Det här är inte menat att låta alarmistiskt. Mest en spaning. Tänker på barnprogram från förr. Säg femtio ca år tillbaka. 70-talet. Det har tyckts och skrivits mycket om detta. Att program för ungar var så politiska då. Vänstervridna förstås. Indoktrinerande.
Tydligen, när någon satte sig att räkna, visade det sig att program som varit klart politiska varit rättså få. ”[P]å sin höjd 3 procent av barnprogramsutbudet lutade åt vänster. 1970-talet var inte vänstervridet utan barnvridet” (Rönnberg, 2012). Några få procent. Okej. Men visst var de annorlunda ändå?
Om inte politiska, så åtminstone samhällsengagerade? Mer sociala, utåtriktade på något vis. De ville en något. Också lite mer experimentella, mörkare, galna? Men det sistnämnda kanske ryms i det där ”barnvridet” i och för sig.
Här kommer spaningen! Att vad som serveras barnen idag tycks vara färgat av det individualistiska projektet. Att man kan och bör hitta friden och lösningen inuti sig själv.
På biblioteket, inne på barnavdelningen: ”Kropp & själ.”
I pauserna på kanalen Nick Jr.
Ett och annat avsnitt av Barbapapa.
Är det inte yoga och meditation så kan det finnas med blinkningar till något slags holistisk, psykedelisk andlighet. Som i det här avsnittet av Bluey.
Känns orättvist hacka på just Barbapapa och Bluey. Bilderna är cherry-picking förstås och båda serierna är fantastiska i sin genre, tycker jag.
Och jag tänker inte heller på detta som medveten indoktrinering. Inte alls. Varken då eller nu. Vuxna skriver och ritar vad deras hjärtan och sinnen är fulla av. Eller vad som åtminstone också finns där.
Sin tid och därigenom också de uppväxande barnens tid.
Redan Émile Durkheim (1858-1917) ska ha talat profetiskt om ett framtida samhälle som är så heterogent att det enda som till slut förenar medborgarna är det faktum att alla uppfattar sig själva och alla andra som autonoma individer. Durkheim ska enligt Olav Hammer ha uttryckt att religiösa utövare kommer ”att som religionens kärna sätta upp principen att vara sann mot sig själv” (Hammer, 2004).
What we are witnessing today is not so much a disappearance of religion, but rather a relocation of the sacred. Gradually losing its transcendent character, the sacred becomes more and more conceived of as immanent and residing in the deeper layers of the self (Houtman & Aupers, 2007).
Farias och Lalljee (2005) har formulerat begreppet ”holististic individualism” för vissa fynd i sin forskning. De menar att något sådant kännetecknar även många som inte intresserar sig specifikt för den nya andligheten:
The construct of holistic individualism has been identified in relation to the New Age but it is plausible to find it applied elsewhere. An obvious example is the growing interest in spirituality within modern societies, a concept that overlaps in many ways with New Age ideas in the way it emphasizes non-ordinary experiences at the individual level and distances itself from communal forms of religion.
It may be the case that holistic individualism is a social-cultural phenomenon of which the New Age is merely a precursor” (Farias & Lalljee, 2005).
(Reklam i Stockholms tunnelbana. April 2025.)
Och hur kopplar jag yoga till ”aga”? Barnen är i de vuxnas våld. Vad vi med de bästa intentioner gör och inte gör sätter spår. Något åt det hållet…
Farias, M., Lalljee, M. (2005). Holistic Individualism in the Age of Aquarius: Measuring Individualism/Collectivism in New Age, Catholic, and Atheist/Agnostic Groups. Journal for the Scientific Study of Religion. 47(2):277-289.
Hammer, O. (2004). På spaning efter helheten. Wahlström & Widstrand.
Houtman, D., Aupers S. (2007). The Spiritual Turn and the Decline of Tradition: The Spread of Post-Christian Spirituality in 14 Western Countries, 1981-2000. Journal for the Scientific Study of Religion. 46(3):305-320.
Rönnberg, M. (2012). Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet?: 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens (1ed.). Visby: Filmförlaget