Rubriken är ett uttalande som tillskrivs Sokrates, fritt ur minnet. Vad som skilde honom från och höjde honom över det allmänna tyckandet, försanthållandena, passionerna, sympatierna och antipatierna. Hans klokhet, hans oberoende.
Rätt ofta hör man liknande “sokratiska” påståenden, tycker jag. “Det där kan ingen veta något om”, etc. Något i mig brukar stegra sig när jag hör sådant. Varför? Jag kan spåra det långt tillbaka, att jag reagerat på och velat invända mot det. “Att tvivla helt och fullt är att sätta också tvivlet i fråga… “, skrev jag en gång, som en aforism. Det var en period när jag försökte reda ut dessa tankar och känslor för mig själv. Minns att jag tänkte mig två slags tvivel och tilldelade dem orden “skepsis” och “tvivel”. Det mesta är skepsis, dvs en lite för säker, beskäftig reservation mot det ena eller andra (typ, ja, “det där kan ingen veta något om”, vare sig det handlar om liv efter döden, Guds existens, eller något annat). En ofullgången, halvt retorisk ödmjukhet. Tvivel fick stå för en hållning av öppenhet eller avvaktande som var mer ren.
Mer nyligen skrev jag en text med titeln “Spiritualitetens motsvarighet till fysikens våg-partikel-dualitet” Kryptisk titel, men jag vispade runt i samma grundläggande fråga, dilemma, tankefälla.
Man kunde väl nöja sig med att konstatera att man själv, och möjligen alla man känner, inte verkar veta?