare. ”Så du hör ju liksom… Att jag mixar ju… Jag gör precis som jag vill, för jag är inte bunden av nån guru här eller nån buddhistriktning där. Utan jag gör SOM JAG VILL va” (p10). Det går att finna inspiration även i t ex bibeln, eller i olika samfund, men det är viktigt att samtidigt stå fri:

Och sen måste vi ju leva här och nu, vi är ju HÄR, vi är ju inte… Det här var ju för över tvåtusen år sen, så att… nä. Men samtidigt, det är samma sak… Jag säger, det finns alltid nånting gott i bibeln, och det finns alltid nånting gott i dom flesta sammanhang, samfund, eller vad det nu är för nånting. Och det är väl DET, lite… Jag har plockat lite av varje, tror jag, som jag tycker (p7).

En av intervjupersonerna har gått genom flera faser. Ett tag var hon involverad i buddhismen. Hon säger att hon behållit de bästa bitarna från denna och annat:

Jag har behållit dom bästa bitarna. Som buddhismen blev jag väldigt engagerad i runt -95. Och det är ju inte nyandlig riktning, fast det finns många… det har liksom blivit lite nyandligt ändå, i och med det här med kändisar och en massa grejor… Dalai Lama och alltihopa… Och sen hittade jag Set va, och det vände upp och ner på allting va. Jag tänkte, wow, det här liksom, så att det är en av mina favoriter. Sen har jag andra favoriter också. Men han har alltid hängt med liksom (p10).

Samma intervjuperson menar att författaren Eckhart Tolle, med sitt gränsöverskridande budskap, är någon som lockar många som är som henne själv:

Och man kan säga han är en sån här upplyst nästan alltså, han är så klok, han kommer med så mycket… Han har hjälpt jättemycket människor med… Så han har en sorts andlig filosofi, som går utöver alla religiösa gränser och allting… Så han får många såna med sig som är som mig… Att dom är fria, dom vill inte fastna i nåt va. Men dom vill förstå mer liksom vilka dom är, hur dom ska förbättra sig själva, hur dom ska växa andligen och så vidare, och så vidare (p10).

Allvarliga studier.

Att intressera sig för nyandligheten kan vara påfrestande. Dels för att läran omfattar jättelika perspektiv, i både tid och rum, dels för att lagen om reinkarnation och karma sätter individens handlande och eget ansvar i fokus på ett nytt sätt. En intervjuperson framhåller hur detta att jobba med sig själv utifrån en nyandlig världsbild är något annat än att vända sig till kyrkan med sina bekymmer. Nyandligheten erbjuder inte någon syndernas förlåtelse i traditionell mening. Det räcker inte att “dricka lite vin på nattvarden”:

Att man kanske vågar tänka tanken att… inte bara LEKA med den… utan tänka tanken att jag kanske kommer att återfödas, och att dom dumheter jag har gjort nu dom måste jag kanske dra lärdom av… Alltså den är ju ingen världsåskådning att vila ut i, utan det är en världsåskådning att jobba med (p6).

En av respondenterna har studerat en speciell gren av den nya andligheten i många år men vill ändå inte säga att han till fullo behärskar den:

Jag har inte funnit några belägg… något som vederlägger hylozoikens teser, kan man säga. Men jag är fortfarande… Alltså det hylozoiska systemet är enormt stort, omfattande och intrikat… alltså komplext. Och jag behärskar fortfarande inte hela systemet, efter att ha studerat det i tjugo år (p11).

Den nyandliga världsåskådningen är krävande, då den fordrar att individen själv aktivt tar ansvar för sin utveckling: ”Man får det inte bara gratis när man dör liksom” (p6). Här kan det kristna uttrycket gudsfruktan är vishetens begynnelse passa, menar intervjupersonen:

Gudsfruktan är vishetens begynnelse. Det är en sån här klassisk kristen grej… Alltså om jag får omtolka det lite enligt mina tolkningar, så tror jag verkligen, att om det ligger nånting i dom existentiella frågorna, då är dom så verkligen ofantligt stora, att den första reaktionen… det är sunt om den är att man blir rädd (p6).

Dock är detta ett resonemang som han ligger lågt med i kretsar som är mycket inne på new age och liknande, säger han.

Idealt förhållningssätt.

Intervjupersonerna är inte intresserade av att försöka tvinga på andra sina tankar. Denna mer återhållsamma inställning ställs i kontrast till hur de traditionella religionerna brukat försöka vinna anhängare, med korståg och krav på omvändelse. Intervjupersonerna delar en övertygelse om att människor, när de är mogna för detta, själva kommer att vilja skaffa sig denna kunskap. Den nya andligheten erbjuder visserligen svar på de stora frågorna, men dessa är inget som går att övertyga människor om i förtid. Toleransen för andra uppfattningar central och det ska stå människor fritt att tro vad de vill.

Det ideala sättet att vara anges i flera fall med hänvisning till kristendomens ”gyllene regel”, att du bör behandla andra som du själv önskar bli behandlad. Att ha en pacifistisk inställning är naturligt. Framsteg och förändring ska inte uppnås via agitation eller revolution: ”Det är bättre att vara för fred än emot krig” (p9). En respondent beskriver hur hon försöker se något gott hos alla, även om dessa gjort henne illa på något vis:

Lever jag som Jesus ja då får jag ju ett bra liv. Men fixar jag inte det riktigt, ja då blir livet lite trassligt… Om man inte kan vara kärleksfull och medmänsklig i alla lägen så blir det ju lite fnurror på tråden lite varstans. Man blir lite osams, det blir lite jobbig situation (p3).

Att förstå sig själv och att samverka med andra är mycket komplext, framhåller en av intervjupersonerna:

Det är liksom en snårskog i själva psyket, vad… Är det här min åsikt, eller är det flockens åsikt. Vad… När har jag kontakt med… Ja, med… Vem jag är… Eller finns det i och för sig, det finns… Det är så många såna frågor. Men det här ambivalenta som händer i nästan alla kommunikationer, alla attityder, all personlig framställning, det intresserar mig fruktansvärt mycket (p4).

Vissa individer kan drabbas av svårigheter eller åtnjuta friheter som vi inte tycker de gjort sig förtjänta av. Dock är vi här på jorden av olika skäl. Varje människa följer en individuell plan som är anpassad just till honom eller henne. Förståelsen av detta kan göra oss mer försiktiga att döma andra:

Ja, nej, men att man ska inte jämföra sig med andra, att det finns dom som är mycket rikare, och mycket lyckligare, och mycket större hus, och mycket finare bilar, och sådär, att dom… Alla har SINA bördor, det är jag helt övertygad om. Och sen har ju alla olika skäl till att dom är HÄR också. Så att, ja… Man kan inte döma, eller det ska man inte göra, överhuvudtaget (p1).

Intervjupersonerna eftersträvar att med sina tankar och handlingar kunna bidra till en fredligare och mer human värld. Det är önskvärt att försöka ”leva i nuet” och att inte sörja det som varit. Här kan den nyandliga livssynen vara till stor hjälp, eftersom denna förklarar hur det finns en underliggande mening med allt som sker och att allt kommer att bli bra i slutänden.

Som min mormor, hon sa alltid nånting som jag tyckte var bra, jag tycker fortfarande det är bra… Gör nånting gott för någon människa varje dag, något, det behöver inte vara något stort. Se till att skratta varje dag. Och be varje dag. Dom tre sakerna sa hon. Och jag tycker att det är bra, och det är lite så jag lever (p7).

En av intervjupersonerna reflekterar kring en besvärlig relation till en nära anhörig:

Om jag vore som Jesus, till exempel, och så trygg och så stabil och såhär, då skulle ju inte det röra mig. Det är ju nånting som jag har kvar att jobba med, och lära mig att hantera sånt, och ändå må bra (p3).

Apropå rapporteringen i media om miljöproblem säger en respondent:

Och nu vill jag inte ansluta mig till dem som säger att det inte är några problem alls, för det tror jag inte. Men jag tänker på alla miljölarm som har kommit, och sen tänker jag på hur mycket som ändå har gått rätt bra, alltså folk har ju lärt sig att vara miljövänliga, och så. Så jag tror… jag är optimist (p1).

Det kan även finnas tillfällen när du behöver stå upp för dig själv och agera på ett mer bestämt vis. Det kan handla om att avsluta en kärleksrelation som inte längre upplevs som givande eller helt enkelt att kräva att få ett bättre rum på hotell.

En av intervjupersonerna reserverar sig emot ett alltför optimistiskt synsätt:

Så att jag är absolut inte så optimistisk som… Alltså ur det stora perspektivet jätteoptimistisk… men ur det liksom mera konkreta mindre perspektivet då är jag inte så optimistisk som en new ageare är… att det liksom är att vi ska bara omfamna varandra, och det är härligt, och framtiden är bara härlig och så, det delar jag inte, tyvärr (p2).

Även om de nyandliga tankarna förklarar att allt händer med ett syfte och att det djupast sett inte finns någon anledning att uppröras, så är detta inte alltid lätt att leva upp till, eller ens något att eftersträva:

Jag tänker ju att, det är ju inte så att jag förlikar mig med svåra upplevelser för det här. Jag förlikar mig ju inte med att det fanns koncentrationsläger, jag förlikar mig inte med att när jag haft nära anhöriga som har dött i cancer till exempel. Det är ingenting som jag förlikar mig med, och tänker att det ordnar sig, för det var si och så. Utan jag tycker ju att det var helt fruktansvärt (p4).

Egenvård, meditation, etc.

Flera av intervjupersonerna berättar att de mediterar regelbundet och hur denna praktik är viktig för dem. Det finns olika former av meditation. En av respondenterna nämner ”ljuskroppsmeditation” som går ut på att individen via guidade övningar tar hand om aspekter av sitt inre:

Jag började med nån vanlig enkel avslappnings-CD, med Uneståhl, guidade meditationer som jag också prövade. Sen har jag prövat vanlig stillhetsmeditation, att man bara sitter tyst och försöker stilla sitt sinne och inte tänka och så där. Sen ja sen har jag… Vad kommer sen? Ja sen var det den här ljuskroppskursen då (p1).

Att meditera i grupp kan förstärka effekten. En av respondenterna besökte tidigare Svensk-tibetanska skol- och kulturföreningen: ”Dom hade, det har dom inte längre, men dom hade i alla fall, meditationer där man satt i grupp, och det är väldigt häftigt att göra det. Det blir mycket starkare upplevelse” (p1). Bön nämns som ett sätt att komma i bättre balans. Man behöver inte vara religiös i traditionell bemärkelse för att använda sig av denna. “HoloSync” är namnet på en metod för personlig utveckling som går ut på att individen lyssnar i hörlurar på ljudfiler med ett speciellt komponerat innehåll. Att lyssna på dessa ljudfiler i en viss ordning medför att nya nervbanor bildas:

Ja, man kommer ju väldigt snabbt och djupt i den här metoden, med HoloSync. Det är väldigt häftigt. Och sen så fungerar den så att det blir en stress på hjärnan så att den… Hur mycket det här nu stämmer vet jag inte, men enligt dom som har utvecklat det så, så tvingas hjärnan att bygga nya, vad ska man säga, nervgångar eller nervbanor helt enkelt (p1).

Tankens kraft.

Det är möjligt att använda lagarna och principerna om karma på ett medvetet vis för att skapa det liv individen önskar. Detta bygger på hur individen själv skapar såväl brist som överflöd i sitt liv beroende på sitt inre tillstånd: ”Att man själv skapar sin egen brist. Och att man kan själv skapa sitt eget överflöd, genom en inre orientering, på nåt sätt” (p1).

Fenomenet finns omnämnt i bibeln, som “den som har han ska få, och den som inte har ska också bli av med det han inte har” (p4). Det är även möjligt att på mental väg och oberoende av avstånd attrahera eller dra till sig människor eller t ex materiella ting. Detta är en tillämpning av nyandligheten som just nu är populär och som omtalas som “Law of Attraction”, eller på svenska “tilldragningslagen”. Ett annat fenomen i samma genre är ”The Secret”, eller ”Hemligheten” som det heter på svenska. En respondent berättar att hon vid sidan av den litteratur som beskriver tillvarons högsta principer även känner ett behov av att läsa sådana böcker som är mer handgripliga. Medan de förra böckerna beskrivs som ”kartor” är de senare mer som ”handböcker” (p4).

Nu läser jag väldigt mycket… hur man kan liksom stadga upp sitt tänkande… Alla tankar handlar om kemi, om hur man blandar, att man kan få fel effekter, om man blandar fel handlingar eller fel tänkande. Så vad jag fattar så är det just med själva tankekraften, och den är ju väldigt hot inom new age (p4).

Hur man handskas med sina tankar och önskningar liknas vid ett slags “kemi”. Detta är något som går att öva upp och bli bättre på:

Hur man ställer in tankarna och det… att alla tankar handlar om kemi, om hur man blandar, att man kan få fel effekter, om man blandar fel handlingar eller fel tänkande… Att komma ifrån vissa givna tankemönster, som drar en nedåt, att försöka vara aktiv, och att man KAN lära sig tänka på andra sätt. Och att man kan liksom försöka ställa in sig på såna tankar som känns mer angenäma än att sjunka in i dom här dåliga (p4).

Affirmationer är fraser med ett positivt, stödjande budskap som personen upprepar högt för sig själv.  Detta är en verkningsfull metod för att åstadkomma förändringar t ex i sin självbild och självkänsla. Sådana affirmationer är personligt utformade och fokuserar på sådant som personen behöver bli bättre på: “Det är som ett mantra, jag intalar mig detta… Jag säger det en gång. Sen kan det hända då att om jag då känner för det att jag säger det mer gånger. Men oftast blir det en gång, på morgonen då” (p3). Sådana fokuserande tankar kan också gestaltas på ett mer konkret sätt, genom att personen gör ett collage av bilder som avbildar sådant denne önskar förverkliga, t ex materiellt välstånd. Intervjupersonen berättar att hon skrivit ned vissa önskemål och valt ut passande bilder som hon arrangerat på dörren till sitt kylskåp:

Nåt kinesiskt tecken för lycka, och tarotkort då som betyder lycka, och så har jag bilder på mig och mina barn, att vi håller om varandra och är glada, och sen har jag vänner och glädje, och sen har jag lite såna här brudpar, för jag ska ju gifta mig också, har jag tänkt, nån gång igen… Så det är en sån här vision. Såhär vill jag att det ska vara i framtiden då. Det är mina mål liksom (p3).

 Djurrätt och vegetarianism.

Att ha en vegetarisk kosthållning är något självklart för respondenterna. Detta är inte främst av hälsoskäl, men av humanistiska, pacifistiska skäl. Att respondenten inte vill ”medverka till dråp”. Djuren är ur ett perspektiv jämbördiga med människan och det är därför fel att döda dem och använda dem som föda:

Vi odlar ju faktiskt djur. Är det okej? … Vi odlar ju kossor, vi odlar lamm, vi odlar fisk. Och så dödar vi dom sen. Tänk om det skulle finnas nån sån här övermänniska som började odla människor och så äter upp sen (p3).

Människan överskattar lätt sin betydelse, med följden att hon tycker sig ha rätt att bete sig illa emot djuren:

Men det finns ju en väldig storhet i alla människor, och i alla varelser, även djur. Det är också nånting som jag tycker… är att djur har, ja allt levande egentligen, har större själ och förnuft än vad man tror alltså. Människans storhet är inte så stor (p1).

Vi behöver lära oss att ta hänsyn till hela skapelsen. Att lyckas med detta är någon eftersträvansvärt: ”Men det är växter och djur, och till och med materia alltså… mineraler och allting. Om man ser det som en del av Gud och behandlar det därefter så får vi en väldigt fin människa egentligen” (p5).

Hos en växt finns någon grad av näst intill slumrande medvetenhet. Men det finns ändå… ja man… det har gjorts experiment där man kan mäta att växten förnimmer saker och sådär. Och djur, det vet vi, dom har ju ganska högt utvecklad… i olika grad naturligtvis, beroende på djurart. Men däggdjur till exempel kan ju ha väldigt väl utvecklade känslor, och till och med viss intelligens och sådär (p11).

De som är vegetarianer idag ses som föregångare. Att hålla sig till en vegetarisk diet bidrar även till att rena individen i andligt hänseende. Detta går hand i hand med att inte använda droger. Kaffe är ett undantag:

Kaffe är helt okej, men det är vissa som kan ifrågasätta det… Men mitt intellektuella arbete /skratt/ kräver kaffe. Och sen är det gott också, så där är alltså lite gränsfall kan man säga. Men jag menar kaffe är ju också en form av drog, på ett sätt ju, det är ju en sån stimulantia. Jaa… (p2).

Spridningsarbete.

En respondent berättar att hon skickat ett brev till kyrkan på orten där hon bor och framfört synpunkter om att prästerna bör omvärdera sin syn på ”synden”. Enligt respondenten är läran om människans syndfullhet ett missförstånd. En intervjuperson skriver egna texter, med andligt präglade reflektioner och tankar och försöker få dessa publicerade.

Motiv för att ställa upp.

Flera av intervjupersonerna uppger som anledning till att de valt att ställa upp i denna studie att de tycker det vore bra om dessa tankar blev mer kända, i synnerhet inom den högre utbildningen:

Ja jag kände mig träffad och min spontana tanke det är ju att det är bra om sådana här frågor blir belysta i den akademiska världen också, ju mer desto bättre, det är min uppfattning… Jag ser den som en väldigt stel värld, och om sådana här tankar får nötas in även där, det tror jag är positivt… Om man vill dämpa sitt ego så är det livsfarligt att sitta och prata såhär som jag har gjort. Men jag har tagit som ursäkt att jag vill ta varje halmstrå att få in såna här tankar i den akademiska världen (p6).

En av respondenterna har lidit av en långvarig depression som hon fått hjälp med i den traditionella vården. Hon önskar dock att de här andliga tankarna ska få större inflytande där:

Så jag har jättemycket erfarenhet av den traditionella vården. Och vill ju så klart ha in den andliga biten där mycket, mycket mer… Om jag är till hjälp, så vill jag gärna vara med och hjälpa till att föra in det på nåt sätt. För det jag säger kanske kan väcka nåt litet frö hos nån. Så kan det får spinna vidare. Det var väl så jag tänkte (p9).

Att medverka i studien uppfattas som ett sätt att göra dessa tankegångar lite mer kända:

Nej, men i det här fallet så handlar det ju om att du uttrycker ett genuint intresse, du undersöker det här området, och då tycker jag att… Då vill jag gärna bidra till det. Jag vill ju gärna sprida information och kunskap om det här, som ju är nåt som saknas och som efterfrågas väldigt lite. Så det är ju lovvärt att du faktiskt vill veta (p11).

En av intervjupersonerna ser tecken på att ett genombrott för de nyandliga perspektiven kan vara på gång och att hennes medverkan kan vara värdefull:

Så jag tror det händer väldigt mycket nu på gräsrotsnivå som inte syns. Men det får gärna synas där, om det skulle råka vara nån som ska skriva om den sen, i sin tur. Det kan dom göra ibland om uppsatser, så är det bra att det syns. För det händer väldigt mycket (p10).

Vad det ska kallas.

Ingen av respondenterna gillar beteckningen ”new age”. Det är ett namn som är förknippat med mycket som är dåligt. Numera har new age “blivit en etikett på ALLT” (p10). En respondent menar att att begreppet new age blivit skadat och att hon för egen del hellre talar om ”andlig utveckling” (p1). En respondent tycker att new age låter ”lite ytligt” och associerar till hälsomässor, med tarotkort och där det ska tjänas pengar och personer som påstår sig se saker vilka är omöjliga att verifiera: ”[New age] känns inte tillräckligt seriöst, tycker jag. Jag håller ju på med att utforska vad livet handlar om” (p3). New age är ”ganska illa åtgånget alltså… söndertrasat… den ena stolligheten efter den andra” (p5). ”Jag tycker att det är fel uttryck… För att new age har det varit nu i snart hundra år” (p7).

En av intervjupersonerna förknippar new age med modern vidskepelse, som ändå kan fylla ett behov: ”Krimskrams och vidskepelse… modern vidskepelse. Som jag tycker är ett beklagansvärt fenomen, och som tyvärr förstör ryktet för seriösa funderingar, och seriöst sanningssökande. Men som också fyller ett behov, så att visst det…” (p11).

Också termen ”nyandlighet” uppfattas som problematisk: ”Ny” i förhållande till vad? Här krockar begreppet med uppfattningen att denna andlighet egentligen har rötter långt tillbaka i mänsklighetens historia. ”Nyandlighet det är ju ett begrepp som jag personligen aldrig skulle sätta mitt namn under. För det är förknippat med så mycket konstigheter och vidskeplighet som, ja som är väldigt främmande för mig” (p11).

Uppdelningen i esoterik och exoterik nämns, och den nya andligheten beskrivs som en hittills fördold lära, en esoterik, som först i vår tid gjorts offentlig. En respondent beskriver den inriktning han intresserar sig för som ”väldigt gammalt tankegods, och som vi också ser som ganska mycket som det är liksom lite kärnan i de olika världsreligionerna också då” (p2). Att denna kunskap hittills varit fördold förklaras med att mänskligheten hittills inte varit mogen för den. Stöd för detta synsätt går att finna i bibeln: ”Ja alltså traditionellt, i olika riktningar, så har man ju också skilt på dem som har varit redo för den inre esoteriska läran. Medans allmänheten kanske inte varit det. Paulus till exempel talar om att han skiljer på att ge mjölk och att ge kött” (p2). En av respondenterna har uppfattat att bokhandlare börjat att kategorisera litteratur på detta område som just ”esoterism” (p5). De esoteriska lärorna, fastän olika på ytan, är samstämmiga:

Och för en ytlig betraktare kan dom tyckas motstridiga och inbördes helt olika. Men om man ser djupare än så, att dom har uppstått i olika tider, i olika kulturer, olika kontext, så är dom i grunden… så uttrycker dom… dom beskriver samma verklighet. Men dom gör det på olika sätt, dom har olika symb… ofta är det ju symbolspråk, mycket va. Och om man tolkar symbolerna rätt så ser man att det blir en enhetlig världsbild som framträder, som förenar dom här olika esoteriska traditionerna. Och det är alltifrån Grekland, här i väst då… och ja det har även funnits alltså… kristendomen har ju också en esoterisk tradition. Gnostikerna, som motarbetades av kyrkan naturligtvis. Och i islam så finns det en sufitradition som är esoterisk. Och i Indien finns… Indien har ju en mycket stark esoterisk tradition. Och även buddhismen är ju till sin kärna och ursprung esoterisk. Och även i det äldre Kina har det funnits esoteriska lärare och traditioner (p11).

”Det ju lite viktigt att definiera vad new age är, det är ju väldigt brett. Jag menar det finns ju sån här kristallhealing och doftterapi och hitta shamanen inom dig och sånt som jag kanske inte… Jag är inte intresserad av just DEN biten” (p4). Vad en intervjuperson önskar kalla sig: ”Sökare, fritänkare… Det gjorde Strindberg, han kallade sig fritänkare, det är rätt fint. Sökare och fritänkare skulle jag nog säga. Och jag gillar inte att gå in i grupper, och tillhöra vissa grupper sådär” (p4). Prefixet ”alternativ”, som i alternativ andlighet, är också problematisk. I efterlysningen hade det stått ”alternativa svar” och en av respondenterna skämtar om detta: ”Alternativa svar… Hur är dom ordinära svaren då?” En respondent kallar sig andlig kort och gott: ”Jag säger att jag är andlig… Andlig använder jag. Sen vad det innebär det vet jag inte” (p9).

Vad intresset för den nya andligheten gett.

En fördjupad livskänsla, en visshet om att livet är större och mer komplext än vad det kan verka på ytan: ”Att det finns meningar som är större än vad man kan begripa. Ungefär som myran vet inte… myran i Stureby vet inte att Bandhagen finns liksom” (p4). Människor kan i hög grad lösa sina problem på egen hand. Via studier och självreflektion går det att komma till botten med många av sina problem. Att få kunskap om hur erfarenheter från tidigare liv påverkar, såväl teoretiskt som praktiskt, är verkningsfullt.

Reinkarnationstanken gör att många dystra känslor kan motarbetas eller helt övervinnas. En nyandlig livssyn gör att vi inte behöver frukta döden, eller sörja dem som gått bort på samma vis som om dessa vore försvunna för alltid. Speciellt inte som nyandligheten förklarar att tillvaron på ”andra sidan” är mycket behaglig och det också finns möjlighet att komma i kontakt med vänner och anhöriga som gått över dit. En respondent berättar om att tog hand om sin far när han insjuknat i cancer. Hon uttrycker att det var väldigt jobbigt, men att hennes andliga perspektiv gjorde situationen lättare att uthärda:

Så jag var med honom. Han bodde hos mig sista tiden, och det kom hem såna här sjuksköterskor då och tog hand om honom, för mamma orkade inte va. Så han bodde hos mig innan dom sista fjorton dagarna, när han åkte han i. Och sen dog han, för han hade levercancer. Men det var… Alltså det var ju otroligt jobbigt, för det var min pappa, men samtidigt så var det ju en… Jag är väldigt tacksam för det, för att jag kunde se i honom det här… Det var som ett ljus från andra sidan som liksom mer och mer lyste igenom va (p10).

En annan intervjuperson har gjort liknande erfarenheter vid en nära anhörigs dödsbädd:

För när han låg där och kämpade, det tog väl ett dygn som han hade det jättejobbigt då. Och sen när han dog… Så jag tittade på honom, det var ju bara ett skal. Jag gick inte fram och tog på honom såhär, nä han var inte där. Han var borta. Så själen hade ju försvunnit bort, och där låg ett tomt skal, totalt ointressant. Den känslan fick jag. Och de andra stod ju där och klappade på honom men jag, men nä, han var ju inte där. Jag försöker prata med honom på annat sätt istället nu då (p3).

Respondenter berättar om hur de blivit av stress och ångest som tidigare plågat dem. Även bekymmer för privatekonomin har försvunnit, då det går att ha en tillit till att allt ordnar sig i slutänden. Någon berättar om hur hon idag känner sig modigare, mer stabil och trygg i sig själv, vågar utmana livet och gå nya vägar, t ex att lämna en destruktiv eller stagnerad kärleksrelation när det behövs. En av respondenterna vänder sig emot att så många unga människor idag får diagnosen utbrändhet. Dessa kan sedan få gå många år i terapi. En intervjuperson har själv varit i en liknande situation, men säger att det var genom att inse hur en vändpunkt måste komma ur hennes egen styrka som hon lyckades förbättra sitt mående. Att hon själv gick i land med detta utan att anlita en terapeut medförde att denna känsla av kunna klara av problem på egen hand blev stark.

En av intervjupersonerna berättar om hur hon i unga år hamnade i en svår livskris. Efter en lång natt, då tankarna bara snurrat i henne, fick hon en vacker vision. Hon skrev en dikt utifrån denna vision. Därefter vände det. Hon berättar att senare i livet har hon kunnat känna sig smådeppig i perioder, men aldrig mer som den gången. En intervjuperson berättar att hon via sina studier fått en större förståelse för varför det är så svårt med kärleksrelationer, varför män och kvinnor är som de är. En annan intervjuperson uttrycker att hon mognat som människa, vilket fått positiva effekter för hennes relationer till andra, även till sina barn. En av respondenterna berättar hur han tog sig ur en svår livskris på egen hand. Den första fasen var att verkligen gå till botten med vem han var, att orka se sina mörka sidor. Därefter kunde han med hjälp av tankarna om reinkarnation och karma orientera sig på nytt. Dessa två grundtankar utgör tillsammans en enhet med stor förklaringskraft och logik, menar respondenten, den ”nyckel” som gör att det faktiskt går att besvara de stora frågorna om tillvaron, varför ödet gestaltar sig som det gör, mm. Ihop förklarar de lidandets natur och mening. En av respondenterna som kom i kontakt med dessa tankar i vuxen ålder berättar:

Så det är egentligen femton år då som jag har… den här utvecklingen har… Ja det har gått väldigt… Ja, jag ser på människor på annat sätt. Jag har ingen som helst ångest, jag känner mig väldigt lite stressad. Tidigare hade jag enormt mycket bekymmer för min ekonomi, men det har jag inte alls längre. Jag har liksom lärt mig att det ordnar sig och så va (p1).

En respondent berättar att hennes världsbild förändrades dramatiskt när hon började få tillbaka minnen av tidigare liv. Övertygelsen om att vi bara lever ett liv har försvunnit: ”Puts väck. Egentligen är jag förvånad att jag inte är mer omtumlad än jag är. Jag är omtumlad. Men det är ju en så stor förändring så man bara liksom… va. Jag trodde att this was it, och vetenskap och sånt där” (p8). På frågan vad intresset för den nya andligheten gett, svarar en respondent:

Ja lusten att leva vidare… om jag avslutar mitt liv frivilligt nu genom att hoppa från Katarinahissen, eller käka upp alla sömntabletter jag har, och sådär, så kommer jag ändå till samma situation nästa liv, och nästa och nästa, ända tills jag har lärt mig att det är fel… du är på fel väg. Så att det jag skjuter upp idag kommer imorgon i alla fall. Då är det lika bra att försöka hitta livets egentliga… den egentliga substansen, det som gör livet värt att leva (p5).

III. Öde och livslagar

“Ska det finnas nån jävla rättvisa i universum så måste det förhålla sig som med karma… och om karma ska kunna fungera så måste det finnas reinkarnation också.”

Vad intervjupersonerna säger om hur tillvaron fungerar och varför livet blir som det blir.

Reinkarnation.

Döden är inte slutet. Vi lever för evigt. Reinkarnationstanken handlar om att människan kommer tillbaka till den fysiska världen gång på gång. Denna tanke är känd från t ex hinduismen. Till skillnad mot vissa andra modeller för återfödelse så är den nyandliga reinkarnationsläran en mycket ”positiv” sådan, som garanterar individen oavbruten utveckling. Denna lära uppfattas som mer sofistikerad eller konsekvent jämförd med andra varianter. Människan har en gång varit djur, men det är inte möjligt för henne att nu återfödas i en djurkropp: “Nej det finns ju dom buddhistiska, och i synnerhet de hinduistiska, de inkarnerar lite hur som helst. Du blir en myra eller ett grässtrå eller ett träd eller vad fan som helst” (p5). “Man är människa hela tiden, för liksom djur har man varit en annan gång, det är passerat” (p3). “Den här hoppteorin… att man kan bli vad som helst, när som helst liksom” (p6). ”Nä i buddhismen och hinduismen, att man… gör man inte rätt så återföds man, så får man backning liksom… kanske återföds som fluga eller nånting” (p4).

Det är en skillnad mellan själavandring och reinkarnation:

Som jag har lärt mig det så den gamla indiska själavandringen, då gick man fram och tillbaka, mellan allt möjligt, kunde bli en myra i ena, och en elefant i nästa, och lite sådär… Ja men, och då är det mera själavandring. Reinkarnationstanken där jag har varit i kontakt med den där vill man mera se den här progressionen (p6).

Individen återföds i en ny mänsklig kropp och kommer då att ha med sig alla de egenskaper och talanger som hon hade i sitt föregående liv. Hon har alla tidigare erfarenheter till godo och det nya livet kommer att färgas av det förflutna. Hur lång tid som förflyter mellan inkarnationerna har respondenterna olika bud på, från några år till flera hundra år. Likaså om det är så att individen växlar kön mellan liven, behåller samma kön, eller om detta kan variera. Reinkarnationstanken är också förenlig med en allmän övertygelse om att allt hänger samman och är oförstörbart:

Vi kan inte dö helt enkelt, vi kan bara ändra form. Och att allt liv hänger ihop. Att det finns liksom en enhets… Ja, vi säger så här då. Om vi tänker oss ett hologram, alltså, att allting liksom hör ihop med allting annat. Du vet, om man har sönder ett hologram så kan man titta i en liten bit… så har man ändå all informationen i den lilla biten, från hela bilden. Ungefär så ser jag (p10).

Kanske återföds individen i annan kultur eller i ett annat land. De bestämmande faktorerna är vilken nivå av förfining som individen uppnått i sina tidigare liv, vad hon har kvar att lära, samt vilken omgivning eller vilket öde som bäst kan tillgodose detta.

Den nya andligheten beskriver en andens evolution emot fullkomning. Dock gör vi inte samma erfarenheter samtidigt. En del har kommit längre, medan andra ännu inte har kommit så långt i sin utveckling. Detta medför att det finns en naturlig hierarki mellan människor. Detta förhållande kan beskrivas som att det finns ”yngre” respektive ”äldre” själar. Ett barn som föds kan, i andligt hänseende, vara äldre än sina föräldrar. En intervjuperson beskriver hur hon mycket tydligt kunnat ana att detta skulle vara fallet med ett av sina barnbarn: ”Det är en gammal själ och mycket speciell” (p7). Även kulturer och folkgrupper befinner sig på olika nivåer i denna själsliga evolution. Ett folk som är inblandat i många krig, eller ett samhälle med lägre grad av rättssäkerhet eller jämlikhet, är inte lika långt kommet som de vilka är mer fredliga.

En vanlig invändning emot reinkarnationstanken är att det verkar så osannolikt att man skulle kunna komma tillbaka i en ny kropp. Mot detta går det att ställa erfarenheter av det vanliga livets mirakler:

Fast å andra sidan har man sett tillblivelsen av en människa. Nu har jag tre (byta till två?) egna barn, som är vuxna nu, men bara människoblivandet i sig är ju så jävla egendomligt alltså. Varför skulle man inte kunna födas fler gånger. En gång är ju egendomligt nog va? (p5).

Byta kön, eller samma kön.

En respondent refererar till vad de ”esoteriska lärorna” eller ”traditionerna” säger i frågan: ”Och där sägs det ibland att man som personlighet då föds egentligen lika mycket som man och lika mycket som kvinna. Och inte nödvändigtvis så att man föds vartannat liv som det ena och det andra” (p2). ”Och sen om man är man eller kvinna, det är inte så, det behöver inte vara så för varje inkarnation, utan det kan vara att det hoppar eller, ja ena gången är man kvinna, den andra gången är man man” (p7). Manligt och kvinnligt beskrivs som ”arketypiska principer” (p2):

Att människan ändå är en enhet i sig själv och att faktiskt uppdelningen på manligt och kvinnligt i dom aspekter vi har idag att det är ett resultat av ett fall, en splittring av det ursprungliga tillståndet. Men att det ändå finns nån form av kosmiska principer som är manligt och kvinnligt på ett annat plan och att där kanske på nåt sätt finns kvar. Men att man skulle vara människa, alltså så som vi är biologiskt man och kvinna till exempel, det ser jag som att det bara är en tillfällig… ett resultat av ett ofullkomligt tillstånd så att säga. För det fullkomliga är mera den här klassiska myten att man är androgyn… eller förlåt, få se här nu… hermafrodit, alltså att man är man-kvinna (p2).

En av intervjupersonerna refererar till två kanaliserade andar, som har lite olika syn på detta. Medan Ambres menar att individen har serier av liv som antingen man eller kvinna, så hävdar Set att allt pågår samtidigt:

Ambres säger såhär… Vänta nu… Han sa att man håller sig till… till exempel om man väljer att bli man… så blir man man alla liv tills man vänder och sen blir kvinna. Sen finns det olika bud… Så har vi Set, som säger då att, nä men det är olika, så… Och egentligen lever vi alla liv samtidigt. Varför skulle vi behöva tänka linjärt över huvud taget då va. Om du tänker dig… bara en bild såhär… själv i mitten, och så har du olika rum… olika liksom rum runt såhär, som själen går in i, är olika liv (p10).

Karma.

Det finns lagar på områden där vi normalt inte tänker oss att det finns lagar. Vi är bekanta med de fysiska och biologiska lagarna, men inte sådana lagar som garanterar en övergripande rättvisa och liknande. Samhället har ett juridiskt system för sådant, men liknande lagar existerar även i tillvaron i stort. Allt som människan gör får konsekvenser. Ibland är det bara så komplext att vi inte förstår eller ser dessa samband. Karmalagen finns omtalad i bibeln som ”lagen om sådd och skörd”. Dock har andra uttalanden om reinkarnation redigerats bort ur bibeln, vilket gör det svårt att förstå vad som egentligen menas. Det finns människor som till synes sår och sår, utan att få något tillbaka, eller skördar mycket elände utan att det går att se någon orsak till detta. Karmatanken behövs för att förklara sådant.

Kyrkans syn på Guds nåd underkänns: ”Jo den är mer poetisk va, och betydligt enklare. Det är inte så arbetssamt” (p5). Det är först när vi har lärt oss att konsekvenserna av ett felaktigt handlingssätt och avstår från att upprepa det som vi kan få uppleva något som påminner om ”syndernas förlåtelse”: ”Det är den enda nåd som överhuvudtaget finns det är när vi genom utveckling har kommit så långt att vi inte längre förmår göra om samma handling som utlöste den där karman. Då är vi beskyddade. DET är den verkliga nåden” (p5).

Samtidigt är karmalagen mekanisk i någon mening. Den är en naturlag, samtidigt som den är behovsanpassad. Om vi gör fel så kan dock konsekvenserna av våra handlingar bli mycket smärtsamma. Här kan karmalagen liknas vid en ”gammaltestamentlig” lag:

Alltså det kommer till en viss gräns, och tyvärr är det då så att säga karmalagen som rycker in… det är ju den här gammaltestamentliga lagen som rycker in… att om man går för långt ner i den riktningen, ja då kommer det också så att säga en dom… och det är för att förhindra att det går … ja det är ungefär som en förälder som när ett barn gör FÖR mycket då måste han till slut liksom säga till, eller hon, liksom säga till på skarpen (p2).

”Karma då, alltså lagen om orsak och verkan. Har vi inte den så kan man ju inte begripa nånting va” (p5). Vi kan inte undgå att göra erfarenheter och att därmed utvecklas. ”Vi kan inte undgå att utvecklas i och med att vi finns till. Vi gör ju erfarenheter varje dag, av olika slag, och det här ackumuleras på olika sätt i oss” (p5). ”Det du sår det får du skörda. Om du inte gör det i det här livet så vad heter det så blir det ju i nästa liv” (p7).

Karmalagen handlar inte bara om vad individen gör eller inte gör. I lika hög grad är tankarna ödesskapande. Det man tänker och känner stannar inte på insidan, utan kommer att få en effekt på världen utanför. Detta medför också ett stort ansvar: “Alla tankar man tänker, alla ord man säger och alla handlingar man gör, ALLT det är energi som liksom rör sig runt i världsalltet. Och väldigt mycket negativa tankar och onda tankar, precis som onda handlingar, dom GÖR skada” (p1). Individen söker sig till situationer och relationer där hon kan få arbeta på det hon behöver arbeta på:

Om jag bara tänker fritt så… så kan det ju vara att man vet med sig att man har en viss problematik, och att man vill bryta det mönstret eller problematiken, så sätter man sig i en situation där man vet att man kan lösa upp det… Om man vet med sig att man hamnar i underläge med en människa till exempel, ja då går man in och tar reda på varför hamnar jag i underläge. Det kanske handlar om egenvärde. Man behöver börja älska sig själv. Och när du har gjort det så träffar du inte dom männen eller kvinnorna längre, för att det är färdigt, det är förbi, det är passerat. Du behöver inte lära dig längre (p9).

Och så synkroncitet… Jätteviktigt… För det är då du får feedback. När du får en bra dag, när det är mycket synkronicitet va… Många såna här sammanträffanden… Wow, jag träffade precis rätt personer… det klickade ju där… Då får du feedback att du är på rätt väg. Men sen när det går på tok, då får du feedback, att nä men nu är du lite vilse liksom, och nu måste du försöka fokusera. För att det är ju mycket som händer i liv, och det är ju inte alltid det går så himla bra alla dagar va (p10).

Eget ansvar.

En av intervjupersonerna berättar om ett reinkarnationsminne, där en man utsatt henne för svåra övergrepp. I detta livet har hon återsett denna person och det har varit en komplicerad relation. Dock vill hon invända emot att hon skulle ha varit ett offer den gången: “Och så möter jag den här killen i det här livet, och det var HAN liksom. Undrar på att det blev galet [Jag: Han som utsatte dig för] Han utsatte mig inte. Vi utsatte varann” (p8). Flera intervjupersoner refererar till den kristna föreställningen om Jesu ställföreträdande lidande på korset. Detta omnämns som “kristendomens största villfarelse” (p5).Det bygger på en bild av Gud som primitiv och hämnande, menar en respondent, och där förståelsen för sådant som karma och reinkarnation saknas:

Är Gud så jävla primitiv, så att han måste blidkas… Gud som ett primitivt och hämnande väsen. Ska det finnas nån jävla rättvisa i universum så måste det förhålla sig som med karma… och om karma ska kunna fungera så måste det finnas reinkarnation också (p5).

Synsättet att någon kan vara offer, medan någon annan är förövare, är missvisande. Vi lider alla av en brist på erfarenhet som länkar oss samman:

Den här synen som vi har i samhället, att det finns en förövare och ett offer, den är också felaktig. För båda lider lika mycket. Och det är väldigt provocerande, alltså i det, för här finns det ju för i det här samhället vill ju alla ha syndabockar och alla vill tycka synd om offret och sådär. Och det skulle ju vara väldigt svårt att säga till ett våldtäktsoffer till exempel, men jag är övertygad om att det är så (p1).

En av intervjupersonerna beskriver denna princip kärnfullt, men tillägger att detta kan uppfattas som väl hårt: ”Att man lider för man har inte dom redskapen som gör att man INTE lider. Och det låter ju väldigt hårt.” (p4). ”Ja man kan ju tycka att det är grymt att man slår sig när man ramlar” (p5). ”Utifrån mitt synsätt, om jag får uttrycka mig så förmätet, så finns det… så finns det ingen ondska i att det sker tillsynes… till synes dåliga eller onda saker. Utan det finns en orsak till att det onda sker” (p11).

Grova felhandlingar, och deras kraftigare återverkningar, kommer också att ge individen en forcerad utveckling: ”Om jag gör nåt riktigt dumt då forcerar jag min utveckling, eftersom konsekvenserna blir så väldigt starka” (p5).

Vi planerar själva vår inkarnation.

Individen planerar eller åtminstone godkänner själv hur livet kommer att gestalta sig, vilka erfarenheter hon eller han ska att få göra. På tröskeln till en ny inkarnation är individen helt införstådd med hur livet kommer att bli. Detta liknas vid att hon då, med en vuxens perspektiv, gör upp en plan:

Och innan man kommer in i… ja eller innan man låter sig födas, eller nånstans, så har man gjort upp en plan vad som ska hända, vad man ska lära sig. Jordelivet är en läroplats helt enkelt för alla människor. Och då har man väl gjort nån sorts plan… också vilka man ska leva tillsammans med, och ja” (p1). Detta fordrar en avancerad planering: ”Föräldrarna, och syskon, och ens barn. Och när man börjar tänka på det så blir det ju helt makalöst komplicerat. Om man börjar tänka efter. Att det är så för alla människor, och hur kan det hänga ihop (p1).

Ibland går det att välja mellan att få ett hårdare eller lättare liv, men individen väljer kanske ändå ett liv med större svårigheter. Eventuellt för att försöka åtgärda ”ett mönster” som präglat tidigare inkarnationer:

Det är det stora målet att komma så långt som möjligt. Kommer man inte ända fram i det här livet, så får man fortsätta i nästa liv… Ja, alltså det kan väl vara att man… om jag bara tänker fritt så… så kan det ju vara att man vet med sig att man har en viss problematik, och att man vill bryta det mönstret eller problematiken, så sätter man sig i en situation där man vet att man kan lösa upp det (p9).

Det är alltså inte bara så att varje person får uppleva just det hon eller han behöver få erfara, utan vi väljer det själva:

Som många säger, å vad livet är svårt. Men du väljer det själv egentligen. Det finns svart och vitt, och det finns möjligheter, egentligen, bara det att du kan inte se det just nu för att du stirrar blint på problemet… Som många säger att, ja, jag har levt i fattigdom och misär, och jag hittar fel partner jämt och ständigt, och ekonomi och allt det här. Men det väljer du, även styr du det här. Så du har en möjlighet innan du kommer, att hamna hos en familj som passar dig just nu (p7).

Vi har ju möjligheter även där att styra till att komma till en annan plats, även om vi säger såhär, att vi, ja nu är jag trött på att vara den fattige ständigt i alla tider. Nu kanske jag vill komma till nån familj där det finns gott om pengar, och att jag får studera, och så vidare. Men det är inte säkert att det blir den biten ändå, för att när du sitter där och ser igenom, så finns det alltid nåt lag eller hur ska man uttrycka det, nån annan som är med och talar om, att så här och så här levde du förra livet, och du måste ju fortsätta att testa dig själv, för att bli bättre, eller få mera kunskap eller vad det nu kan vara (p7).

Även medfödda handikapp och begränsningar får på detta viset en förklaring:

Det är ju många som säger det att man liksom bestämmer själv då… Nu kör jag ett varv då med nån viss, nåt man ska jobba med… Och som till exempel dom här som föds och är rullstolsburna till exempel, att dom då liksom har bestämt, att nu ska jag ta den matchen, för då kommer dom ju genom nästa liv som helt nya människor… Men det är ju en rätt tuff match då (p3).

En respondent säger om de likheter han finner hos sig själv och sina föräldrar: ”Men det är inte deras egenskaper jag har ärvt… Det är mina egna… Men då passar det väldigt bra in på deras gemensamma uppsättning, psykiska genuppsättning, eller vad man ska kalla det” (p5).

Som förälder går det också att tänka att barnen har valt en själv till förälder. De har alltså varit fullt införstådda med ens svagheter och styrkor.

Före och efter livet.

I början av graviditeten kan själen göra sporadiska besök inne i moderns kropp: ”Hon kom väl fram till det, att själen liksom var inne och vände lite ibland de första sex månaderna, men sen jag tror det var från sjunde månaden, då liksom stannade själen där då, i bebisen då, för då började det bli dags då” (p3) Efter att vi dör behöver vi konfronteras med vad som gått bra och dålig under livet. En respondent uppfattar att hennes far, som nyligen gått bort, hade det besvärligt vid övergången:

Så att det tar ju ett tag då innan man har liksom kommit igenom livet där uppe, sen när man har kommit dit upp. Så ju trassligare liv, eller… du har gjort det liksom, desto längre tid tar det ju att gå igenom det här och summera upp, och förstå, och lära sig, vad det var som gick snett och såhär. Så han hade det ganska jobbigt ett tag, vad jag kunde förstå (p3).

Livet som en skola.

I intervjumaterialet finns många metaforer för livet. Detta kan liknas vid ”en skola” eller ”en testplats”. Livet är en ”en erfarenhetsväg”, ”en pedagogisk process”, ”en stor teater” och ”en sandlåda”.

Alltså jag ser hela den här jorden som en slags skola, en stor teater. Och om ingen egentligen dör, utan om alla är så att säga eviga, unika, identitetsperspektiv, från olika håll i universum, och din kropp dör, men du fortsätter /nån/ annanstans, då liksom blir ju inte döden lika allvarlig och stor. Jag kan liksom inte se den som jag gjorde en gång i tiden va, när jag var ung… att ja, döden, då är det bara svart och så är man borta. Så kan ju inte jag se det nu (p10).

Allt vi upplever är riktat emot oss personligen. Vi kan lära av alla våra erfarenheter. Även sådant som drabbar personer i vår omgivning är samtidigt på ett intrikat vis sammanflätat med vårt eget öde och är en del av det som är meningen att vi ska få uppleva. En av respondenterna reflekterar över att hon har haft många vänner och anhöriga som dött:

Visst har jag funderat många gånger, varför har jag så många som dör. För att det är alltid någon som dör… Åtminstone en, två, tre stycken om året. Så att även om det inte är riktigt tighta vänner, men ändå, det berör. Så att… Visst har jag funderat över det många gånger, men sen så säger jag såhär, jo men det är ju för att jag måste prövas, för att se saker och ting, och kunna jobba på det (p7).

Individen ska under loppet av många inkarnationer hinna skaffa sig ett komplett erfarenhetsmaterial. Detta kan liknas vid ”en tårta” som på sikt behöver ätas upp. Inför en ny inkarnation kan individen besluta sig för en viss ”tårtbit”, för att sedan ha just denna erfarenhetsmängd avklarad:

Som hon indianen berättade, att det är som en tårtkaka, kan man säga… Och så kanske man då i ett liv bestämmer sig, nu tar jag DEN tårtbiten, och lär mig då, om avundsjuka eller nåt sånt här då. Och sen liksom när man har lärt sig första varvet, så blir det ju i ett annat liv så plockar man lite till, och får större och större del av tårtbiten. Men sen har man ju en massa tårtbitar kvar, så man har ju ganska många liv att ta sig genom då, innan man har lärt sig allt (p3).

Sådant vi inte lyckas lösa i detta livet följer med oss till nästa, ungefär som det är i skolan när man får bakläxa på något. En av informanterna reflekterar kring en av sina föräldrar:

Jag tänker, vad är det man ska lära sig. Man ska på nåt sätt bli fri från dom här mönstren. Så han gick väl säkert in i det här livet med nåt slags kontrakt, att nu ska jag göra bättre liksom. Och han både gjorde bättre, och inte. Alltså han både lyckades och misslyckades, som det är säkert i varje liv. Man får bakläxa liksom på vissa grejor (p8).

Den långsamma utvecklingstakten ger också möjligheten att öva upp en t ex en konstnärlig talang. Johann Amadeus Mozart nämns av ett par respondenter som ett exempel på någon vars stora musikaliska begåvning kan förklaras med att denne sysslat med detta under många liv. Hans allt större musikaliska förmåga har han sedan fört med sig till nästa liv som “ett slags psykiskt DNA, eller andligt DNA” (p5). ”Genialitet är ingenting som man bara plupp föds med, utan det är nåt som man har övat upp under lång tid. Mozart liksom bara föddes inte så” (p6).

Lidandets mening.

De svåra erfarenheterna är nödvändiga för vår utveckling. De smärtsamma erfarenheterna behövs för att ge kontraster. En intervjuperson beskriver lidandet som: ”det obehagligt goda, eftersom det är lika nödvändigt som ljuset, ljus och mörker är lika nödvändiga” (p5)

Att vi handlar fel, det vill säga på ett sätt som orsakar andra och oss själva smärta, beror på okunskap eller oförstånd och djupast sett på en brist på erfarenhet. Svårigheter i livet kan liknas vid smärtor i kroppen. De är ”en väckarklocka”, en påminnelse om att vi behöver ändra på något. En av intervjupersonerna beskriver t ex sin ex-partner som ”sin storslägga”. Till slut lyckades hon ta sig ur denna våldsamma relation och kan i dag se denna i ett förklarande ljus. Hur det trots allt var dessa erfarenheter som fick henne att ta tag i sitt liv:

Det här som jag gick genom då, med N som han heter då, han som var lite aggressiv, det gjorde ju att jag klev ju en jättebit som människa, som jag aldrig hade gjort annars om jag hade levt kvar i min första relation och gått där i villan i S, med mina barn och min gubbe och allting var bra, och vi hade båt och… ja… Då hände ju liksom ingenting. Det var ju först när jag träffade han då som det liksom… ner i botten, och SEN började det hända saker… Så att jag har ju sett vad det kan göra. Så jag är övertygad om att det finns inget annat sätt att utvecklas på (p3).

Lidandet är själva motorn i vår utveckling: ”Det är ju det enda vi lär oss på. Om livet flyter och allting går bra då behöver du ju inte fundera över nåt” (p3). De egna erfarenheterna ger på sikt en förmåga till inlevelse med andra som har det svårt på samma område:

Man är ju begränsad där hur mycket smärta man kan uppleva och se i en annan människa, beroende om man kan appellera det till sina egna erfarenheter. Och ju mer erfarenheter av lidande man har desto mer förmåga att upptäcka lidande i andra människor också får man, och då gör det också att man inte vill åstadkomma lidande. Innan man har det så åstadkommer man lidande utan att förstå att man gör det. Man har inte det lidandet själv och man fattar inte att man gör det till den andra. Men har jag det lidandet i mig så väcker det… det gör ont i mig om jag nånting på nån annan. Då vill man istället göra gott till nån annan (p4).

IV. Gud eller en större, ordnande instans

“Ja, jag tror att universum utvecklar sig, universum lär sig hela… Ungefär som en fraktal, som ett träd va, den liksom… Man kan se oss som en… När vi tittar ut i världen så tittar vi egentligen tillbaka på oss själva och våran egen liksom… Universum tittar tillbaks på sig själv genom oss.”

Vad intervjuperson säger om en större, ordnande instans i tillvaron

Under detta tema samlas beskrivningar av det gudomliga. För läsbarhetens skull används ibland ”gud” och ”han” i den löpande texten, dock utan att ta ställning till om en sådan storhet faktiskt existerar eller hur denna i så fall är beskaffad. I de fall där detta förefaller passa bäst skrivs ”Gud” med stor begynnelsebokstav.

Namn för Gud.

En sådan större samordnande instans i tillvaron benämns t ex ”Universum”, ”Gudskraft”, ”En stark gudsenergi”, “Ren kärlek”, ”En kärleksfull kraft”, ”Det stora livssystemet”, ”Någonting”, ”Kosmos”, ”Ett högre medvetande”, ”En energi”, ”Världsalltet” och ”Ljus”.

Personlig eller opersonlig.

Bilden av om Gud är personlig eller opersonlig är inte entydig. Även om denna högre instans är analog med själva världsalltet så registrerar denna vad som sker: “Universum som liksom vet precis vad som händer”, det “lär sig” (p10).  “Universum tittar tillbaks på sig själv genom oss” (p10). En intervjuperson menar att detta ”livssystem” kan göra val:

Människan ser jag som en liten värld där den här personen som sitter här är egentligen bara en liten del, visserligen en väldigt viktig del, men ändå en liten del, i ett ännu större system. Och det är liksom det stora livssystemet som väljer, och den väljer… hur konkret den väljer det vet jag inte (p2).

En intervjuperson berättar att hon fått kämpa med frågan om Guds natur:

Jag har alltid haft svårt med det här med gudsbegr… Jag har lagt det åt sidan. Min hjärna är för liten, alltså, det går inte att förstå. Så har jag tänkte, va. Men jag kan inte tänka mig att det skulle sitta en gubbe där uppe, och det tror jag… Det är en sån där förlegad… Jag tror inte att det är många som… Det kanske är det, som tror det nu, men… Så jag har liksom lagt… Jag har hållit öppen… Jag håller fortfarande frågan öppen. Men det lutar åt att det finns ingen personlig gud. Alltså egentligen behöver man inte gud. Om allting är ett, och alla delar av universum vet vad alla andra delar gör (p10).

En respondent har efter en del övervägande kommit fram till att det i vilket fall inte rör sig om en personlig gud: “Det är väl kanske egentligen inte nån som vet då, om det inte finns en gud. Men då undrar jag ju vad det är för nånting som finns då, för nånting finns det ju” (p9).

Ja, nej… det är en energi och ett medvetande, skulle jag säga… inget personligt… nej. Jag tror… om man ska göra Gud personlig så begränsar man ju också Gud… så att därför är Gud opersonlig”, säger en av intervjupersonerna, men tillägger dock: ”Att det finns nånting som är mycket större utöver mig, det känner jag jättestarkt hela tiden (p4).

På frågan om guds existens så säger en av intervjupersonerna att om någon kan uppfinna en teknologi som påvisar att det finns en gud, eller med hjälp av ekvationer kan leda detta i bevis, då först skulle hon låta sig övertygas:

Om nån överbevisar mig, att det finns en personlig gud som sitter där uppe, med… ja, men okej då. Men ingen har gjort det. För att alla som säger att dom har pratat med… Jag har pratat med Gud. Jaha, hur ser han ut då. Det är ingen som har träffat Gud liksom, ändå säger dom att dom pratar med honom. Jag kan inte tro på det va. Men om nån kan utveckla en teknologi, bevisa för mig med ekvationer liksom, då kan jag ha mycket lättare att tro på det va (p10).

En intervjuperson menar att denna svårighet att definiera Gud delas av många idag:

Jag tror… Det är ju igen det här som alla säger att alla svenskar säger nu för tiden… Jag tror inte på Gud men jag tror på nåt högre medvetande… Och det är ju så, då… Ja, i den formen… Jag har gått ur Svenska kyrkan till exempel för några år sen, så att jag är inte… tror inte på Gud i den bemärkelsen… Men visst gör jag det annars, ja (p4).

En mer personlig beskrivning lyder:

Ja alltså bådeock. Nej den är inte personlig i den bemärkelsen att jag liksom pratar med min gud, den här Augustinus-saken, att det är verkligen ett tilltal och dialog, alltså det har jag inte. Men däremot förstås… min bild av Gud är ändå att den känner alla vid namn, ändå på nåt sätt, och ändå ger alla möjligheter till… Alltså den har ändå nåt slags personligt tilltal, även om… Ja alltså alla människor är på nåt sätt räknade, eller alltså, det finns ett medvetande om dig som person alltså, den är inte anonym på det sättet, att det bara är en slags blind godhet, utan det är en godhet som också känner, eller ett ljus som också känner… Där varenda solstråle på nåt sätt ändå är på väg till DIG på nåt sätt (p2).

Jag har en… Inte den gud som vi tillber i kyrkan, eller, nej, inte SÅN… Jag tror inte på Gud, eller Jesus, som nån PERSON så. Den tron har inte jag. Utan jag tror ju det här… Gud finns inom DIG, inom var och en. Och sen, just den här… Budskapet är kärlek till alla, den är MIN tro. Och sen att vi är små gudavarelser allihopa, mer eller mindre (p7).

En respondent liknar Gud vid en arbetsledare eller lärare: “Om man nu säger att man går i mål och blir en ängel då till exempel, så tror jag ju att det är liksom ängelns chef på nåt vis, som hela tiden lär alla runt omkring sig om kärlek” (p3). Samma respondent fortsätter dock: ”Men det är ju bara en kraft så att på nåt vis… man säger ju att man har Gud inom sig… Han finns ju med liksom överallt så det är väl kanske ingen han, utan det är väl nån kraft som finns överallt” (p3).

Höjd över alla dualiteter.

På Gud passar inga könspronomen: “Han finns ju med liksom överallt så det är väl kanske ingen han, utan det är väl nån kraft som finns överallt…” (p3). “Men jag kan inte tänka mig att det skulle sitta en gubbe där uppe” (p10). Gud är inte heller ond eller god: “Så det finns inte gott och ont, det finns ingen sådan dualitet, för gud är allt, även det onda så att säga. Så det är bara vi som ser på det onda som ont, för den motsättningen finns inte i gud” (p1).

Guds utsträckning.

Intervjupersonerna är eniga om att denna större instans, vare sig denna är personlig eller opersonlig, har en väldig utsträckning. Själva tillvaron kan sägas vara denna gud. Allt ingår i detta system, allt och alla är delar av samma gudoms kropp. Universum är ett enda levande väsen, där den fysiska verkligheten utgör den fysiska sidan av Gud. En respondent refererar till hur detta har beskrivits i bibeln:

Trädet som växer här borta det är liksom inte nånting annat än Gud. Det är inte så att där står ett träd, och någon annanstans står Gud, och om han vill så kan han rycka bort det där. Utan det är en del av hans varelse. Och det här är ju egentligen… Även såna här tankar finns ju i kristendomen… Paulus är det väl… Ty det är i Gud vi lever och är till… (p6).

Vi möter Gud bland annat via våra medmänniskor, som är delaspekter av denna allomfattande gudom: ”Men om ALLTING är Gud så lever man ju i en ständig korrespondens med guden. När vi träffar en medmänniska… så det är en delaspekt av gud…” (p5). ”Vårt individualiserade jag det är bara en del av Guds jag. Så vi ingår så att säga i Guds jag” (p5).

Det går att känna en djup samhörighet med hela skapelsen, då allting i tillvaron hänger samman med synliga eller osynliga band. Detta medför en känsla av meningsfullhet och gemenskap:

Ja det har ju att göra med att allting då hänger ihop, om man då är inne på det här med tankar och känslor och allt sånt där, så liksom hela världen hänger ihop, även… Jag menar det finns ju olika livsvågor, med människan, med djurriket, med växtriket, och med det mineraliska, och de är liksom mer förbundna än vad man kanske kan tro (p2).

Ingen är någonsin separerad från gud. Ingen behöver att känna sig ensam. Det blir också naturligt att dela med sig, även av sina ägodelar. Övertygelsen får en etisk innebörd :

Jag känner mig inte ensam, alltså, ensam SÅ… jag känner mig inte separerad från… utan jag känner som att jag är en del av… Så livet blir ju MERA meningsfullt, det blir ju mer meningsfullt att DELA MED SIG till exempel. Därför att allt jag gör, det gör jag ju egentligen mot mig själv, för att jag är ju sammankopplad med allt… jag är ju inte separerad. Det är ju inte så… Åh, MINA grejer, liksom, såhär va (p10).

Guds relation till oss.

Gud favoriserar ingen, men skjuter inte heller någon ifrån sig. För denne gud kvittar det om individen tror på honom eller inte. Gud gör inte skillnad på människor:

Den strålar ljus över dig vare sig du vet om det egentligen… Att alla människor ändå har nån slags… en personlig ljusstråle som kommer till dem, utan att de ens vet om det, de kanske inte är religiösa överhuvudtaget, kanske inte är intresserade av något andligt perspektiv, men de får ändå den hjälpen de behöver (p2).

Även om det är en gud som beskrivs i övervägande opersonliga termer, så är det ändå inte en gud som det går att tvivla på. Det är möjligt att uppleva en tröst och en trygghet i förhållande till denna högre instans.

Gud är rättvis. Han verkar genom naturlagarna, vilket för respondenterna även innefattar reinkarnationstanken och karmalagen. Därför går det att hävda att Gud är någon som hjälper oss på vägen, fram emot målet att bli mer humana. Att han medverkar till vårt lidande längs vägen, detta gör han av kärlek. Han skulle dock inte låta någon få lida för vad någon annan har gjort. Han kommer inte heller att tillåta att vi människor spränger oss själva och planeten i luften t ex, menar en respondent: ”Han har ju ingen vinning av att vi ska försvinna allihop, vad ska han då göra. Då har han ju ingen att coacha sen” (p3).

Gud beskrivs på flera ställen i kontrast till kyrkans gudsbild och nyandlighetens gudsbild framhålls som då som överlägsen. Den kristna uppfattningen av Gud förminskar denne, till exempel genom att tillskriva denne människolika egenskaper:

Jag kommer ihåg till exempel ett tillfälle, jag var på en gudstjänst utomhus en fin sommardag, och då var det en… ja det var väl en domprost till och med, och i sin predikan så sa han till exempel såhär: Gud blir LEDSEN om människorna gör si eller så då. Ååh! Då kände jag att det var en hemskt dålig nivå på det där alltså. Så fungerar ju inte Gud… Om man nu vågar ha någon åsikt om hur Gud fungerar, så inte blir han ledsen. Alltså, så ja det tyckte jag att ja det var ett riktigt lågvattenmärke (p1).

Gud har ingen möjlighet att gripa in i och ändra individens öde. Men ur ett annat perspektiv går det ändå att se allt som en samverkan eller kommunikation med Gud, där även de smärtsamma erfarenheterna ingår i en omskapelse av människan. Att detta är något Gud medverkar i av kärlek:

Han hjälper ju oss vidare, och det finns inget annat att utvecklas på än lidande. Och ju snabbare vi lär oss att det är kärlek och medmänsklighet som gäller, och frid, så kommer ju han att visa oss vägen. Och eftersom vi inte kan lära oss om vi inte lider, så kommer ju det här att fortsätta. Så det är av kärlek (p3).

Vi är som celler i guds kropp och precis som vi själva inte är medvetna om varje cell i vår kropp är inte heller Gud medveten om oss:

Utan Gud, om vi säger så, har ingenting med oss att göra egentligen /skratt/… på det sättet som… jag menar, vi har ingenting att göra med den enskilda cellen i vår kropp. Det är inte så att cellen liksom ber, men änd… men cellen lever ju i symbios med oss. Den får ju vad den behöver. Det är ju liksom ett system som den ingår i. På samma sätt ingår vi i dom här större systemen utan att Gud, om vi säger så, är medveten om var… Vi vet ju OM att dom här cellerna finns. Men jag vet ju inte… jag vet ju ingenting OM dom här cellerna. Jag vet inte hur dom ser, eller var dom sitter, eller nånting. Jag vet bara att dom finns på nåt sätt. Ungefär samma relation har vi då till motsvarande högre väsen som vi ingår i som celler och beståndsdelar då (p11).

Gud bistår oss men tidsperspektivet är annorlunda. Det är ingen omedelbar lättnad eller befrielse från det svåra som erbjuds. Även om individen upplever ett livslångt lidande så är detta dock bara en fraktion av hennes hela utveckling:

Man kan nog säga att Gud, om man VILL så kan man säga, att… Kan du inte komma in och hjälpa… Men jag gör ju det… Det är bara det att… Vi tänker oss ju… Tänker man i ett ett-livs-perspektiv så är åttio år då väldigt långt. Tänker man i ett evighetsperspektiv så är det väldigt kort, VÄLDIGT kort verkligen (p6).

Hur respondenterna kommunicerar med Gud.

Individen kan känna sig vara vägledd. Detta är personer som är osynliga för individen men som kan bistå henne på olika vis. Deras svar eller råd hörs som ”röster” eller ”ord”, dock inte på ett vis som verkar sjukligt. En guds existens är möjlig parallellt med sådan här annan kommunikation:

Jag tror på Gud, men jag är fortfarande sådär att… oj. Jag upplever ju grejor, som är… till exempel, massa vägledning. När jag säger det, vad menar jag med det då. Att jag kan be om saker. Ahh, jag har inte hunnit fika på morgonen. Det vore bra att bli bjuden på kaffe, såhär. Och så varje ställe jag kommer till… Du kan ta lite kaffe där borta. Sådär. Men också att jag kan fråga så kallade vägledare då… det känns som om det är personer som är med mig. Som svarar. Dom svarar ju inte… jag hör inte röster och så där… Utan dom svarar på nåt sätt i mitt huvud. Det kommer ord. Och hur vet jag det där. Jag vet ju inte, men det är på nåt sätt ord som kommer snabbare än vad jag kan tänka /knäpper med fingrarna/. Eller kommer liksom före tanken, kanske (p8).

En av respondenterna berättar hur sådan vägledning är en central del av hennes vardag:

Jag känner mig totalt vägledd… jag ber om hjälp hela tiden… jag ber om hjälp dagligen, med olika, vad jag har för problematik, vad det är jag behöver hjälp med, så ber jag om det. Så kommer det till mig, i form av ett möte med en människa som berättar nånting för mig, som… Ahh, okej, tack, nu kom jag vidare (p9).

Hon använder sig även av denna typ av kommunikation i sitt arbete som healer. Eftersom hon är osäker på exakt hur det fungerar så vänder hon sig till många olika instanser samtidigt med sina böner:

Men som när jag står och ger healing, då inför healingen, så ber jag Jesus Kristus, Gud och alla mina skyddsänglar och guider om hjälp, för jag har inte riktigt… jag vet inte vad det är för nånting. Jag vet att det är nånting högre som hjälper mig och vägleder mig, men jag har inte riktigt koll på vad det är (p9).

Ett sätt att avgöra om en vägledning är korrekt är att avvakta tills att du mottagit samma budskap från tre olika håll:

Sen så kan man ju bli vägledd på en massa andra, fantastiska sätt. Genom att folk säger saker till en. Eller att man måste få det till sig på många olika sätt innan man fattar. Tre olika personer måste säga samma sak till en, vid olika tillfällen, för att man sak förstå att… ja men okej, nu är det tredje personen som säger det till mig, nu kanske jag ska börja lyssna på den här vägledningen (p9).

På frågan om det är en gud som vi kan be till, svarar en intervjuperson med att referera till bibeln. I Bergspredikan sägs det att Gud redan vet vad en människa kommer att be om. Gud vet redan vad vi behöver. Detta gör att bön blir något sekundärt, menar intervjupersonen. Bönen kan användas som en form av egenvård:

Ja bönen har en, inte bara utåt sett så, utan den har även en helande… för själen, våran EGEN själ, och bönen som sådan i ALLA sammanhang gör dig gott, för var och en… Sen att många inte tycker att… jag är inte tillräckligt religiös för att be, men i mitt fall så ber jag, inte för att bli bättre människa eller så, utan jag ber för att det ska läka MIN själ (p7).

Teocidéproblemet.

Frågan om hur det kan finnas en gud när det är så mycket elände i världen, det så kallade teodicéproblemet, den frågan är felställd, menar en informant:

Dom pratar ju om Gud, dom pratar ju om liksom ETT högsta väsen som har all… total makt över människan och allt i världen och såhär. Hur kan han vara allsmäktig och samtidigt god. Han måste antingen vara inte god eller inte allsmäktig… Medan… Utifrån mitt synsätt, om jag får uttrycka mig så förmätet, så finns det… så finns det ingen ondska i att det sker tillsynes… till synes dåliga eller onda saker. Utan det finns en orsak till att det onda sker (p11).

Även de mest obehagliga händelser får sin förklaring på detta viset, även om det är viktigt att tänka på vem du delar dessa analyser med:

Ett stående problem är till exempel dom här utrotningslägren under tredje riken, andra världskriget. Judar, zigenare och homosexuella förföljdes och gasades ihjäl och sådär. Finns det NÅN rättvisa i världen skulle inte det ske va, tycker man ju. Det är det här teodicéproblemet. Men om reinkarnation är verkligheten, då kan man ju tänka sig att det finns en rimlig förklaring. Men det är väldigt känsligt alltså. Jag pratar aldrig om det med andra människor som inte är inne på dom här tankegångarna. För att då rasar dom flesta ut i vredesmod… Så det ska man nog undvika. Men som förklaring på teodiceproblemet, så duger det mycket väl. Jag kan inte hitta nån bättre i alla fall (p5).

Kristna har en tendens att underordna sig Gud och förvänta sig att denne ska kunna komma och reda upp deras problem. De är också alltför fokuserad på hur de har det i detta enda livet, och förmår inte se att detta bara är en liten bit av ett mycket större panorama. Dessutom förstår de inte att individen själv bär ansvaret för sitt öde:

Alltså, om man ser det här livet som det enda, det blir så otroligt betydelsefullt… Åh, jag har det så svårt… och jaha… och man ser inte det STORA perspektivet… Att för det första så har jag gjort mig skyldig till dom här svårigheterna, och för det andra så får jag ju lösa det här på nåt sätt. Inte bli nån slags infantil idiot som faller på knä och ber att Gud ska komma och fixa allting (p11).

Med den nya andligheten förändras bilden av gud, vad denne kan göra och inte, och därmed även de förväntningar individen kan ha om någon som ska åtgärda problem och ställa saker till rätta:

Men hela new age, tycker jag, då måste man omvärdera det här, om-det-finns-en-gud-som-ser-mig-tanken. Den är lite skum… Ja vi tycker liksom att då BORDE Gud gå in och rätta till problemen i världen. Och det är en gudsbild som fortfarande gör en åtskillnad mellan, här finns världen och någon annanstans finns Gud, och sen kan han gå in och mixtra där, om han vill, eller så låter han bli (p6).

Två gudar.

En av respondenterna menar att världens tillstånd visar på att det måste finnas en konkurrerande kraft i tillvaron: ”Men jag tror på mera än bara gud, om man säger så, alltså jag är inte liksom monoteist på det sättet att det är en gud och så är det mänskligheten, eller så” (p2).

Världen är visserligen skapad av en sorts högre makt, eller makter, men den var inte tänkt så att säga som den nu ser ut, den var inte tänkt som… den ursprungliga som gudomliga skapelsen… I så fall hade den hade varit allt igenom god, och egentligen ett sorts perfektion egentligen… Alltså en imperfekt värld måste avspegla en imperfekt skapare, om man nu har att det är en skapare, eller tvärtom (p2).

Änglar, etc.

Även om Gud kan verka något abstrakt så finns det dock åtskilliga osynliga individer som individen kan ha en personlig relation till och vilka beskrivs som att de har mer aktiva, omhändertagande egenskaper. Exempel på detta är änglar, skyddsänglar, “vägledare” eller andliga guider, som på ett mer direkt och avpassat vis kan sätta sig i kontakt med en människa och hjälpa och stödja henne. Det är snarare med sådana individer som vi kan få uppleva en personlig kontakt:

Nej, alltså, jag tror ju, och vet och känner, att det finns liksom andra hjälpare… Så man är omhändertagen, det är man. Och har hjälp, och kan ta emot stöd och vägledning, om man kan öppna sig för det då… Så ja det finns mycket tröst och trygghet i det att få, som liksom… som inte är en personlig gud (p1).

En av intervjupersonerna beskriver att hon fått en ny bild av sådana änglar, jämfört med hur hon tänkte på dem när hon växte upp:

Väldigt länge så hade jag en bild av himlen som, liksom, ja, det satt några dammiga änglar. Du vet såna där gammaldags änglar, med stora vingar och kåpor, och de visste ingenting om det här livet, och dom var bara gammaldags och ja… Men det har ju förändrats helt (p1).

Här kan även tidigare anhöriga eller vänner, som dött och nu befinner sig i den andliga dimensionen mellan två inkarnationer, ta på sig uppgiften att vägleda eller bistå oss. En intervjuperson framhåller hur det just är tidigare anhöriga som fungerar som hjälpare från den andliga sidan: “Men jag känner igen dom från några liv. Ja så jag tror att jag vet… Att det där var nog den pappan i det där livet. Det känns så. Men det kanske finns änglar också” (p8).

När individen ska lämna den andliga världen och inkarnera på nytt i en fysisk kropp, så assisteras hon av sympatiska och högt utvecklade individer som befinner sig på den andra sidan. Dessa liknas vid “ett himmelskt råd”. Ibland kan dessa individer behöva motivera eller övertala personen som ska inkarnera. En av informanterna refererar till ett sådant vittnesmål hon hört:

Så nu är det dags för dig att gå ner igen. Nej jag kan väl slippa, jag vill inte nu… För det var inte kul. Men du måste ju, du har ju det här kvar att lära och så här, så de fick pallra sig ner i alla fall, fastän dom inte tyckte att det var så kul då (p3).

Det finns även fullkomliga själar, som inte längre behöver inkarnera i den fysiska världen för sin utveckling, men som har ett intresse av att t ex undervisa oss som finns kvar här. Dessa kan ibland kommunicera via så kallade ”kanaler”, som nämns ovan. Vissa djur, t ex delfiner, kan vara långt utvecklade och fungera som en ”guide” för människor. En av intervjupersonerna har kommit i kontakt med detta:

En annan sorts terapi kan man säga som jag har gått. Jag har varit hos en sån här kanal då som vi pratade om innan. En kvinna som, ja, hon kan se tidigare liv, och hon har olika guider då, bland annat en delfin. Och ja det är jätteroligt (p1).

Vår planet ses som en levande organism, som har föräldralika kvalitéer:

Många säger att dom tror att det är 2012, eller, att det går åt skogen, och undergång och allt det här… DET tror jag inte på. Jag tror att våran Moder Jord har resurser för att klara… Även hur vi grisar ner i miljön, förstör och… Så tror jag att det finns ändå nånting som gör att det läker (p10).

Det existerar liv på andra planeter än vår. Individer från dessa världar besöker jorden. De har kommit längre i utvecklingen är oss och förfogar över en mer avancerad teknologi. Deras engagemang ökade efter andra världskriget, när ett land för första gången använt atombomber i krigföringen. Myndigheter i olika länder är medvetna om dessa besök, men har hittills valt att mörklägga detta för medborgarna. Dessa utomjordiska besökare visar oss stor omsorg, t ex förhindrar de att olika katastrofer ska ske eller mildrar dessas effekter. Men eventuellt är besökarnas tålamod begränsat:

Dom har ingen lust att sitta barnvakt åt oss, men vi behöver en viss hjälp ändå va… Jag tror att dom har satt oss i karantän, för vi är så himla aggressiva här. Det sägs det också. Det tror jag på, det låter faktiskt logiskt. För vi ÄR aggressiva, vi krigar och håller på va (p10).

Det gudomliga i människan.

Guds medvetande kan liknas vid summan av dessa våra högre andliga aspekter. Människan har även ”ett högre själv” eller ”ett högre jag” som samtidigt som vi är inkarnerade på i den fysiska världen befinner sig på en andlig nivå. Den finns ”i de högre lagren någonstans, och är en ljusvarelse precis som Jesus eller nån annan av dom här stora” (p1). Detta förhållande beskrivs i en sångtext av artisten Tomas DiLeva:

Nä, jag har väl upplevt att gud är nånting väldigt stort, som man aldrig kan förstå. Så det är bara att ge upp. Det är bara att acceptera, man kan inte förstå det. Men samtidigt har ju Tomas DiLeva rätt när han… jag vet inte om du har lyssnat på honom nån gång… men han har i alla fall skrivit en låt som heter Everyone is Jesus (p1).

Vi har alla ”en atomgnista” som överlever döden (p11). Denna gnista har en evig existens och inkarnerar om och om igen.

V. Hälsa, ohälsa och vård

”Jag menar sjukhus? Det ska heta friskhus. Fan gå och lär dig hur du håller dig frisk. Gå inte och lär dig hur man tar sig nånstans när man har blivit sjuk.”

Vad intervjupersonerna säger generellt om sjukdom, hälsa, egenvård, mm. Vad intervjupersonerna tycker om den vård som samhället tillhandahåller. Vad intervjupersonerna säger om hur vården idealt borde fungera.

Kroppssjukvården.

Den somatiska vården betraktas med viss skepsis. En intervjuperson berättar hur hon försökt förmå sina vänner och bekanta att inte låta sig vaccineras. Den traditionella vården är alltför mycket inriktad på att bota, istället för att förebygga. En av respondenterna har tidigare arbetat i vården och säger:

Vården som den fungerar är jag väldigt besviken över att den är lika konservativ som den var när jag jobbade i den… Hierarkisk och väldigt inriktad på sjukdomar och liksom somatik. Alltså väldigt lite på förebyggande, och på helhetssyn och på hälsa och så (p1).

Dagens sjukvård är allt för inriktad på att åtgärda eller reparera när individen redan har blivit sjuk, medan den borde arbeta mer förebyggande:

Och det är ju där det brister i dagens samhälle, med stress och… Det finns ju liksom ingenting förebyggande. Det finns… Jag menar sjukhus. Det ska heta friskhus. Fan gå och lär dig hur du håller dig frisk. Gå inte och lär dig hur man tar sig nånstans när man har blivit sjuk (p9).

Socialstyrelsen är alltför stränga och motarbetar att alternativa perspektiv ska kunna få inflytande i vården, menar en respondent. Samtidigt är det något bra med att de gör detta, menar samma person, för annars skulle det kunna få många oönskade konsekvenser.

Psykiatri, psykoterapi och psykologi.

Idag arbetar psykologer ”för smalt” (p3). Dagens psykologi är mekanistisk: ”Pavlovs hundar.” Somligt kan uppnås med desensibilisering och liknande, att släcka ut önskade beteenden och liknande, eller bota fobier, men psykologer borde sikta högre än att vara bara ”hundpsykologer”. Psykologer och terapeuter behöver bli mer öppna för den existentiella dimensionen, inte så mycket vara “inne i de här mentala korridorerna och lufsa” (p5). En existentiell förståelse bör utgöra själva grunden för hur de bemöter och försöker hjälpa sina klienter.

Psykofarmaka hör inte framtiden till. Istället behöver individen gå till botten med sina problem och inte passiviseras i rollen av att vara ett offer för omständigheterna. Psykiatrin måste kunna erbjuda “en förnuftsmässig lösning på livsmysteriet”, det räcker inte med “valium eller snackterapi” (p5). I terapi är det vanligt att man bara ”ältar och ältar” och tillfrågas om hur man haft det i sin barndom, utan att någon verklig förändring sker. Därefter går klienten vidare i livet och det ser ut precis som före. Istället borde man ta ett helhetsgrepp och eventuellt ge konkreta råd, som kan följas upp vid nästa besök, menar en annan intervjuperson.

Människor riskerar hamna i kläm mellan psykiatrin och kyrkan, som båda saknar reell kunskap om de verkligt existentiella perspektiven och i värsta fall bara skickar klienter emellan sig. Terapi som hjälper människor att komma i kontakt med erfarenheter de gjort i tidigare liv kan vara användbart. Nyandligheten, med sitt karma- och reinkarnationstänkande, har ”en ofantlig förklaringspotential” (p6) och den gängse psykologin bör tillägna sig dessa perspektiv. Fokus på det innevarande livet räcker ofta inte till för att förstå varför en människa har det svårt. I de fallen behöver man kunna ta in det större perspektivet. Utan detta kommer man lätt till fel slutsatser.

En respondent som under många år led av svår depression, utan att läkare kunde hjälpa henne, fick till slut komma till en psykoterapeut inom landstinget, som hjälpte henne. Intervjupersonen säger att hon många gånger försökte att ta upp det andliga perspektivet med sin terapeut, men att denne hade avvärjt detta och framhållit att de istället skulle tala om det som var mer näraliggande. Detta har intervjupersonen förståelse för idag:

Jag var tokfrustrerad, för att jag tyckte inte att hon fattade nånting /skratt/. Men hon var sådär… Ja men det spelar ingen roll om jag förstår eller inte, för att det är inte det. Det är inte det vi ska prata om liksom. Och det var nog BRA för mig. Då fick jag verkligen vara där, och vara i mig, och jag skulle lösa mina personliga problem, att inte vara i det. Så det var jättebra precis då. Men sen var jag klar också /skratt/. Och sen vet inte jag, om… För många gånger kunde jag ju sitta och tänka, att hon kanske visst var andlig, men att hon höll tillbaka det för att jag inte skulle gå in i det för mycket, utan att jag skulle vara i det. Så antingen så var hon skittrist och helt fel terapeut, eller så var hon precis rätt terapeut och djävligt skicklig. Så jag hoppas på det sista /skratt/ (p9).

Respondenten säger att hon visserligen fortfarande önskar att ”den andliga biten” ska få större plats inom vården, men att hon trots allt haft stor glädje av den vård och den hjälp hon fått.

”Andliga problem”.

Ett intresse för sådan här andlighet kan vara förenat med vissa risker. Dessa risker är delvis desamma som respondenterna anger för den traditionella religiositeten, t ex stagnation och inskränkthet, men den nyare andligheten är också förknippad med specifika faror.

Det är viktigt att den psykologiska mognaden föregår den andliga utvecklingen, framhåller en av intervjupersonerna. Annars kan det bli obalans. Individen får inte springa före sig själv, det kan vara riskabelt. Särskilt gäller detta övningar som syftar till att aktivera den så kallade “kundalinienergin”. Besvär med denna speciella energi är i sin tur kopplat till det som kallas ”chakras”. Problem med kundalinienergin kan yttra sig som en brännande förnimmelse i huvudet, i ”kronchakrat” på personen, om det vill sig illa. Intervjupersonen berättar om en vistelse på en kursgård där en man blivit mycket sjuk på grund av sådana övningar. Via en kvinna som kunde ge healing blev han dock hjälpt:

Det finns ju på såna här kursgårdar där det är med sån här andlig utveckling, och mediumutveckling, och hej och hå, då finns ju dom som… jag var på en sån kursgård… och då var det ju en kille som, han blev ju riktigt illa däran. Han blev så jävla sjuk. Han hade… jag vet inte hur mycket du är insatt i kundalinienergin och så… Den ju är en jättefin energi, när den är på sina rätta platser. Men när han var som värst så var kundalinienergin… den ska ju ligga i ryggraden… den var helt lös i hans kropp. Och den energin är så kraftfull så den kan bränna sönder inifrån. Hans kronchakra var helt vidöppet. För vi hade ju jobbat jättemycket under den här veckan, med andlig utveckling, lite personlig utveckling, och ingen jordning. Och det är det som är så himla viktigt att man jordar, jordar, jordar, jordar (p9).

I de flesta fall finns dock en naturlig spärr, menar intervjupersonen, som gör att en de flesta faktiskt inte kan aktivera eller få tillgång till sådana andliga krafter innan det psykologiska förarbetet är gjort på ett riktigt sätt. De “sliter sig blåa” (p9) med olika övningar, men utan att lyckas göra några andliga framsteg. I svåra fall kan det uppstå så kallad ”spiritual emergency”. Symptomen på detta liknar psykos, men är inte samma sak. En av intervjupersonerna har en nära anhörig som blivit felaktigt diagnosticerad för psykos, när det i själva verket handlade om sådan spiritual emergency:

Ja min trötthet ligger ju i att det är en massa oupplöst från när jag var liten. Och min mamma hade psykoser, och hej och hå. Vilket visade sig INTE vara psykoser, utan det var spiritual emergency. Hon öppnade upp för fort, och så var det mycket Jesus, och hej och hå, så att ja… så man har fått en förståelse för det (p9).

Att plötsligt få upp minnen från tidigare liv kan också göra att individen riskerar att tappa fotfästet. En av respondenterna berättar om hur hon själv ifrågasatte sitt förstånd, tänkte att hon eventuellt blivit psykotisk, då hon först började få sådana aningar eller bilder. Men eftersom hon i övrigt mådde bra så kom hon fram till slutsatsen att det måste vara något annat som låg bakom. Det finns i datamaterialet berättelser om att ha en förhöjd känslighet som kan vara besvärlig. Sådant kan göra det nödvändigt att vara extra aktsam med vilka situationer individen försätter sig i. Detta beskrivs som att personen upplever att en viss plats kan ha “låga energier”, vilket kan göra det svårt för personen att fungera optimalt där.

Här finns också en koppling till individens andliga utveckling. Det är ett ideal att vara ”öppen” och att försöka utveckla en sådan receptivitet, men detta gör också personen extra känslig för influenser. En öppenhet för influenser från andevärlden är inte automatiskt något bra. Det är viktigt att personens kanal är ren.

Ibland kan individen må dåligt på grund av sin ”tvillingsjäl”, på så vis att personen fångar upp tvillingsjälens psykiska tillstånd:

Men så är det också… som jag inte förstod först alls… att det nån sån där telepatisk grej. Jag tänkte, okej, han är lite störd. Jag får liksom såna här resonanser, eller vad fan det heter, va, det klingar an lite såhär… Han avlastar sig lite på mig. Men, nej, det är inte bara det, utan det är… Ja alltså… man känner varann. Det är också… Sen, alltså jag läste ju lite sen, och förstod jaha det här existerar. Med den personen, om den finns… även om man inte har träffat den, tror jag, jag vet inte… Men speciellt om man har träffat den, eller lever med den, så har du en ja telepatisk kontakt. Att man kan, om man skärper sig, kan vissa läsa varandras tankar och sådär. Men att man får samma symptom och så, smärtor… ångest till exempel (p8).

Symptom med rötter i tidigare liv.

Trauman och svåra upplevelser i tidigare liv kan ge symptom och problem i det nuvarande livet. I datamaterialet finns många vittnesmål om besvär som härrör från tidigare inkarnationer. En intervjuperson berättar att hon tidigare brukat känna kraftigt obehag när hon skulle få en spruta eller då sjukvårdspersonal behövde sätta en nål för att hon skulle kunna få dropp. Under en session med ett medium fick intervjupersonen upp bilder av hur hon i ett tidigare liv varit utsatt för olika medicinska experiment. Från den dagen minskade respondentens besvär på detta område.

En respondent berättar att hon växte upp under en period när det var modernt med polojumprar. Hon plågades dock av att bära sådana plagg på sig, eftersom det kändes som att hon höll på att kvävas. Dessa besvär förvärrades alltmera. Hon anade då att det måste ligga något annat bakom. Under hypnos fick respondenten återuppleva hur hon blivit halshuggen i ett tidigare liv, i Frankrike. Efter denna behandling försvann besvären.

En av intervjupersonerna berättar att hon länge hade haft problem med att prata, att hon brukat staka sig och därför ofta valt att hålla tyst. Vid ett besök hos ett medium frågade hon denne till råds. Mediumet berättade då att respondentens problem hängde samman med att hon i ett tidigare liv tagits om hand i ett kloster och där förbjudits att tala. Mediumet gjorde i ordning en burk med örter som hon lade på respondentens hals. Respondenten hade då blivit mycket ledsen och börjat att andas tung. Idag förstår hon att det var något som hängt med sedan tidigare liv, men som släppte på grund av denna behandling och som medfört att hon nu har mindre besvär av att tala.

En respondent berättar att hennes önskan om att få syssla med sådant som känns meningsfullt fått en förklaring via ett samtal med ett medium, som hade förklarat för respondenten att hon i ett tidigare liv stupat som soldat:

I ett tidigare liv var du soldat och när du låg där i skyttegraven så insåg du att det här är ju fullständigt meningslöst att ligga här. Och så blev du skjuten i precis samma stund, och den känslan då har du haft med dig sen dess. Så jag förstår att du inte vill syssla med meningslösa saker (p3).

Många vanliga fobier kan ha en liknande grund: ”Det finns ju såna som till exempel inte gillar vatten, man gillar inte höjder, och såna här saker, då kan det ju vara så att man dött så. Att man drunknat eller ramlat ner” (p3). En intervjuperson berättar att de ryggsmärtor som hon lidit av fått en förklaring genom att hon upplevt det ursprungliga traumat från ett tidigare liv. I det livet hade hon blivit påkörd av en droska. Denna hågkomst gjorde att detta trauma kunde lösa upp sig, något som hade varit svårt att uppnå på annat sätt, menar intervjupersonen.

En annan respondent berättar att hon som barn lärt sig simma som alla andra barn. I tonåren, under en campingsemester, är det dock som att hon förlorat denna förmåga och hon sjunker. Detta är något obegripligt för henne. Därefter går det många år, men till sist bestämmer sig respondenten för att söka hjälp hos en hypnotisör. Denne kan då berätta att intervjupersonen drunknat i ett tidigare liv när hon varit just i tonåren. Efter denna konsultation har hon inte längre några problem med att komma ihåg hur man gör för att simma.

Även om individen bara inbillar sig att det är ett tidigare liv som hon upplever, men att hon på så vis lyckas bli kvitt något problem, så finns det något bra med det, menar en respondent: ”Reinkarnationsterapi det kan en del människor ha nytta av liksom, att man kanske… Antingen att man bara tror att man återupplever ett tidigare liv, med något trauma därifrån liksom, som kan lösa upp någon knut” (p6).

Barndomens betydelse.

I vilken grad det är erfarenheter i barndomen eller i detta livet som präglat oss ges det olika bud på. Att individen skulle ha haft med sig sina erfarenheter från tidigare existenser upplevs mer sannolikt:

Och då upplever jag det mycket rimligare att tänka mig att jag hade med dom från tidigare, än att dom blev till nånstans i nåt jättetrauma där som jag… Okej även om jag inte fick svaret så fick jag liksom ändå en förklaringshypotes, på varför jag har blivit som jag… varför det gick som det gick. Jag hade övat upp en massa skräp genom liven (p6).

Barndomens erfarenheter räcker sällan till för att förklara de problem klienten har. Vissa pusselbitar kan härröra från detta livet, men inte alla. Terapeuten kan vända och vrida på sådant hur mycket som helst, men det kommer ändå att saknas bitar. Det är fel att tillskriva barndomen så stort förklaringsvärde. För att förstå varför en viss person drabbas av t ex psykos eller schizofreni behöver många olika nivåer vägas in. Att individen vuxit upp med störda föräldrar räcker tydligen inte, eftersom en del barn blir sjuka, medan andra inte blir det, fastän dessa till synes har haft en likartad uppväxt. Inte heller teorier om att somliga föds med en större skörhet räcker till. Varför föds då vissa med en större skörhet? Detta kan dagens psykologi inte förklara, framhåller en respondent.

Jo man hävdar ju då att ens beteende har en inverkan på livet, och att det som hände i barndomen har en inverkan på hur man blir och hur man formas. Det är bara det att ett-livs-hypotesen hugger ju, och då tappar man i grunden liksom förklaringsvärdet, tycker jag… Barndomen blir för snävt (p6).

I intervjusvaren uttrycks även att det vi får erfara blir en blandning av sådant vi har med oss från tidigare liv och sådant som hör enbart till detta livet: “Nej, sen har man säkert bagage med sig också, förutom… Men jag tror att det är väldigt stark prägling när man växer upp” (p10). Det kan vara svårt att veta vad som är bakgrunden till att vi upplever en händelse som vi upplever den eller varför vi känner som vi gör. Dock ges det vissa möjligheter att undersöka orsakerna till detta. En av informanterna, som också har erfarenhet av att ha gått i psykoterapi, säger:

Om det är att jag blir arg på saker. Men ta reda… Men vad ÄR det jag blir arg för. Varför blir jag arg. Är det nånting från när JAG var liten. Eller vad är det för nånting. Och där kan man ju också gå in från tidigare liv och se, vad är det som påverkar (p9).

Framtidens vård och terminologi.

Intervjupersonerna berättar om erfarenheter av många olika slags behandlingar, såväl psykologiska som kroppsliga. En del av dem är etablerade, som psykoterapi och hypnos, medan andra är mer ovanliga eller alternativa. Regressionsterapi/reinkarnationsterapi, avslappningsövningar, guidade fantasier, rosenmassage, ljuskroppsterapi, HoloSync, m fl.

Flera av respondenterna har erfarenhet av att få så kallad healing, och/eller arbetar själva med sådant. En av respondenterna får behandling med något som kallas ”plejadhealing”, där terapeuten kombinerar denna teknik med att såväl ställa klientens horoskop som att ge hemövningar:

Men då, när man har hittat den här problematiken, så kan man med hjälp av den här healingen, gå in och ta bort den programmeringen… Som till exempel att det kan sitta en programmering om att man är värdelös, för att man fått höra det från sina föräldrar hela livet. Då tar man bort den programmeringen, och sen går man in och, ja, vad det nu behövs göras… om man behöver reparera cellminnen, eller så… Men det som hon gör också är att hon kombinerar det med KBT (p9).

Ett slags hjälp som förkommer på många ställen i datamaterialet är besök hos och/eller behandlingar av personer med mediala förmågor. Sådana personer kan t ex ge information om klienternas tidigare liv. Detta skiljer sig från så kallad regressionsterapi där det är klienten själv som upplever och eventuellt ser bilder från tidigare inkarnationer. Mediumet kan förmedla kontakter med döda anhöriga och vänner, såväl som ge information om nu levande personer som denne rimligen inte borde veta något om. Ett medium kan ha en ”hjälpare” som befinner sig på den andliga sidan, eventuellt på annan plats på jorden, vars insikter mediumet kan få del av. Personen som fungerar som medium kan ibland behöva avpassa budskapet till klienten. Det är viktigt att klienten har förutsättningar att förstå och inte kommer att ta skada av det mediet berättar. En av respondenterna hade deltagit i en kurs, där ledarna inte tillräckligt mycket lagt vikt vid att eleverna måste ”jorda sig”: ”För vi hade ju jobbat jättemycket under den här veckan, med andlig utveckling, lite personlig utveckling, och ingen jordning. Och det är det som är så himla viktigt att man jordar, jordar, jordar, jordar” (p9). En respondent berättar om healing med kristna förtecken, och hon har översatt vissa ord till något som passar hennes begreppsvärld bättre:

Men sån här healing i kristi namn, så går man in… Om det är en stum till exempel, så går du in och säger… Ta bort den anden, då. Och så börjar den personen tala igen… Och det här finns ju liksom. Tror man på det så kan man göra det… Ja. Och för mig då, så att jag översätter då till mitt språk så blir det energier. Eller blockeringar och energier då (p9).

En intervjuperson gick under en period i hypnos för att kunna minnas tidigare liv: ”För det är ju då intressant. För jag tror såhär, att de flesta människor skulle behöva det, för att lätta upp dom här LÅSEN som hänger på människan” (p7).

Det finns också så kallad transpersonell psykologi, som en av intervjupersonerna framhåller som lovande och i större samklang med de andliga perspektiven. Det räcker inte med att bara tala om det omedvetna hos människan, man måste sedan koppla det till något större. Carl Gustav Jung framhålls som ett ideal:

Men däremot så… det som skiljer då den här klassiska psykologin det är kanske att man… ja, Jung var ju inne på att det fanns nånting mer, han var ju lite såhär… Men andra pratar bara om det omedvetna… men att därifrån sen koppla det till nånting större… Att när man står i direkt kontakt med ens riktigt sanna önskningar, då har man också en gudskontakt… Ske din vilja, inte min (p4).

I framtiden kommer healing vara något människor gör på sig själva, istället för att gå till en speciell healer för detta. En intervjuperson menar att det är en parallell till hur utvecklingen varit för de centra som anordnar meditations- och yogaklasser:

Men det kanske är samma sak som den här yoga- och meditationsstormen kom över Sverige. Då skulle ju alla gå på kurser, meditera och yoga. Men nu är det ju ingen som går på dom kurserna längre, för att man gör det hemma istället. Och det kanske blir samma sak med healingen, att människor förstår att alla har den förmågan. Man kan göra det själv (p9).

Vidarkliniken, som drivs av antroposoferna, nämns som ett exempel på en vårdinrättning med en lovvärd och intressant filosofi.

VI. Tro och vetande

”Jag är inte troende, kan man ju inte säga. Men vad är jag?”

Vad intervjupersonerna säger om hur de ser på naturvetenskapen och kyrkan. Vad intervjupersonerna säger om vetande och tro. Vad intervjupersonerna säger om alternativa vägar till kunskap eller visshet.

Vetenskapen och akademin.

Det äldre naturvetenskapliga paradigmet är ateistiskt och materialistiskt. Detta är begränsat och behöver utvidgas, snarare än ersättas, med de perspektiv som den nya andligheten representerar.

Är jag resultatet av aktiviteter i hjärnan som vetenskapen påstår. För mig är det… jag kan inte acceptera den förklaringen. Det finns ingen grund för den förklaringen. Det finns inga aktiviteter i hjärnan som skapar jaget. Utan jag ser det tvärtom, som att jaget… genom jaget så uttrycks… Jaget uttrycker sig genom aktiviteterna i hjärnan (p11).

Att vara vetenskapsman behöver inte stå i motsättning till att ha ett andligt intresse. Och omvänt: Ateismen är i själva verket en dogm. Vetenskapsmannen Isaac Newton t ex var öppen för det ockulta och djupt religiös, samtidigt som han var vetenskapsman. På hans tid riskerade individen att bli bränd på bål om denne inte trodde på Gud, medan det idag är tvärtom, metaforiskt sett, påpekar en respondent.

En av intervjupersonerna säger att den västerländska filosofin inte har så mycket att erbjuda och att den rentav motarbetar sökandet efter svaren på de verkligt viktiga frågorna: ”Västerländsk filosofi den vill alltid dra ner. Den vill inte känna av dom stora frågorna… Påvisa att dom är meningslösa eller ointressanta, eller missuppfattningar eller nåt sånt där. Det där har man hållit på med sen upplysningen ungefär” (p6). Samtidigt så skulle även den nya andligheten ha något att vinna på ett möte och ett samarbete:

Många inom new age förkastar ju kanske på lite goda grunder den akademiska världen som en ganska död institution. De sitter och håller på med sina extremt avancerade men livlösa läror som inte säger nånting om livet, och inte har nånting att ge människan i nån djupare mening, utan bara håller på med sina hårdnackade teorier. Men jag tror fortfarande att det är den vägen vi måste gå. Jag vill inte ha nån sabla… alltså, nån sån här som säger att nä vi ska inte ägna oss åt kritiskt tänkande, utan bara flumma ut. Utan det måste in i… Det är där, faktiskt, jag tror ändå att den akademiska världen är Guds redskap att rensa tankar från skräp. Och det kommer att ta sin tid. Men det måste in där. Och det måste ut därifrån. Jag har väldigt svårt att ta till mig dom som liksom vill förkasta det akademiska. Vi måste våga utsätta det för prövning, och vara beredda på det (p6).

Respondenternas intresse för fysik, astronomi, etc.

Flertalet respondenter kommer även in på aspekter av den gängse naturvetenskapen som intresserar dem, sådant som fysik och astronomi. Steven Hawkins nämns med uppskattning, så även Albert Einstein. Om Einstein framhålls det att han var troende:

Jag har t ex i sommar läst Stephen Hawkins. Han har ju skrivit en eller två populärvetenskapliga böcker där han pratar om universum, och om svarta hål, och stjärnorna och alltihopa, på ett väldigt spännande sätt. Och det som går igen där det går igen även i det här andliga resonemanget, på något sätt. Jag känner att jag hittar belägg för det, alltså, Einstein t ex trodde ju på Gud och skaparen och sådär. Ja, det är väldigt intressant faktiskt. Mycket av det här som folk har förnekat… Eller mycket, nu låter det som om jag vet och kan allt, men… Det finns nog möjlighet, tror jag, att… Eller kommer i alla fall att finnas bevis för, eller undersökas, på nåt sätt (p1).

Referenser till rymdens storhet förekommer ofta i intervjupersonernas beskrivning av sitt andliga intresse och den förståelse detta gett dem:

Börjar man tänka på vår litenhet, det är ju så hisnande om man tänker på universum och hur ynkliga… om universum är 7,5 miljarder år, och vi lever i 75 år, så det är ju liksom ingenting, det är ju bara så skrattretande, det är inte ens en droppe i havet liksom (p1).

En av intervjupersonerna har nyligen sett en bild av Crabbnebulosan på internet. Påminnelser om universums storlek gör att sådant som andliga utvecklingsnivåer och tillvaroformer känns mindre osannolika:

Och jag rullade fram den där bilden och tittade på den… Alltså det är bara en bråkdels bråkdel av universum… Som är så ofattbart stort och komplext alltså… Så jag tänkte, va fan är allt det här för nåt. Här sitter vi och funderar och så… Det måste vara mycket mer än vad vi överhuvudtaget kan föreställa oss. Då måste det också finnas utvecklingsnivåer som är både lägre än vår och högre än var (p5).

Denna koppling mellan den nya andlighetens vidsträckta perspektiv och astronomin kan också vara svindlande på ett plågsamt vis:

Alltså, det beror ju på hur stort allvar man lägger i sin världsåskådning. Reinkarnation och karma… om man verkligen vill ta det på allvar, så vänder det ju upp och ner på hela kosmos… Och det är en rätt tung bit, att arbeta med rent mentalt. Vad är det då för värld jag lever i, inklusive galaxer och stjärnor, och liksom (p6).

Vetenskapslik terminologi.

Många ord och begrepp som förekommer i intervjusvaren har en rationell eller vetenskaplig klang: lagar, principer (som i ”den dräpande principen”), arbetshypotes, frekvenser, geometri, skalor, system, energier, ljus, perspektiv, atomer, facit, logik, synkronicitet, talangkärnor, fraktaler, hologram, dimensioner, kemi (”tankarnas kemi”), resonanser, t ex. Att vi återser nära och kära liv efter liv fungerar som med ”radiosändare och mottagare”. En respondent säger, apropå ett fenomen som naturvetenskapen ännu så länge negligerar, att ”man får aldrig förakta empirin” (p6). Talanger och egenskaper för vi själva med oss in i det nya livet. Sådant kan ses som vårt eget ”andliga dna”: ”Det är nånting som man tar med sig. Det är alltså… vad ska man kalla det… ett slags psykiskt DNA, eller andligt DNA, hur man nu vill kalla det” (p5). Tidigare-liv-minnen som upplevs förklara problem i detta livet kan också vara ”metaforer” (p9). De svar och förklaringar som kommer med den nya andligheten kan användas som en arbetshypotes:

Det finns för mycket som bara inte kan nonchaleras tycker jag. Man kan ta det i alla fall som arbetshypotes, om man nu jobbar enligt naturvetenskapliga forskningsmetoder, så kan man ha det som arbetshypotes. Det kan förklara väldigt mycket av det som annars inte går att förklara (p5).

En sådan andlig arbetshypotes kan dock vara svår att överge när avvikande data blir kända, medger en av respondenterna: ”Varje avvikelse från den första arbetshypotesen man tar till sig är väldigt svår att hantera” (p6).

Religionen och kyrkan.

Även religionen utgör ett föråldrat paradigm. Kristendomen har haft en mission att fylla, under en period när människor inte hade någon förmåga att ta till sig mer avancerade svar på de stora frågorna. Nya upptäckter, inom t ex kvantfysik, har dock gjort gamla förklaringar otillräckliga och frågorna pockar på andra svar. Kyrkan och dess företrädare har svårt att besvara vissa undringar människor kommer med eller att förklara vissa fenomen. De hävdar gärna att guds vägar är outrannsakliga, vilket inte är korrekt ur ett nyandligt perspektiv.

Sammantaget går kritiken emot kyrkans lära ut på att denna lära är förenklad. Kristendomen känns för snäv och trång. Att börja intressera sig för den nyandliga världsbilden kan liknas vid att ”komma ut ur boxen” (p10). Religionen har genom historien varit grunden för många krig, diktaturer och andra slags system som förtryckt människor, vilket visar att religionen även är ett potentiellt mycket farligt fenomen.

En ursprungligen ren impuls kan ha förvanskats under årens lopp:

När en sån här andlig impuls kommer då som sen så småningom blir en världsreligion, så är det en person som framställer sin lära för lärjungar eller anhängare då på ett ganska rent sätt… och sen så småningom så blir den i historien blir den så att säga lite kanske urvattnad (p2).

Kyrkans ritualer beskrivs som föråldrade: ”Överhuvudtaget har jag väldigt svårt för det här formaliserade, alla de här ritualerna. Det känns väldigt mossigt och gammaldags för mig” (p1). ”Kyrkan har för mig varit väldigt präglad av SKULD och… det där tråkiga syndabiten, väldigt mycket så” (p1). Präster kan vara alltför upptagna av vad de vill säga och okänsliga för hur besökare i kyrkan uppfattar det: ”Skippa det här med synd och förlåtelse och skräp, och så faktiskt prata om livet och kärlek, och vart vi ska ta vägen och vad vi ska tänka på” (p3).

En av respondenterna beskriver hur hennes bild av Jesus förändrats:

Ja, jag har aldrig haft nån relation till Jesus, för att jag har tyckt att han… nä det var för plågsamt, och för mycket synd och skuld, på nåt sätt, förknippat med det… Men då… Och då kände jag så starkt att han var faktiskt där i närheten, han VAR där hos mig, på nåt sätt. Och sen har jag bara känt mig så befriad av det (p1).

En av respondenterna beskriver sig själv som mycket religiös, men säger att hon aldrig har känt sig hemma i kyrkan. Hon växte upp i en kristen familj och var under sin uppväxt mycket engagerad i kyrkans aktiviteter. Men så småningom tröttnade hon på intrigerna och t ex på det motstånd som fanns emot kvinnliga präster. Detta uppfattade hon som “vansinnigt småaktigt”. Svenska kyrkans inskränkta syn på homosexualitet fick en annan av intervjupersonerna att begära utträde därifrån. Detta synsätt uppfattades som ett så stort tankefel att intervjupersonen inte längre ville vara en del av detta eller bidra med sina skattepengar. Att Svenska kyrkan nu omvärderat synen på homosexualitet och tillåter samkönade äktenskap ser samme respondent som en utveckling i rätt riktning.

Flera av respondenterna lyfter fram saker som de uppskattar med kyrkan, t ex musiken och stillheten. Själva kyrkorummet beskrivs som en oas, vacker och fridfull. I en församling kan man också få uppleva gemenskap. Kyrkan som institution har alltjämt en viktig funktion att fylla i samhället. Ett exempel på detta är hur den kan samla människor efter en stor olycka eller katastrof. Kyrkan är ett bra forum, en institution som människor behöver, trots allt. Det krävs dock att prästerna uppdaterar sig, och skaffar sig en förståelse för de nyandliga perspektiven. Det finns även bra präster, vilka t ex börjat ifrågasätta läran om synd. Kyrkan kan fungera som en oas, t ex när det skett en katastrof:

Händer det en olycka, en katastrof, ja då går man till kyrkan. På nåt vis så ger det ju folket trygghet, på nåt sätt, och det är stilla, och det är fint, och det är vackert, och fridfullt. Och det tror jag vi behöver nån sån oas nånstans. Men det är klart då ska det ju inte stå en präst som står och mal liksom (p3).

Kyrkan har också förändrats över tid. Den har behövt ge upp sina absoluta anspråk, att bibeln skulle vara Guds ord. Detta för att “vara med i den intellektuella leken” (p6). Att få leva i ett land som är så pass sekulariserat som Sverige ses som något positivt.

Bibeln.

Bibeln har förvanskats genom historien. Framför allt är det den katolska kyrkan som bär ansvaret för detta. Kyrkan har redigerat vad som ska få finnas med av Jesus undervisning. Orsaken till detta har varit att man velat slå vakt om sin egen makt, att förbehålla sig rätten att utfärda avlatsbrev, mm. Ett annat motiv har varit att vidmakthålla en patriarkal ordning.  Det finns andra evangelier, även ett som är skrivet av en kvinna, vilka har förtigits. Ett viktigt, alternativt evangelium är Thomasevangeliet, som hittades redan på 1940-talet, men sedan gömdes undan av katolska kyrkan i fyrtio år. Vad som är så obekvämt med just detta evangelium är att det inte säger någonting om synd. I Thomasevangeliet ligger fokus istället på kärlek. Synden är något som kyrkans män funnit på för att hålla folket i schack:

DET är det ju faktiskt forskat på, att det finns andra evangelier som berättar andra saker. Thomas, finns det väl, och så finns det nån kvinna också, som har skrivit på annat sätt. Men katolska kyrkan har ju ja velat behålla det här patriarkala liksom synsättet, där kvinnorna var osynliggjorda och ja fulla av synd /skratt/ (p1).

Och det var först på 80-talet som det här publicerades, så i fyrtio år så höll kyrkan dom här gömda, för man ville inte att det skulle komma ut  [Jag: Varför inte det då] Nej det omkullkastar ju kyrkans makt [Jag: På vilket sätt] Ja… bibeln är ju omskriven många många gånger utav kyrkan. Ja… det finns ingen synd… till exempel. Och den lever ju kyrkan rätt bra på. Och nu är det ju dags för kyrkan då kanske att också gå vidare. Och kyrkorna är ju tomma. Varför är de det. Jo för att de har ju ingenting att ge (p3).

En respondent menar att vad som står i bibeln kan ha varit tillrättalagt eller anpassat redan från början: ”Ja och den har ju haft sin funktion. Hur skulle Jesus ha gjort för den tidens människor. De hade ju inte våra begrepp som vi har idag så där, så religionen har ju varit tillrättalagd för dem som omfattat den” (p5).

Men bibeln är eller kan även ha varit en inspirationskälla för respondenterna. Flera av dem berättar att de under någon period läst denna med behållning, i synnerhet Nya testamentet. En av respondenterna påverkades under sin konfirmation framför allt av evangelierna. Dock tyckte han redan då att dessa behandlades på ett ytligt sätt i undervisningen. Bibeln känns död, uppger en annan intervjuperson, den talar inte alls till henne.

Jesus, m fl.

Portalfigurerna inom de stora världsreligionerna, Buddha, Moses, och i synnerhet Jesus, omtalas på många ställen och med respekt: “Ja, det var ju nån som fatta vad det här handlar om” (p3). Samtidigt var Jesus en vanlig person, parallellt med att han utförde mirakler, påpekar en av respondenterna. Detta presenteras på ett övertygande vis i en bok av författaren Marianne Fredriksson:

Marianne Fredriksson har ju skrivit en spännande bok om Maria Magdalena. Den är läsvärd. Den handlar om ja att Jesus faktiskt ja att han var en vanlig man. Han hade familj och han var… Han gjorde allt det här fantastiska också, men… Alltså kyrkan, och ja den katolska kyrkan framför allt, har ju liksom valt vad som ska vara i bibeln, och hyfsat till den efter sina, ja… (p1).

Bilden av Jesus har flera facetter:

Han dömer ingen. Han bryr sig om, även om dom är eländiga och tjuvar och banditer, så han dömer inte, utan faktiskt engagerar sig i alla. Sen slår han ju näven i bord. Vad var det… månglarna i templet, eller vad var det… var det inte så att… en handelsplats, eller nåt sånt där va. Då blev han ju förbannad. Så att han reagerar och agerar ju också liksom, när folk inte gör det de borde göra (p3).

Religiös terminologi.

Intervjupersonerna visar ett stort intresse för teologiska frågor. Kristendomen angrips inte sällan med förnuftsargument, till exempel tolkningen av Kristus död på korset, eller uppfattningen om synd eller skuld. Det förekommer många uttryck ur bibeln i intervjusvaren: Att behandla andra såsom du själv vill bli behandlad; Lagen om sådd och skörd; Att vända andra kinden till; Det är i honom vi rör oss och är till, samt: Den som har han ska få, och den som inte har ska också bli av med det han inte har. Apropå det personliga gudsförhållandet refererar en intervjuperson till ”den här Augustinus-saken”, och i ett resonemang om esoterik och exoterik, så nämns att Paulus ska ha gjort skillnad på ”att ge mjölk och att ge kött” (p2).

En av respondenterna lyfter fram det kristna uttrycket “Gudsfruktan är vishetens begynnelse”, som han menar att det ligger mycket i. Han betonar dock att detta är en udda uppfattning för någon som har ett intresse för nyandlighet: ”Ja det här att gudsfruktan är vishetens begynnelse, det ligger jag lågt med när jag befinner mig i new-age-kretsar. Det är sånt som new age vill… För det första är att det tillhör det gamla, the old age” (p6).

Ett nytt paradigm.

Denna andlighet som intervjupersonerna omfattar innebär ett nytt paradigm för hur verkligheten kan förstås. Detta paradigm kommer vartefter få större och större inflytande och på sikt avlösa de rådande religiösa, naturvetenskapliga och t ex psykologiska paradigmen. Den nyandliga världsbilden erbjuder förklaringar av sådant som de äldre paradigmen står oförstående inför, behöver tillgripa mer långsökta hypoteser för att förklara, eller som dessa hävdar att det inte ens finns en förklaring på. Nyandligheten har stor förklaringspotential: ”Man ser allting i ett stort förlopp och man ser en ganska klar karta över hur det fungerar” (p4). Ännu är dock inte så många redo att ta till sig detta nya paradigm.

Övergången till det nya paradigmet kommer att ske den dagen när naturvetenskapen upptäcker och erkänner förekomsten av ”högre materieslag”, det vill säga tillvarons andliga aspekt, detta som gör telepati, mm, möjligt. För tvåhundra år sedan sågs mikroorganismer som ”metafysik”, idag har detta hunnit bli “mainstream”. Normalvetenskapen står inför att göra en liknande upptäckt igen (p11). Naturvetenskapen är inte helt och hållet fel, det handlar mer om vilket sammanhang dess fynd och iakttagelser sätts in i. Här kan den nya andligheten vara till hjälp, ett steg på vägen, för att kunna se saker i ett nytt ljus. En av respondenterna liknar den nya andligheten vid en krycka, tills vidare:

Ja om nu materialismen inte är sann, vad är det då liksom som finns i övrigt, är då där utöver… Jag tror inte vi behöver överge nånting av den vetenskapliga… fakta… utan bara det sammanhang vi sätter in dom i, måste vi vidga. Och då är frågan bara liksom, ja okej vad är då det större sammanhanget, och det är liksom FRÅGAN. Och dom här svarsalternativen som man kan hitta i new age, dom är bra för att dom hjälper oss… jaha kanske kan det var såhär, ja det här kanske jag kan hålla mig till ett tag liksom, i väntan på nåt bättre, eller liksom… Dom ger oss lite stöd på vägen, en krycka (p6).

Hur den gängse psykologin ser på en individs utveckling stämmer i princip. Dock behöver denna ta med tidigare liv för att förstå den fulla bakgrunden. Nyandligheten står inte heller i motsättning till den gängse evolutionsläran. Denna stämmer också i princip. Vad som undgår den vanliga evolutionsteorin är dock att det är samma individer som föds gång på gång, som gör erfarenheter och utvecklas. Inte bara individen utvecklas, men hela mänskligheten. Ja, faktiskt allt liv, även växterna, kommer att utvecklas och så småningom bli människor. En av respondenterna menar att det går att se ”själva evolutionen som Guds arbete… Det som pågår är ju en omskapelse… av oss, från djur till människor” (p6).

De tankar som finns inom den nya andligheten, om ett kollektivt omedvetet, etc, kanske en dag kan få stöd även av den vanliga vetenskapen:

Men idag… om man då gör som en del new ageare gör att de tolkar till exempel kvantfysik eller såna här saker, eller Jung för delen, i… Alltså där finns väldigt mycket möjligheter att få in såna här saker, som att medvetandet kanske till exempel är kollektivt, eller det finns ett undermedvetet kollektivt och såna saker. Så jag tror att naturvetenskapen förhoppningsvis då kanske en dag kommer att kunna studera såna här saker på ett mera icke-materialistiskt sätt, eller som går lite bort från det klassiska liksom perspektivet, att man bara är en biologisk apparat (p2).

De äldre paradigmen lever vidare delvis på grund av att vi vant oss vid att se på världen på ett visst sätt:

För vi har ju hela tiden dom här glasögonen, och det är det våra… alla våra… Beliefs, va… Det finns inget bra svenskt ord. Men det är som Set säger… Dom här beliefsen det är som formar som vi skapar, och sen stöper vi verkligheten i den formen. Så vi ser egentligen inte vad som är här. För egentligen är det här bara energi, allting, men vi… Du vet hur hjärnan tolkar… och sen har vi alla våra inlärda… hela vår prägling, kultur, allting… Det är ju enorma glasögon vi har egentligen på oss (p10).

Det finns forskare med en nyandlig förståelse som kommer att kunna ge viktiga bidrag till den gängse vetenskapen, t ex till fysiken. En av respondenterna nämner en forskare med eget laboratorium i USA som möjligen kommer att lyckas med att formulera den ”enhetsteori” som gäckat fysikerna så länge:

Och det finns dom som tror att, ja har han rätt liksom då kan han bli 2000-talets Einstein. Därför att då har ju han fortsatt… För Einstein blev ju inte riktigt klar. Dom har ju inte fått ihop… Einstein trodde inte själv på kvantfysiken. Därför att den går ju inte ihop med relativitetsteorin. Och ändå det är ju samma värld. Våran lilla värld den är ju gjord av det här stora. Alla våra atomer finns ju i allting va (p10).

Absoluta sanningar.

Mänskligheten behöver komma tillbaka till de “absoluta sanningarna”, menar en respondent:

I grund och botten tror jag inte vi kommer ur det där. Vi måste våga leta efter absoluta sanningar, för att kunna liksom ha nånting att gå på. Alla synsätt är lika bra säger man inom postmodernismen. Ja utom synsättet att alla synsätt är lika bra, för det är bättre. Och såna där knutar kommer man inte ur förrän man vågar tänka sig absoluta sanningar (p6).

De stora världsreligionerna har samma kärna, de kommer alla ur en sorts ”urreligion” som fanns på ett tidigt stadium. Personer som blir “upplysta” får en inblick i denna kärna och det de skriver och säger är därför i hög grad samstämmigt, även om de formulerar det på olika sätt. Den nyandliga världsbilden är en representant för denna ursprungliga religion. I framtiden kommer alla människor att omfatta denna syn på livet. ”För vissa skulle ju säga att men du jämför världsreligioner som inte går att jämföra över huvud taget. Det finns ingenting gemensamt mellan Buddha och Kristus, och då menar jag att det ändå gör det” (p2). Att börja att söka efter de absoluta sanningarna kan dock vara farligt, eller åtminstone deras tillämpning kan vara det. Ändå är det ditåt mänskligheten behöver gå:

Och har man en gång vågat bottna i att okej vi är på jakt efter något absolut, men vi känner det inte… det är ju också en viss avslappning liksom i själen. Då kan man gå ur den här relativa… Relativa kunskaper är lite bekväma, men också alltid lite… ja men vad är då riktigt sant. Om man då vågar vila i okunnighet om det absoluta, så har man ändå nåt slags… Okej jag vet inte vad som är absolut sant, men NÅNTING måste det vara… Att det finns saker vi inte vet, det borde man ju kunna leva med (p6).

Med postmodernismen har de stora idéerna, de totala ideologierna, gått under. Detta är ett signum för den tid vi lever i just nu. En respondent framhåller att han ser positivt på sådant som liberalism och pluralism, men att han trots allt hoppas och tror på en renässans för en mer sammanhållen idé om livet. Dessa absoluta sanningar är i själva verket enkla:

Jag tror en del av dom här sanningarna är väldigt enkla. Jag tror att dom finns idag, men vi har svårt att verbalisera dom. Jag tror att det ligger något i det där att det är bättre att förlåta än att hämnas. Vi kan inte riktigt… Det måste sättas in i sitt sammanhang, och göra massor av det, men en del enkla grejor tror jag att vi har… är på spåren, redan där.  Jag tror inte bara att det är något avlägset mystiskt. Och jag tror att mycket av det ingår i allmänmänsklig alltså humankunskap på nåt sätt, men vi har väldigt svårt att ge det bra ord (p6).

Den nya andlighetens bild av verkligheten är mycket positiv. Denna beskrivs som ”ett oreserverat positivt perspektiv” (p6).

Tro och vetande.

Traditionell religiositet eller tro skiljer sig från nyandligheten på flera vis. Tro förknippas med att personen inte ifrågasätter, inte funderar själv, utan bara accepterar vad auktoriteter säger, till skillnad emot intresserade av den nya andligheten som behöver logiska resonemang för att kunna acceptera ett påstående. Den nya andligheten går förnuftsmässigt att förstå. Istället för att bara acceptera vissa dogmer så är det möjligt att själv undersöka vad nyandliga författare och lärare hävdar är sant.

Vad som kan få någon att bli troende är bristande trygghet: ”Man är otrygg i sig själv, och så söker man trygghet i det yttre… Många vill ha fasta regler typ från såhär bibeln, koranen, eller vad du vill… Dom BEHÖVER det. Men jag tror att det beror på att den inre strukturen inte är så stark” (p10).

Även om religionen undervisar om vissa övernaturliga ting, så nöjer sig den troende ofta med dessa och betraktar annat, t ex somligt som nyandligheten omfattar, som konstigt eller osannolikt. Detta eftersom det inte står om det i bibeln och inte går att ”klämma in i det här gamla” (p10). Exempel på sådant som kristna är benägna att inte tro på är ”ut-ur-kroppen”-upplevelser. Att vara så trogen ett begränsat tankesystem kan dock ha ett pris för den troende, som löper risken att bli en kluven människa. Framtiden kan komma att föra med sig en del nya upptäckter som den troende då kommer att få svårt att integrera i sitt trossystem. Svårast blir för det för de mest fanatiska som till och med förnekar evolutionen och t ex tror att dinosaurierna vandrade omkring här på jorden för några tusen år sedan.

Vi säger att du är då till exempel kristen, och så står det där och där och där i bibeln att sånt kan man inte… eller sånt finns inte, eller det är farligt och så där, då kommer du att börja förneka det du själv har upplevt. Och då får du ju liksom en kluven människa, det blir inte en hel människa, för att då måste du ju vara trogen ditt gamla system. Men du har själv upplevt nånting som går utanför ramarna, och det kan du inte klämma in i det här gamla. Och är du då inte beredd att ge upp dina gamla strukturer, så att säga, utan vill sitta inom den ramen, då är det dig fritt, för det ska vara alla människor fritt liksom. Men samtidigt hur ska man kunna växa, som männ… i själen då. För då kommer du att förneka upplevelsen du kanske har va (p10).

Det finns personer med djupgående insikter om livet som de inte fått genom att studera, utan via ett slags profetisk självsyn. Dessa personer kan tala med stor auktoritet om existentiella och metafysiska frågor. De är inte som prästerna, som bara återger vad som står i bibeln eller vad de själva tror och tänker. De som via en egen upplevelse fått en insikt i de största perspektiven vet att det förhåller sig på ett visst sätt. När du känner dig säker på att en lärare eller författare har en sådan djupgående insikt, då kan du sluta dig till att det förmodligen är sant det som den personen säger eller skriver. Detta kan då bli en övertygelse som visserligen inte är grundad i egna erfarenheter, men som ändå är väsensskild från religiös tro:

Man är religiös och går i kyrkan och ber till Gud, och hela det här köret, och är med i kören och ja allt vad de nu gör i kyrkan. Man lever ju i sin lilla värld, och man tror på Gud, man tror på Jesus, man tror på det som står i bibeln. Men tro, då TROR man ju bara… Martinus till exempel, han VET. Så där har man en skillnad. Men jag tycker också att jag vet då, för jag litar på det Martinus skriver. Och allt jag har läst och allt jag har gjort och allt jag har upplevt, tyder ju mer på att Martinus har rätt än vad man har i kyrkan, med synd och sånt. Så att jag tycker ju att jag vet, jag tror inte så, nä (p3).

Eftersom detta är en övertygelse som går att få bekräftad kan du inte heller tvivla på den nyandliga världsbilden. Via studier av nyandlig litteratur går det att få en upplevelse av koherens, att utsagorna faktiskt passar ihop. Detta saknas i den kristna teologin, som uppfattas ha många “lösa trådar”. Den nyandliga världsbilden uppfattas som mer solid. Dock kan vissa nyandliga läror vara mer sammanhängande än andra.

Det har ju också att göra med att där handlar det om TRO, som bygger på att… som bygger på ett antagande med väldigt lösa grunder. Och i mitt fall, när det gäller hylozoiken, så är det ju en övertygelse som… en övertygelse som bygger på… alltså antaganden som bygger på övertygelse. Att för mig så är det här fullt logiskt. Det passar in i min världsbild, det passar in i den naturvetenskapliga utbildning och skolning som jag har. Och det finns egentligen inget som strider mot den här övertygelsen, medan den kristna tron den hänger ju på otroligt lösa trådar. Den strider ju emot allt både vett och förnuft, och vetenskap och allting, och då är det ju inte så konstigt om man tvivlar där va. Medan här… Jag menar som jag sa, nånstans inledningsvis, skulle det visa sig att nånting strider mot dom här teserna, ja då är jag beredd att ompröva det naturligtvis (p11).

Egna erfarenheter av det övernaturliga gör också att individen kan hävda att hon eller han vet, oavsett vad andra kan tycka eller tänka om detta. Det är dock förståeligt att andra kan betvivla eller vara skeptiska emot det individen på självupplevda grunder hävdar är sant, men detta behöver inte påverka den egna övertygelsen:

För jag har ju en förståelse för människor som inte tror på det andliga och inte tror på andeväsen, eller livet före eller efter, liksom så… Att man kan tala med de döda och andarna och så… Fast det är ganska frustrerande för mig då, som VET att det är så (p9).

En intervjuperson beskriver en tredje position, i förhållande till de nyandliga idéerna, som varken är tro eller vetande:

Jag har liksom inte nån sån där TRO, såhär och såhär är det, och det här tror jag på till varje pris… Så att jag har egentligen ingenting att tvivla på… Hade jag fel, hade jag rätt. Jag är inte i ett sånt läge riktigt, utan jag betraktar det där och det finns, men det är inget sånt där livsnödvändigt… Det här tror jag på, hade jag rätt, hade jag fel. Utan det… Nej det FINNS liksom inte. Däremot så kan jag känna… Om du… Jag har inte liksom beroendeförhållande till det eller vad jag ska säga (p4).

Sökandet kan också vara något som individen mer eller mindre har tvingats till, via t ex en livskris: ”Jag är ingen naturlig sökare, utan det tvingades fram av omständigheter. Och i takt med att som sagt dom omständigheterna klingar av, så måste jag lite hela tiden pusha mig själv för att hålla sökandet vid liv” (p6). Det går att göra en distinktion mellan att vara en finnare och att vara en sökare och eventuellt finns det grader dem emellan:

Även om jag nog skulle vilja säga att jag är en sökare mer än en finnare. Jag har ingen… jag vill inte påstå att jag HAR en fast livsåskådning som jag tror är sann. Och innan man kanske kan landa i nåt slags… jag har inte landat, jag söker inte efter att landa… men man kanske ändå kan hitta nåt slags hållning i livet så… Utan att man liksom har landat sådär stabilt (p6).

Skepsis.

En av respondenterna intresserar sig för så kallade konspirationsteorier, men hon poängterar att det inte är alla sådana som faller henne i smaken. Hon skiljer på dem som verkar vettiga och andra som inte är det: ”Och sen så kan man alltid ha skeptikerradarn på, för det har jag alltid haft va… så att man kan sålla bort allt skit som liksom…” (p10). En av intervjupersonerna beskriver sig som skeptisk och ifrågasättande och att detta är en tillgång t ex i umgänget med de tankar och erfarenheter som hör till hennes andliga övertygelse:

Jag är sådär skeptisk. Men jag tror också att det är bra att vara det. Och jag tror också att jag är det därför att jag har också en känsla av att jag kommer att komma ganska långt i det här livet. Jag har gjort det nu, men jag kommer att komma ännu längre i och med att jag jobbar med det. Och jag kommer att göra det. Så är det också bra att vara skeptisk. Och kunna ifrågasätta (p9).

En av respondenterna betonar att han behöver sin tankefrihet: ”Det tror jag har lite med min läggning att göra. Jag vill ha min tankefrihet, den vill jag ha, var det än kommer…” (p6). Det här med att det skulle vara möjligt att kanalisera stöter ibland på kritik. En intervjuperson som intresserar sig för en av dessa ”kanaler” bryr sig inte så mycket om hur det egentligen förhåller sig: ”Sen finns det teorier om att det bara är hennes undermedvetna som spökar, och sen att det verkligen ÄR kanalisering. Det får man ju tro vad man vill om, men det är intressant att läsa, det är jätteintressant va” (p10).

Alternativa vägar till kunskap eller visshet.

Intervjupersonerna nämner flera alternativa vägar till kunskap. Till exempel är det möjligt för en människa, om förutsättningarna är de rätta, att få djupa insikter om tillvaron på profetisk väg. Denna väg till direkt kunskap, utan att gå via studier, forskning eller experiment liknas, som nämnts tidigare, vid att den personen blir ”upplyst”. En sådan speciell fattningsförmåga benämns även ”intuition”. Det vetande som erhålls på detta vis är av en hög, ren och fullständig karaktär och dessa individer är självskrivna lärare på det andliga området eftersom de kan se och förstå sådant som vanliga människor inte kan se eller förstå. Dessa individer upplever själva ”tillvarons facit” (p6).

De förutsättningar som krävs för att bli ”upplyst” har att göra med vissa erfarenheter som den personen gjort i tidigare liv. Det är en utvecklingsfråga. Det ligger i förlängningen av vars och ens utveckling att få uppleva detta tillstånd. Personer som Jesus och Buddha var båda sådana ”upplysta” personer. Skillnaden mellan denna typ av förståelse och när du är hänvisad till att spekulera eller forska är som att jämföra människans fattningsförmåga med djurets, eller som att istället för att bara kunna väga och mäta en boks egenskaper, faktiskt kunna läsa i den:

Man kan liksom analysera papperet, och räkna bokstäverna, och väga hur mycket den väger, och hur lång och stor och allt sånt där. Och få veta massor om den här boken, men ingenting om vad den HANDLAR om. Och liksom den här intuitionen då, det är liksom förmågan att avläsa tillvarons SPRÅK. Och då kommer vi själva att kunna uppleva liksom de eviga sanningarna så att säga (p6).

Respondenterna ger många exempel på hur de själva kunnat få den nyandliga världsbildens riktighet bekräftad för sig. Det är t ex möjligt att i sin vardag testa de principer som den nya andligheten beskriver. På så vis erhålls i vissa fall en personlig visshet som väger tyngre än den gängse uppfattningen eller vad vetenskapen menar är möjligt eller sant. Om individen till exempel fokuserar sin tanke på något som denne önskar erhålla eller uppnå och detta sedan förverkligas, så bekräftar det att det finns osynliga sätt att påverka världen. Med hjälp av ett så kallat ”medium” går det att få kontakt med en anhörig som avlidit. En av respondenterna har själv gått en kurs för att utveckla en sådan medial förmåga och via denna utbildning fått en bekräftelse på att andevärlden är reell:

Och så tränade jag på en av mina elevkompisar då och… Det är en man och jag tror han har vita byxor, och så… vet inte vad jag sa, om jag sa hängselbyxor eller vad jag sa, och jag tyckte också att nu är jag ute på hal is, för en är ju så osäker på en själv… Men rätt vad det är så började hon storgråta. Då är det hennes pappa, hon är bergsäker på att det är hennes pappa (p3).

Det är möjligt att på ett osynligt vis berikas av en annan persons framsteg. En av respondenterna beskriver hur hon uppfångat vad hennes mor gått igenom på en annan plats:

Och jag känner ju också, att allt det arbete hon gör, det genererar ju positivt för mig. För det var som en helg så… det var som på söndan eller måndan… så kände jag bara, fan det är nånting jättestort som har släppt i mig. Precis som man kan känna om man har varit på en redig jävla kurs, eller på en grymt bra healingsession, när det verkligen har släppt grejor. Då kan man känna den här… verkligen den här skillnaden. Aah, fan vad coolt. Det kände jag. Vad fan har jag gjort för nånting. Jag har inte gjort nånting, nä. Jag har inte ens mediterat liksom, vad är det som… vad är det för nånting. Och sen så samma dag, eller dan efter, så pratade jag med min mamma. Och då berättar hon att hon har gjort jordens jävla grej på fredan, och släppt en jättegrej. Jag bara, jaha, okej. Och det är första gången som jag verkligen har fått det så verkligen bevisat att så är det. Det jobbet hon gör det genererar för mig också (p9).

Flera respondenter vittnar om hur de kan leva sig in i situationer, och känna medkänsla med personer som upplever något svårt, fastän respondenterna själva bevisligen inte varit i närheten av att uppleva något liknande i detta livet. Detta ses som en bekräftelse på att vi har med oss erfarenheter från tidigare existenser. En kvinna beskriver det på det här viset:

Eller som när man ser dokumentärer om saker på teve. Ibland kan man ju känna… Åhh, det här går jag verkligen igång på. Det kan ju vara nåt man har upplevt själv, va, helt enkelt. Eller att man tycker, ja det där vet jag väl. Som när man besöker en stad man redan har sett, tycker man. Eller så där. Men också att, ja det där… Hur männen har det i kriget, det vet man väl. Det är självklart, hur det känns att vara i skyttegravarna. Jag vet hur det är att vara man och sitta i fängelse och bli jävligt mobbad för att man är klen, liksom. Det här vet jag allt om (p8).

Det är även möjligt att kommunicera med djur och att få veta hur dessa mår och hur de känner inför olika situationer. En intervjuperson har konsulterat en “djurkommunikatör” för att få veta varför hennes hund var så ängslig. Kommunikatören hade då pratat med hunden och kunde sedan återge viktiga delar av samtalet:

Ja hon var ensam med N då, i köket hemma, och så skrev hon ned då vad de pratade om och så läste hon upp det för mig sen. Jag var inte med då. Det var jättespännande… Ja i alla fall, då berättade hon om det för den här djurkommunikatören, att hon inte tyckte om att vara ensam, att hon inte litade på att jag skulle komma tillbaka, ja jag vet inte allt vad hon sa. Så det var ju jätteroligt (p1).

”Synkronicitet” är meningsfulla sammanträffanden som inte går att förklara uttömmande med sannolikhetskalkyler eller sunt förnuft. Sådana sammanträffanden vittnar om att vi är mer förbundna med varandra än vad det kan verka eller vad den gängse vetenskapen gör gällande. Bakom vissa händelser går det att ana en osynlig planering. Vissa möten kan uppfattas som att de är meningen att de ska ske:

För jag känner mig vägledd väldigt mycket. Man träffar dom människorna man ska träffa, man får dom mötena man ska ha. Det kan ju vara… Allting kan ju komma till en, till exempel en bok, så att att man får en större förståelse för nånting som man är i precis just nu. Alla dom här synkroniciteterna (p9).

Att trauman och liknande i tidigare existenser kan ge symptom och problem i detta livet, som kan försvinna genom att de ursprungliga erfarenheterna återupplevs, är en bekräftelse på att dessa minnen och erfarenheter är äkta och att vi levat förut. Flera respondenter nämner att vänner och släktingar från tidigare liv ofta kan kännas igen på ögonen när personerna träffas i nästa liv. Även om utseendet skiftar, så är det något med individens blick som är konstant, vilket kan ge en stark visshet om att det inte är första gången du träffat den personen:

Det är skillnad när du tittar i levande livet i ögonen, än när du tittar på foto va. Jag hade ju sett honom på foto. Och jag bara sa… Du, Rolf, alltså jag tycker jag känner… För han är inne på det här också… Det känns som att vi har känt varandra förut, sa jag. Ja, sa han. Så bara… ja /skratt/ Skitkul. Och sen var det bara så… (p10).

En av respondenterna känner sig lyckligt lottad då hon redan från barndomen haft med sig erfarenheter av sådant som ligger utanför det vanliga:

Och sen det här med andekontakt och såna här saker, det HAR jag i och för sig. Så att jag tillhör dom här lite lyckligt lottade, säger jag, för att min barndom VAR inte kul, men däremot så gjorde det att mina lekkamrater var ju inte lekkamrater av en mänsklig varelse, utan det vart ju dom här små människorna då. I skogen eller i trädgården som jag hade. Och jag kunde till och med säga till dom klasskamrater… för att impa på dom då… så kunde jag säga såhär, att ditt rum ser ut si och så, fast jag aldrig varit där. Och dom tyckte att det var läskigt, för att jag hade aldrig varit där. Såna där saker har jag, så min intuition är ju väldigt väldigt stark i det här fallet (p7).

Att någon redan som barn t ex upplevt ett starkt motstånd emot att äta kött ses som tecken på att detta är erfarenheter, eller vanor, denne har med sig från ett tidigare liv. Detta går att förstå utifrån tanken att alla vid någon tidpunkt i sin utveckling ska utveckla en sådan aversion emot att äta kött:

Jag kunde inte vara i köket om jag såg rått kött, då gick jag ut därifrån. [Jag: Jaha. Vad tänker du om det då] Jag vet inte. Jag tror att jag har varit vegetarian i ett tidigare liv. [Jag: Som förklarar varför du] Ja, där har jag haft… Faktiskt är det lite olika saker såhär som… Ja dels det där med kött, det var så otroligt tydligt. Och sen när jag var sexton, det var en sån lättnad att bli vegetarian (p4).

En respondent berättar om nära-döden-upplevelser hon haft vid operationer. För henne har dessa bekräftat att det finns en tillvaro efter döden:

Sen gick jag igenom själv operationer och fick upplevelser, och då blir det ännu mera märkbart, för att då har man ju inte bara läst om det, utan nu har jag själv upplevt det… Hur det är att dö, och gå in i en ny värld. Och det gjorde jag, jag gjorde ju två operationer. Och båda gångerna… Som personalen sa… vi höll på att förlora dig. Och då tänker jag såhär, jaha då kanske det var det ögonblicket jag försvann in i den här andra världen… Att det var en fin värld (p7).

Vissa läsupplevelser kan vara omtumlande. En intervjuperson berättar att han för många år sedan hittade en nyandlig bok i en affär, läste några sidor och därefter skrattade i en hel vecka. Det var som om en tyngd hade lyfts av hans axlar: “Det var bara första sidan va. Så det var som att sätta nyckeln i låset ungefär” (p5). Författaren till boken är den som respondenten alltjämt, efter flera decennier, tycker ger den bästa beskrivningen av verkligheten.

Kritik av nyandligheten.

I intervjusvaren förekommer också åtskillig kritik av nyandlighet och new age. Sådan andlighet kan t ex uppfattas som alltför kommersiell, flummig, dogmatisk eller grupporienterad. Det framhålls hur en nyandlig föreställningsvärld ibland kan leda till ett förenklat tänkande. Anhängare har då gått för långt i sina tolkningar eller generaliseringar. Dessa avarter är inget som respondenterna vill bli förknippade med. En av respondenterna intresserar sig visserligen för ”Law of Attraction” och liknande, men hon påpekar hur viss litteratur hon stött på hanterar dessa saker på ett alltför banalt sätt. Att bara man tänker på något, en viss bil t ex, så ska man få den inom kort: ”Tänk på en bil så är den din imorgon ungefär!” (p4). Sådan litteratur beskrivs som ”gränsfall”. En av respondenterna hade övervägt att sätta sina barn i antroposofernas Walldorfskola, men ändrade sig när hon fick se informationsmaterialet som skolan skickade ut:

Det var otroligt mycket rädsla tyckte jag i den skolan. Till exempel så skickade dom ut en bild, en beskrivning på ett barn som satt på en gunghäst, en riktig sån här leksakshäst och red, och så var det ett kryss över den. Det var fel. Så var det ett barn som satt på en stock. Det var rätt, för då… Och dockor ska inte ha ansikten heller, för då… Det var mer rätt att sitta på stocken, för då fick sinnet jobba, och man fick föreställa sig att det var en häst. Alltså främjar dom fantasin. Han som satt på den riktiga hästen behövde inte föreställa sig, därför var det dåligt. Men så funkar det ju naturligtvis inte, att fantasin tar stopp, utan han som sitter på den där andra hästen, han fortsätter ju att leka att det är en riktig häst, eller att han är ute på några ängar eller att han är i en situation… Skulle han däremot ha en häst av kött och blod, han skulle fortsätta leka. Fantasin tar ju inte stopp med föremålen, det är också en otroligt materiell syn, tycker jag (p4).

När en viss ideologi eller vissa idéer om vad som rätt och fel överbetonas så kan det likna hjärntvätt, även inom den nya andligheten:

Men jag tycker om… jag tycker om mänskor som man ser skavanker, och jag tycker OM… jag tycker om det här skitiga, i både… allt möjligt sådär, så att man ser att det… Att det finns plats att vara mänska… Och jag tycker inte om sitta sådär… vått-i-vått i vackra färger. Och så blir det jättetråkig konst. Jag tycker att det blir såhär hjärntvättning, att alla ska vara lika. Jag vill att individen ska komma fram och få göra vad den vill (p4).

En av intervjupersonerna är intresserad av UFO-frågan och håller för troligt att vår planet får besök av utomjordiska civilisationer. Dock reserverar hon sig emot vad hon beskriver som ”religiös ufologi”:

Det finns många ufologisällskap som är väldigt mycket inne på det gudomliga… Ja, dom är så gudomliga och… Nä, jag tror inte… Jag tror på jämlikar. Alltså inte det här att se upp till… Å, dom är gudar. Då hamnar vi i samma… Då har vi en ny bibel igen va (p10).

En nyandlig lära kan vara mer eller mindre systematisk eller utarbetad. Vissa riktningar nöjer sig med att ”nu ska vi dyrka gudinnan igen” (p6). En respondent, som läser mycket olika litteratur på det nyandliga området, konstaterar att det finns “mycket skräp” också och att det gäller att kunna sovra. Det finns kursgårdar där målsättningen är att deltagarna ska utveckla andliga förmågor. Detta kan vara missriktat och rentav farligt. Nyandligheten är en bransch med många lycksökare. Mycket handlar om att tjäna pengar. Att utbudet är så ”spretigt”, t ex i boklådor som säljer sådan här litteratur, är ett tecken på detta, menar en respondent.

Personliga besvär kan förstås alltför konkret, utifrån en tänkt kausalitet med orsaker i tidigare liv. Reinkarnationsterapeuter tenderar att bortse från att det kan finnas en symbolisk dimension i vad deras klienter berättar. De tar det alltför bokstavligt. Om jag är rädd för vatten behöver det inte betyda att jag har drunknat i ett tidigare liv. Sådant kan också ha en symbolisk innebörd, påpekar en respondent, att det snarare säger något om hur jag upplever mitt liv just nu, att jag kanske håller på att ”drunkna mentalt i min situation, av alla krav” (p4).

Ibland blir kausala resonemang som utgår från karmalagen rentav cyniska. Om ett treårigt barn mördas, finns det de som vill hävda att då bör det barnet i ett tidigare liv självt ha dödat ett barn som var tre år gammalt. Detta är visserligen en möjlig orsak, men det är oklokt att låsa sig vid denna förklaring. Karmalagen lär att människan själv är ansvarig för hur hennes liv blir. Det går ändå att rikta kritik emot denna föreställning, enligt vilken varje människa helt och hållet själv är orsak till sitt öde. Invändningarna handlar inte om att det i princip inte skulle kunna stämma, men att det kan leda till en dålig attityd om detta betonas för mycket. Det blir då alltför egoistiskt. Livet är trots allt en relation med andra.

Påståendet att var och en ”skapar sin egen verklighet” kan leda till bristande empati. Om någon varit med om en bilolycka, då är det en okänsligt att fråga den personen varför hon drog till sig just den erfarenheten:

Och nu har det blivit mycket såhär, man säger med new-age-människor… ‘You create your own reality’… och så blir det här… Jaja, nån har en bilolycka… Varför skapade du det där för? Du får skylla dig själv alltså. DEN attityden kan jag inte hålla med om… Alltså vissa tänker så, att äsch jag behöver inte bry mig om nån annan, jag behöver bara bry mig om mig själv. För att jag skapar ju min verklighet. Det är ju min värld i alla fall (p10).

I det korta perspektivet kan vi inte åstadkomma särskilt stora förändringar i våra liv, menar en respondent. Föreställningen om att ”tanken är skapande” och liknande utgår från antagandet att tillvaron är uppbyggd på ett godtyckligt vis, vilket den inte är. En av respondenterna beskriver vissa delar av nyandligheten som ”ett subjektivistiskt träsk” som han personligen inte vill ha något att göra med. När folk minns tidigare liv då är det ofta i form av kändisar och stora gestalter ur världshistorien, vilket pekar på att det kan finnas ett element av självbedrägeri i det hela. Tanken att du kan attrahera eller dra till dig vad som helst, bara genom att fokusera på det, är alltför simpel:

The Secret är ju inne på det, det är jättepoppis såhär inom nyandligheten va… Och du kan önska dig precis vad du vill ha, så får du det, därför att universum är som en stor godisfabrik, och så bara önska… Bara du önskar dig tillräckligt mycket, såhär så… därför att du skapar din verklighet. Men jag tror att det bara är ena halvan av ekvationen (p10).

Äsch, jag skiter väl i det, och dom får väl skylla sig själva. Och det spelar ingen roll i alla fall, för allting finns och allting… och blablabla. Om man använder den här filosofin SÅ, då blir det ju liksom en copout… Man flyr (p10).

Intresset för att få veta vem du varit i ett tidigare liv är i sig suspekt och det finns utrymme för en hel del självbedrägeri:

Jag skulle säga att intresset för… det här lite romantiska intresset för tidigare liv och så va, spekulationer kring det, det hör väldigt mycket samman med det här som jag kallar nyandlighet-newage-krimskrams va, sådär. Att det är såna här uttråkade, medelålders hemmafruar som dricker örtte och pratar om att dom har varit prinsessor i det forntida Egypten och sånt där… Ja, jag har varit det och det… Att det blir nåt slags, ja, sentimentalt tidsfördriv va (p11).

En intervjuperson sätter själva konceptet ”andligt” i fråga. Vad är det egentligen vi menar med det? Hon exemplifierar med poesi och konst:

Det andliga ligger inte i beskrivningen, det är ju ett väldigt materialistiskt sätt att se det. Det andliga ligger ju i hur man bygger upp nånting. Jag menar en poesi blir ju inte andlig bara för att man skriver himmel tio gånger, eller… utan det är vad som ryms mellan orden och hur man konstruerar upp det (p4).

Och jag blir väldigt trött av att titta på såna här beskrivningar som ska vara så kallat fin konst. Jag gillar mycket mera den här skitiga i så fall konsten på nåt sätt, och att man känner att det är en människa, och man känner människans inre, och att det är någon som söker, och att det kan ta upp fruktansvärda situationer, men själva liksom hur… Det här intelligenta sättet att manifestera det, och hur en andlighet sipprar genom. Men till exempel, som Edith Södergran, hon kan ju vara väldigt andlig, tycker jag, fastän hon skriver mörkt, hon skriver att hon ligger på botten av en mörk brunn till exempel. Det är ju ingen himmel eller nånting, men där är det så mycket längtan och kärlek som det rymmer, och det är det tycker jag som är andligheten (p4).

VII. Framtidsvisioner och mål

”Vi ska utvecklas till, typ, Jesus. När vi är i mål så är vi väl som han.”

Vad intervjupersonerna säger om vad som är det slutgiltiga målet för mänskligheten och med livet här på jorden.

Utvecklingen på jorden har genomgått olika faser. Sedan industrialismens inträde har utvecklingen accelererat. Denna utveckling fortskrider. Det kan beskrivas som att ”energinivån ska höjas här på jordklotet” (p1). Vi är på väg att omskapas från djur till riktiga människor. Tendenser som ska övervinnas är sådant som ägandebegär, självhävdelse, egoism och nationalism. Detta kommer ske främst via naturlig utveckling, inte genom yttre påbud, lagar, etc. ”Det är lite skillnad mellan oss och stenåldersmänniskan som klubbar ihjäl grannen där. Så det har ju hänt lite va. Men det är båda mörker och ljus, fram till det datum vi inser att vi är en del av helheten” (p5).

Mänsklighetens historia ses i en etisk eller moralisk kontext. De gängse religionerna har hitintills spelat en avgörande roll för detta:

För tusentals år sen så var vi ju barbarer. Vi mördade varandra, och det var liksom… Ja vad hade vi? Vi hade vikingar och ja det var ju rått liksom, och hämnades gjorde man på släkter och dödade hej vilt. Det var ju riktigt barbariskt. Och då kom ju då Gamla testamentet. Och sen så började ju människor faktiskt att skärpa till sig och bli lite humanare. Och då kom det Nya testamentet, för då var man öppen för lite mer kärlek och såna här saker (p3).

Världsläget.

Det finns ett alltför stort fokus på pengar i världen. Kritik riktas emot personer som skor sig på den ekonomiska krisen:

Idag är det ju pengar som styr, i princip allting, tycker jag. Och att faktiskt komma bort då ifrån dom här pengarna… Det ska ju tjänas pengar hela tiden. Titta på den här kraschen som har varit nu. Alla dessa miljarder som staten har pumpat in i alla dessa länder. Dom här pengarna fattas ju, och dom fattas ju för att det är nån som har fått dom. Alla som har fått alla dom här miljarderna (p3).

Media går etablissemangets ärenden och väljer att tiga om sådant som kunde vara obekvämt, t ex tecken och rentav bevis på att jorden faktiskt besöks av individer från andra planeter:

Det är bara det att det är inga journalister som har plockat ihop uppgifterna, för att dom går ju som såna här fårskockar och bara kör sina vanliga grejer va. Och sen är ju såna här grejer… är ju tabu. Dom får ju inte skriva om det, eller vill inte, eller jag vet inte vad det är (p10).

Det finns journalister och skribenter som skulle kunna bidra till att göra dessa nya perspektiv kända och respekterade. Detta är personer som uppfattas själva ha kunskap och ett positivt intresse för saker som ligger på gränsen, men som av någon anledning väljer att ligga lågt eller rentav förlöjliga ny och intressant information. En på många vis insiktsfull journalist på en av de stora morgontidningarna beskrivs som en sådan ”stoppkloss”. Det är även ett alltför stort fokus på negativa nyheter:

Jag tror att det går åt rätt håll liksom. Att mänskligheten utvecklas åt rätt håll och att… Jag har väldigt mycket emot de här negativa nyheterna som är, och katastroflarmen och allt elände som vi översköljs av liksom. Och nu gäller det klimatet. Det är en väldig övertolkning av allt negativt tycker jag (p1).

På frågan om vad respondenten skulle göra om hon fick makt, svarar hon att hon skulle byta ut politikerna mot visa människor:

Vi lär ju våra barn att dom får inte slåss, och sen så sätter vi killarna i det militära och så får dom börja skjuta, och så är det krig någonstans och så sätter vi dom där och så dom döda en massa människor. Men du får inte gå ut på gatan och döda nån här, då får du straff, men om du dödar nån i krig så är det okej (p3).

En av respondenterna menar att man blir ansedd som ”dum i huvudet” om man hävdar att det finns rymdskepp som kan ta sig till vår planet från andra civilisationer. Dock ska det finnas information om sådant på NASA:s hemsida, hävdar hon, det är bara att ingen bemödat sig om att leta reda på den. Myndigheterna i olika länder har länge mörkat kunskaper och observationer som gjorts av besökare från yttre rymden. Dock har viss sådan hemligstämplad information nu börjat komma ut, efter att forskare efterfrågat den. Olika länders säkerhetstjänster samarbetar kring projekt som allmänheten inte får veta något om. Dessa myndigheter har kunskap om sådant som reinkarnation och är bland annat upptagna med att försöka spåra vissa själar som har reinkarnerat, t ex Adolf Hitler. En av intervjupersonerna har nyligen haft ett omskakande möte:

Efter det här samtalet jag hade med den här mannen igår så vet jag ingenting längre. Där säger dom att man kan bestämma vart själarna ska komma, och man ska gottgöra sig för tidigare liv, och nu letar dom efter Hitler för att få tag i hans själ, och döda den människan som Hitler är i. Och det här är svenska staten som sysslar med det här. Alltså högt uppsatta inom säkerhetstjänsten. Det låter helt skruvat (p9).

Hoppfulla tecken.

Ett växande intresse för nyandliga tankar tyder på att det går framåt:

Ja vi blir mer och mer mänskliga, och det blir mer och mer kärlek som faktiskt kommer fram. Och vi funderar mer på livet, det är ju jättemycket sån här new age, och allt vad det nu är, många som är intresserade av såna här saker (p3).

Det jordiska paradiset är inte så avlägset. En intervjuperson gör en parallell till den tekniska utvecklingen:

Men ser vi det ur ett astronomiskt perspektiv så är det ju en kort stund. Och vi kan ju bara se hur utvecklingen har forcerats sen ja sen industrialismen började till exempel, det går ju rasande fort… Köper man en dator idag och går hem med den så är den redan föråldrad när du är hemma med den, så fort går det. Så att om utvecklingen forceras… Nu verkar det som att det går i en sån här kurva alltså… Det går i en rasande takt allting nu, och fortare kommer det att gå (p5).

Mänskligheten har passerat en kritisk gräns:

Har man överlevt den här perioden som vi har, då kan man liksom inte gå bakåt igen va. Då måste det ändå bli en framåtutveckling. Och varför skulle vi då… Tänk dig att du har en fri… Du har tillgång till fri energi. Ingen behöver bråka om utrymme. Vi har tillgång till rymden, för vi kan kontrollera gravitationen. Vi har fri energi. Vem som helst kan få ett rymdskepp, få ett hus, få allting… Vi behöver inte slita för brödfödan. Varför ska vi då kriga. Varför ska vi bråka. När det finns… Då försvinner ju många av anledningarna… För det är ju därför vi gör det, för att vi tror att vi måste roffa åt oss. Det är ju den mentaliteten som är (p10).

Det finns många tecken på att utvecklingen går i rätt riktning. På gräsrotsnivå får många upp ögonen för fenomen såsom t ex cirklar i sädesfält, säger en respondent:

Den här sommaren har det bara ramlat in såna människor. Plus det här med sädesfältscirklar, några grabbar som var där nere själva och kollade, och gick i dom här, och sen berättade. Så att jag har knutit ett kontaktnät, särskilt det sista halvåret, har det hänt jättemycket. Så har jag aldrig haft det förut va. Och det ena ger ju det andra. Så jag tror det händer väldigt mycket nu på gräsrotsnivå som inte syns (p10).

Enligt vissa profetior står världen inför omvälvande och positiva förändringar: ”Energinivån ska höjas här på jordklotet, det kommer hända en massa saker, och tiden kommer att gå fortare, och allt möjligt dramatiskt kommer att hända” (p1).

Besökare från utomjordiska civilisationer kan snart komma att ge sig till känna på ett mer otvetydigt sätt för mänskligheten:

Jag tror att vi har enormt massa grejer som kommer att hända dom här åren som kommer nu. Jag tror det, men det är inte säkert att blir så. Det kommer antagligen att hända både inom våran teknologi och inom… Det kan till och med hända att vi kommer att få kontakt med utomjordiska civilisationer. Det är väldigt många som tror att det är på G nu (p10).

Olika delar av världen befinner sig på olika stadier i denna transformation eller utveckling. Människorna i Norden är föregångare. Att de nordiska länderna inte är direkt inblandade i krig är ett tecken på detta. ”Och sen är ju vi lyckligt lottade här i Norden då för vi har ju kommit mycket längre. Vi har ju inte en massa krig och sådana här saker. Men hela världen är ju inte med” (p3). Här i Norden finns överlag en större human förmåga eller mognad. Denna mognad yttrar sig till exempel i att vi tycker det är svårt att slakta djur, något som människor från vissa andra kulturer kan göra utan att tänka närmare på det. Även ett intresse för sport tyder på att den krigiska mentaliteten har börjat mattas av: ”Vi som inte krigar, vi engagerar oss i sport. Och det är fotbollsmatcher och man blir arg och så här då… Det är då liksom för att få utlopp för den här energin” (p3).

Miljöförstöring och liknande utgör en belastning för Moder Jord, men detta kommer på sikt att kunna åtgärdas och stoppas. Skador på planeten kan läkas. Temperaturhöjningen är eventuellt ett missförstånd:

Och nu när dom tror att klimatet och alltihopa det här… Att det är vårt fel och så, vilket jag tror att det inte bara är, även om vi har lagt våran skopa till det, liksom, så är det ju… Jag vet inte om du har hört det, men det finns… Det är inte bara jorden som håller på att värmas upp, utan det är alla planeter i solsystemet. Det händer enormt mycket med varenda planet. Till och med Pluto börjar bli varmare, som är så långt borta från solen. Så det är ju inte bara HÄR. Och då kan man ju börja undra om det bara är vi, och vårt fel, när hela… I galaxens mitt så vet nu forskarna idag… och det här är vanlig mainstream, att det finns ett svart hål… Vilket dom inte trodde. Man ganska nyligen har dom börjat erkänna det är faktiskt det. Och inte bara att svarta hål suger in, men att dom också ger ut energi. Men dom ger ut energi ungefär som vid ekvatorn, och vid sydpolen och nordpolen, på jorden… så har även även solar sådana, så att det kommer ut… Och det kan dom se på supernovor och sånt. Det har dom ju SETT. Först kunde dom inte förklara… Hur kunde det komma ENORMA… från flera miljoner ljusår, eller tusen ljusår, olika storlek, sådana här stora… Jo det är för att det också strålar ut energi, vid såna här konstiga explosioner eller vid svarta hål och grejer… (p10).

Utmaningar.

Universum är en riskfylld plats och en asteroid kan komma att slå ned på jorden. Därför fodras det att vi utvecklar en teknik så att vi vid behov kan skapa kolonier ute i rymden. Civilisationer på andra planeter, som ibland besöker oss, förfogar redan idag över sådan teknik. Vi behöver ta till oss och lära av dem.

Att bli vegetarian är en nödvändig kursändring som måste till: ”Så att vi kommer inte att komma i mål förrän alla har blivit vegetarianer också. För så länge vi dödar våra kompisar så. Så länge det finns slakthus kommer det finnas krig” (p3).

I vissa delar av världen är utmaningarna större:

Vi kommer ju att lida så pass mycket, så att till slut säger vi nä nu får det vara nog… När då dom här muslimska kvinnorna till exempel har… och generation efter generation efter generation… genomlidit detta, till slut så ledsnar de ju, och det är ju då det börjar hända saker. Så att det kommer att bli lidande, mer och mer lidande, och det kommer vara många katastrofer, många människor kommer att dö. För det måste ju vara så att det blir ju inte en värld i fred och frid och kärlek, om inte ALLA har kommit dit. Och då har vi ju en utmaning, eller hur. Det kommer att ta många år (p3).

Det kan komma ytterligare ett stort krig. Detta är något som omtalas i den nyandliga litteraturen:

Men det kanske blir nånting bakslag också för att man ska k… Det går ju ut på hunger och mättnad, att man känner begär efter olika saker, och så blir man mätt på nånting. Och att den här krigsmentaliteten måste få… kanske fortfarande är hungrig, innan den kan liksom mättas (p4).

Ett annorlunda tidsperspektiv.

Intervjupersonernas tidsperspektiv tycks annorlunda. Nästkommande inkarnation ses inte som något avlägset. En av respondenterna ser fram emot att i nästa liv, när hon kommer tillbaka till jorden, ska kunna få ägna sig åt rymdresor:

Och jag tänker redan nu… Vad vill jag göra för nånting bra i det här… Hur vill jag utveckla mig själv för att jag ska kunna… Och vad vill jag göra i NÄSTA liv. Jag vill ju upp DÄR va, jag har ju alltid varit fascinerad… Jag känner ju som att jag hör hemma där uppe (p10).

Döden ses som något positivt. En respondent beskriver hur man då kommer till ”en annan nivå i universum där allt är bra” (p1). Livet här på jorden med sina prövningar kan upplevas som mera gåtfullt, hur det kan vara som det är, samtidigt som det finns en övertygelse om man själv faktiskt valt allt detta:

Som en gammal bil, va, man lämnar den ifrån sig, så… Varför ska man ha samma bil jämt, när den börjar bli gammal. Ja, då lämnar man den tillbaks den… Inte en atom du har kan dö va, utan det återgår ju till systemet. Och sen så skaffar man sig en ny kropp då, om man har lust (p10).

Vi lär inte bara för detta liv, men även för kommande inkarnationer:

Jag säger såhär, att från födseln till döden så utsätts vi för saker och ting utifrån, för att bygga upp och få läran, så att vi vet hur livet är. Och många säger såhär, men vad är det för mening med det. Men det är för att ha det till NÄSTA (p7).

En intervjuperson uppger att hon dock inte har någon brådska. På frågan om intervjupersonen längtar till det framtida tillstånd som den nya andligheten beskriver, svarar hon: ”Men jag gör ju inte det direkt sådär… konstigt nog… så småningom… nä ingenting nu. Jag känner att det finns så mycket av det här jordiska livet som jag nog vill ägna mig åt i flera gen… reinkarnationer” (p4).

Så småningom kommer individen till en punkt när hon känner att hon vill ta sin andliga utveckling på allvar:

Sen kommer man till en gräns i nåt av liven där man känner att jag har… ja jag har kommit till en gräns, jag har fått nog av det som jag har upplevt, eller mina erfarenheter säger mig att jag vill gå vidare till nånting annat. Och det är där egentligen som stigen börjar, som vi talar om, och som är en mer intensifierad erfarenhetsväg kan man säga, och där man i det här livet försöker att gå en inre andlig väg (p2).

Om något kan sägas vara målet med vår utveckling så är det att utveckla en medkänsla med allt levande:

Medkänslan är i första hand för att man själv känner igen sin egen smärta, från egna upplevelser, dem känner man igen hos medmänniskan eller hos djuret, eller växten eller vad det nu är, och så undviker man så småningom att skada andra levande varelser. Och det är väl på nåt sätt utvecklingens mål också, att bli så kärleksfull så att man känner att man själv är en del av helheten. Och det man gör mot omgivningen det gör man egentligen mot sig själv (p5).

Människan ska avveckla sitt ”ego”:

Ja, sen finns det det här egot, som styr… som jag brukar säga djävulen… Fast det är ju egentligen inte djävulen, utan det är egon, som många säger, pratar om, att ja det måste vara mycket djävul i den där människan. Men det är ju det här att det är egot som STYR människan till att göra dåliga sake (p7).

Fullkomning.

Individen är på väg att bli fullkomlig. En sådan fullkomning kännetecknas av en hög grad av humanitet och visdom. Redan idag finns det individer som är fullkomliga eller “upplysta”. Somliga är inkarnerade här på jorden, medan andra numera en permanent hemvist i en andlig tillvaro. Gång på gång i materialet återkommer den bibliske Jesus som modellen för människans fullkomning: “Vi ska utvecklas till, typ, Jesus. När vi är i mål så är vi väl som han” (p3).

Denna typ av insikter har även en moralisk dimension. Personer med dessa gåvor är normalt mycket kärleksfulla: ”Men då tror jag att man ser allt i ett kärleksljus. Det är ju det som är själva idén, att då ser man STÖRRE. Och att man kan sätta det i ett annat perspektiv” (p4). ”Den fulländade människan är liksom ett kärleksgeni” (p6).

På frågan hur dessa människor kan beskrivas svarar en respondent:

Ja jag tror att det är väl ganska mycket klassiska saker, som vi skulle… som man kanske skulle tillskriva helgon och… ödmjukhet och såna här saker. Men det är ju framför allt att dom är mindre självupptagna, eller mindre jag-centrala, mindre det egna och mer av annat, av andra människor, kanske av hela skapelsen. De är mindre egon, på nåt sätt. Men inte bara liksom i sättet de agerar, utan jag menar verkligen på djupet alltså, alltså verkligen på djupet, i djupaste själen, att de inte är…. Utan det är som en upplyst på nåt sätt helt enkelt. För det menar jag då att det krävs att man går den vägen av… att man blir mindre i jaget. Och till slut att jaget förhoppningsvis försvinner (p2).

Denna mognad som är målet och resultatet av de erfarenheter vi gör är en parallell till vad en människa kan uppnå också under ett enstaka liv. En informant gör en parallell till sin mor:

Jag menar, min mamma till exempel kan säga såhär… ja det är skönt att… hon är åttio, eller så, men det sa hon redan när hon var sjuttio… Att man behöver inte vara fåfäng längre, det är ju så skönt. Man behöver inte bry sig om vad folk tycker, eller /ohörbart/. Men det är ju samma fenomen, fast över HELA… kanske över många liv. Att man tycker såhär… ORKA, liksom. Tröttna på saker. För jag tycker att det liknar hur det är i det här livet. Att man är så inne… När man är ung så ska man åstadkomma saker och bygga upp saker och sådär, och sen blir man lite kanske visare (p8).

Den fullkomliga människan är inte längre man eller kvinna, utan har blivit androgyn, en hermafrodit. Då kommer vi inte längre att bilda familj eller sätta barn till världen. Detta medför att individen blivit fri från många band. Hon behöver inte längre en representant av det motsatta könet, då hon nu inrymmer alla egenskaper i sig själv. På denna nivå har individen blivit såsom Gud, som också är höjd över sådan dualitet. “Alltså dom säger ju att man blir ett med alltet när man är upplyst… Ja men då blir man ju Gud, och så blir det ju fantastiskt i hela världen” (p9).

På den tidpunkten har individen en fullständig erfarenhetsbank: ”Ja då ska man ha varit från mördare, eller vad man nu vill, till nånting… till att ha gjort nånting bra. Att ha varit med om alltihopa, och det tar ju många inkarnationer” (p7).

En respondent tänker sig inte att slutmålet är att vi ska bli androgyna, utan vill istället beskriva det som att vi behöver ha tillgång till såväl vår manliga som vår kvinnliga sida: ”Nä, jag tänker att man behöver ha en balans mellan den manliga och feminina energi, precis som yin och yang… Det handlar ju om att han balans i att ge och ta emot” (p9).

Det kommer att uppstå ett paradis på jorden. Nationsgränserna ska upplösas och allt blir då som en enda nation. Det nyandliga tankesystemet är samstämmigt med en urreligion som fanns i förgången tid. Det var denna visdom som t ex Kristus undervisade utifrån, men som sedan delvis fallit i glömska. De stora världsreligionerna har fyllt en viktig funktion och gör detta fortfarande, men tids nog ska de ersättas av denna gemensamma religion. Redan om femhundra år kommer det att finnas många människor i världen som är på djupet omfattar denna förståelse för livet. Om tretusen år kommer världen att ha uppnått fullkomning. Då är mänskligheten överens i alla de stora frågorna.

Den nya andligheten beskriver dock inget slutgiltigt mål. Ett ”himmelrike” på jorden med fullkomliga människor kan förefalla som en storslagen vision, men detta rike blir ändå bara en station på vägen.: ”Målet och målet… Det finns ju inget direkt mål. Men utvecklingen ser ut så ja, att man kommer dit” (p4). Inte heller kan man säga att livet har en viss mening, att det går ut på något visst: ”Ja det beror på. Då får du definiera frågan. För egentligen gör det inte det va. Den enda meningen med livet är det vi fyller livet med” (p5). ”Själva evolutionen… den har inget mål SÅ, för att man kommer aldrig till någon slutpunkt” (p6).

En av respondenterna resonerar kring tanken på en evig utveckling och förvandling inom den nyandliga världsåskådningen. Att denna måste fortsätta för evigt, annars vore livet som ett intet. Att leva ett enstaka liv eller att kunna uppnå ett definitivt slutmål vore i praktiken nästan detsamma: ”Så fort man skär av oändligheten till något ändligt… Så fort nånting blir ändligt, även om det är jättestort, så är det i praktiken ingenting. Jämfört med evigheten så är något ändligt alltid snudd på noll” (p6).

Alla människor är på väg dit. Och det kan man väl säga, det är vårt nuvarande mål om man nu ska tala om mål. Det är mänsklighetens mål då. Det är ju bara ett delmål, men… (p6).

Sammanfattning

Intervjupersonernas väg fram till att omfatta den syn på livet de idag har ser olika ut. Det finns de som är uppvuxna i såväl kristna, moderat kristna som i hem där frågor om andlighet aldrig berörts, liksom i hem med en acceptans för alternativa synsätt.

Separationer från tidigare partners har i vissa fall blivit startpunkten för ett mer intensivt intresse för sådant som andlighet och personlig utveckling. Somliga kan spåra sitt intresse ändå tillbaka till barndomen och en filosofiskt lagd lärare eller inspirerande släktning. Hos någon väcktes detta intresse under en akut livskris. En seans och den information som framkom där blev för en person vändpunkten som gjorde att hon övergav en tidigare skeptisk inställning till det andliga.

Det andliga intresset praktiseras mestadels på egen hand, med sporadiska möten med likasinnade. Ett par av respondenterna uppger tillhörighet till en viss organisation. Det är möjligt att odla ett intresse för flera olika läror parallellt. I många fall har det intresse intervjuperson har idag föregåtts av studier av andra läror. Den andliga livsuppfattningen är inget som pådyvlas andra. Att vara vegetarian ses som självklart, främst utifrån ett djurrättsperspektiv.

Nära relationer i det här livet är ofta relationer som fortsatt från en tidigare existens. Rollbyten är vanliga, som att t ex en förälder i det här livet kan ha varit intervjupersonens barn i en tidigare inkarnation. Intervjupersonens egna barn kan ha varit intervjupersonens föräldrar eller syskon. Att bli förälder är inte nödvändigt, även om att få barn och vara förälder beskrivs på ett positivt sätt. Att vara fri och oberoende är ett ideal. Det kan finnas en person som individen är speciellt förbunden med över många liv, eventuellt för evigt, en så kallad ”tvillingsjäl”.

Reinkarnation och karma är den ”nyckel” som kan förklara individens öde och en förutsättning för utveckling mot fullkomlighet. Människor kan vara ”unga” eller ”gamla” i dubbel bemärkelse, dels sett till deras kronologiska ålder i det här livet, dels i förhållande till hur långt de avancerat i sin andliga utveckling. Livet är en skola. Vi är själva helt och fullt ansvariga för vårt öde. Lidandet är oundgängligt. Vi har själva planerat eller i vilket fall godkänt hur det nuvarande livet gestaltat sig. Detta gjorde vi på tröskeln till den här inkarnationen och då med ett ”vuxet” perspektiv. Utanför den här fysiska världen har alla samma ålder.

Gud är höjd över varje dualitet. Gud är varken man eller kvinna, varken ond eller god. Denna gud kan beskrivas som såväl personlig som opersonlig. Hela världen är denna gudoms kropp. Gud verkar genom naturlagarna. Varje människa utgör med sin själ en del av denna gudom. Gud kan inte direkt påverka individens öde utan är mera av en sorts administratör av individens egen karma, såväl den behagliga som den obehagliga. Teodicéproblemet får härmed sin lösning.

De institutioner som har makt och tolkningsföreträde i världen idag, såsom naturvetenskapen och kyrkan, har en begränsad förståelse för de områden de anses vara experter på. Media går ofta maktens ärenden. Allmänheten är förd bakom ljuset, t ex när det gäller besökare från andra planeter. Den gängse vården och psykoterapin kan vara värdefull, dock behöver denna ta till sig av de nyandliga perspektiven. Förståelsen för hur besvär och symptom ofta härrör från erfarenheter och trauman i tidigare inkarnationer är central. En fobi för vatten kan t ex bero på att personen drunknat i ett föregående liv. Det finns stora möjligheter att på egen hand reda ut sina problem.

Föråldrade paradigm ska ersättas eller snarare kompletteras med ett nytt, holistiskt perspektiv. Detta nya perspektiv är samtidigt en sorts essentiell kunskap eller urreligion som mänskligheten tidigare har omfattat. Djupast sett finns bara en sanning. Den nya andligheten är i mer eller mindre komplett form en representant för denna sanning.

Intresset för eller övertygelsen om denna nya andlighets riktighet är inte en religiös tro, utan liknar mera vetande. Dess påståenden är möjliga att testa i sitt eget liv och få bekräftade. Det finns många alternativa vägar till kunskap eller visshet om denna djupare sanning. Så kallade ”upplysta” personer är individer som har en självupplevd visshet om denna djupare sanning, oavhängigt av studier i detta livet. En sådan upplysning ger tillgång till detaljkunskaper på många av livets områden. Dessa individer är självskrivna lärare.

Att människor i allmänhet är omedvetna om, ointresserad av eller rentav skeptiska till dessa perspektiv är naturligt sett till deras nuvarande andliga nivå. Såväl individen som världen i stort utvecklas framåt enligt en plan. Ständig progression är garanterad. Tidsperspektivet för den enskilda individen är annorlunda. Nästa liv är inte avlägset. Döden ses i ett positivt ljus. Erfarenheter och talanger i detta liv förs vidare till nästa. På ett personligt plan är målet att utvecklas andligt och på sikt uppnå sympatisk och kognitiv suveränitet. Världen kommer att bli ett paradis i en inte alltför avlägsen framtid. Då har nationsgränserna upplösts och alla människor delar samma syn på livet. Då finns det inga krig och alla är vegetarianer.

Diskussion

”To know that a person is in some sense ’religious’ is not as important as to know the role religion plays in the economy of his life” (Allport & Ross, 1967, s. 442).

Syftet med denna undersökning är att förstå mer om hur individer med en nyandlig världsåskådning ser på sig sig själva, andra och livet, för att därigenom få en tydligare bild av själva tankesystemet och vilken påverkan denna eventuellt kan ha på individens mående och fungerande. Tidigare forskning har kunnat påvisa att personer med denna typ av intresse på gruppnivå har en psykologisk profil som avviker från normalpopulationen och vilken eventuellt är förenad med ett större mått av ohälsa. Det förra är väl belagt (tunna väggar, tendens till magiskt tänkande, cognitive loseness, schizotypa drag, anknytningsmönster, mm), medan det senare alltjämt är föremål för diskussion. Orsaker som föreslagits har dels varit biologisk eller genetisk predisposition, dels tidiga, formativa relationserfarenheter. En påverkan som utgår från själva tankesystemet (Farias & Granqvist, 2007) har även föreslagits. I det förra fallet ses engagemanget i nyandligheten som ett ”symptom på”, i det senare som en ”orsak till”, individens psykiska tillstånd. Syftet med denna studie har varit att följa det senare spåret och undersöka vad som, utifrån en psykoanalytisk referensram, kan tala för att tankesystemet i sig självt bär en del av skulden, antingen som orsak till eller förstärkande faktor bakom dessa fynd som tidigare forskning gjort. Fokus har varit på ”här och nu”.

Många av de tankar som kommer att tas upp i diskussionen ska ses som tentativa, teorigenererande, eller i alla fall med en förhoppning om att de ska kunna fungera så. Förslag och utsagor kommer inte kunna höja sig över en ”guilt by association”-nivå. Kravet om vetenskaplighet för ett psykologexamensarbete sätts därmed på prov. Dock kan också sådana ansatser här vara värdefulla i kartläggningen av ett område som ännu så länge, åtminstone ur ett psykoanalytiskt eller psykodynamiskt perspektiv, är förhållandevis outforskat.

Ett psykologiskt spänningsfält

Hammer skriver, med referens till den danske religionshistorikern Mikael Rothstein:

Ingen religion är ett logiskt fulländat system… [E]n logiskt sammanhängande religion vore dödsdömd. Den skulle nämligen sakna de motsättningar och glapp som gör det möjligt för nya generationer av troende att kommentera och ändra traditionen och att spegla sina egna omständigheter i den (Hammer, 2004, s. 136).

Ett intryck av materialet är att det nyandliga tankesystemet faktiskt kommer mycket nära vad Rothstein beskriver som en religion utan ”glapp”. En hypotes är att denna relativa frihet från inre motsägelser, ihop med ideal om kärlek och fred och en tankevärld som uppvisar klara paralleller med infantilt tänkande, är några av de faktorer som kan ligga bakom dels den speciella psykologiska profil som anhängare uppvisat i olika undersökningar, dels kan ge en bakgrund för att förstå eventuella risker för dåligt mående. En lära med totala och heltäckande anspråk och som saknar ett sådant glapp (t ex att individens osäkerhet kan få sitt utlopp i ett stilla konstaterande att ”Guds vägar är outrannsakliga”, men att denne säkert bryr sig om mig och älskar mig) kommer att bygga upp ett inre tryck. Detta tryck behöver hanteras på något vis.

Intervjusvaren ger bilden av en världsåskådning där sådant som lidande, orättvisor, ondska och aggressioner får andra innebörder än de allmänna. Hammer påpekar en intressant detalj med minnen av tidigare liv, som kan ha relevans för denna studie:

[J]ust i reinkarnationsterapin finns det en intressant anomali. New Age brukar med viss rätt utmålas som en rosenskimrande vision där ingen radikal ondska verkar existera. Med lite positivt tänkande och en tilltro till att kosmos vill oss väl, kommer allting att ordna sig. Det är därför särskilt slående att så många upplevelser under regression är utomordentligt våldsamma. Här finns det psykiska reservat där man ohämmat kan leva ut allt det nattsvarta i sitt inre (Hammer, 1998, s. 81).

Ett motargument utifrån själva världsåskådningen torde kunna bli att det förflutna varit just grymmare och mer våldsamt. Detta passar in i bilden av att dels har mänskligheten som helhet utvecklats från mer rättslösa eller primitiva stadier, dels har individen som intresserar sig den nyandliga världsbilden hunnit genomleva sådant i extra hög grad, vilket förklarar dennes intresse. Här bildar dock Rothsteins/Hammers (2004) iakttagelse utgångspunkt för ett slags inventering av vart ett sådant ”mörker” i så fall kan tänkas ta vägen eller hur det kan hanteras.

Werbart (2000) skriver att vi människor är ”irretrievably doomed to live as separate ’in-dividuals’, dependent on each other, divided into two sexes and several generations, vulnerable and mortal…” (s. 37). På annan plats skriver samme författare att vi har att ”acceptera människans existentiella villkor: vår avskildhet som separata individer, vår uppdelning i två kön och omöjlighet att vara båda, uppdelningen i föräldra- och barngenerationerna, vårt åldrande och vår dödlighet.” (Werbart, 1996).

Utifrån dessa två citat av Werbart (1996, 2000) har sju ”realitetsdomäner” destillerats fram, vilka kommer att användas som ett instrument i den första delen av diskussionen. Under dessa rubriker kommer reflektioner att samlas som bedöms ha relevans för respektive domän. Funderingar utifrån intervjuerna blandas med tankar kring tidigare gjort forskning. Sammanställningen är medvetet vinklad emot sådant som kan uppfattas som ett observandum utifrån psykoanalytisk teori och avspeglar inte intervjuerna i sin helhet. Dessa domäner benämns enligt följande: allokativa, konstitutionella, vertikala, horisontella, kapacitativa, deklinativa, respektive terminala realiteter. (Beteckningarna får en utförligare definition i anslutning till de olika avsnitten.)

i. Allokativa realiteter

Denna domän behandlar individens plats i världen i någon sorts basal mening. Något som är fundamentalt, givet och lika för alla. Den berör hur vi uppfattar att vara födda, att vara människa, att vara individ, etc. Att alla är centrum i sitt eget liv. Vi föds i någon mening ensamma, som det heter, och dör i någon mening så också. Vår existentiella ensamhet. Att ingen kan förväntas hysa samma intresse för våra företag och idéer som vi själva. Ansvaret för det egna livet, att själv behöva sätta ut sin kurs och ta ansvar för val man gör. Att förmågan att ta detta ansvar kan vara stukad av olika skäl, men ändå aldrig kan överföras på någon annan. Frågor vi kan ställa till materialet är: Hur förhåller sig respondenterna till de allokativa realiteterna? Hur gör de motstånd emot dem? Vilka kan tecknen vara på att ett sådant motstånd är mer eller mindre framgångsrikt?

”Rymden.”

Berättelser om rymden återkommer på många ställen i materialet. Ett intresse för astrologi, det vill säga att himlakropparnas positioner har en inverkan på individens mående och personliga egenskaper finns med. Referenser till den vanliga astronomin är dock mer frekventa. En av respondenterna får behandlingar med något som kallas ”plejadhealing”, hos en terapeut som kombinerar detta med astrologi och KBT. Ett par av respondenterna berättar vad de fått ut av att meditera: en känsla av ”tomhet” och ”space”. Universums storhet, liksom den egna och mänsklighetens relativa betydelselöshet. Detta nämns ofta i relation till de perspektiv som den andliga världsåskådningen öppnar. En av respondenterna har sett en bild av Craig-nebulosan och reflekterar utifrån detta. Karmaenergier ”sänds ut” och ”återvänder” och man kan föreställa sig hur de gör en resa i rymden på sin väg tillbaka. Temperaturhöjningen på jorden ifrågasätts av en respondent med hänvisning till att det också finns förhållanden i Vintergatan som påverkar klimatet här på vår planet. En övertygelse om det eviga tidsspannet för andens evolution, de oräkneliga nivåerna, materiens gränslösa djup, fyllt av levande varelser i lager på lager, mm.

Det går inte att uteslutas att de många referenserna till kosmos gigantiska dimensioner och mått fyller funktionen att annullera eller förminska de utmaningar eller konflikter som hör samman med livet här och nu. Det går att tänka att dessa ”kosmiska tankevandringar” tillgrips för att så att säga lyfta individen ur de gängse ramarna eller gränserna för människolivet. Här passar eventuellt Freuds reflektioner kring den ”oceaniska” känslan in (1929/2008, s. 410). Kanske kan man likna det vid ”skalförskjutningar”, dimensionerna för människolivet dras ut till väldiga avstånd med följden att trycket av livet här och nu undflys eller decimeras. ”Vad gör det om hundra år, när allting kommer kring?”

Kanske är det ett sätt att trösta eller vagga sig själv till ro? Det går att fundera kring dissociation, eller den lindrigare formen ”absorption”, som Granqvist, Fransson och Hagekull (2009) skriver om utifrån anknytningsforskningen. Inom andra delar av nyandligheten kanske något liknande uppnås främst via olika tekniker eller praktiker. Exempel på sådant som kan tolkas i den riktningen ges även i detta material. Men kanske går det att tänka sig ett liknande tillstånd som är självinducerat med hjälp av själva tankesystemet eller resonemang som detta stimulerar till? Att perspektiven dras ut mycket långt, på ett nästan berusande vis. Kanske liknar det mer ”diffusion”?

”Återförtrollning”.

Många berättelser i intervjuerna har ett sagans skimmer över sig. Detta gäller t ex de många reinkarnationsminnena, vilka spår dessa avsatt i det innevarande livet, liksom hur respondenterna återsett personer från tidigare liv. Vardagen rymmer synkronciteter, meningsfulla sammanträffanden, telepatiska aningar. De ”upplysta” vandrar eller har nyligen vandrat på jorden, personer som förkroppsligar fullkomlig kärlek och visdom. Hammer (2004), med referens till sociologen Max Weber, skriver att new age står för en ”återförtrollning” av verkligheten. Författaren tar fenomenet med mönster i sädesfält, så kallade ”crop circles”, som exempel: ”För den new age-intresserade pekar sådana fenomen nämligen på att världen är bra mycket dunklare, större och mer magisk än vad vetenskapen talar om för oss” (s. 311). ”Människan är inte längre en dödlig biologisk varelse på en oansenlig liten planet i utkanten av en av många miljoner galaxer. Vi har åter blivit hjältar i en storslagen saga om livet” (s. 310).

Här går att göra en parallell till sådan forskning som visat en tendens till ”magiskt tänkande”. Farias, Claridge och Lalljee 2005) skriver:

Concepts like those of karma and synchronicity are employed as a common belief system, which allows the individual to establish a virtually unending network of connections. Thus, it is possible to explain practically any trivial event as if filled with rare significance. This hign frequency of magical attributions suggests that New Age people, more than just sharing a set of beliefs, possess a personality and cognitive disposition, which makes them particulary prone to search for meaningful connections between seemingly distant and unrelated objects and events (Farias et al., 2005, s. 980).

”Ensam eller inte?”

Möten med främlingar beskrivs ibland som ”metaforer”. Personen träffade den eller den för att det ”var meningen”. En av respondenterna ifrågasätter om en person som hon mött och samtalat med någon dag innan intervjun ens varit riktig, eller om denne enbart varit något som materialiserat sig för att bibringa henne den information hon behövde få. Det är inte alltid säkert att den andre finns till ”i sin egen rätt”. Det är en händelse som har med ens egen lärande att göra, ens egen karma.

Är det möjligt att betona sin existentiella ensamhet, samtidigt som denna bestrids? I intervjuerna framställs individen som dels mol alena, med det fulla ansvaret för att skapa sitt öde och att omvärlden i någon mening är en chimär, det vill säga ungefär som Shirley MacLaine beskriver det:

Jag började med att säga att eftersom jag insåg att jag i varje avseende skapade min egen verklighet, måste jag också dra slutsatsen att jag egentligen var den enda levande personen i mitt universum. […] Jag fortsatte med att uttrycka min känsla av totalt ansvar för och makt över alla händelser som utspelar sig i världen, eftersom allt det som händer i världen bara utspelar sig i min verklighet. (MacLaine, 1989, refererat i Kärfve, 1998, s. 26)

Samtidigt beskrivs hur individen är omvärvd av andliga hjälpare, skyddsänglar och vägledare, vilka kan kontaktas varifrån som helst och när som helst, liksom att individen är inbegripen i en ständig växelverkan med anhöriga och t ex tvillingsjälar på telepatisk väg. Moder jord nämns, och även besökare från andra planeter som vakar över oss. Här passar eventuellt tanken om hur relationer i detta livet är en fortsättning på relationer i tidigare liv också in. Sådant kan tolkas som försök att överkomma denna existentiella ensamhet. Ytterligheter tycks mötas.

”Blicken”.

Flera berättelser behandlar blickens betydelse. Personer som återser varandra från ett annat liv kommer eventuellt inte att känna igen varandra till utseendet, men ögonen är desamma. Här går det att göra en parallell till tanken om ”moderns blick”, ”den älskades blick”, ”själens brunnar”, etc. Individen kan också uppmanas till detta i så kallad regressionsterapi, då hon återvänder tillbaka till en tidigare existens, och där träffar på någon: Möt inte blicken.

”Gud som princip”

Bilden av Gud är mångtydig. Respondenterna beskriver Gud som ”ett system”, som ”ljus”, ”kärlek”, mm. Denne är höjd över alla motsättningar och dualiteter. Gud är både man och kvinna, både ond och god. På frågan om Gud är personlig eller opersonlig ges motsägelsefulla och tveksamma svar. Inte bara så att respondenterna har olika uppfattningar sinsemellan, utan frågan förefaller vara svår att redan ut även för var och en. Frisk (1998, refererat i Frisk & Åkerbäck, 2013) genomförde år 1994-95 en enkätundersökning med anhängare av den nya andligheten, där en av frågorna var om personen trodde på Gud. Detta svarade 97% av de tillfrågade ja på. Men Frisk noterade ändå att i den nyandliga miljö där undersökningsdeltagarna rörde sig så användes ordet mycket sällan. På frågan om denna gud uppfattades som personlig eller opersonlig fick hon delvis överraskande respons. Den enkät som presenterades hade två alternativ. Respondenterna hade att ta ställning till om Gud sågs som ”Ande/livskraft” eller ”Personlig”. Alternativen besvarades med 63% respektive 20%, dvs majoriteten uppfattade Gud som ”Ande/livskraft”. Frisk noterade dock att även om denna möjlighet inte var uttalad, så kryssade 14% av respondenterna för båda alternativen.

Det är inte heller en gud som kommer att ingripa eller i egentlig mening svara på individens böner. Gud vet redan vad man ska be om, säger en respondent, med referens till Bergspredikan i bibeln. Gud är mest ett slags rundningsmärke för individens egna energier. En administratör av individens lidande.

En respondent menar att Gud inte är medveten om oss i högre grad än vad vi känner till cellerna i vår kropp. När Freud skriver om religion så handlar det ofta om den till världsrymden utprojicerade ”Fadern” som ska vara en garant för rättvisa och välgång. Sådana beskrivningar knyter närmare an till traditionell religion. Intervjupersonerna i denna studie talar inte om någon animerad gudsgestalt, men mer om sådant som ”kärlek” och ”ljus”. Detta kommer närmare vad Freud (1929/2008) refererar till som den ”oceaniska” känslan, det vill säga en upplevelse som ”hänför sig till gränslöshet och förbundenhet med alltet” (s. 406). Freud är dock lika skeptisk till detta.

Granqvist (2014) betonar att anknytningsteori lämpar sig särskilt väl för att förstå de delar av religiositeten som berör anknytningskomponenter. Han framhåller att gudsbilden inom den nya andligheten skiljer sig på avgörande vis från traditionell religiositet, på så vis att gudsbilden inom nyandligheten tycks ha ha svårt att fylla funktionen som ”en större och visare person” att vända sig till och söka tröst hos, vilket denna studie bekräftar. Farias et al. (2005), som menar sig inte ha funnit ett förhöjt lidande bland sina respondenter, har forskat på engelska druider och liknande och det kan inte uteslutas att dessa faktiskt har en anknytningsliknande relation till naturen. Granqvist och Hagekull (2001) rekryterade sina testpersoner från new age-miljöer i en storstad. Nyandligheten är ett mångskiftande område och om inte annat med avseende på anknytningsaspekter, och om de tankar som framlagts om gudsrelationens centralitet stämmer (Gud som symbol eller surrogat för de tidiga anknytningspersonerna), vore det förmodligen ur forskningssynpunkt angeläget och fruktbart att försöka göra en differentiering (en ”typ 1”, en ”typ 2”, osv) av den nya andligheten.

Vitz (1977) skriver om en gudsbild som beskriver denne som ”energi” och som söker upphäva alla motsatser: ”New Age mentality attempts to break down distinctions between things and their opposites, and to claim that there are no seriously important boundaries” (Kindle location 2024). Gud är allt och överallt, men den nyandlige kanske kan sakna honom ändå?

 ii. Konstitutionella realiteter

Denna domän handlar om individens tilldelade roll i naturen. Att från födseln vara begränsad eller nischad i en eller annan mening. Inte i förhållande till generation, klass, etc, utan mer konstitutionellt. Där det ena inte är bättre än det andra, bara annorlunda. Könet är det mest fundamentala, men detta går även att förstå mer generellt: Vi kan inte vara ”allt”. Frågor vi kan ställa till materialet är: Hur förhåller sig respondenterna till de konstitutionella realiteterna? Hur eventuellt gör de motstånd emot dem? Vilka kan tecknen vara på att ett sådant motstånd är mer eller mindre framgångsrikt?

”Könen.”

Mellan inkarnationerna är det ofta möjligt att byta kön. Den som är kvinna idag kan alltså ha erfarenhet även av att ha varit man och vice versa och förmodligen upprepade gånger. Via reinkarnationsminnen går det att få erinringar och kunskap om detta. I grunden är man vare sig det ena eller det andra, eller både och. En kvinnlig respondent menar att det inte är svårt för henne att veta hur det känns att sitta i fängelse, eller att befinna sig i en skyttegrav, då detta är något hon själv har upplevt i tidigare existenser.

Utifrån psykoanalytisk teori ses uppspaltningen i de två könen som en fundamental och strukturerande princip, något att förhålla sig till och på ett eller annat vis försonas med. Här har mycket hänt, såväl innanför som utanför den psykoanalytiska världen. Dock går det att konstatera att i gruppen nyandliga finns ett intressant studieobjekt för den som intresserar sig för genusteori, etc. Samtidigt är synen på könen essentiell. Utifrån feministisk teori liknar det mest av allt ”särartstänkande” måhända. Det talas om manliga och kvinnliga energier och om mer ”enpoliga” tillstånd, som inte enbart är eller har varit konstruktioner utan där det den maskulina och feminina principen befunnit sig i renkultur. CG Jungs ”anima” och ”animus” refereras till. I den meningen samsas inom den nyandliga världsåskådningen en både konservativ syn på män och kvinnor med en mer radikal eller exotisk syn.

Löwendahl (2002), i sin intervjustudie bl a om synen på genus inom new age, konstaterar att uppfattningarna om sådant är polariserat i hennes material. Manligt respektive kvinnligt uppfattas som givna kategorier. Män uppfattas som logiska och rationella, medan kvinnor är känsliga och intuitiva. Informanterna framhåller kvinnligt framför manligt, att det förra är mer centralt för det andliga sökandet. Författaren kommer till slutsatsen, att medan t ex hos en författare som Simone de Beauvoir det är kvinnan som är ”det Andra könet”, så råder bland hennes informanter den motsatta uppfattningen: här är det mannen som är ”den Andre” (s. 123). I intervjuerna kommer detta till uttryck i att såväl män som kvinnor gör gemensam sak emot de ”maktens män” som dominerar inom vetenskap, kyrkan, politiken, mm. Det går att spekulera kring att medan detta för kvinnorna har just ett mer emancipatoriskt motiv, så fyller detta motstånd för männen en annan funktion, eller får andra effekter.

Underlaget är litet och godtyckligt. Ändå är det en sak som förtjänar att tas upp, åtminstone som en idé. Denna iakttagelse förefaller också vara i linje med vad Hammer (2004) skriver om nyandligheten som ett frigörelseprojekt för många kvinnor. I materialet finns många berättelser om kärleksrelationer som avslutats. De kvinnliga respondenterna tenderar att beskriva detta just som en frigörelse till att kunna ägna sig mer åt sin personliga eller andliga utveckling, medan männen i studien som berättar om sådana livshändelser gör detta på ett mer eftertänksamt vis och möjligen med en större känsla av skuld eller tillkortakommande.

”Androgynitet.”

Målet är att bli androgyn eller hermafrodit. Då har de två könen utjämnats och individen har blivit en ”riktig människa”. Individen behöver inte längre någon annan för att känna sig hel, eller för sina känslomässiga behov, utan kan ”polarisera med sig själv”. Ett tecken på att utvecklingen går i den riktningen är de många skilsmässorna; vi lever i ”de olyckliga äktenskapens zon”. Denna process är en parallell till den emotionella och kognitiva fullkomning som beskrivs som ”upplysning”. Då kommer vi att vara som Gud. Även här trotsar den nyandliga världsbilden den aktuella ”realitetsdomänens” gränser.

iii. Vertikala realiteter

Denna domän handlar om hierarkier, under- och överordning. Vertikalt beroende såväl som ansvar. Skuld och tacksamhet på dessa grunder. I ena fallet beroendet av de som har befogenheter, erfarenheter eller kunskaper, som individen eventuellt inte själv har men stundtals kan behöva: Skola, vård, chefer, föräldrar. Gud? I det andra fallet ansvaret för dem som är yngre, den kommande generationen, eller dem som individen står i en ansvarig eller priviligierad ställning i till. Detta är roller som kan skifta, över tid eller i olika sammanhang som individen rör sig mellan. Frågor vi kan ställa till materialet är: Hur förhåller sig respondenterna till de vertikala realiteterna? Hur eventuellt gör de motstånd emot dem? Vilka kan tecknen vara på att ett sådant motstånd är mer eller mindre framgångsrikt?

”Föräldrarna.”

Individens föräldrar är snarast att betrakta som ”medvandrare”. Barnet, fastän kronologiskt yngre, kan vara äldre än sina föräldrar andligt sett: ”en gammal själ”. Innan födelsen har individen, med ett vuxet perspektiv, haft överblick över det liv hon ska födas till och har skrivit ett slags kontrakt. Där och då är hon fullt införstådd med vad livet kommer att innebära. Det vardagliga uttrycket ”ingen väljer sina föräldrar”, som ofta ligger till grund för medkänsla med barns situation och ibland samhälleliga insatser, blir här satt i fråga, då i individen faktiskt själv valt sin mamma och pappa. En respondent som haft en väldigt tuff uppväxt säger att hon hade valt det själv, så det var okej.

I Granqvists (2004) forskning förekommer det att intervjupersonerna uttalar sig mycket kritiskt om sina föräldrar, ibland som om dessa vore närvarande i rummet eller inom räckhåll. Detta går förmodligen att påvisa i någon grad även i detta material. Det finns ingen grund till att ifrågasätta respondenternas berättelser. En tanke är, dock, om det i vissa fall eller i någon grad, kan vara så att det förflutna målas i något för mörka färger i relation till den ljusa, förklarade världsbild som respondenterna skaffat sig senare i livet? En sorts ”kontrastverkan”?

Med avseende på detta att nyandliga testpersoner i AAI-intervjuer ibland kan uttala sig som om t ex föräldrarna kunde höra (Granqvist, 2004) så kan också detta vara en konsekvens av själva världsåskådningen. Det är tydligt att respondenternas bild av tillvaron är betydligt mer holistisk eller ”lucker” än vad som är normalt. En respondent berättar om sin far som avlidit, att hon inte kände något behov av att uppehålla sig så länge vid dennes dödsbädd, då hon istället kunde tala med honom på ett annat sätt. En respondent berättar att en tidigare närstående brukar komma till henne som en fågel på årsdagen av sin död. Vad som bör tolkas som i hög grad illavarslande i den normala populationen, kan eventuellt bedömas för hårt i mötet med någon som har en nyandlig livssyn.

”Eget andligt DNA”.

Individen förstår sig själv, sina styrkor och svagheter, utifrån sina erfarenheter i tidigare liv. Antingen konkret, via t ex reinkarnationsterapi, eller som en teoretisk övertygelse. Hennes egenskaper är inte i första hand något som kommit med uppväxt, interaktionen med föräldrar och nära anhöriga, samhälle, tid, kultur, relationer, arv, etc, utan de är ett resultat av den egna ackumulerade ”erfarenhetsbanken”. Mozart nämns av ett par respondenter, som någon som sysslat med musik i många inkarnationer. Hans talanger går inte att förklara enbart utifrån uppväxt och den träning han fick bl a av sin far. En intervjuperson förklarar likheteter med sina föräldrar utifrån det ”psykiska eller andliga DNA” han själv förde med sig in i livet.

Vi möter som regel upp med människor från tidigare liv, men nu i nya konstellationer. Pappa kan ha varit din bror och du kan ha varit gift med din mamma. Materialet ger exempel på många olika konstellationer. Nyandligheten delar åtskilliga drag med den traditionella, t ex kristna, religionen, men här ges ett exempel på en föreställning som torde vara exotisk för de flesta. Farias och Granqvist (2007) skriver om ”role reversals” i AAI-intervjuer, en indikation på att barnet haft en olycklig och otillfredsställande relation till sina vårdnadshavare. Psykoanalysen menar att detta är fantasier som normalt finns hos det lilla barnet, att kunna trotsa generationernas ordning och överskrida ”incesttabut” (det lilla barnet som vill gifta sig med föräldern av motsatt kön och konkurrera ut föräldern av samma kön). Chasseguet-Smirgel skriver:

Att frigöra sig från urscenens tyngd, undfly generationskedjan, att försöka ge liv åt ett barn utan far, eller utan mor, att föreställa sig född av en jungfru eller tro sig vara Gud, representerar utan tvivel lockande möjligheter (Chasseguet-Smirgel, 1991, s. 30).

En sådan lockelse, som författaren skriver om, kan även leva kvar omedvetet hos den vuxne individen, men utan att det ger några bekymmer. En skillnad i detta material är att fantasin argumenteras för med förnuftsmässiga argument.

”Etablissemanget.”

Den detronisering som sker av såväl föräldrar som tidigare generationer går igen i synen på de institutioner som har tolkningsföreträde i världen, t ex naturvetenskapen och kyrkan. Nyandligheten förkastar både vetenskapen och religionen som ”veihcles of truth” och hävdar istället att man behöver lyssna på sitt inre (Houtman & Aupers, 2007). ”Vetenskapen kunde i bästa fall återupptäcka de insikter forntidens mästare hade besuttit”, menade teosofin och Blavatsky (Hammer, 2000, s. 25).

Vården och framför allt psykiatrin, terapeuter och psykologer, ifrågasätts med liknande invändningar, akademin likaså. Dessa beskrivs samtliga som gamla, föråldrade paradigm som snart ska ersättas av det nya, holistiska paradigmet. Dessa auktoriteter är egentligen inte experter på de områden där de anses för att vara det. De har inte helt fel, där finns ”korn av sanning”, men deras uppfattningar behöver kompletteras. Psykologer och terapeuter jobbar ofta ”för smalt”. En medvetenhet om hur trauman från tidigare liv påverkar och ger symptom i detta livet är nödvändig. Granqvist (2004) skriver om ett förhöjt lidande som de nyandliga inte söker hjälp för. Detta kanske delvis kan förstås utifrån denna uttalade skepsis emot den etablerade vården och psykiatrin. ”Snackterapi.” Psykologer som ”går i de mentala korridorerna och lufsar”. Det är också för mycket mediciner. Terapeuten skickar sin klient till prästen, om patienten tar upp andliga problem, medan prästen skickar tillbaka denne till terapeuten, eftersom det är sådant som ingen av dem förstår sig på.

Samtidigt visas också en viss respekt, i synnerhet för naturvetenskapen. ”Gud skapar genom vetenskapen”, säger en av respondenterna. Flera berättar att de är intresserade av sådant som astronomi, den nya fysiken, mm. ”Vetenskapsmännen får fungera som både slagpåsar och hjältar, allt efter de esoteriska lärornas behov”, skriver Hammer (2000, s. 11). Ambivalensen kommer till uttryck även i den nyandliga terminologin: frekvenser, energier, paradigm. Kan detta förstås som en önskan att få vara med, men inte riktigt veta hur det ska gå till? Att erkänna dessa institutioner, t ex naturvetenskapen, skulle rimligen ställa krav på underordning, då forskarna ingår i ett skrå som arbetat med sina saker i hundratals år.

Det finns vissa saker med kyrkan, framför allt musiken och kyrkorummet, som lyfts fram som värdefullt. Många referenser till bibeln görs. Den bibliske Kristus beskrivs dock som ett av kyrkan missförstått och närapå gisslantaget andligt och moraliskt geni. Wikström (1998) skriver om hur kyrkan, fastän ofullkomlig och rigid, ändå erbjudit något mot vilket människor kunnat ”ta spjärn mot en religiös idékärna i sitt tvivel eller i sitt avståndstagande” (s. 38). Vitz (1977) skriver att den nya andligheten “knows no law of love. In part this is because it knows no laws at all, since laws imply a law-giver” (Kindle location 2218). Ett adolescenstema?

I litteraturen beskrivs detta av allt att döma hatkärleksfulla förhållande som ”scientism” (Hammer, 2000, s. 15) och ”religism”.

”De upplysta”.

Det går att peka på hur så gott som alla naturgivna eller samhälleliga hierarkier underkänns. Här utgör nyandligheten och dess anhängare själva den spjutspets som står för det nya. Men det finns ett markant undantag och det är de individer som respondenterna menar är helt fullkomliga människor, ”de upplysta”. Dessa personer som ligger före individen i den andliga utvecklingen representerar då, kan man säga, ”den äldre generationen”. Den nästan reservationslösa aktning som visas dessa individer har drag av det som brukar kallas ”idealisering”. Genom att vara förbunden med dessa, genom att kunna erkänna dem och förstå dem, får individen möjligen del av deras storhet.

I gruppen av dessa höga andar har den bibliske Kristus en särställning. Han nämns ofta i materialet. Månsus (1997), grundare av den så kallad “Brommadialogen”, präst i Baptistkyrkan och erfaren nätverkare i nyandliga sammanhang, skriver: ”Varje seriös New Age-rörelse har en kristologi; ibland talar de mer om Kristus än vad vi gör i kyrkan” (s. 4).

Sedan går det även att peka på att hierarkier är närvarande också på många andra vis, t ex i förhållandet mellan nationer och folk som uppfattas vara mer utvecklade och andra som är outvecklade och har längre kvar att gå. Även här ställs ytterligheterna emot varandra. Det torde vara detta Farias et al (2005) sammanfattat som ”holistic individualism”.

”Gud som förälder.”

Respondenterna visar ett stort intresse för teologiska frågor. Vissa av kyrkans uppfattningar, i synnerhet föreställningen om att Kristi död på korset skulle kunna befria nulevande från skuld, avvisas med förnuftsargument. Kyrkans gudsbild, så som denna uppfattas, ifrågasätts också den med av allt att döma goda och genomtänkta argument. Medan Gud för den kristne är ett levande mysterium, så förefaller han inte vara det för respondenterna. Han är av allt att döma svår att få grepp om (personlig eller opersonlig) men respondenterna har klara svar på frågor om Guds egenskaper i övrigt, dennes utsträckning, dennes roll i världen och förhållande till individen, som administratör av vår karma, mm. Så i någon mening har nyandligheten detroniserat även Gud. Med psykoanalytisk terminologi så kunde man säga att anhängarna lyckats genomskåda Gud, ”penetrerat” och triumferat, även över denne?

Samtidigt är den bild av Gud som tonar fram ganska märklig. Han är inte mäktig eller sträng, som guden i Gamla testamentet, utan snarare bortvänd, likgiltig, eller med ett nästan instrumentellt förhållande till oss. Det är inte precis bilden av en ”bra förälder” som tonar fram, sett med anknytningsteoretiska ögon. Han låter människorna lida, men han gör detta av kärlek, förklarar en av respondenterna. För att vi ska bli fullkomliga. Samtidigt är det uppenbart utifrån intervjusvaren att det är åtskilliga människor i världen som kommer att behöva lida svårt i framtiden. Det ligger nära till hands att fråga sig om inte gudsbilden och attityden till omvärlden samverkar på något vis, och om inte gudsrelationen har fått drag av ”identifikation med aggressor”.

Den nyandlige guden har inte skapat människorna, då vi funnits till i all evighet. Därför finns inte heller någon innestående skuld eller anledning att känna eller visa honom någon tacksamhet. Denne gud har inte heller låtit sin son dö på ett kors, för att lätta våra bördor. Inte heller där finns det någon tacksamhetsskuld. Denne gud hjälper eller bistår oss inte på någon aktivt sätt. Människan är således oberoende, såväl i förhållande till de jordiska föräldrarna som till Gud. Arlebrand (1992) menar dock att det finns ett saknat objekt bakom det nyandliga sökandet. Detta sökande har urartat till ”andlig materialism och konsumism. Utan kontakt med Gud tvingas människan hemfalla åt dyrkan av sig själv och sina personliga behov… Människan söker ytterst inte ’något’, utan ’någon’” (s. 224f).

Granqvist et al. (2009) menar sig i sitt arbete utifrån anknytningsteori ha kunnat påvisa att personer med nyandlig orientering i högre grad har en desorganiserad/osäker anknytning. Vad av detta kan förklaras med själva lärans påverkan, och vad har med uppväxterfarenheter eller biologi att göra? I förhållande till vanlig religion kan en del individer reparera en bristfällig anknytning, menar Farias och Granqvist (2007), något som kallas ”earned security”, medan detta inte kunnat påvisas i forskningen på de nyandliga.

iv. Horisontella realiteter

Denna domän handlar om medmänskliga beroenden och band, till kärlekspartners, vänner, kollegor, grannar, medmänniskor. Såväl som individens ansvar, i en horisontell riktning, Behov, skyldigheter och rättigheter, att dra sitt strå till stacken. Etik och moral. Frågor vi kan ställa till materialet är: Hur förhåller sig respondenterna till de horisontella realiteterna? Hur eventuellt gör de motstånd emot dem? Vilka kan tecknen vara på att ett sådant motstånd är mer eller mindre framgångsrikt?

”Kärleken.”

Åtskilligt sägs i materialet om kärleken till nästan. Denna kärlek utsträcks inte enbart till att omfatta de närstående, inte heller bara mänskligheten, men till alla livsformer. Ambitionen är förvisso storartad och vacker, men går att problematisera utifrån en psykologisk synvinkel. Freud skriver:

Budet ”Älska din nästa såsom dig själv” är det starkaste avvärjandet av den mänskliga aggressionen och ett utmärkt exempel på det kulturella överjagets opsykologiska förfarande. Budet är omöjligt att efterkomma; en så storartad kärleksinflation kan endast nedsätta kärlekens värde, inte undanröja nöden (Freud, 1929/2008, s. 469).

I relation till människans naturgivna konstitution tycks det som en övermäktig uppgift att åta sig. I dagligt tal heter det att ”kärlek och hat ligger nära varandra”, men detta är inget som respondenterna skulle hålla med om, och detta ger också en vink om den speciella definition av ordet ”kärlek” som tankesystemet ger. Med Rothstein/Hammer (2004) känns det motiverat att fråga vart mörkret, aggressiviteten, ska ta vägen?

”Att bli förälder.”

I materialet finns exempel såväl på de som är föräldrar och de som inte är det. Det går naturligtvis att leva ett rikt liv utan barn. Många ges aldrig möjligheten, eller får kontakt med en längtan när det är för sent. Det kan så klart också vara ett helt medvetet beslut. Det som måste problematiseras är om inställningen att inte vilja bli förälder motiveras av eller bagatelliseras utifrån själva läran. För det är uppenbart hur individen skulle kunna komma till en sådan slutsats, med hänvisning till att föräldraskapet hunnits med i tidigare liv, eller att hon eller han är allt för utvecklad i andligt hänseende för att ägna sig åt sådant. Något som då argumenteras för med hänvisning till idéer inom tankesystemet – och utifrån en självbild som hålls uppe med hjälp av samma tankesystem – och kanske aldrig sörjs.

”Ett kommande världsrike”.

Utvecklingen på jorden går emot bildandet av ett världsrike, där sådant som nationsgränser kommer att försvinna och där alla människor kommer att omfatta samma syn på livet, ha ”samma religion”. Ändå sägs det inte så mycket om hur detta ska uppnås, mer än att var och en behöver utveckla sig själv. Människor i vissa delar av världen är redan i dag längre komna, som de nordiska länderna, medan andra har en besvärligare resa fram till det tänka slutmålet.

Inte så mycket i intervjuerna handlar om hur individen ska kunna bidra till detta framtida mål, jobba politiskt, organisera sig, etc. Ett strukturellt perspektiv saknas i stort sett, utöver en mer generell kritik (som också drabbar affärsvärlden, media, politiker, m fl) av etablissemanget och sakernas tillstånd. Det är samhörighet som ideal, men inte så mycket i praktiken. Detta stämmer i så fall in på vad Farias och Lalljee (2005) fann i sin undersökning. Att de med nyandlig läggning i hög grad bejakade gemenskap och en större helhet, som vision och ideal, men i grunden hade en individualistisk attityd till livet. Freud skriver:

Självpåtagen ensamhet, distans till andra är det mest näraliggande skyddet mot det lidande som kan växa fram ur mänskliga relationer. Man inser: den lycka man kan uppnå på denna väg är lugnets. Mot den fruktade omvärlden kan man försvara sig endast genom att på något sätt vända sig bort från den, om man vill lösa denna uppgift enbart för sig själv. Men det finns en annan och bättre väg, nämligen att man som medlem av den mänskliga gemenskapen med hjälp av vetenskapligt ledd teknik går till angrepp mot naturen och underkastar en människans vilja. Man arbetar då tillsammans med alla andra på allas lycka (Freuds, 1929/2008, s. 415).

”Symbiotiskt hopp.”

Även om åtskilligt i materialet kan ge ett lite alienerat eller reserverat intryck, så ges också exempel på passionerade möten. En person som individen av en eller annan orsak blir intresserad av eller fattar tycke för tolkas som ett återseende från en tidigare inkarnation. Det senare kunde kanske beskrivas som ”ett symbiotiskt hopp”. En beredvillighet att genast sluta den andre till sitt hjärta, ett absolut igenkännande, ett återseende, istället för att behöva lära känna den andre först, förhandla, känna den andre på pulsen, se var man har henne eller honom. Sådan intensitet och öppenhet är också något som idealiseras. Detta har drag av vad Farias och Lalljee (2006, refererat i Farias & Granqvist, 2007, s. 126) påvisat i sitt experimentet där testpersonen hade att ta ställning till en påhittad historia, om en person denne träffat t ex i affären som kändes mycket bekant, och vad detta då kunde bero på.

”Tvillingsjälen”, så som denna beskrivs, är ett exempel på något liknande. Denne är någon som individen är förbunden med genom tid och rum. När man är inkarnerade samtidigt kan detta resultera i en relation som är sällsynt tät och intensiv och inte alltid harmonisk. När man är ifrån varandra går det att förnimma den andres mående på telepatisk väg. De gånger man inte är inkarnerade på jorden samtidigt kan den andre komma att fungera som “skyddsängel”.

Det är något med allt eller inget. Hur går det att förstå detta psykologiskt? Kanske som en svårighet att uthärda ovissheten och att en lösning då erbjuder sig att helt enkelt hoppa över inledningsskedet. Någon man träffar och blir nyfiken på förvandlas till ett återseende från ”tidigare liv”. Förmodligen går det att få idéer utifrån anknytningsteori om vad detta skulle handla om, men kanske är det något som även kan förklaras utifrån det nyandliga tankesystemet. Att den världsåskådningen sanktionerar den typen av tolkningar och på så vis erbjuder ”stigar” att ta sig fram till den andre som är mindre mödosamma. Här passar kanske Werbart formulering, att vi är ”doomed to be in-dividuals” (2000, s. 37), bra in.

v. Kapacitativa realiteter

Denna domän handlar om hur individen hanterar sin otillräcklighet och sin svaghet. En sådan som både naturgiven eller förvärvad. Att inte vara tillräckligt begåvad eller talangfull för det man önskar uppnå t ex, eller att vara det. Frågor vi kan ställa till materialet är: Hur förhåller sig respondenterna till de kapacitativa realiteterna? Hur eventuellt gör de motstånd emot dem? Vilka kan tecknen vara på att ett sådant motstånd är mer eller mindre framgångsrikt?

”Att vara fri.”

Ahlin (2007, refererat i Frisk & Åkerbäck, 2013) beskriver en dansk studie som ville undersöka newage-sympatier i befolkningen. Man skickade man ut en enkät till 385 behandlare vilka antogs omfatta typiska new age-föreställningar. 170 svar kom tillbaka. Bland annat ville forskarna få svar på i vilken utsträckning dessa personer betraktade sig själva som religiösa eller andliga. Svaren visade att de i mycket högre grad än befolkningen såg på sig själva så. Fem svarsalternativ gavs. Kristen/religiös/andligt sökande/har nått andlig klarhet, samt ett femte alternativ, som var nej till alla beteckningar. En femtedel kryssade för samtliga alternativ. En femtedel alla utom ett alternativ. Författaren föreslår att detta kan ha berott på att respondenterna inte tyckte att något av svarsalternativen passade dem.

Också i denna studie värjer sig respondenterna för att bli betecknade som religiösa. Benämningen ”new age” uppskattas inte av någon. Det finns former av nyandlighet som respondenterna inte önskar bli sammanblandade med och de presenterar goda skäl för detta. Tidsaspekten spelar också in: ”new” har det hetat i snart hundra år, säger en intervjuperson. En annan aspekt av detta är dock att respondenterna inte vill bli sammanblandade med de troende, då dessa just ”tror”, medan de nyandliga tankegångarna går att testa, få verifierade eller annars byta ut dem. Ur en psykologisk synvinkel går det att se något problematiskt med detta, som ansluter till resonemanget i början om ”glapp”. Det går att få en känsla av att just betoningen av förnuftet gör att tankesystemet får en mer sluten och vattentät utformning.

”Veta, inte tro.”

Respondenterna menar att denna världsåskådning representerar det paradigm som kommer triumfera över såväl vetenskap, religion, som psykologi, i en inte alltför avlägsen framtid. Freud (1929/2008) skriver om religionen som en kollektiv neuros eller vanföreställning och att denna uppnås genom att ”förringa livets värde och förvränga bilden av den reella världen, vilket förutsätter att intelligensen trycks ned med skrämselmetoder” (s. 421). Men respondenterna i den här studien ”trycker inte ned sin intelligens” som det förefaller, det är inget som själva läran eller dess profeter förespråkar eller uppmuntrar till. Tvärtom visar de en stor förtjusning över vetenskapen, kallar rentav det egna tankesystemet för ”andlig vetenskap” och argumenten låter på sätt och vis förnuftiga. Kanske är detta en del av det försåtliga med nyandligheten? ”Det finns ingen instans över förnuftet”, skriver Freud (1927/2008, s. 371). Det går inte att utesluta att just tankesystemets inre koherens (byggt på ganska enkla premisser: alla är orsak till sitt eget öde, t ex) är en av de faktorer som svarar för att lidandet dels skulle kunna bli större, och om det finns där att det inte erkänns (Granqvist, 2004).

”Konkret”.

De svar i resultatdelen som berör hälsa och ohälsa finns av många olika slag. Att individen mår dåligt, känner sig olustig, kan förklaras med ”låga energier” i miljön eller att hon eller han på telepatisk väg fångar upp någon annans mående, t ex tvillingsjälens. Dåligt mående hanteras företrädelsevis med vissa tekniker, örter, mm. Dåligt mående beskrivs med ord som ”programmeringar”, ”mönster”, ”cellminnen” som kan repareras via någon form av terapi eller healing, att människan har ”lås” hängande på sig som behöver avlägsnas, mm. Tankens kraft anses vara stor. Carl Gustav Jung beskrivs som någon vilken kunnat ta psykologin ett steg längre: “Jung var ju inne på att det fanns något mer, han var ju lite såhär… Men andra pratar bara om det omedvetna. Men att därifrån koppla det till nånting större”, säger en respondent. Men frågan är om det är en riktig beskrivning. I materialet finns åtskilliga resonemang där, utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv, det verkar som att respondenterna faktiskt bortser från ett djupare skikt i människan. Många beskrivningar av orsakerna bakom dåligt mående förefaller snarare pre-psykoanalytiska. Det är 1-till-1-förhållanden, inget förvandlande led erkänns.

Freud (1996a, s. 265f) hävdade att han med sin psykoanalys åsamkat människan en tredje kränkning. Kopernikus var först, då han hävdade att jorden inte var centrum av universum. Darwin följde upp med att hävda att människan inte var unik, men en produkt av evolutionen och släkt med aporna. Freuds med sin teori om ”ett omedvetet” hävdade att människan inte ens var herre i sitt eget hus. Den psykoanalytiska terminologin har sedan dess avsatt spår i språket, i konsten, mm, och i hur vi tänker om oss själva, våra drivkrafter och symptom. Dock är det ett perspektiv på människan eller på ens besvär som inte alltid faller sig naturligt. Det är alltför lätt att förlägga orsaken till ens mående, sina konflikter och känslor, ”där ute”. På många vis lever vi alltjämt i en föreställningsvärld där yttre orsaker i hög grad ges ansvaret för vårt inre tillstånd och våra symptom. Skillnaden med den nyandliga världsåskådningen förefaller vara att här formaliseras detta motstånd, med till synes goda argument och resonemang. Kanske går det rentav att hävda att motståndet, försvaret mot att stundtals behöva vara i händerna på en ologisk och orimlig sida av sig själv, ”armeras” med hjälp av förnuftet.

Dock finns det också i materialet exempel på hur t ex reinkarnationsminnen ses som möjliga symboliska konstruktioner. En intervjuperson kommenterar att hågkomster från ett tidigare liv där individen drunknat, vilket skulle förklara varför den personen var rädd för vatten i detta livet, kanske snarare borde tolkas som att den personen upplever det som att hon eller han ”håller på att drunkna i sitt liv just nu, i sina känslor”.

”Gnosticism.”

På grund av ett förbiseende i urvalet och bristfälliga förkunskaper så inkluderades två deltagare i studien som egentligen omfattade en mer gnostisk världsåskådning. Detta var något som blev uppenbart först sent i analysarbetet. Dessa personer matchade visserligen urvalskriterierna, det vill säga att de skulle tro på ”reinkarnation, karma och tanken om att individen utvecklas mot fullkomlighet”, etc, men de gjorde detta på ett lite annorlunda vis.

Gnosticismen är en andlig lära som fanns redan vid tiden kring kristendomens födelse och från vilken den tidiga kristendomen valde att distansera sig. Enligt gnosticismen existerar det en allsmäktig, perfekt gud, men det är inte denne som har det fulla ansvaret för att vår värld ser ut som den gör. Detta förklaras istället med en sorts ”hjälpgud” som inte är fullkomlig. Att världen ser ut som den gör beror ytterst på dennes fel och brister och på att vi människor har drag av den senare. Synen på mänsklighetens tillstånd och vägen framåt, så som respondenterna lade fram det, ter sig på något vis ”mörkare” och mer mystisk i jämförelse med hur de andra respondenterna beskrev detta.

Vissa författare (Kärfve, 1998, s. 21) vill sammanlikna den nya andligheten med gnosticismen. Detta är möjligen fruktbart ur ett religionsvetenskapligt perspektiv, men ur ett psykologiskt eller psykoanalytiskt perspektiv kan det nog leda fel. Ett intryck är respondenterna med en gnostisk världsåskådning har svarat mer ”religiöst” och i någon mening mer saktmodigt än de övriga i gruppen. De har inte uttryckt samma starka tro på progression och individens suveränitet t ex, vilket det förmodligen kan vara något hälsosamt med. Den mest innerliga gudsbeskrivningen stod en av gnostikerna i gruppen för, fastän även denne brottades med dualiteten personlig-opersonlig. Gnosticismen förefaller vara ett mellanting mellan traditionell religion och nyandlighet, även psykologiskt.

”Postmodernt eller modernt?”

Hammer (2004, s. 319) för en intressant diskussion kring huruvida den nya andligheten är modern eller postmodern? Hans svar är att den har drag av båda. Den är postmodern i sitt ifrågasättande av världens auktoriteter. Likaså i hyllandet av individens frihet att skapa sin egen mix av föreställningar. Men under ytan är den påfallande modern. Ett sant postmodernt förhållningssätt till den egna identiteten skulle vara att glatt bejaka det splittrade, det motsägelsefulla, i den egna identiteten. Men inom nyandligheten ligger istället ett starkt fokus på att ”hitta sig själv”, ”sitt sanna jag”, etc. Inte heller uppfattningen om en världsplan, en ständigt framåtskridande utveckling, är särskilt postmodern, skriver Hammer. Återigen möts ytterligheterna således. En konservativ ordning paras med en mycket progressiv sådan.

”Vegetarianism.”

Intervjupersonerna uttrycker en stor medkänsla med djurens situation. ”Vi odlar djur.” Hur vi föder upp och konsumerar dessa liknas vid ”koncentrationsläger”. Att vara vegetarian ses som något självklart och är rentav ett av de kriterier som intervjupersonerna anger för det framtida världsriket. Mot bakgrund av de många rapporter om djurproduktionens avigsidor som förekommer i media är en sådan inställning högst förståelig. Ur ett psykologiskt perspektiv går det dock att problematisera de mest radikala djuretiska resonemangen. Att djuren är ”lika mycket värda som människor” kan också förstås som en överidentifikation, vars grund kan vara att det är den egna upplevda hjälplösheten (Freud, 1927/2008, s. 390) som projiceras ut på dem, och där priset kan vara att en ökad alienation i förhållande till omvärlden.  Freud skriver:

Eremiten vänder ryggen åt denna världen, han vill inte ha något med den att skaffa. Men man kan göra mer, man kan vilja omskapa den, bygga upp en ny värld i stället för den nuvarande, en värld där de mest outhärdliga dragen har utplånats och ersatts med andra… Den som upprörd och förtvivlad slår in på denna väg till lyckan uppnår i regel ingenting; verkligheten är allt för stark för honom. Han blir en vansinnig, som oftast inte finner någon medhjälpare när han försöker realisera sin vanföreställning. Det påstås emellertid att vi alla på någon punkt beter oss på samma sätt som paranoikern, vilken genom en önskekonstruktion korrigerar en sida av verkligheten som han inte står ut med, och inför denna vanföreställning i verkligheten (Freud, 1929/2008, s. 418).

Engagemanget för djuren finns förmodligen på en skala, från sympati, medkänsla och sund identifikation, till överidentifikation. Allra ytterst på denna skala finns paranoian. Den variant som ligger närmast till hands är den som benämns ”kollektivkverulans” (Ottosson, 1983), det vill säga när individen ”för talan för en minoritetsgrupp mot samhället i stort” (s. 214) på ett självrättfärdigt och oförsonligt vis. Vilken minoritet som blir föremål för individens omsorger är eventuellt också mer eller mindre godtyckligt, eller kan skifta, då det är individens personliga kamp mot en oförstående omvärld som är det primära.

”Inte ett offer”.

I materialet finns många resonemang som går ut på att individen inte är ett offer för omständigheterna, inte ens de mest smärtsamma. Detta gäller såväl individen själv som omgivningen.

Ett liknande exempel är det som sägs om ”spiritual emergency”. En av respondenterna hävdar att vården tenderar att diagnosticera människor med psykos när det i själva verket rör sig om symptom på ett andligt avancemang: ”spiritual emergency”.

I materialet finns en spänning mellan å ena sidan vad som kan uppfattas som en mycket asketisk eller sträng regim: Egot ska drivas ut. Livet är en skola med läroplan, uppgifter och ”bakläxor”. Kyrkans lära om nåd eller syndernas förlåtelse avvisas. Å andra sidan beskrivs en stor känslighet för influenser, stämningar och ”låga energier”. Bibelspråket ”som du sår ska du också skörda” återkommer många gånger i materialet. Detta uppges ha stort förklaringsvärde för såväl en själv som för världen i stort. Ändå ger inte respondenterna intryck av att vara några särskilt cyniska eller stränga personer. Också här förefaller det som att motsatserna möts. Utifrån kristen teologi skulle nog nyandligheten betecknas om en ”gärningslära”. Kontrasten till en mer sansad kristendom blir tydlig i det Persson (2007) skriver: “Många är rädda att onda tankar och känslor skall komma ut, när man släpper på kontrollen. Och visst kan det vara så. Men vi är ju inte kallade att frälsa oss själva. Det är Guds jobb”.

”Lidandets mening”.

Åtskilligt i materialet handlar om lidande. Fysiskt och psykiskt lidande, lidandet som ”tillvarons motor”, mm. Teodicéproblemet är löst. Ingen kan lida orätt och ingen kan göra orätt. Vi behöver lidandet för att utvecklas. När vi lärt läxan träder ett beskydd in emot dessa ”energier”. Nyandligheten beskriver en alldeles skuld- och syndfri tillvaro. Men betoningen av lidandet blir också en kontrast till så mycket annat i intervjuerna: framtidsvisionerna, tillvarons fullkomlighet, ljuset och kärleken.

Det är intressant att reflektera över hur new age, nyandlighet och liknande ofta beskrivs som ”flummiga” världsåskådningar. Dock finns det ett mycket rationellt drag i mycket av vad respondenterna berättar. Livet fungerar med millimeterrättvisa, efter klara och tydliga principer.

vi. Deklinativa realiteter

Denna domän handlar om avtagande eller åldrande över huvud taget. Hur hantera tidens gång. Individens och närståendes tilldelade mått av tid, kraft och hälsa och livsförändringar på grund av sådant. Såväl som att summera, släppa och gå vidare som princip. Frågor vi kan ställa till materialet är: Hur förhåller sig respondenterna de deklinativa realiteterna? Hur eventuellt gör de motstånd emot dem? Vilka kan tecknen vara på att ett sådant motstånd är mer eller mindre framgångsrikt?

”Reinkarnationstanken.”

Reinkarnations- och karmatankarna lyftes ut ur en helhet. Teosofin behöll de mer kamerala delarna, skulle man kunna säga, medan den suggestiva, den kollektiva gemenskapen troende emellan, som förmodligen i någon mån kunnat dämpa det hårda deterministiska trycket, lämnades därhän.

Tidigare hade individen kunnat leva ett mer alldagligt liv, i relation till den rika mytologin och reinkarnationen sågs mest som något nödvändigt ont. Så snart som möjligt önskade den troende bli befriad från detta ”hjul av återfödelse” och få förenas med och leva i gudarnas närhet. Idag är inramningen av dessa tankar mekanisk och exekutiv, medan det är individen själv som är agenten i de storslagna berättelserna.

Alla är på väg och har att genomgå i princip samma livsfaser och erfarenheter. Tanken om ständig progression, kanske kan användas också som ett värn mot hopplöshetskänslor och sorg över att inte ha lyckats uppnå det man önskat i detta livet. Att de nyandliga ser sig som föregångare kanske även det kan bidra till en känslan av seger och lätthet, trots allt.

”En positiv livssyn.”

Nyandligheten beskrivs av respondenterna som en ljus och positiv livssyn. ”Oreserverat positiv”, säger en av intervjupersonerna. Men från nästan vilken annan synvinkel som helst kan det vara svårt att förstå varpå ett sådant omdöme grundas.

Om allt egentligen har en mening och ingen radikal ondska finns på riktigt, varför tycks den vanliga, oupplysta människan ändå se en avgrund av meningslöst lidande? En del New Age-författare menar sig ha svaret. Det till synes svåra är bara en erfarenhet som själen valt att utsätta sig för, därför att den i sin visdom vet vad den behöver i denna inkarnation. Även de svåraste levnadsvillkoren är en börda som frivilligt accepteras (Hammer, 1998, s.85).

Det går inte att göra sig kvitt känslan av att det är något med det nyandliga tankesystemet som uppmuntrar till ett lite maniskt förhållningssätt. Om en särskild grupp av försvarsmekanismer, som är ägnade att skydda oss från hotande uppgivenhet eller depression, skriver Winnicott (1993):

Det är just när vi använder det maniska försvaret som det är minst sannolikt att vi upplever att vi försvarar oss mot depression. Vid sådana tillfällen är det mer sannolikt att vi känner oss upprymda, lyckliga, verksamma, ivriga, skämtsamma, allvetande, ”fulla av liv”. Samtidigt är vi mindre intresserade än vanligt av allvarliga saker och av det fruktansvärda i hat, destruktion och dödande (Winnicott, 1993, s.197).

”Ondskan”.

Arlebrand (1992) skriver: ”Eftersom ockultismen uppfattar allt i den fysiska verkligheten som manifestationer av det gudomliga, blir det ondas existens ett problem att förklara” (s. 197). Författaren anger några olika förklaringsmodeller inom den alternativa andligheten: Ondskan kan ses som en illusion, som en energi som befinner sig på fel plats, som en obalans mellan kosmiska principer, eller helt enkelt som ”det obehagligt goda” (Arlebrand, 1992, s. 197f). Detta är något som respondenterna är eniga med. Ondskan är en aspekt av Gud. I den mån vi blir föremål för denna så är det för att vi har något att lära, det är våra egna energier som så att säga återvänder till oss. Analysen av ondskan och dess konsekvenser är enkel och klar.

Utan att gå in på vad som är sant och ej, så är det rimligt att fråga sig, från en psykologisk synpunkt, vad denna och ett antal andra analyser i det nyandliga tankesystemet riskerar att göra med anhängaren? Är det verkligen idéer som går att omfatta utan att de har någon som helst avtrubbande eller negativ effekt?

”Mörka makter”.

I materialet förekommer några redogörelser som ger intryck av att vara av typen konspirationsteorier, t ex att olika länders säkerhetstjänster samarbetar om att återfinna den reinkarnerade Adolf Hitler. Även mer sansad kritik av eller misstro emot etablissemanget kan ha drag av konspirationsteori. Detta är intressant eftersom tankesystemet i sig lägger så stor vikt vid att det är individen själv som skapar sitt öde och att ingen annan egentligen har inflytande över detta.

Wikström (1998) talar om ”den krisdrabbade människans oförmåga att se den bittra realiteten i vitögat” (s. 36) och om ett slags regression tillbaka till barnets magiska tänkande och kontroll. Med stigande ålder kan det förväntas att det tryck som framläggs som en hypotes ovan faktiskt ökar. Signaturen Muertos (2012, 28 januari) skriver, apropå en del av nyandlighetens förgrundsfigurer, vilka nu har kommit upp i medelåldern:

I suspect that what’s going on is that New Age, now entering its third generation, has developed a theodicy. Now, this is a theological term, but it essentially means an explanation of the existence of evil – why bad things happen to good people. For some of those in the New Age milieu – Foster Gamble, David Icke, Whitley Strieber, Duncan Rhodes and others, all incidentally in middle age and with a long term involvement in the New Age milieu – an explanation is needed as to why, if we’ve entered the Age of Aquarius, is the world less peaceful, equal and progressive than ever? Conspiracy theories offer such a theodicy – the New Age hasn’t happened because evil people prevented it from happening (Muertos, 2012, 28 januari).

Vitz (1977) är inne på samma tanke utifrån de löften som kom med den så kallade humanistiska psykologin:

Second, as people aged, they realized that many of the things thought necessary for self-actualization would not be attainable in their lives. Besides interpersonal disasters, there were career failures, serious health problems, and many other disappointments. The discrepancy between the promised “high” of the Maslovian self-actualization or Jungian individuation and the reality of their lives created a vast disappointment and “credibility gap.” The belief that psychology could make you happy, that it was the answer, began to fade (Vitz, 1977, Kindle location 2231).

vii. Terminala realiteter

Denna domän handlar om det definitiva slutet. Det ultimata ”nejet” (Lacan). Den slutliga kränkningen av individens omnipotens. Det inkluderar döden, men inte enbart, utan även projekt, relationer, förhoppningar som nått ett slut, vare sig resultatet blev det önskade eller inte. Frågor vi kan ställa till materialet är: Hur förhåller sig respondenterna till de terminala realiteterna? Hur eventuellt gör de motstånd emot dem? Vilka kan tecknen vara på att ett sådant motstånd är mer eller mindre framgångsrikt?

Döden.

Nyandligheten kan ge intryck av att slutgiltigt ha lyckats avskaffa döden. Detta är den så klart inte ensam om, andra religiösa eller andliga läror beskriver normalt också en tillvaro som fortsätter. Det som är speciellt med nyandligheten är inte övertygelsen om ett liv efter döden, utan det är den lättsamhet med vilket ämnet hanteras som förvånar och kan väcka frågor, utifrån ett psykologiskt perspektiv. Livet ses som mycket kort samtidigt som evigt. Nästa inkarnation är inte avlägsen och flera av respondenterna berättar hur de redan gör förberedelser inför denna.

Genom att avskaffa döden garanteras också en rättvisa: De som gör något dåligt i detta livet får en ”payback time” i nästa. Det som tidigare kunde tillgodoses med en himmel och ett helvete förläggs nu till kommande inkarnationer.

Ett argument för en ökad ”dödsmedvetenhet” är kanske att insikten om att vi själva och alla andra ska dö är strukturerande i någon mening. Det skänker ramar åt livet och alla inkluderas, vi är ställda inför samma villkor. Om inte döden existerade vore det kanske rent av en god idé uppfinna den. Man kan påminna sig det kända stycket av Tertullianus, som skriver om en romersk kejsare:

Even when, amid the honours of a triumph, he sits on that lofty chariot, he is reminded that he is only human. A voice at his back keeps whispering in his ear, “Look behind thee; remember thou art but a man” (Tertullian.org, 2015, 5 april).

Sammanfattning                                            

Hur förhåller sig respondenterna till de sju existentiella villkoren eller domänerna? Det mest påfallande är den spänning som ryms inom varje kategori. Individen är visserligen totalt ensam med det fulla ansvaret för sitt öde, men samtidigt omsluten av änglar, hjälpare, vägledare och tvillingsjälar, med vilka hon kan samverka och influeras av, konkret eller på telepatisk väg. Möjligen finns det i denna ensamhet en dragning åt det ”oceanliknande” som Freud (1929/2008, s. 410) talar om, snarare än åt det existentiella, vilket i så fall möjligen pekar mot en tidig fas i livet när individen var omsluten och ensam.

Samtidigt som manligt och kvinnligt är fundamentala principer, ”anima och ”animus”, så är alla också på väg emot androgynitet. Mellan liven växlar individen eventuellt kön och har således erfarenhet av att ha varit både och. Det vertikala beaktas i vissa avseenden, i förhållande till de ”upplysta” och i förhållande till själarnas övergripande utveckling, där vissa är före och vissa är efter, men i övrigt erkänns detta inte. Föräldrarna är medvandrare. I det förra livet kan rollerna mycket väl ha varit ombytta. Etablissemanget, vetenskapen och kyrkan i första hand, utsätts för hård kritik. Gud kritiseras inte direkt, men är vag i konturerna. Är han personlig eller opersonlig?

Visionen om ett fullkomligt världsrike, ett ”new age”, lever alltjämt. En uppdriven individualism konkurrerar dock med detta mål och det tycks inte riktigt finnas någon strategi för hur mänskligheten tillsammans ska lyckas ta sig dit. Det verkar inte handla om samarbete, i första hand, utan mer om hur alla var för sig ska bättra på sin karma och så möts man där. Lidandet får stor plats, i läran och i intervjuerna, samtidigt som målet för var och en är garanterat: emotionell och kognitiv fullkomning. Att bli lik Kristus och de stora föregångarna. Teodicéproblemet är löst. Det finns ingen ondska. Intresset för omedvetna och ”barnsliga” skikt i människan är inte så uttalat. Kanske för att världsåskådningen förlägger detta till ”utsidan”?  Fokus ligger mer på hur åtgärda det som upplevs som problematiskt. Tilltron till tankens kraft är stor.

Samtidigt som det finns ett fokus på åldrande, så förknippas detta snarast med själens tillväxt och förkovran. Det finns äldre och yngre själar, och att vara en äldre själ är odelat positivt. Barn kan andligt sett vara mer avancerade än sina föräldrar. Djupast sett har ingen någon ålder, förutom denna andliga ”ålder”. Den obehagliga eller skrämmande döden är närvarande i reinkarnationsberättelserna, och i människans forntid, men knappast i övrigt. Döden ses som en händelse bland andra, snart ska individen komma tillbaka och kan fortsätta där hon då slutade.

Den sammanfattande bedömningen blir att respondenterna inte erkänner de existentiella villkoren för människolivet, så som dessa kan formuleras utifrån t ex psykoanalysen.

Mår anhängarna sämre?

Det är så klart varken möjligt eller etiskt försvarbart att utifrån en intervju försöka bedöma enskilda respondenter. Nedanstående blir ett slags extrapolering utifrån samtalen, intryck av själva tankevärlden och i relation till tidigare gjord forskning och psykoanalytisk teori.

Att det inom gruppen nyandlig intresserade skulle kunna finnas ett förhöjt psykiskt lidande (Granqvist, 2004) verkar rimligt att tänka sig utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv. I en subkultur där en lära omfattas som i så många stycken kunde vara en verbalisering av mycket primitiva försvar så torde förekomsten, på gruppnivå, av verklig utvecklingsmässig patologi också vara förhöjd. En sådan patologi kan vara såväl biologiskt-genetiskt betingad, som ha sin grund i tidiga relationserfarenheter eller både och (Farias & Granqvist, 2007). Tidigare forskning har ur olika synvinklar kunnat visa hur gruppen nyandliga, på gruppnivå, uppvisar en personlighetsprofil som i normalpopulationen förknippas med ett större mått av lidande. Ur ett psykoanalytiskt perspektiv går det att tänka sig att dessa personer faktiskt aldrig uppnått en högre grad av fungerande och att nyandligheten därför, med sin närhet till infantilt tänkande, helt enkelt harmonierar med dessa personers normala tillstånd. Att nyandligheten så som denna kan användas då motsvarar deras ”center of psychological gravity” (PDM Task Force, 2006, s. 23).

Granqvist et al. (2009) lyfter fram ”dissociation” och dess mildare variant ”absorption” som markörer för psykisk ohälsa. Detta går att finna hos individer som söker sig till olika slags upplevelsecentrerade aktiviteter på området. Utifrån materialet i denna studie går det att hypotetisera möjligheten av något liknande, men som inte uppnås främst via meditation, trumdans, etc, utan i direkt relation till läran och de resonemang som går att göra utifrån denna. Möjligen kunde detta liknas vid ett slags självinducerad kognitiv ”diffusion”. Något sådant skulle ha likheter med vad Wikström (1998) benämner ”kognitiv och moralisk kontamination” (s. 45). I anslutning till detta skriver samme författare (Wikström, 1998) om två tendenser som han menar kännetecknar ”det moderna ideologiska och religiösa fältet: fundamentalism och relativism. Båda erbjuder lättnad, en flykt från förvirringen” (s. 44). Av intervjumaterialet att döma förefaller nyandligheten kunna omfatta båda dessa ytterligheter. Det finns en spänning mellan det principfasta och det gränslösa.

Det verkar vidare ur ett psykoanalytiskt perspektiv osannolikt att umgänget med ett tankesystem som nyandligheten inte på gruppnivå skulle resultera också i ett större neurotiskt lidande. Detta har i så fall likheter med umgänget med en destruktiv sekt, bara med den skillnaden att här är det en nivåsänkning som i hög grad upprätthålls av individen själv. Denna sänkning kan vara mer eller mindre långvarig eller manifest. Situationen försvåras förmodligen av att en dylik regression i så fall kan rättfärdigas eller ”armeras” med goda argument utifrån den nyandliga idévärlden. I svårare fall torde man kunna beskriva detta som att individen befinner sig i ett tillstånd av ”semireversibel” regression. Den regressiva upplevelsenivån har blivit en livsstil som idealiseras och får inflytande över större eller mindre del av individens tillvaro, ambitioner, relationer och framtidsvisioner, etc. Dock har individen i grunden en högre funktionsnivå, varför det är motiverat att tala om ”regression”.

Till sist finns det de som, tankevärlden till trots, förefaller att lyckas med att behålla ett dynamiskt och salutogent förhållande till denna. Det kan mycket väl finnas en djup fascination och övertygelse om dess riktighet eller värde, men individen lyckas ändå på något vis metabolisera detta i sitt inre, utan att det tryck/den lockelse till förenkling och regression som utgår från själva läran tar sig uttryck i projektion, dissociation, allt för stark idealisering av de förment ”upplysta”, allt för stark spänning mellan ideal och realitet, in- och utgruppstänkande, mm. Ur ett psykoanalytiskt perspektiv går det att säga att personen då lyckats att hantera påfrestningen utan att tillgripa allt för många primitiva eller alltför rigida försvar. Deras svar är mer dynamiska, de tycker om att reflektera kring ett omedvetet både i sig själv och hos andra, de förefaller leva i verkligheten, glömska av de svindlande perspektiven emellanåt och de verkar inte heller ha någon större brådska med sin andliga evolution. Toleranta för det imperfekta. I den mån hon eller han regredierar i förhållande till sitt andliga intresse är detta en mer godartad och tillfällig resa tillbaka, ”i jagets tjänst”, ungefär som den vanliga religionen förefaller kunna fungera (Geels & Wikström, 2006, s. 148f).

Kanske att de sistnämnda faktiskt erkänner de existentiella villkoren på en psykologisk och relationell, om än inte teologisk, nivå genom att sätta liksom ”citationstecken” kring dem?

Slutord

Wikström (1998) skriver om nutidsmänniskans situation att denne har att hantera samhällsförvandlingarna och mångfalden med ett alltmer poröst eller fragmenterat jag (s. 42). Flax (1990) polemiserar emot dem som utifrån postmodernistiska idéer ifrågasätter att människan skulle ha, eller ens behöva, ett ”själv” och skriver:

I work with people suffering from ’borderline  syndrome’. In this illness the self is in painful and disabling fragments… Those who celebrate or call for a ’decentered’ self seem self-deceptively naive and unaware of the basic cohesion within themselves that makes the fragmentation of experiences something other than a terrifying slide into psychosis. These writers seem to confirm the very claims of those they have contempt for, that a sense of continuity or ’going on being’ is so much a part of the core self that it becomes a taken-for-granted background. Persons who have a core self find the experiences of those who lack or have lacked it almost unimaginable (s. 219).

Den här studien har i en freudiansk anda försökt att problematisera det nyandliga tankesystemet. Läran som sådan förefaller nästan att vara ”psykoanalysens negativ”. Vissa av dess föreställningar får allt större stöd hos allmänheten. Kanske är det möjligt att leva också under sin egentliga ”religiösa” nivå, helt oavsett vad som är sant eller inte? Det går inte att göra sig kvitt känslan av att när Freud (1927/2008) presenterade sin kritik av religionen så gjorde han detta utifrån en annan tid och en annan psykisk verklighet än vad vi har att leva i.  Med sin förankring i en levande judisk kultur och med upplysningens vind i ryggen kunde han argumentera emot folks religiositet med en kraft som grundande sig i att han själv alltjämt ägde det slags sammanhang eller förankring som nutidsmänniskan har berövats.

 Referenser

Allport, G. W., Ross, J. M. (1967). Personal religious orientation and prejudice. Journal of Personality and Social Psychology, Vol. 5, No. 4, 432-443.

American Psychiatric Association. (2000). Mini-D IV. Danderyd: Pilgrim Press.

Arlebrand, H. (1992). Det okända. Libris.

Bauman, Z. (1997). Postmodernity and its discontents. Polity Press.

Bergstrand, G. (1990). Från naivitet till naivitet. Stockholm: Verbum.

Bergstrand, G. (2004). En illusion och dess utveckling. Om synen på religion i psykoanalytisk teori. Verbum.

Boström, H. (2008, 16 juli). Var tredje svensk tror på återfödelse. Dagen. Hämtad 2014-12-19, från http://www.dagen.se/var-tredje-svensk-tror-p%C3%A5-%C3%A5terf%C3%B6delse-1.186792

Bäärnhielm, S., Scarpinati Rossi, M., Pattyi, L. (2007). Kultur, kontext och psykiatrisk diagnos: Manual för intervju enligt kulturformuleringen i DSM-IV. Transkulturellt centrum. Elanders Berlings Malmö.

Centrum för Samtidsanalys (2009, februari). Tro och andlighet i Sverige. Hämtad 2014-11-28, från http://www.samtidsanalys.nu/_RAPPORTER/TroAndlighet_feb2009_tva-delar.pdf

Chasseguet-Smirgel, J. (1991). De två träden i trädgården. Sfph.

Chryssides, G. D. (2007). Defining the New Age. I D. Kemp & J. R. Lewis (Red.), Brill Handbook of New Age (s. 5-24). Boston: Brill.

Faber, M. D. (1996). New Age Thinking. A Psychoanalytic Critique. University of Ottawa Press.

Farias, M., Claridge, G., Lalljee, M. (2005). Personality and cognitive predictors of New Age practices and beliefs. Personality and Individual Differences. 39: 979-989.

Farias, M., Lalljee, M. (2005). Holistic Individualism in the Age of Aquarius: Measuring Individualism/Collectivism in New Age, Catholic, and Atheist/Agnostic Groups. Journal for the Scientific Study of Religion. 47(2):277-289.

Farias, M & Granqvist, P. (2007). The Psychology of the New Age. I D. Kemp & J. R. Lewis (Red.), Brill Handbook of New Age (s. 123-150). Boston: Brill.

Farias, M., Underwood, R., Claridge, G. (2013). Unusual but sound minds: Mental health indicators in spiritual individuals. British Journal of Psychology, 104, 364-381

Flax, J. (1990). Thinking Fragments. Psychoanalysis, feminism & postmodernism in the contemporary west. Berkley: University of California Press.

Freud, S. (1914/2003). Introduktion till narcissismen. S Skr IV. Stockholm: Natur och Kultur.

Freud, S. (1927/2008). En illusion och dess framtid. S Skr X. Stockholm: Natur och Kultur.

Freud, S. (1929/2008). Vi vantrivs i kulturen. S Skr X. Stockholm: Natur och Kultur.

Freud, S. (1996a). Föreläsning XVIII. Fixeringen vid traumat. Det omedvetna. S Skr I. Natur och Kultur.

Freud, S. (1996b). Libidons utveckling och den sexuella organisationen. S Skr I. Natur och Kultur.

Frisk, L. (1998). Nyreligiositet i Sverige. Ett religionsvetenskapligt perspektiv. Nya Doxa

Frisk, L. (2000). New age-utövare i Sverige: Bakgrund, trosföreställningar, engagemang och ”omvändelse”. I C-G Carlsson & L. Frisk (Red.), I Gudar och gudinnors återkomst: Studier i nyreligiositet. (s. 52-90). Umeå universitet: Institutionen för religionsvetenskap.

Frisk, L. (2007a). De nyandliga rörelserna – vart tog de vägen? Nya Doxa.

Frisk, L. (2007b). Quantitative studies of New Age. I D. Kemp & J. R. Lewis (Red.), Brill Handbook of New Age (s. 103-122). Boston: Brill.

Frisk, L. & Åkerbäck, P. (2013). Den mediterande dalahästen. Dialogos.

Geels, A. & Wikström, O. (2006). Den religiösa människan. Natur & Kultur.

Granqvist, P; Hagekull, B. (2001). Seeking Security in the New Age: On Attachment and Emotional Compensation. Journal of the Scientific Study of Religion. (40:3) 527-545.

Granqvist, P. (2004). Myten om öppenhet och tolerans. Psykologtidningen (7).

Granqvist, P., Ivarsson, T., Broberg, A. G., Hagekull, B. (2007). Examining Relations Among Attachment, Religiosity, and New Age Spirituality Using the Adult Attachment Interview. Developmental Psychology. Vol 43. No 3.

Granqvist, P., Fransson, M., Hagekull, B. (2009). Disorganized attachment, absorption, and new age spirituality: a mediational model. Attachment & Human Development, Vol. 11, No. 4, July, 385-403.

Granqvist, P. (2014). Mental health and religion from an attachment viewpoint: overview with implications for future research. Mental Health, Religion & Culture, Vol. 17, No. 8, 777-793, http://dx.doi.org/10.1080/13674676.2014.908513

Hammer, O. (1998). Born again… and again, and again. Ur Res Publica; New Age/Gnostisk renässans, nr 2/98.

Hammer, O. (2000). Esoterisk naturvetenskap: Aspekter på scientismens historia. I C-G Carlsson & L. Frisk (Red.), I Gudar och gudinnors återkomst: Studier i nyreligiositet. (s. 11-31). Umeå universitet: Institutionen för religionsvetenskap.

Hammer, O. (2004). På spaning efter helheten. Wahlström & Widstrand.

Harris Interactive (2013, december). Americans’ Belief in God, Miracles and Heaven Declines. Hämtad 2014-11-30, från http://www.harrisinteractive.com/NewsRoom/HarrisPolls/tabid/447/ctl/ReadCustom%20Default/mid/1508/ArticleId/1353/Default.aspx

Heelas, P. (1996). The New Age movement: The Celebration of the Self and the Sacralization of Modernity. Oxford: Blackwell Publishing.

Houtman, D., Aupers S. (2007). The Spiritual Turn and the Decline of Tradition: The Spread of Post-Christian Spirituality in 14 Western Countries, 1981-2000. Journal for the Scientific Study of Religion. 46(3):305-320.

Humanisterna (u.å.). Gud finns nog inte. Hämtad 2014-12-19, från http://www.gudfinnsnoginte.se/

Hägglund, H. (2009, 12 november). Handpåläggning lockar många nyfikna. Kyrkans tidning. Hämtad 2014-12-17, från http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/handpalaggning-lockar-manga-nyfikna

Ipsos-MORI (2012). Religious and Social Attitudes of UK Christians in 2011. Hämtad 2015-04-06, från: http://www.ipsos-mori.com/Assets/Docs/Polls/ipsos-mori-religious-and-social-attitudes-topline-2012.pdf

Jareteg, L. (2010, 29 oktober). Svenska kyrkan erbjuder det ockulta ”andedopet” i mässan! [Blogginlägg]. Hämtad 2014-12-19, från http://bibelfokus.se/node/174

Jones, J. (1991). Contemporary Psychoanalysis & Religion. Yale University Press.

Järvå, H. (2014, 12 april). Att gå med i scientologerna var som att bli kär. Sveriges Television. Hämtad 2014-12-21, från http://www.svt.se/opinion/att-ga-med-i-scientologerna-var-som-att-bli-kar

Kärfve, E. (1998). Den nya självförgudningen. Ur Res Publica; New Age/Gnostisk renässans, nr 2/98.

Löwendahl, L. (2002). Med kroppen som instrument: En studie av new age med fokus på hälsa, kroppslighet och genus. Lunds studies in history och religions. Vol. 15. Almqvist & Wiksell International.

Muertos (2012, 28 januari). Should We Give Thrive a Pass on Facts, And Instead Praise its “Message?” [Blogginlägg]. Hämtad från http://thrivedebunked.wordpress.com/2012/01/28/should-we-give-thrive-a-pass-on-facts-and-instead-praise-its-message/

Månsus, H. (1997). New Age och kristen tro – öppenhet, dialog och gränser [Föreläsningsmanuskript]. Hämtat 2010-08-27, från http://www.evl.fi/kkh/kuo/klk/kumu/mansus.htm

Oneness University (u.å.) Oneness Deeksha. Hämtad 2014-12-24, från http://www.onenessuniversity.org/#firstPage/1

Ottoson, J.-O. (1998) Psykiatri. Stockholm: Liber.

Peters, E., Day, S., McKenna, J., Orbach, G. (1999). Delusional ideation in religious and psychotic populations. British Journal of Clinical Psychology, 38, 83-96.

PDM Task Force. (2006). Psychodynamic Diagnostic Manual. Silver Spring, MD: Alliance of Psychoanalytic organizations.

Persson, G (2007). Teologi och Psykologi – Hur kan psykologin hjälpa oss att få en bättre relation till Gud? [Föreläsningsmanus.]

Rizzuto, A-M. (1979). The Birth of the Living God. The  University of Chicago Press.

Rothstein, M. (1997). Gud är blå. De nya religiösa rörelserna. Nora: Nya Doxa.

Sanner, I. (1998). New Age, en historia om kärlek. Res Publica: New Age/Gnostisk renässans (2/98). Östlings bokförlag.

Sjödin, U. (2002). The Swedes and the Paranormal. Journal of Contemporary Religion, Vol. 17, No. 1, 2002.

Sofokles. (1986/2000). Kung Oidipus. I svensk översättning av Emil Zilliacus. AWE Gebers/Norstedts.

Sutcliffe, S. J.; Saelid Gilhus, I. (2013). New Age Spirituality: Rethinking Religion. Taylor and Francis.

SvT Play (u.å.). Från Sverige till himlen. Säsong 3 – Avsnitt 7. Hämtat 2014-12-17, från http://www.svtplay.se/video/2502136/fran-sverige-till-himlen/avsnitt-7

Tertullian.org (2015, 5 april). Tertullianus: The Apology, Chapter XXXIII. Translated by S. Thelwall. Hämtad 2015-04-06, från http://www.tertullian.org/anf/anf03/anf03-05.htm#P399_186733

TV4 (u.å.). En natt på slottet. Hämtad 2014-11-29, från http://www.tv4.se/en-natt-p%C3%A5-slottet

Utterström, A. (2014, 13 april). Andligt smörgåsbord eller kulturell Prozak – den nya tiden är här. Dagens Nyheter, s. 12-16.

Vetenskap och Folkbildning. (u.å.a). Årets förvillare. Hämtad 2014-11-30, från http://www.vof.se/utmarkelser/arets-forvillare/

Vetenskap och Folkbildning. (u.å.b). Årets förvillare. Hämtad 2015-04-06, från
http://www.vof.se/utmarkelser/tidigare-utmarkelser/arets-forvillare-2014/

Vitz, P. C. (1977). Psychology as Religion: The Cult of Self-Worship [ebok Kindle]. Michegan, Grand Rapids: Eerdman Publishing Co.

Werbart, A. (1996). Förord till Quinodoz, J-M:  Att tämja ensamheten. Natur och Kultur.

Werbart, A (2000). Our need of Taboo: Pictures of Violence and Mourning Difficulties. Free Associations. 46 8:21-48.

Wikström, O. (1998). Att se det dolda. Natur och Kultur.

Winnicott, D. W. (1971). Lek och verklighet. Natur och Kultur.

Winnicott, D. W. (1993). Den skapande impulsen. Natur och Kultur.