Akademiskt intresse, mm
Forskning på nyare former av andlighet som görs inom religionsvetenskap och psykologi skiljer sig generellt åt i vissa avseenden. Studier av det förra slaget är mestadels beskrivande och har sällan några synpunkter på om den specifika andligheten är “bra” eller “dålig”, ”hälsosam” eller ”skadlig”, eller om samhället rentav borde gå in och kontrollera denna. Approachen är mer normaliserande. En sekt kan t ex jämföras med kristendomen i dess begynnelse. Var inte också den att likna vid en sekt? Var inte den bibliske Jesus en ledare för en liten grupp som uppmanades att överge sin familj och istället följa honom, osv?
Forskning utifrån psykologin har fokuserat en hel del på destruktiva sekter, grupptryck, ”mind control” och liknande. Hur påverkar det en individ att anamma en tankevärld som ibland drastiskt skiljer sig från hur omvärlden ser på saker och ting? Hur påverkar det en individ att dra sig undan från världen, i tankarna eller helt konkret? Vad får någon att vilja göra det? Vilka psykologiska mekanismer gör att en person kan ta/ges befälet över en grupp som sedan är beredda till stora uppoffringar för sin ledare? Psykologen och författaren Håkan Järvå har, förutom att skriva ett par böcker under senare år om destruktiva aspekter av den nya andligheten, även medverkat i media: ”Kunskapen inom vården och socialtjänsten om sektproblematik är generellt ganska dålig och det cirkulerar fortfarande många fördomar”, skriver han t ex i debattartikel på Sveriges Televisions hemsida (Järvå, 2014, 12 april).
Ämnet religion och andlighet i övrigt skrivs det inte så mycket om utifrån en initierad psykologisk synvinkel, åtminstone inte på det svenska språket. Det är möjligt att religion och andlighet upplevs som ett alltför känsligt ämne att behandla utifrån psykologin.
Bedömare med en kristen referensram tenderar att ha en mer skeptisk syn på nyandligheten, även om det finns exempel på motsatsen. Omdömena går från starkt kritiska (Faber, 1996; Arlebrand, 1992), till förstående eller bejakande (Månsus, 1997). Det är min personliga uppfattning att också de mest kritiska ofta har synpunkter som är belysande och värdefulla för hur den nya andligheten ska kunna förstås ur en psykologisk synvinkel och därför har en del sådana referenser tagits med i uppsatsen.
Utöver detta skrivs det många böcker av personer med annan bakgrund. Dessa böcker kan vara kartläggande och/eller med syftet att informera eller väcka opinion. Ofta behandlar denna litteratur sekter och kulter. Inte så sällan utgår sådan litteratur från egna erfarenheter.
Den här studien kommer att referera framför allt till religionsvetenskaplig och psykologisk teori och forskning.
Religionsvetenskaplig bakgrund
Akademisk forskning på nyandlighet som bedrivs inom religionsvetenskapen är generellt mindre kritisk än den som bedrivs utifrån psykologisk synvinkel, det är mitt intryck. Eventuellt skiljer sig dessa två approacher från varandra ungefär som lingvister av facket kan skilja sig från t ex de som studerar enskilda språk: De senare har en mer normerande syn på hur språket bör vara, medan de förra gläds åt att upptäcka avvikelser, variation och kartlägga dessas ursprung. Eller för att låna en bild från svampskogen: Religionsvetare är glada för att hitta många och nya exemplar och försöka förstå hur de spridit sig dit, medan psykologin, i den mån den fördjupar sig i ämnet, mer fokuserar på vilka som är giftiga och vilka som är harmlösa.
Liselotte Frisk och Peter Åkerbäck presenterar i ”Den mediterande dalahästen” (2013) en religionsvetenskaplig kartläggning av det slag som beskrivs ovan. Författarna, som båda är forskare vid Högskolan i Dalarna, har försökt att mycket grundligt undersöka utbredningen av nyandligheten inom just detta län.