Det här är ett ämne jag aldrig verkar bli färdig med. Inte för att jag själv vet hur det faktiskt förhåller sig. Eller har filosofiska eller teologiska invändningar mot att folk inte vill eller kan tro på en mer traditionell Gud.
Nej, det är något annat som skaver.
Nyare andlighet kan förefalla ha en mer sofistikerad, intellektuellt tilltalande, beskrivning av Gud. Jag har själv ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att studera ämnet och försöka förstå dessa perspektiv.
När jag för ett antal år sedan genomförde en intervjustudie med personer som hade besläktade världsbilder så var det hur mina informanter brottades med frågan om ”Gud” som gjorde allra djupast intryck.
Respondenterna bejakar att de tror på Gud. På frågan om denne är personlig eller opersonlig ges dock motsägelsefulla och tveksamma svar. Inte bara så att respondenterna har olika uppfattningar sinsemellan, utan frågan förefaller vara svår att redan ut även för var och en.
En respondent liknar guden vid en arbetsledare eller lärare. ”Om man nu säger att man går i mål och blir en ängel då till exempel, så tror jag ju att det är liksom ängelns chef på nåt vis, som hela tiden lär alla runt omkring sig om kärlek.”
Samme respondent fortsätter dock: ”Men det är ju bara en kraft så att på nåt vis… Man säger ju att man har Gud inom sig… Han finns ju med liksom överallt så det är väl kanske ingen han, utan det är väl nån kraft som finns överallt.”
Citatet ovan är ur den färdiga uppsatsen. Där fick frågan om Gud inte så stort utrymme. Vill man läsa en längre sammanfattning hittar man den här:
Kanske var det för att jag själv redan hade distanserat mig en bit. Kanske för att det var i slutet av utbildningen till psykolog. Kanske för att det är lättare att märka var det svajar när man lyssnar till andra som försöker reda ut begreppen.
Men det var något så beklämmande, sorgesamt över resonemangen.
Så det finns inte gott och ont, det finns ingen sådan dualitet, för gud är allt, även det onda så att säga. Så det är bara vi som ser på det onda som ont, för den motsättningen finns inte i gud.
Jag håller fortfarande frågan öppen. Men det lutar åt att det finns ingen personlig gud. Alltså egentligen behöver man inte gud. Om allting är ett, och alla delar av universum vet vad alla andra delar gör.
Alltså inte utifrån en teologisk eller filosofisk synvinkel. I det avseendet kanske beskrivningarna av den nyandliga guden hänger ihop utmärkt. Att det människor i långa tider kallat ”Gud” i själva verket är strukturerat ungefär på det viset som mina informanter försökte fånga.
Vad vet jag. Psykologiskt och emotionellt tycks det dock vara ett nedköp.
Många kristna tänkare och författare har så klart varit inne på detta. Arlebrand (1992), t ex:
Det är en slående ironi att de som så högljutt spred ut ryktet om det gudomliga inombords, slutar med att söka råd från andar på utsidan.
Slutsatsen är ofrånkomlig: de gick inåt och fann, liksom vi andra, sig själva i nöd. Gudomlighet är en börda som mänskligheten helt enkelt inte kan bära.
Hos många esoteriker kan man ana en uppenbar svårighet att integrera Gud i deras filosofiska system, eftersom det i praktiken inte finns någon plats för Gud i ockultismens universum.
Detta gäller i hög grad teosofin och dess avläggare antroposofin och Martinus kosmologi.
(Arlebrand, 1992)
Det där är faktiskt intressant. I mitt material dyker det upp många exempel på fenomen som, i avsaknad av en personlig Gud, verkar finnas där för att tillhandahålla omsorg och ledning.
Diverse andliga lärare eller gurus, förstås, som betros med fullkomlighet och allvisdom. Skyddsänglar och andra osynliga hjälpare. Diskarnerade högt utvecklade individer som kommer till tals via personer som kan ”kanalisera” dem (t ex Sture Johansson med sin ”Ambres”). Utomjordingar som vakar över oss så att vi inte spränger oss själva i luften med kärnvapen. Moder Jord, osv.
Olika former av divination, numerologi, tarot, astrologi, etc, tycks också kunna erbjuda en känsla av att vara förbunden med ett ordnat, tryggt Världsallt.
Sammantaget kan det inge känslan av att vi människor ändå behöver och söker en sådan mer föräldralik relation? Att detta är naturligt. Och möjligen även hälsosamt.
Till och med när detta är något man avvisar. Författaren Jones skriver utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv:
(Inom nyandlighet och new age är det dock inte bara Gud som detroniseras. Allt slags etablissemang eller ”överhet” tycks sättas i fråga. Kyrkan, naturvetenskapen, politiken. Föräldrar och den äldre generationen…)
Men om man leker med tanken att nyandligheten är på rätt spår? På ett mer avancerat stadium kanske dessa två perspektiv då kan förenas? Den något ”mekaniska”, men möjligen intellektuellt mer koherenta Guden. En automat, en kopplingsstation, ett rundningsmärke ute i kosmos för ens egen återvändande karma.
Som då kan fungera som en fördjupning, ett komplement, till den väl beprövade, mer föräldralika?
Kan inte låta bli att associera till Harry F Harlow (1905-1981):
Harlow’s main experiments took place in the late 1950s and the ’60s. He is most famous for studying bonds between mother and offspring.
In those experiments, Harlow took newborn rhesus monkeys from their mothers and introduced them to surrogate mothers in the form of a wire figure or a cloth-covered wire frame.
The monkeys would only go to the wire figure if it provided them with food, while they cuddled with the cloth mother whether it provided them with food or not. Harlow noted that comforting contact was more important than feeding in the establishment of emotional, mental, sexual, and physical health.
För en tid sedan hamnade jag i en diskussion på ett forum ägnat åt den danske mystikern Martinus Thomsen. Inom den rörelsen odlas och traderas en syn på Gud som är rättså samstämmig med det som kom fram i intervjuerna.
Jag drog mig då till minnes en text som denne mystiker skrivit bland det första han över huvud taget satte på pränt. Detta var efter han haft ett slags ”enlightenment”-upplevelse och innan han börjat att skriva på någon av sina många, tjocka böcker. (Eller kanske ens hade en tanke på att han skulle komma att göra det.)
När han många decennier senare var klar med huvudverket i sju volymer, så valde han att placera denna sin första text som ett ”Efterord” i sista bandet. Jag kan så klart inte gå i god för äktheten i vad han upplevt eller riktigheten i hur han senare ville förklara det hela.
Jag påmindes bara om hur hans ord fallit. Tilltalet, den personliga, varma hänvändelsen:
Helige Fader! – Du är den ende! Jag tackar och prisar dig
[…]Himmelske Fader! – Tack för att du har satt mig, blott ett dammkorn i din heliga åsyn, i stånd att reflektera över denna din mäktiga, mot mig riktade personliga korrespondens
[…]Käre Fader! – Förutom att jag tackar dig för att du således låter mig vara inlemmad i din stämma, tackar jag dig också för att
[…]Underbare Fader! Tack för att du genom denna min personliga upplevelse av dig har gjort
[…]Käre Fader! – Jag erfar din underbara närhet, när jag riktar min blick
[…]Älskade Fader! – Tack för att du har låtit mig uppleva dig i
[…]Högt älskade Fader, alltets allsmäktiga Gudom! Jag förnimmer dig
[…]Älskade, helige Fader! – Jag prisar och tackar dig…
https://www.martinus.dk/da/onlinebibliotek/dtt/index.php?bog=57&stk=2665&mode=opslag
Det är därför jag upplever att till exempel Thomsens text – i kontrast till hans och andras esoteriska utläggningar – är så värdefull. En påminnelse om att bilden av den rättså opersonliga, ”allt i alla”-guden förmodligen är ofullgången. En halvmesyr ändå.
Titeln jag satt på inlägget är en variant av vad den bibliske Jesus lär ha yttrat på korset. Det citeras lite olika hos tre av evangelisterna. Formuleringen kommer ursprungligen från Psaltaren. Ur en psalm av Kung David (1040–970 f.Kr):
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro.
Dock är du den Helige, till din tron stiger Israels lovsång. På dig förtröstade våra fäder, de litade på dig, och du kom dem till hjälp. De ropade till dig och blev räddade, de litade på dig, och du svek dem aldrig.
Men jag är en mask, inte en människa, hånad och föraktad av envar. Alla som ser mig gör narr av mig, de hånler och skakar på huvudet: »Han har överlämnat sig åt Herren, nu får Herren gripa in och rädda honom – han är ju älskad av Herren.«
Du hjälpte mig ut ur min moders liv, du lät mig vila trygg vid min moders bröst. Från min födelsestund är mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud.
Arlebrand, H. (1992). Det okända. Libris.
Jones, J. (1991) Contemporary Psychoanalysis & Religion. Yale University Press.