Suttit och funderat på en sak. Är väl pga sånt jag läser också. Hur schysst, etiskt är det att på håll diagnostisera t ex presidenter? Och till vilken nytta gör man det isåfall? Försök görs så klart av psykiatriker m fl (Trump lider av svår narcissism, har en sån störning, medan Putins beteende möjligen delvis kan förklaras av Asperger/Autism).
Men det var egentligen inte det jag ville skriva om. Det var nåt om konflikter, svåra möten o relationer… En grundläggande visdom, va, är att “det är inte ens fel att två träter”? Ofta blir vägen framåt att inse att man – trots allt – själv har nån del i det svåra. Åtminstone sitter på en nyckel till att kunna förbättra relationen eller tina upp en konflikt. Att ta första steget, be om ursäkt, erkänna sina egna brister o fel, bjuda in till kompromiss, försöka gottgöra, etc. Sånt brukar funka. Det vet vi eftersom vi är hyfsat normala människor och är omgivna av såna också.
Ja, det där är generellt sant, men inte absolut. Det finns relationsproblem o konflikter där detta inte gäller. Mellan tummen o pekfingret 1 av 50 (eller om det är 1 av 500, det spelar mindre roll) av alla ansträngda relationer saknar en sådan vanlig, “mänsklig” lösning. Så brukar jag tänka i alla fall.
Och utan att försöka fjärranalysera vare sig Putin eller Trump, på djupet, så tror jag faktiskt båda hör till denna senare, svårare kategori. En sorglig minoritet. På bråk & låsningar som uppstår i förhållande till dem går inte att använda vanlig intuition eller magkänsla. En utsträckt hand gör inte intryck, den är på sin höjd användbar.
Trist, men sant, tror jag.