”Freud himself […] insisted that people should not need religion, called it a cultural neurosis, and set himself up as an example of those who could do without it. Intentionally or unintentionally, he gave the world several generations of psychoanalysts who, coming to him from all walks of life, dropped whatever religion they had at the doors of their institutes.
If they refused to do so, they managed to dissociate their beliefs from their analytic training and practice, with the sad effect of having an important area of their lives untouched by their training. If they dealt with religion during their own analyses, that was the beginning of the end of it.”
— Rizzuto (1981)
Sigmund Freud och religion… Att Freud inte gillade att folk var religiösa är allmänt känt. Citatet ovan, av Ana-Maria Rizzuto (ur “The Birth of the Living God”) gissar jag beskriver träffande hur det kunde vara där i starten. Hon är själv psykoanalytiker, tillhör dock inte 1:a generationen, de som behövde gå i analys hos Mästaren själva för att bli godkända, men hon har säkert borrat ned sig ordentligt i ämnet så hon vet vad hon pratar om.
Min egen bild av det där, Freuds bidrag till ämnet religion och andlighet, är att han var beredd att bejaka och fascineras av allt möjligt konstigt fram till något slags “gräns”, men gick inte över. Han vaktade den där gränsen noga. T ex Jung, i Freuds ögon, han gick över. (Han sitter ju där på första raden i teckningen! ) Det finns ett känt citat där han anklagar Jung för att släppa loss “en slamflod av ockultism” etc med de adderingar Jung vill göra till psykoanalysen. Assagioli gjorde det väl med, ville inte nöja sig med landskapet hitom gränsen. (Och de begåvade herrarna gick vidare och grundade sina egna skolor.)
Men Freuds bidrag till att förstå religion och andlighet när sådan blir problematisk lever. Det är hans värdefulla bidrag till området, som jag ser det.