Fånge hos sanningen?

1000026161
Fånge hos sanningen? 3

Den här hittade jag i en lekpark härom dagen. Det var vid ingången till en extra spökig, mystisk glänta. Och nyss i min mobil… Skylten hade talat till mig och var väl därför jag tog en bild. Men vad “sa” den egentligen?

Jo, den påminde om något som jag funderat på ibland. I relation till andlighet. Utsagan kunde ju passa på en destruktiv, sluten sekt. Helt konkret. Men åtskilligt av nyandligheten är ju inte sådan?

Ett psykospirituellt dilemma. Som sätter frågan om sant och osant åt sidan för en stund. Nämligen att de nyandliga-esoteriska påhitten, eller sanningarna, oavsett vilket, tycks ha en förmåga att bita sig fast. När man väl tagit till sig dem är det märkligt svårt att backa ur.

Varför då? Från insidan vill man kanske hävda att det är på grund av att tankegångarna är korrekta, ger resonans i djupet av ens själ (t ex detta med återfödelse, reinkarnation, att döden är en illusion). Från utsidan – religionspsykologiskt – vill man kanske peka på att det är något med föreställningarna som “smakar sött”. Detta att livet ska gå vidare, att folk befinner sig på olika utvecklingsnivåer (och nyandligheten frestar med att då hör man nog till en förtrupp ändå, osv), att det finns ren kärlek, ofelbar kunskap, fullkomliga människor, osv…

Eller att det över huvud taget är något tillfredsställande med att ha fått ansluta till en grupp och en upplyst förmedlare som har svar på de stora frågorns. Ha sitt på det torra.

Även om man önskar att man kunde stå någorlunda fri – för ärligt talat, att leva utifrån någon annans undervisning, hur sann denna än må vara, gör en ju lite till en fönstertittare, som författaren Jiddu Krishnamurti skrev någonstans, att det blott är andrahandskunskap så länge man inte själv kan verifiera den – så är detta svårt. (Jag skriver utifrån egen erfarenhet! Även om jag funderat kring och brottats länge, tycker jag, med det som är temat för denna text, så anar jag att det nyandliga perspektivet på tillvaron ändå gör sig påmint då och då. Som ett stilla, avdramatiserande brus i bakgrunden.)

Läste ett citat härom dagen som tillskrevs CG Jung. Lite efterforskning gjorde det dock sannolikt att det snarare kom från en Joseph Campbell (som jag inte vet något om). Djupsinnigt är det i vilket fall och i linje med det jag försöker få grepp om.

1000026338
Fånge hos sanningen? 4

Min poäng är alltså att, nä, man kommer svårligen “ut” helt och hållet igen. Till och med att få en hälsosam distans är svårt. Även om, så klart, det kanske proklameras som ett ideal, att man ska förhålla sig kritiskt till det den ena eller andra påståendet.

Jag hamnade i en diskussion nyligen om detta, relaterat till den danske mystikern Martinus Thomsen, rörelsen kring honom och jag skrev

Jo han sa ju så. Ta det ni har användning för och låt det andra vara. Tänk själva. Men ärligt talat, hur många 40, 60 eller 80%-martinusianer har man träffat? Och de som försöker skapa lite eget tankeutrymme brukar få löpa gatlopp på martinus-forum!

Poängen, det jag ville få fram, var inte kritik mot vare sig honom eller de som intresserar sig för hans tankar… Utan mer en inbyggd svårighet med att möta sådana här stora tankar. Att de klibbar fast. Kryper in i en som en sådan där parasit i skräckfilmerna…

Och – kanske extra mycket så för att de är sanna just? Vem vet? Men likväl…