Det har nog skymtat fram här och var att jag intresserat mig för den danske mystikern Martinus Thomsen och hans visioner.
Bakom det här fönstret för i dagarna hundra år sen hände nåt märkligt. Den unge mejeristen Martinus Thomsen kom hem en kväll, satte sig i sin korgstol och fick strax någon form av profetisk upplevelse som skickade honom i en oväntad riktning för resten av hans liv.
Jo, det är faktiskt märkvärdigt hur man än ser på det. Livsfilosofiskt, för vad han sen delade med sig av, om man är lagd åt det hållet. Religionsvetenskapligt. En mystiker i vårt närområde med en stor produktion av texter, föreläsningar och “symbolbilder” över ett halvt sekel som – fram tills nu – knappt fått någon uppmärksamhet alls från den akademiska världen.
Eller psykologiskt. Själv träffade jag honom aldrig. Jag blev bekant med Martinus Thomsen och hans svindlande “kosmologi” först året efter han dött. Men jag har ju mött många som känt honom. Och han verkar ha skött sig, inga konstigheter, inga större skandaler eller extravaganser. Bilden man får är av en enkel, vänlig och skojfrisk man. Visst blev han med tiden en sorts kultledare, med några tusen trogna anhängare. Men det var aldrig särskilt mkt pengar inblandat, inget missionerande, det fanns över huvud taget inget man kunde bli medlem av.
Så psykologiskt är han inte lätt att begripa sig på, eller bortförklara, heller. Alltså att få ihop personen med verket. En psykotiker, eller åtminstone störd, någon som drevs av ett begär efter att imponera och få makt över andra, etc. Han förefaller faktiskt ha varit en ganska annorlunda nyandlig förgrundsfigur. Jag brukar säga att den här rörelsen är som min andliga hembygd. Nuförtiden knappt mer än detta. Men Martinus Thomsen (1890-1981) tänker jag alltid på med värme.
(Stolen finns bevarad på Martinus institut i Köpenhamn. Huset på Jagtvej 52 står kvar och ser ut ungefär som då. Själv vilar han i ett litet mausoleum på Frederiksbergs gamla kyrkogård.)
