Redan att definiera vad religion är för något ställer forskarna inför en svår uppgift. Hammer (2004) menar att det i princip inte låter sig göras, men föreslår att ”religioner rör sig med en uppsättning symboler, berättelser, föreställningar och beteenden som ytterst hänvisar till en översinnlig verklighet” (s. 19). Spiro (1966, refererat i Rizzuto, 1979, s. 3) har uttryckt att religionen är ”an institution consisting of culturally patterned interactions with culturally postulated superhuman beings”. Bauman (1997) hävdar att ”’Religion’ belongs to a family of curious and often embarrassing concepts which one perfectly understands until one wants to define them” (s. 165). Enligt Carl Gustav Jung, skriver Jones (1991), var religionen
the traditional shepherd of the process of indiviuation. Its symbols and rituals resonate to those repressed but significant aspects of the unconscious, both individual and collective. Religion had served in the past to keep men and women open to their depths (Jones, 1991, s. 5).
I sin studie på populärreligiositet i Dalarna väljer Frisk och Åkerbäck (2013) att definiera religion som en livsåskådning vilken baseras på vissa existentiella och överempiriska antaganden, närmare bestämt “ideologiska element som behandlar meningen med livet, vad som händer efter döden eller föreställningar bortom en empirisk grund som föreställningar om energidimensioner i kroppen eller existensen av bortommänskliga väsen” (s. 18).
I den engelsktalande världen används ”spirituality” för en kategori som är överordnad religion. Har det engelska ”spirituality” samma konnotationer som ”andlighet” har i vårt språk? Eventuellt inte. Att säga ”jag är andlig, men inte religiös” är möjligen något mer förpliktigande än när t ex amerikanen säger ”I’m spiritual, but not religious”. Om det engelska begreppet skriver Chryssides (2007): ”Finally, spirituality is about finding meaning in one’s life: receiving guidance for life, obtaining answers to qustions about why we are here, what the purpose of life is, and what may happen after we die” (s. 14).
Sedan har vi det stora området ”nyreligiositet” (Frisk, 1998) som kan sägas vara en underavdelning till andlighet/spiritualitet, men på samma nivå som religion. Inom religionsforskningen har dock sådan modern andlighet hittills behandlats styvmoderligt och setts som underlägsen eller atypisk jämförd med de stora världsreligionerna (Sutcliffe & Gilhus, 2013, s. 2). Frisk (1998) har föreslagit två underkategorier till nyreligiositet: ”Nyandlighet” respektive ”new age”. Representanter för den första kategorin är ofta organiserade kring en specifik lära och ett tydligare ledarskap (författaren lyfter fram Scientologirörelsen och Hare Krishna som exempel), medan andlighet i den andra kategorin oftare är oorganiserad eller semiorganiserad och med en större frihet för individen att själv definiera sin tro och och hur denna ska praktiseras.