Vi ska utvecklas till, typ, Jesus. När vi är i mål så är vi väl som han…
Religion och psykisk hälsa har det forskats, tyckts och tänkts en hel del om. Sigmund Freud var tidigt ute. Han var negativt inställd till folks religiositet, såg denna generellt som en flykt från ansvar och vuxenhet. Med tiden har bilden blivit mer komplex. Modern forskning (som framför allt görs i USA) brukar peka på att personer som är aktiva i en församling mår bättre än genomsnittet.
På nutida andlighet eller ”nyandlighet”, och psykisk hälsa, har det också hunnit forskas, tyckas och tänkas en del. Framför allt den organiserade typen: ”sekter”. Här är den allmänna uppfattningen mer negativ. Grupptryck, tankekontroll, manipulativt ledarskap, osv. Relativt lätta att hamna i, svåra att komma ur.
Själv har jag mest intresserat mig för den o-organiserade nyandligheten, så kallad ”holistisk” nyandlighet, ”new age” och liknande. Det är andlighet som man i högre grad engagerar sig i på egen hand. Ibland liknas det vid “ett smörgåsbord” som anhängaren plockar ihop en individuell mix från. Men det tror jag är en överdrift. Det finns vissa kärnföreställlningar. Mitt examensarbete för att bli färdig psykolog handlade om denna tankevärld.
Jag har fortsatt att fascineras av och fundera kring psykologiska aspekter av framför allt sådan oorganiserad andlighet. Vad den kan “göra med en”, så att säga? Den holistiska nyandligheten rymmer en hel del som är värt att grunna på.
Åtskilligt går för övrigt igen i hur många verkar tänka om sig själva och livet idag, ”tidsandan”. T ex är 20-25% av folk i väst sympatiskt inställda till föreställningen om reinkarnation. Religionshistorikern Olav Hammer skriver att “[p]å bara fyrtio år har reinkarnation gått från att vara en uppfattning spridd bland medlemmarna i några teosofiska och ockultistiska kretsar till att bli en av vår tids mest allmänt omfattade religiösa föreställningar” (1). Sociologen Eva Kärfve skriver, apropå sina kollegors intresse för sådant som postmodernism, att ”medan samhällsvetenskapen riktat blicken mot luftigare och ’finare’ kulturnivåer har en betydande del av det svenska folket bytt religion” (2). Citaten har nu några år på nacken men det är inte mycket som talar för att utvecklingen skulle ha ändrat riktning.
Det går att argumentera för att Freuds religionskritik i ännu högre grad skulle kunna gälla denna moderna andlighet. Men – viktigt – detta har ingenting att göra med huruvida den nyandliga föreställningsvärlden är sann eller inte. Kanske är den rentav sann? Desto intressantare i så fall.
- Hammer, O. (2004). På spaning efter helheten. Wahlström & Widstrand.
- Kärfve, E. (1998). Den nya självförgudningen. Ur Res Publica; New Age/Gnostisk renässans, nr 2/98.