Får lust skriva nåt om om den här bilden… Är det en original-Snobben, tro? Hur som helst, jag har sparat på den länge, den betyder nåt för mig som jag inte är säker på är detsamma som för upphovsmannen, men jag tror det, åt samma håll…
Jag tänker på begreppet “inflation”, det är ju inte direkt nåt psykologiskt ord, men jag har sett det åtm ett par gånger när man pratar om andliga ideal o ambitioner. Redan hos Freud, tror jag bestämt?, när han skriver om “nästankärlek”. Dvs denna fullkomliga sympati som man ska hysa för allt o alla. Men framför allt tänker jag på vad jag tror är typ den enda psykoanalytiska granskningen av specifikt den nyandliga/newageiga livsfilosofin: “New Age Thinking” (1996), av M D Faber. Så här skriver han bl a… (leta, leta…)…
“From the psychoanalytic angle, three items stand out clearly; first, we have an overarching presence of infantile omnipotence, the egocentric, unconscious belief in one’s unlimited powers […]; second, we have the urge to fuse regressively with the environment, to attach oneself to the surrounding world (universe) in a way that denies, erases, cancels out the ever-present sense of separation which the cronologically mature individual must cope with during the course of his days on the planet; third, we have a longing for narcissistic inflation, the longing to go about in the belief that one is somehow magical, wonderful […] as opposed to being simply another regular person in the world.”
Det kluriga med sådan psykologisk “inflation”, om det inte finns täckning för den s a s, vare sig det är idealet att kunna hysa en hög o ren kärlek o acceptans för allt o alla man möter, eller den egna nära förestående fullkomningen, är ju att det gärna skapas en del “skräp” som behöver deponeras nånstans. Enligt den enkla psykologiskt terapeutiska regeln att när nåt är för mycket åt ena hållet, överdrivet, vart har då det andra tagit vägen.