Det här med Gud. Den kristna/islamska etc guden jämförd med den esoteriska, nyandliga. Känner man att blicken är bister, dömande? Eller varm?
Känns det som “en blick” över huvud taget?
Nyare andlighet kan förefalla ha en mer sofistikerad, genomtänkt gudsbild. I bästa fall. I sämsta fall tycks den vilsen och problematisk.
I en intervjustudie jag gjorde för ett antal år sedan var det hur mina informanter brottades med frågon om Gud som faktiskt gjorde allra djupast intryck. Det var ofta något så beklämmande och vilset över resonemangen, kunde jag tycka. Distanserat och garderat, liksom.
Det är främst utifrån psykologisk vinkel jag upplever det så. Inte utifrån någon sorts teologisk synvinkel. Eller för att jag själv skulle vara så värst troende eller veta hur det faktiskt förhåller sig, med Gud.
För en tid sedan hamnade jag i en diskussion på ett forum ägnat åt den danske mystikern Martinus Thomsen. Inom den rörelsen odlas och traderas en mycket sofistikerad, just, syn på vad och hur Gud är.
Jag drog mig till minnes en text som denne mystiker skrivit bland det första han över huvud taget satte på pränt. Innan han hade börjat skriva någon av sina många, djupsinniga böcker. Eller kanske ens hade en tanke på att han skulle komma att göra det. (När han många decennier senare var klar med sitt huvudverk i sju band, så valde han att placera denna text som ett “Efterord”.)
Texten tillkom, så har jag förstått det, strax efter att han hade haft en stark ljusupplevelse. Det var väl en sådan händelse som brukar benämnas “Enlightenment”. Själv kallade han det för “Kosmiskt medvetande”.
Jag kan så klart inte gå i god för äktheten i vad han upplevde eller riktigheten i hur han senare ville förklara det hela. Jag påmindes bara om hur hans ord fallit. Ordvalen, tilltalet, den personliga hänvändelsen:
Helige Fader! – Du är den ende! Jag tackar och prisar dig
[…]Himmelske Fader! – Tack för att du har satt mig, blott ett dammkorn i din heliga åsyn, i stånd att reflektera över denna din mäktiga, mot mig riktade personliga korrespondens
[…]Käre Fader! – Förutom att jag tackar dig för att du således låter mig vara inlemmad i din stämma, tackar jag dig också för att
[…]Underbare Fader! Tack för att du genom denna min personliga upplevelse av dig har gjort
[…]Käre Fader! – Jag erfar din underbara närhet, när jag riktar min blick
[…]Älskade Fader! – Tack för att du har låtit mig uppleva dig i
[…]Högt älskade Fader, alltets allsmäktiga Gudom! Jag förnimmer dig
[…]Älskade, helige Fader! – Jag prisar och tackar dig…
https://www.martinus.dk/da/onlinebibliotek/dtt/index.php?bog=57&stk=2665&mode=opslag
Teoretiskt, filosofiskt – “andevetenskapligt”, som det ibland heter – kanske den nyandliga guden fungerar. Att i verkligheten det vi kallar “gud” är strukturerat på det viset. Vad vet jag. Men psykologiskt och emotionellt tycks det vara ett nedköp. På ett avancerat stadium kanske dessa två perspektiv kan förenas, men dit är det isåfall långt för de flesta av oss verkar det.
Det är därför jag känner att t ex Thomsens text – i kontrast till hans och andras esoteriska utläggningar – är så värdefull. Som ett komplement. En påminnelse om att bilden av den rättså mekanistiska, rättså opersonliga, “allt i alla”-guden förmodligen är ofullgången, en halvmesyr ändå.
Ett objekt för förundran rentav.