På grund av ett förbiseende i urvalet och bristfälliga förkunskaper så inkluderades två deltagare i studien som egentligen omfattade en mer gnostisk världsåskådning. Detta var något som blev uppenbart först sent i analysarbetet. Dessa personer matchade visserligen urvalskriterierna, det vill säga att de skulle tro på ”reinkarnation, karma och tanken om att individen utvecklas mot fullkomlighet”, etc, men de gjorde detta på ett lite annorlunda vis.
Gnosticismen är en andlig lära som fanns redan vid tiden kring kristendomens födelse och från vilken den tidiga kristendomen valde att distansera sig. Enligt gnosticismen existerar det en allsmäktig, perfekt gud, men det är inte denne som har det fulla ansvaret för att vår värld ser ut som den gör. Detta förklaras istället med en sorts ”hjälpgud” som inte är fullkomlig. Att världen ser ut som den gör beror ytterst på dennes fel och brister och på att vi människor har drag av den senare. Synen på mänsklighetens tillstånd och vägen framåt, så som respondenterna lade fram det, ter sig på något vis ”mörkare” och mer mystisk i jämförelse med hur de andra respondenterna beskrev detta.
Vissa författare (Kärfve, 1998, s. 21) vill sammanlikna den nya andligheten med gnosticismen. Detta är möjligen fruktbart ur ett religionsvetenskapligt perspektiv, men ur ett psykologiskt eller psykoanalytiskt perspektiv kan det nog leda fel. Ett intryck är respondenterna med en gnostisk världsåskådning har svarat mer ”religiöst” och i någon mening mer saktmodigt än de övriga i gruppen. De har inte uttryckt samma starka tro på progression och individens suveränitet t ex, vilket det förmodligen kan vara något hälsosamt med. Den mest innerliga gudsbeskrivningen stod en av gnostikerna i gruppen för, fastän även denne brottades med dualiteten personlig-opersonlig. Gnosticismen förefaller vara ett mellanting mellan traditionell religion och nyandlighet, även psykologiskt.