Vad innebär det egentligen att “stå på fel sida om historien”? Och hur ser det ut när man gör det? Är det Vänsterpartiet som inte vill gå med på att skicka vapen till Ukraina? Är det Putin & Co som inte kan acceptera att den omgivande världen, de senaste tretti, fyrtio, femtio? åren fått smak för sånt som åsiktsfrihet, rimligt demokratiska val, “fri rörlighet”, osv?
Är det de som förfäktar pacifism? Är det de/vi som inte kan komma till nån annan slutsats än att Ukraina har all rätt att försvara sig?”Pacifism”… Jag gjorde ju själv Vapenfri tjänst en gång. (Samma vinter-vår som Tjernobyl exploderade för övrigt, och skräpet svepte in där vi var & folk kunde inte jaga o plocka hjortron.) Kommer ihåg samtalen innan med en psykolog som försökte pressa mig på hur “fredlig” jag egentligen var. Och jag behövde inte ens ljuga. Bara prata på utifrån den nyandliga tankevärld, de ideal & den självbild jag hade. (Alltså, det var sena tonåren, och man är som man är. Jag var nog bara snäppet mer sökande, idealistisk, förvirrad.)
Men sådan kompromisslös pacifism tycker jag idag är missriktad alltså. Vet inte om den vore “på fel sida om historien” dock? Vilken “historia”? Den man tänker ska leda fram till ett genomfredligt, genomtrevligt världsrike? Hur man vill föreställa sig själv som ett slags förtrupp på väg dit?
(Volodymyr Zelenskyy som alldeles nyss pratade via länk med ledarna i EU. Han fick stående ovationer.)