De framställs ofta som självbelåtna, inbilska och lättkränkta. Med dålig impulskontroll och nästan obefintlig självinsikt. Lite korkade helt enkelt. Vad är det med pappor egentligen? (Jo, jag vet att Kalle är knattarnas ”farbror”.)
Skrev ovanstående för några år sedan i ett annat sammanhang. Efter att ha varit exponerad för barn-TV ett tag. Påmindes om detta nyss när jag kikade på ännu ett avsnitt av den fenomenala australiensiska serien ”Bluey”. Och insåg att pappa Billy (”Bandit” i original) är ännu en i kategorin lite korkad pappa, men med stort hjärta.
Deras partners/fruar har också mycket gemensamt! Blueys mamma, Chilli – liksom Mamma Gris, Kajsa Anka, kvinnorna i såväl Family Guy som Simpsons, med flera – är alla relativt rationella, vettiga, tålmodiga individer. Mogna. Relativt sina manliga motparter åtminstone.
Även Alfons pappa fick vara med i denna utökade edition. Det finns ingen kvinna i familjen. Hans feminina motpart är väl hans mor/Alfons farmor då och möjligen emellanåt hans syster, Alfons faster. Farmor som i en berättelse städar undan julen till exempel och undervisar både Alfons och pappan om värdet av att ha tråkigt.
Förra gången jag funderade över fenomenet fick jag en del intressanta svar. Min svåger påpekade att pappatypen faktiskt är densamma i spelfilm/TV-serier i kategorin familj/barn/komedi och han bifogade ett eget collage för att underbygga:
En bekant med intresse för djuppsykologiska teorier hävdade att ”bara Freud kan förklara hatet (ständiga nedvärderingen) mot papporna” och föreslog utifrån denne att det kunde handla om
en kulturell bearbetning av oidipuskomplexets sviter? Rädsla för urfaderns återkomst och hämnd?
Ja, vem vet.
Relevans för det spirituella området? På detta fält finns alla möjliga tendenser representerade. Allt ifrån en ultrakonservativ ”män är män, kvinnor är kvinnor”-filosofi, till en fascination för det uppluckrade eller androgyna som ses som framtiden. Inom vissa grenar av nyandlighet och new age förefaller de kunna samsas i en och samma modell. (Till exempel hos danske mystikern Martinus Thomsen.)
Lite förenklat kanske man då kunde säga att de korkade papporna, respektive de mer stabila, förståndiga mammorna, var för sig uppvisar tecken på att processen mot andogynitet kommit en bit på väg.
Medan andra förmodligen vill hävda att såhär har det alltid sett ut. Att pappan positionerat sig som ytterligare ”ett barn” i familjen bara.