Kan man lyfta upp djurens värde, utan att samtidigt devalvera medmänniskans? Det är en fråga jag grunnat på en del. (Själv tycker jag det verkar vanskligt.) Där började jag.
Men jag slutade, eller pausade iaf, med att läsa en utskrift av en intervju med Jeffrey Masson.
Här är själva YouTube-videon:
Jeffrey Massons historia är fascinerande och absolut unik. Hör bara! Han växte upp med “gurun” Paul Brunton, som var nära vän med hans föräldrar. Han utbildade sig så småningom till psykoanalytiker. Och mer än så. Han blev personlig vän med Freuds dotter Anna, fick tillgång till material som han tyckte visade att Sigmund Freud mörkat väsentliga saker. Och han publicerade detta. (Jag har en känsla av att han överreagerade.) Detta ogillades och Masson drevs bort från den psykoanalytiska rörelsen. Istället tog han strid för djurens situation, blev en prominent vegan.
Har skrivit mängder av böcker. Om alla delar och skiften i sitt liv. Den här intervjun är en exposé över det mesta.
Så, hur hänger dessa saker ihop?
Det verkar ha skett en gradvis humanisering åtminstone i vår del av världen. Som en “klimatförändring” som gått gradvis. Idag kan man ju varken aga sina barn, sin hustru, eller ens sin hund (eller andra “undersåtar”, som anställda, elever, etc) utan att samhället vill gripa in. Det är ju storartat. Djurens situation i kött- och mjölkproduktionen uppmärksammas (senast var det ju Kronfågel som kritiserades, för att djur får lida i onödan). Går ju inte säga något om detta. I stort sett bra, tycker jag.
Men så till där jag ändå antyder, ngt som kan vara problematiskt… Att när man upphöjer djuren, att de “är lika mycket värda som människor”, som det sägs ibland, kan detta då göra något med solidariteten eller känslan för medmänniskorna? Jo, i vissa fall tror jag faktiskt det är så. Ungefär som jag tänker om nyandligheten. Att det är som en skala. I ena änden inga problem alls. I andra änden mer komplicerat. Och så alla grader däremellan.
Det första bryr jag mig inte om. En utveckling att bejaka och applådera. Men när solidariteten med djuren blir ensidig och tycks “ta” från de varma känslor man förmår känna för sina artfränder?
Jag skulle vilja ta upp en gammal psykiatrisk term (som ärligt talat verkar vara helt oanvänd idag, för när jag testgooglar får jag så gott som inga träffar!), nämligen “kollektivkverulans”. Det handlar om när engagemanget för en utsatt grupp blir så brinnande och oresonligt att man kan känna det handlar rätt mycket om personen själv. Släkt med rättshaverism, men där är det ju ens eget envetna korståg mot Systemet det handlar om. Hur man själv blivit & blir illa behandlad. I kollektivkverulansen har man istället liksom “adopterat” en grupp man upplever att resten av världen struntar i, och man kämpar för dem på ett oresonligt och självrättfärdigt vis. Men psykologin är likartad. Och solidariteten med djuren har ibland drag av detta, det är min bestämda uppfattning.
Har fått känna på det ibland på mitt eget skinn, tycker jag, i vissa mer renläriga sällskap. Som den ljumma så-gott-som-laktovegetarian jag själv varit och är. Att man alltför lätt utmålas som & förpassas till det läger som inte alls förstår eller bryr sig, de som förtrycker och behandlar djuren illa.
Och det har då kunnat kännas som att vid sidan om den starka solidariteten folk uppvisar med djuren så är det också en personlig kamp mot omvärlden som utspelar sig.
Sen, Jeffrey Masson, hur passar han in i allt detta då? Ja, kort sagt är det min känsla att han drar åt det där hållet också… (Och till sist övergav han ju också människornas värld och solidariserade sig med de värnlösa djuren istället.)
Men i hans fall kom det ju, först, till uttryck som en solidaritet med offer för sexuella övergrepp. Som Masson upplevde, eller som faktiskt, hade bemötts med misstro av Freud & Co genom tiderna. Det går att säga mycket om detta. Men det är liksom att han överdrev, “tog i” för mycket, “missade målet”, som väcker misstankar.
Det brukar hävdas att det var först när Freud övergav sin “förförelseteori” som psykoanalysen som terapiform blev till… Men att det är detta skifte som Masson varit kritisk till. Och han har underbyggt detta med brev han hittat som tycks bekräfta att Sigmund Freuds tidiga kvinnliga patienter varit utsatta för faktiska övergrepp, men att Freud velat dölja, tona ned detta? Och att psykoanalytiker i Massons omgivning generellt ville se alla vittnesmål från klienter om övergrepp som snarare fantasier? Må så vara. (Och t o m att Freud själv varit med om tidiga övergrepp som fick honom att till sist överge sin teori).
Men det förändrar inget i sak. Och Masson var alltför kunnig om psykoanalys för att inte inse detta. De som upplevt reella övergrepp kan vara behjälpta av mer konkret, empatisk trauma-behandling. Vilket oftast handlar om att stöttas att våga o orka minnas och prata om det man faktiskt upplevt. Psykoanalys är något mycket mer än så. Som i bästa fall ska kunna hantera reella trauman också, inte bara fantasidimensionen i livet.