Sten Lindgren, påstådd “kontaktperson” för utomjordiska civilisationer, gick bort 2022. Författaren Håkan Blomqvist berättar i ett inlägg på Facebook om hur viktig denne Lindgren faktiskt var för bildandet av organisationen UFO-Sverige. (Inlägget länkar till en längre text som du kan läsa här.)
Sten Lindgren var en av Sveriges mest kända kontaktpersoner och också min första mentor i ufokontakternas undergroundvärld. Men han var också på olika sätt med och skapade UFO-Sverige och bidrog med flera, fortfarande läsvärda, artiklar i de första numren av UFO-Information.
Den 21 november 1970 träffade Kjell Jonsson och jag Sten Lindgren och Bjarne Håkansson i Stens hem på Lidingö. Två 18-åriga ufologer blev invigda i rymdmänniskornas arbete på jorden…
UFO-Sverige känner jag respekt för, utan att vara särskilt intresserad av deras område. Mitt intryck är att de åtminstone nu för tiden har ett lagom svalt, forskande förhållningssätt. Deras sidoverksamhet, det jättelika Archives for the Unexplained i Norrköping, verkar enastående.
Själv träffade jag på och umgicks med Lindgren en kort period på 80-talet. Kort, men som gjorde intryck. Hur var han, Sten Lindgren? Jag dristar mig till att kalla honom “virrpanna” som en replik på Blomqvist. Men funderar vidare.
Det är ju inte att ha tokiga vilda ideer, hugskott, fantasier, fascinationer, som är det problematiska. Utan om man är väldigt obenägen ompröva dem, tänka från annat håll, realitetstesta, “hålla öppet” att man kan ha fel (och att man kan ha rätt, också, förstås).
På vägen till tunnelbanan nyss passerade jag en äldre man som satt och vilade på sin rollator, på andra sidan gatan. Kikade på dem som gick förbi. Hatt och långt vitt skägg. Han brukar sitta där. Jag har börjat heja på honom och får alltid en godmodig vinkning tillbaka.
För ett ögonblick for en tanke genom huvudet, en fantasi. En sådan berättelse man hört om många gånger om man rört sig inom nyandligheten. Att mannen i själva verket är något märkligt, utsänd, en gud i vardagen.
“Var var du gud i mitt liv, varför övergav du mig?”
“Men, jag satt ju där varje dag.”
Alltså, jag tänker att det mest har med min bakgrund att göra. Historier som jag haft omkring mig. Det är inte fantasin det är fel på, utan om man klarar av att låta den passera, inte bli en sanning, bara för att den går att tänka.
Jag tänker att Lindgren inte hade så lätt för detta.