Inte för att lyfta fram Deepak Chopra som särskilt dålig. Utan för att det får mig att tänka på något som diskuterats många gånger tidigare: Den oreglerade terapeut-healer-branchen…
“At the end of our next meeting, he hugged me as usual. And then he kissed me again. This time, it was unmistakably on the lips. My heart sank as he confessed that he was beginning to have feelings for me. I recall him saying that we were karmically connected—and that he was falling in love with me.”
Idolskap, idealisering. Visst, det är något omoget med det, som inte riktigt hör vuxenlivet till. Men frågan är komplex.
Ett visst mått av idealisering och med den stark tillit, rentav förälskelse, kan höra till. Vara ett verksamt inslag i en djupgående process eller transformation. Samtidigt som i verkligheten terapeuten inte är i samma mått helgjuten, god, klok, så klart.
Statistiken förskräcker. Avslöjanden från mer eller mindre slutna andliga sammanhang. Sai Baba, Knutby, nu Deepak Chopra. Det finns riktigt sluga typer som startar eller söker sig till toppen av sådana här rörelserna, för att därefter ta sig friheter.
Men det jag vill lyfta med inlägget är mest den mänskliga aspekten av det hela. Så klart det hade det varit önskvärt att Chopra klarat att hålla gylfen stängd, men jag aktar mig för att döma honom alltför hårt. Överskridanden typ Chopras (ifall detta vittnesmål är korrekt) hade varit mycket vanligare också inom den vanliga vården, tror jag, om inte den verksamheten varit så omgärdad av strikta etiska regler som den är.
Detta regelverk och hot om repressalier är där inte bara ett skydd för klienten, som man kan tänka, men lika mycket för behandlaren.