Många som lämnar frikyrkliga församlingar gör det med problematiska erfarenheter av både andligheten och gemenskapen. Under 2024 kom det ut två uppmärksammade böcker om detta: ”Även den minsta fanatiker behöver sova ibland” och ”Den väg är bred”.
Nu kommer författarna till EHS för ett symposium där de tillsammans med ledande forskare inom fältet diskuterar erfarenheter av karismatik och andligt maktmissbruk, liksom den dekonstruktion av kristen tro som ofta följer i spåret av detta. Vad kan frikyrkorna lära av att lyssna till dessa erfarenheter?
Fick tips om ett intressant symposium som hölls härom dagen. Om erfarenheter av att vara i och att lämna frikyrkliga församlingar. Arrangörer var Enskilda högskolan i Stockholm i samarbete med Immanuelskyrkan. Eventet spelades in, ca 4 timmar långt, och går nu att se via tjänsten Vimeo:
Välkommen och inledning
Carin Dernulf, Joel Halldorf
Pass 1:
Att tro på Gud men tvivla på sig själv: Om Gudsbild och självbild
David Eklund Kloo, Pehr Granqvist
Pass 2:
Berättelsen om Karisma center
Sofie Twal Hedman, Mia Fernando
Pass 3:
Dekonstruktion av tro – identitetsförhandlingar mellan det sekulära och religiösa
Espen Gilsvik
Pass 4:
Respons, frågor
Maria Ledstam, Magnus Sternegård och samtliga talare
Själv har jag inte tittat ännu. Men jag kom att tänka på ett relaterat ämne. När de ledare som faktiskt varit med att skapa och upprätthålla en åtminstone i vissa delar destruktiv, elitistisk kultur i en församling eller sekt, själva tröttnar och lämnar, vad är det som kan ha hänt då?
Minns en av de drivande i Knutbyförsamlingen, som efteråt var ångerfull. (Peter Gembäck, här intervjuad i finska Kyrkpressen om sina erfarenheter.) Först och främst kommer jag dock att tänka på den individ som länge personifierade den karismatiska frikyrkligheten: Ulf Ekman.
I mars 2014 skriver Ulf Ekman, pastor emeritus i den kristna frikyrkan Livets ord, en debattartikel, där han meddelar att han nu lämnar församlingen han grundat och styrt i ett trettiotal år och ska bli katolik (Dagens Nyheter, 2024-03-09). Skälen han uppger är dels splittringar inom kristendomen överlag, som han inte längre vill bidra till, dels det lidande han åsamkat andra genom sitt engagemang i Livets ord:
”Jag har fått inse att den rörelse jag själv under de sista 30 åren har representerat, trots framgångar och mycket gott som skett på olika missionsfält, ändå är en del av den ständigt pågående protestantiska fragmentiseringen av kristenheten. Dessutom måste jag med sorg konstatera att slitningar, meningsskiljaktigheter och tvister har skapat ovänskap och att enskilda människor har tillfogats sår och lidanden genom sina kontakter med rörelsen [Livets ord]. I detta har jag själv och andra företrädare för Livets Ord ett ansvar, och jag är uppriktigt ledsen över det som sårat och det som har orsakat att människor fått lida.”
Detta blir en rättså stor nyhet. Dagen därpå är han med Nyhetsmorgon (TV4, 2014-03-10)
Efter att ha lett Livets ord i 30 år lämnar nu pastor Ulf Ekman kyrkan för att bli katolik. Vad ligger bakom avhoppet?
Något år senare kommer ett ”Min sanning” i SVT där Ekman intervjuas av Anna Hedenmo. Programmet visades på nytt februari 2021 och ska enligt uppgift gå att streama fram till 26 februari 2026. (58 min)
Avbön under galgen, att kritiken till sist kommit åt en? Att man tröttnat och vill göra något annat? Personlig mognad?