Överblivna anteckningar. Det färdiga resultatet, “Existentiella villkor”, hittar du här.
De existentiella villkoren
”Att erkänna sin avskildhet som separat individ”
Utamningen med detta villkor har olika delar: Telepati, varsel, ”holismen”, kan uppfattas som ett sätt att överkomma denna avskildhet (allt och alla är närvarande alltid, till och med de döda). Fokus på fullkomlighet, och att man själv kanske i någon mening hör till ”en spjutspets” (ref litt) gör att denna åtskildhet också får drag av något narcissistiskt.
Här skriva något om olikheter i materialet, och spekulation, om olika sätt att förhålla sig till avskildhet och ensamhet
Livet har ingen mening, man ska bara leva på, Livets upplevelse är dess mening, så att säga… För vad skulle kunna vara en ultimat mening? (Respondenterna menar inte att ”himlen” skulle vara ett mål.)
Det är balansen mellan avskildhet och gemenskap som det är något med? Enligt Werbart m fl så ska båda sakerna erkännas…. Att vi ytterst är ensamma, OCH att vi behöver varandra… Nyandligheten verkar hitta en speciell lösning på dem båda…
Vägledaren uppfattas som en ”röst i huvudet”
Synkronicitet, ”inte ett dammkorn”, allt är perfekt
Det oceaniska.
Det oceaniska… Filmer som “Mission impossible, och alltihopa. Allt det finns ju. Allt det existerar på nåt sätt” säger en respondent.. (Undrar om hon menar Matrix?)
Det finns änglar, hjälpare, som kan kontaktas när som helst och varifrån som helst. Eventuell har man även en ”tvillingsjäl” som alltid finns nära, och för evighet. Hur skiljer sig denna föreställning från den monoteistiska Fadern, den som finns till för oss alla på ett rättvist sätt. Liknar kanske mer husgudar, amuletter?
Här kommer det numinösa in, det som mystkerna beskriver… Och som Freud hånade som ”det oceaniska”… Hur skiljer sig mystikernas livsupplevelse eller vision sig från new age-anhängarnas? Hmm?
Någon menar att hon hade erfarenhet av något gudomligt, innan NA, via att ha mediterat. “Den här tilliten man kan få när man mediterar, med att det blir mer space, så. Det känns bra liksom, allt är väl.” (g27) Kan också vara något dissociativt (självinducerad dissociativt?…)
Symbiotiskt drag.
Relationer förefaller ibland ha en symbiotisk karaktär. Detta är även ett ideal. Kanske att detta även förstärksa av och blir möjligt med reinkarnationstanken. Föreställningen om en ”tvillingsjäl” är ett exempel på detta, någon som man är förbunden med genom tid och rum. När man är inkarnerad samtidigt kan detta resultera i en relation som är sällsynt tät och intensiv och inte alltid harmonisk. När man är ifrån varandra går det att förnimma den andres mående på telepatisk väg. De gånger man inte är inkarnerade på jorden samtidigt kan den andre komma att fungera som “skyddsängel”.
Många berättelser om intensiva möten med personer som uppfattas som vänner och bekanta från ett annat liv.
En mejlkompis, än äldre man (hon kvinna) och så träffades de till slut. De hade relation på var sitt håll. Fick ett starkt möte som väckte visshet om att man träffats i ett tidigare liv. “Det är skillnad när du tittar i levande livet i ögonen, än när du tittar på ett foto, va. Jag hade ju sett honom på foto. Och jag bara sa… Du, Lars, alltså jag tycker att jag känner… för han är inne på det här också… Det känns som att vi har känt varandra förut, sa jag. Ja, sa han.” (ö16)
En person som man fattar tycke för, eller ett möte som väckt känslor, blir då någon som man kan ha träffat i en tidigare inkarnation. “Och då blir jag såhär. Jaha, har man vandrat olika liv då tillsammans, och så har ju jag säkert haft nåt liv tillsammans”
Ögonkontakt.
I berätteler om intensiva möten spelar ofta blicken en viktig roll. Att när blickar möts kan man känna av att man träffats förut. Eller så ska man helt enkelt undvika att möta blicken (i regressionsterapi). Vad är det med ögon? Kan man inte uthärda ovissheten, eller känslotrycket, utan måste bestämma sig för att den starka känslan har med en delad inkarnation i det förflutna att göra?
En bekant hade känt igen sin nuvarande man i en vision från ett tidigare liv. Att man har samma ögon liv efter liv. (ö56) En annan blivit ombedd av ett medium att inte titta personen som skulle dyka upp i en vison i ögonen, för då skulle hon förstå vem det var (ö56)
“Och då är det ju bara ögonen, för kroppen har man ju inte med sig” (ö57)
Döden.
En ljus syn på döden. För att ser på döden som något ljust och positivt alltså. “För jag vet att när jag dör så kommer allting att bli mycket bättre. Då kommer jag till en annan nivå i universum där allt är bra, alltså” (ö3)
”Att erkänna uppdelningen i två kön och omöjligheten att vara båda”
Frågan om hur könen växlar, eller att målet är androgynitet, kärnfamiljens död, att individen inte lägre kommer bli förälder, kan möjligen vara ett brännande ämne i relation till genusteori, mm. Synen på manligt och kvinnligt är över huvud taget intressant i materialet.
Något om hur förhålla sig till de olika könen, eller som någon teoretiker skrev (vem?), att man behöver inte se det som två kön, utan över huvud taget detta att inte få vara ”allt”
Kön ses som något essentiellt, ”män” och ”kvinnor”, poler, två olika energier
Hur förstå detta med att nyandligheten/new age i mycket är en ”kvinnorörelse”? Måste fundera kring hur läran är olika för män och kvinnor (generellt)
Feminism.
Det finns också ett intresse för feminism, och en solidaritet för t ex kvinnor i kulturer som förtrycker. Kan väl kopplas till den generella skepsisen emot patriarkat, kyrkans män, kyrkan mm… – Arabvärlden. Iran och Afganistan, dom samhällena. Ingen balans mellan könen. Alla borde få leva och verka på lika villkor.Kvinnofrågor, lika rättigheter.
Besvikelse över män man levt i relation med, för deras ointresse bl a. Islam. Kvinnans frigörelse. Förtrycket. (cit) När var liten såg “Upp till pappa som Gud”… En respondent framställer detta som märkligt…
Inget strukturellt perspektiv
Samtidigt finns även här ett lite elitistiskt resonemang… ”När de tröttnat på att vara förtryckta”… När dessa muslimska kvinnor har lidit i generation efter generation, så till slut ledsnar de ju, då börjar det hända saker. Och det kommer vara mycket lidande, och bomber, katastrofer, och många kommer att dö… För det måste ju vara så. Att det blir ju inte en värld i fred och frid (om inte?? Se int3, rad 767!) (e26)
“Vi måste ju komma till en gräns där vi har fått nog, och det har vi ju inte fått än” (ö59)
Androgynitet.
NA talar om manligt och kvinnligt, om arketypiska principer som kompletterar varandra. (ö47). Men samtidigt om ett androgynitetsideal. Och man växlar ofta kön mellan inkarnationerna. Så hur man skulle kunna karaktärisera new age/nyandlighet utifrån t ex genusteori är svårt? Det är åtminstone fråga om ett “särartstänkande”, eller?
NA är både radikal, och konservativ. Manligt och kvinnligt är arketypiskt, men egenskaperna hos i människan är inte essensiella, då man växlar kön mellan inkarnationerna. Alla har båda sidorna i sig (Jung med sin anima och animus passar), men ändå, osv. Ännu en av new age/nyandlighetens paradoxer, känns det som. (Eller som med ”mörkret”, den idealistiska bågen spänns så hårt så det som inte passar bara måste komma ut.
De strömningar som hävdar att individen under långa tidsrymder behåller samma kön kanske då kan är lättare att kategoriera – och angripa – utifrån ett modernt genustänkande. Men också där finns androgynitetsidealet.
Att man behöver ha både män och kvinnor på en arbetsplats. Då resonerar ändå utifrån något som är könsspecifikt, snarare än individuellt (ö48)
”Att erkänna åtskillnaden mellan generationer”
Hur se detta med ansvar, skuld, tacksamhet, mm. Att kunna avstå från individualitetens superioritet och finnas till för någon annan som ska växa.
Syn på föräldrar.
Vad respondenterna berättar om sina föräldrar kan fundera kring… Granqvist i sina AAI-intervjuer menar att flera talar om sina föräldrar på ett väldigt konfliktfullt, bittert vis bland new ae-anhängare… Finns det här? Och hur förkara det i så fall? Ett sätt är att det är personer med svåra erfarenheter. Man kan också tänka sig ett ”kontrastfenomen”, där det vanliga livet, de triviala barndomserfarenheterna, föräldrars tillkortakommanden och icke-andlighet, uppfattas som mörkare än vad det faktiskt var? (Jag vill ju i denna studie undvika tänka på barndomsorsaker, utan mer på den aspekt som har med läran mm att göra, det ”självvalda”…)
Här går att göra en parallell till psykoanalytisk teori och erfarenhet, att t ex sådant som frustration i tidiga år är nödvändigt för en sund personlighetsutveckling.
Själv bli förälder.
Föräldraskapet har varit ett inslag i de allra flesta människors liv upp genom evolutionen, och är det fortfarande. Om ett människolivet ses som en rymdfärd, och människan själv som en farkost, så är föräldraskapet ett av de ”steg” som någon gång i tidig vuxen ålder brukar aktiveras och ge ytterligare fart och stadga åt färden.
Det går naturligtvis att leva ett rikt liv utan barn. Många ges aldrig möjlighet, eller får kontakt med en längtan i sig när det är för sent. Det är inte om dem detta handlar. Det är istället ett slags attityd som odlas inom t ex NA som kan bli problematisk. Där detta val aldrig ens är uppe till medveten reflexion eller övervägande, utan avfärdas med hänvisning till idéer inom världsbilden – och utifrån en självbild som hålls uppe med hjälp av världbilden – och aldrig heller sörjs.
Det är vad som är med föräldraskapet: det har kraften att göra människan mera levande. Pga barn trevliga, men också för att det aktualiserar skuldtemat. Som förälder har man alltid dåligt samvete, etc. (skulle väl Winnicott skriva).
”Vara som Jesus så blir det bra”.
Det är något med allt eller inget här. Jesus ses ju som en god förälder, liksom en del av Mästarna. Men knappt någon av världen förtjänar detta. Och de som ses som stora kanske rentav blir för stora och för fullkomliga (nyandligheten sysslar med absoluta storheter, inte bara i förhållande till ngt numinöst, som den religiösa eller mystikern, utan de föreställer sig respresentanter för ett sådant tillstånd här och nu, bland författare mm, plust att det är en väldigt utmejslad strålande fullkomlighet (fullständigt kognitiv och empatisk fullkomlighet), plus att det är det man har som ett sorts ändvärde på skalan mot vilen man ställer såväl sig själv som andra.
Hiearkier
Att klara sig själv. Att inte behöva någon annan. Att också i förhållande till föräldrar stå fri – ha behövt lära sig detta eventuellt – att vara självförsörjande, självtröstande.
Relationer är inte skiktade efter ålder och livserfarenhet, utan utvecklingsnivå. Behöver inte andra. Stora tankar om sig själv. Adolescent drag.
Dubbelt förhållande till hiearkier. Dels jämlikhetstancken, toleransen (som Wikström gör sig lustig över), en sanningen är så god som en an, ingen ska säga till nån annan vad som är sant (dessutom har ju alla de stora potentaterna i världen fel, vetenskapen och kyrkan). Samtidigt som en sån dragning till just över och underordning i själva läran, utveklingstrappan, dyrkan av de upplysta, osv. Man vill tolka det som ett problematisk förhållande till just detta existentiella ”villkor”
Elitism.
Elitism, hiearki baserad på andlig utveckling, inte relation, faktiskt kunnande, tacksamhet, skuld, etc. Alla är unika, men vissa är extra unika (paradox). Jämlikhetstanken är stark, rättvisepatos, samtidigt som alla respondenter omfattar en hierarkisk syn på individer och kulturer.
Role reversals, enligt anknytningsteorin. Anhöriga återföds i nya kombinationer. Föräldrar är bara medvandrare. Man har med sig sitt eget ”psykiska dna”
Hur relaterar detta till den rättså opersoliga gudsbilden? En gud som är frånvarande, administrerar vårt lidande (och lycka)? Den ”äldre generationen” ska väl ge oss trygghet, något att växa emot?
Inom nyandligheten representeas den äldre generationen av kognitivt och sympatiskt fulländade individer, t ex Mästare och Lärare. Det har inte med föräldrar och släktingar att göra, teoretiskt sett (för vi är alla lika gamla, det är den andliga utvecklingsnivån som räknas). Många uttrycker ändå tacksamhet emot äldre släktingar m fl vilket måste ses som ett gott tecken (även om i någon mening krockar med vissa teoretiska övertygelser eller försanthållanden)
Religism och scientism.
Finns en motsvarighet till scientismen på det religiösa området. Att vara kritisk emot religionen, men samtidigt ta till sig och uppskatta vissa delar av den: Jesus-figuren, inte minst. Inte de vanliga evangelierna, men vissa andra evangelier som Thomasevangeliet.
Dags för kyrkan att gå vidare. Men Jesus är bra och kyrkorummet… Dags för kyrkan gå vidare. De är ju tomma, för dom har ingenting att ge (e27) Skippa det här med synd och förlåtelse och skräp, och prata om livet och kärleken (e28)
Men kyrkorna behövs. När det hänt en katastrof så söker sig människor dit. En oas. Men då ska det ju inte vara en präst som står där och mal (e28)
Någon menar att alla religioner är bra, för ”de lär oss om kärlek”… Alla religioner är viktiga att de finns, för de gör oss mänskligare och mänskligare.
Något som i o f s även psykoanalysen beskyllts för. Källa? Wulff?
Men intrycket kan också bli att man ”vill vara med”, men inte riktigt vet hur man ska göra (som yngre personer). Ett projektivt fenomen där den egna svagheten och bräckligheten projiceras utåt och uppåt.
Man kan väl även se det som att new age/nyandlighet får pröva sina krafter mot de större och äldre auktoriteterna, det äldre ”paradigmet”.
Underkännande av auktoritet.
Kritiken emot t ex kyrkan och normalvetenskapen, som trots allt har en lång historia, mycket erfarenhet och lagt ned mycket möda på detta område som nyandligheten går in på… Varför så svårt erkänna dessa dicipliner som ”äldre släktingar”? (Men man gillar ju Kristus, men uppfattar det nästan som att denne är tagen som gisslan av kyrkan.)
En vetenskaplig jargong. Psykoterapeutisk, naturvetenskaplig jargong, termer från fysiken t ex. Trots att man är kritisk till dessa fenomen… En upptagenhet vid liknande områden som den gängse vetenskapen (dels för att det handlar om vår värld, och vårt mänskliga psyke, så klart). Och intresse för dess rön. Även om inte ska hårddar detta, men kan detta inte liknas vid barn som klär sig i vuxenkläder, leker vuxna… (Eller ”när eleven tror sig veta mer än mästaren” som det heter nånstans…)
Det finns en kärna av sanning i all religion. Idag ser att alla dom här olika traditionerna är väldigt mycket aspekter av på ett sätt samma kärna (e25)
En förenklad historiesyn (enkla svar på komplexa frågor, som Hammer skriver) innebär också ett underkännande av de auktoriteter som faktiskt ser mer komplext på det? De krånglar till det, ser inte de stora sanningarna… ”För tusentals år sen så var vi ju barbarer. Vi mördade varandra, och det var liksom… Ja vad hade vi. Vi hade vikingar och ja det var ju rått liksom, och hämnades gjorde man på släkter och dödade hej vilt. Det var ju riktigt barbariskt. Och då kom ju då Gamla testamentet. Och sen så började ju människor faktiskt att skärpa till sig och bli lite humanare. Och då kom det Nya testamentet, för då var man öppen för lite mer kärlek och såna här saker. Och nu då, när vi faktiskt har kommit så här långt, så kom ju det tredje testamentet, som är martinusevangeliet. För nu är människorna mogna till att ta ännu ett större steg då. (ö55)
Anger som motiv för att de velat ställa upp att akademin är en död plats, att man vill få in lite ljus där.
Dock finns i materialet även uppskattande ord om vetenskapen, Socialstyrelsen, mm. Bra präster, mm.
”Många inom NA förkastar delvis på goda grunder den akademiska världen, som död. Men jag tror fortfarande att det är den vägen vi måste gå. Bort från flum. Är rent av Guds redskap. (e41)”
Varför underkänner man auktoriteterna?
Detta är analogt med tonåringar som kan tycka att de vuxna är omogna. Men hur kommer det sig, att de kan komma till en sådan slutsats? Det beror så klart mycket på kriterierna. De vuxna jobbar hela dagarna för att man ska få äta sig mätt, kör en till fotbollsträningen, tvättar ens kläder, etc. Men detta underkänns. Istället är det andra saker som sätts som kriterier och värderas högre. Och där står sig överheten slätt. ”Sanningen”, konsekvens, ej dubbelmoral (dvs hålla på att kompromissa, medla, ses som svaghet)
Förenklad historiesyn.
Förenklad historiesyn. Trappstegsmodell över lägre och högre utvecklade. Teosofins teori med ”rotraser” har tonats ned, men ännu finns ett slags kolonial föreställning om olika kulturers överlägsenhet.
Svartrockar, glädjedödare, som ngt pos!
Kyrkan och kristendomen är “Old Age” enligt vissa inom NA, enligt en informant, som själv ser något positivt i den kristna, “mörkare” synen på div. (e39) Svartrockarna, glädjedödarna, talibanerna. Samme respondent som säger det här med ”gudsfruktan”… En trots allt acceptans för att det inte bara är behagligt, makten
Nyandliga auktoriteter (inte ”mästare”)
En person beskrivs som ”en zenbuddhistisk höjdare som heter, vad heter han nu igen. Ja det är en amerikan i alla fall som är en högt uppstående inom zenbuddhismen, han är ju upplärd i Japan och” (g1)
”Upplysta”
Pythagoras var då en person som hade nått bortom gränsen för det mänskliga. Och det finns väldigt få sådana personer i historien (g10
Vad projiceras på dessa ”framtida ledare”?
På framtidens ledare projiceras också mycket som handlar om x.
Freud m fl, ”det omedvetna”
Något sådant som ett ”omedvetet” förekommer inte riktigt i materialet. I den meningen kan man säga det är en post-freudiansk människosyn. Här kan man väl hävda att vi i allmänhet inte kunnat integrera psykoanalysens påståenden, men vi kämpar med dem. Och begreppen har letat sig in i vårt språk, i filmer, mm. Men i nyandligheten finns ett nästan förhärdat motstånd mot detta. Det är en del av läran. (Att jämföras med de mer mogna delarna av kristenheten, som står psykoanalysen mycket nära, StLukas mm).
Att den gängse djuppsykologin inte står i motsättning till NA, men kan sakna någon dimension. “Jung var ju inne på att det fanns något mer, han var ju lite såhär… Men andra pratar bara om det omedvetna. Men att därifrån koppla det till nånting större… (ö65)
Detta att ”koppla till något större” ser jag snarare som ett sätt att vilja ”bypassa” det omedvetna, då detta vore så drabbande och lumpet i jämförelse…
“Om vi löser energifrågan, så kommer människor inte behöva kriga längre.” Ett konkret och lite naivt sätt att se på frågan, kan tyckas. Man underskattar människans destruktiva eller egocentriska krafter, bortser ifrån att konflikter, ”roffande”, inte bara har med resursbrist att göra…
Finns dock några undantag i materialet, som måste lyftas fram. Dels den kvinnan som talar just om det omedvetna, om aggression på ett sunt sätt, att reinkarnationsminnen som kan vara symboliska (”man kankse känner man håller på drunkna i sitt vanliga liv”). Hon har också kritik emot t ex waldorf där barnen inte får titta på teve, och mot ”newage”-konst som ska vara så ljuvt och pastell…
Att när man står i direkt kontakt med ens riktigt sanna önskningar, då har man också en gudskontakt. Ske din vilja, inte min.” (ö65)
Lite ”naiv” analys av världen?
De krav som kommer att ställas på ett framtida ledarskap. FN behöver få “visa män” i sin ledning. (e31)
Lär våra barn att döda. Ett land får döda, men inte en människa, borde det inte vara lika (e31)
Samma lagar för alla. Du ska inte få döda nån bara för att du är president och låter någon annan göra det (e32)
Samma lagar för alla. Du ska inte få döda nån bara för att du är president och låter någon annan göra det (e32)
“Dom ska vara visa människor, typ Jesus, åt det hållet då. Att faktiskt liksom tänka på att ALLA människor ska få det bra. Inte att det är några som ska ha en massa pengar, och dom andra inte ska ha nåt” (ö58)
Hur förstå att dessa beskrivningar så ofta tycks påminna om hur barn resonerar? Att barn ser med klara ögon på sådant som vi vuxna tappat bort? Eller har det något med regressiva tendenser att göra? “Inducerad regression”. En svårighet att solidarisera sig med människor i allmänhet? (jmfr Djur)
”Varken psykologen eller prällen kan hjälpa”
Varken psykologen eller prästen kan hjälpa. De måste lära nyandlighet
Om någon som är öppen, då måste man ju kunna ta till livsmysteriets-lösning-modellen… och inte snackterapi och valium (e36)
Då ska du i princip skicka dom till prällen. Och prällen har inte heller.. Han säger bara Herrens vägar är outgrundliga. Och så får han komma tillbaka till dig och så får han valium (e36)
Reinkarnationsminnen, att ha ”gjort så mycket”
Även om man inte minns några tidigare liv så kan tanken ge tröst och mening. “Tyvärr minns jag ju inte. Det kanske är bra att man inte minns sina tidigare liv, men jag har alltså en intuitiv känsla av att jag levt många gånger och sådär. Och jag bekymrar mig inte över såna saker som att jag inte fått barn, och såna saker som många kvinnor tycker är katastrof, därför att det känner jag… Det har jag säkert gått igenom massor med gånger. Jag kan lika gärna liksom slippa den här gången och göra andra saker istället va.” (ö12)
Finns ingen ondska, hör det hemma här?
”Gud som förälder”
Gud är en konstig ”förälder”, det är knappt så han finns… Han är ”ljus”. Vad har detta för relation för generations-temat? Någon som är så stor och abstrakt, men som därmed inte kommer att kunna säga ett personligt NEJ, om det är något man gjort fel. Sådant är mer en mekanisk konsekvens, karmaåterverkningar
Granqvist hädar ju att på gruppnivå hittar han fler individer med desorganiserad anknytning i gruppen new age… Dvs erfarenheter av nyckfulla föräldrar, oberäkneliga
Liten möjlighet till försonling, ”earned security”, som Granqvist m fl menar sig ha sett hos dem som istället söker sig till traditionell religion, kristendom… En respondent säger ”Inte bli en idiot som faller på knä!” Men utifrån en kristen synvinkel är det kanske just detta som behövs?, att underordna sig, hitta sin plats?
Det är inte en gud man vänder sig till för tröst ”nä du vet det finns andra, hjälpare och andra”
Vad är det det står i dikten: ”I brist på respekt, så…” New age är fantasierna hos någon som inte har så mycket att bygga sina fantasier av, eller som inte riktigt tillåter sig. Men ändå inte kan låta bli.
En respondent säger, att han kan uppskatta uttrycket ”gudsfruktan”, men tillägger genast att det inte är en populär förestälning i hans kretsar, som han uppfattat det
Vill bli överbevisad med ekvationer, om ”han finns”
Gnostisk syn – förstadium till ”new age”?
En respondent har en mer gnostisk syn på gud mm, säger att världen kommit till genom en dålig gud, medan den riktiga guden inte varit närvarande, på sätt och vis inte kan hållas ansvarig (är gnosticismen ett för-stadium till nyandlighet/new age, saker har ännu inte ”dragits till sin spets” och gjorts helt rationellt, vattentätt?)
Människan har redan idag ett ”högre själv”, som ”är där uppe nånstans”, säger en respondent… ”förheligandet av självet”, som Heelas skriver. Man är, eller ska åtminstone själva bli ”gud”… Men kan man hävda detta skiljer sig från pojken eller flickan som vill bli som sina föräldrar när hon eller han blir äldre?
Moder jord, för-monoteistisk gud?
Moder jord, talar en del om… Också det en föregångare till den monoteistiske guden. Ett intresse för naturreligioner mm. Men skiljer sig new age-anhängarenas ”panteism” från det som fanns innan världsreligionerna? I och med att den är så mycket mer individualistisk… Det är inte en gemenskap med förfäder, släktingar, manlighetsriter, mm, utan Moder Jord inordnas i ett mer ”naivt” eller motspänstigt tankesystem?
”Även om jag inte är kristen själv, eller har någon gudstro att tala om, så gör dessa berättelser ett beklämmande intryck på mig… Kanske att till och med ateisten kan ha en mer tillfredsställande relation till sin icke-gud än vad en anhängare av new age/nyandlighet kan ha till sin?”
Inte så mycket mörka makter finns med i materialet, någon berättar om att ”jättemycket obehagliga saker hände i mitt liv”, hon kopplar det till säkerhetstjänster mm, som ska ha andliga förmågor, tankeläsning, mm
Har sanningen, de andra ska bara ”komma ikapp”
Det nya paradigmet är NA, kort och gott. Synen på om detta är något som funnits i forntiden – men när och var – eller om det är något som nu ska växa fram. Eller om det är något som funnits där som en potential, i vårt inre, men inte realiserats, det är lite oklart.
”Att erkänna sitt beroende av andra”
En högt uppdriven individualism. Samarbete finns mer som ett ideal. I forskningen på ”uniersialism” mm (ref litt) frågar sig forskarna hur denna grupp kan ha så starka jämlikhetsideal, delaktighet, men få så låga poäng på ”kollektivism”, hur detta går ihop (ref litt). Det är också tydligt så att det är individen som utvecklas, av egen kraft. Den eventuella hjälp man erhåller eller behöver, är teoretiskt sätt åtminstone sådan man ”cashar in”, egna energier som återvänder… Det finns också drag av fatalism, determinism, enligt vilket man inte heller behöver anstränga sig, söka hjälp. ”Allt har en mening” som sker, som kommer till en.
Fri sökare.
Att inte tillhöra en församling. Man köper sina egna böcker, skrivna kanske av en förment fullkomlig, död, person. Samtidigt som respondenternas kritik av hur grupper kan likrikta och begränsa så klart är sant med.
Födas in i en flock.
En respondent som talar om det på ett vis som känns bra, lite aggressivt, lustfyllt, hur definiera ut sig själv, hitta sig själv i allt det där. Att erkänna konflikten, kampen, utmaningen, att det är så det är
Kärlek och hat hör samman?.
Kärlek och hat ligger nära varandra. Det är något som respondenterna skulle ha svårt att hålla med om. Kanske säger ”förälskelse och hat” ligger möjligen nära varandra, men inte verklig kärlek, osv. Men detta måste problematiseras (Winnicott om att attackera objektet, och se det överleva etc). Men det är ett tydligt tecken på möjlig inskränkning av ett “inre rum”… (Detta passar ev bättre under ”Generationer”?)
Gärningstro, i stället för ”nåd”. De kristna menar att man kan ändå inte förtjäna att komma till himlen, vi är alla syndiga, osv. Men så ser inte mina respondenter det.
Möten som ”metaforer”
En intervjuperson resonerar kring ett möte med en person, vilken betydelse detta har för henne. Sedan glider mer och mer över att det kanske är en “metafor”, det var något hon behövde se. Till och med när man möter någon så är det inte säkert att man möter den andre så att denne finns till ”i sin egen rätt”. Det är en händelse som har med ens egen lärande att göra, ens egen karma. En respondent menar att den andre kanske inte ens fanns i verkligheten utan ”utan materialiserades” just där och då för att ge henne något, ett samtal, vissa insikter mm.
En respondent funderar över varför hon haft så många som dött omkring henne. För att hon ska lära, konkluderar hon
Tolerans (Wikström)
I denna inställning att “det finns något gott i alla riktningar” finns potentiellt också en fara, eller gömmer sig något som behöver problematiseras. “Den som inte har några fiender, har inte heller några vänner.” Högmod, isoleringstendenser. Omnipotens.
Owe Wikström om “ha din sanning så har jag min”, behöver inte vara tolerans (ref), utan ovilja att lära, ovilja att förhandla, ovilja att ingå i ett gemensamt kunskapsprojekt kanske man kan säga, hur ska vi får det så bra som möjligt vår stund tillsammans här påå jorden
Starkt religiösa människor kanske älskar sin kyrka och sin gud, vet att de är på rätt väg, men tillåter sig också att kritisera eller förringa andras val. Idealisering, komparemantalisering? Men NA-anhängare då som har ett ganska svalt förhållande till en ev Gud. Och tillåter alla att ha ”sin egen sanning”. ”Om det känns rätt för dig då låter jag det vara rätt för dig” ungefär (Wikström). Vad ska man säga om dem? Är är anhängare av new age/nyandlighet mindre passionerade människor kanske?
Att man inte heller behöver hjälpa andra, då de upplever dels vad de själva sänt ut, dels vad de behöver för sin utveckling (”det kan behövas en bomb till”)…
Detta bör även stå i relation till begreppet skuld…Att behöva andra, att tillhöra, få stöd
Jämför resonemangen ur ”Wisdom from the Coach”, att livet ”isn’t fair!” För den författaren är detta själva grundinsikten att göra…
Livet har en millimeterrättvisa. Det finns ingen möjlighet att bli lidande av andra dumheter eller fel beslut, utan man är ansvarig själv. Och det alla andra med. (En del uttalanden vore i en annan kontext, idag i Sverige, häpnadsväckande: om våldtagna och handikappade, att det är deras ”karma” som de själva lagt grunden för, och ska lära av.)
Detta kan också ge en tolerans, att man faktiskt inte vet vad andra är ”här för att göra, eller få uppleva, eller vad som är målet med deras framgång eller motgångar”
Karmalagen är inte endast en dömande lag, den ger också förutsättningar att skapa, det man önskar.
Tanken är skapande, det är inte nödvändigt att samarbeta eller be om hjälp. Saker kan komma till en på översinnlig väg, en bil t ex, pengar.
”Egot” ska drivas ut, sen ska det bli bra… Det finns något sturigt med det hela, sammanbitet, självförsörjande
”De kristna tror att det är så lätt”, bara be lite, eller dricka lite nattvardsvin
Istället för att fråga, så kan man få information och styrka på annat sätt…
”Potentiellt allvetande”
Man har kunskapen inom sig. Man vet allt när man sover, alternativt mellan liven. Sen glömmer man. Vi har alla rentav haft kunskapen förut (bara MK?), varit fullkomliga, men “gått ner” igen.
”Man är religiös och går i kyrkan och hela det där köret. Man lever i sin lilla värld och tror på Gud. Men tro, då tror man ju bara. Martinus vet (e30)
Tror inte. Jag vet. Nej inte vet, men ifrågasätter (e30)
Kan du tvivla? “Jag har liksom inte nån sån där TRO, såhär och såhär är det, och det här tror jag på till varje pris. Så att jag har egentligen ingenting att tvivla på.” (ö71) ”
Detta svar är annorlunda än att säga att man inte har någon tro, eftersom man är övertygad om ditt eller datt.
Ev genom att länka sig till en annan “allvetande” lärare eller författare
Att bli hånad, ”ufo”
Här finns en dubbelhet. Jämlikhetstanken, den ensamma själens vandring – samtidigt med ett stort intresse för hierarkier och de som antas nått fullkomning (adol) Flera informanter berättar om en rädsla för att bli hånade, om de berättar om sina intressen… Kontig, kuf, ufo. En man är rädd för att inte kunna få en framtida tjänst om hans namn kommer fram i studien.
Detta finns parallellt med känslan av att faktiskt sitta på ”en skatt”, sanningen, lösningen på lidandets gåta mm (och flera säger ju också att de är medvetna om att resonmangen kan låta hjärtlösa mm och att det därför är klokt att inte prata om det med vem som helst)
Psykoterapi vs affirmationer.
Problem kan man lösa själv. Affirmationer, mediation, HoloSync. PSYK – affirmera, visualisera, “ut ur boxen”
Den gängse psykoterapin är viktig, det framhålls. Men kanske i en speciell fas, som grovstädning. Livskriser, skilsmässor. Det är också önskvärt att den utvecklar sig, öppnar upp för det andliga. Transpersonella strömningar.
Oortodoxa kombinationer, som kognitiv beteendeterapi och “plejadhealing”. (ngn som nämner det sista?) Änglahealing finns i materialet i alla fall.
Dock finns fina vittnesmål om hur fått hjälp av psykoterapi med! Hon som inte kunde bestämma sig för om hennes terapeut varit skitbra, eller inte så bra, eftersom hon inte ville tala om andliga saker… Men det kändes ändå hon var glad och tacksam för vad det gett…
Är man demokrater-socialister-socialdemokrater?
En annan lånar ett uttryck från Paulus, om att ge kött till sina lärjungar och mjölk till allmänheten (cit?). att det har behövts en mer esoterisk tradition, och en exoteriskt som kan ha förvanskats och förvärdsligats. (e24) Men medveten om att detta ”hemliga” lätt hamnar på kollisionskurs med vår tids demokratiska ideal.
Är det inte mer en ”upplyst kung” som man föreställer sig. Dvs en upplyst fullkomlig person, som då förstår och vet mer än vad medborgarna gör, måste väl vara den ideale härskaren, trots allt. Ingen som kan väljas fram ev…
Här passar resonemanget från kognitiva experiment, där new age-anhängare uppvisat avvikande mönster… Det finns ett mycket stort fokus på ett bättre värld, men
Här ställs detta om koherens och vilka utmaningar detta ställer på psyket, på sin spets. Nyandligheten i sin helhet lär att det inte är bråttom, teoretiskt sett. Allt lunkar på, man lär sig, osv… Emotionellt – ”glömsk av alla teorier” – kan man ändå tycka att man vill rädda de som far illa, motarbeta de destruktiva krafterna i världen, o s v. Sådant känns sunt i materialet, när det inte bara är otålighet gentemot överheten, utan att man vill att det ska bli bättre.
Samhällsengagemang – inte bara i tidiga new age (Hammer)
Hammer m fl hävdar att New age numera mest handlar om individens förkovran. Medan tidigare det var i högre grad en rörelse för att förändra samhället. Det var samhället som stod inför en “höjning”.
Men i materialet finns en del om världens och mänsklighetens framtid också. Ett engagemang emot orättvisor, förtryck. Här uppstår återigen den intressanta paradoxen: allt är individens ansvar, men ändå är det världen som är fel?
Även om inte så mycket handlar om hur man ska kunna bidra till detta, jobba politiskt, delta i organisation, mm.
Utvecklingen ses i ”moralisk” kontext.
Mänsklighetens historia ses som i en moralisk kontext. De gängse religionerna har spelat en avgörande roll. NA representerar nästa steg. Framsteg är inte materiellt, etc. Det är ett kärleksrike. I den meningen finns det en hel del av samhällskritik i läran. Det är inte tillväxt som är framtiden, eller måttstocken. Det är andliga, humana värden, det handlar om.
Bråttom, eller ej?
Endera löper utvecklingen och ackumulerandet av erfarenheter på av sig själv. Eller så vill man betona den fria viljans betydelse, att mänskligheten står vid ett vägskäl
Någon betonar hur viktigt det är att vi agerar. En annan svarar på frågan att naturvetenskapen kanske inte är redo att ta in dessa större perspektiv, att först behöver andra upptäckte göras som kan bereda väg (e21)
Så att jag tror att antingen åker vi med på tåget, och utvecklas och kommer förbi det här (g8)
”Att erkänna sin sårbarhet”
Att vara sårbar, svag, begränsad, ofullständig, utsatt. På vilket vis hjälper new age att bli mindre sårbar? Hur relatera till lidandekult? (Står allt tal om lidande i omvänd proportion till hur mycket man faktiskt uppfattar sitt lidande…)
Osårbar och överkänslig?
Informant berättar om förhöjd känslighet, att behöva undvika vissa platser. Finns ju hela spektrumet (även om inte vet om så mycket i detta materialet) av tankar om elallergi, gifter i födan, strålning öht, omvärldens intrång i den egna världen som man inte kan värja sig emot… ”Lås”, ”skräp” nämns, som ska rensas bort… Amalgam, svamp candida i magen.
Att påverkas av andras stämningar och lidande på telepatisk väg, finns i materialet
(Här kan det dock vara värdefullt att påminna sig om att psykodynamisk teori och erfarenhet rymmer åtskilligt som allmänheten – eller för den delen kollegor med en annan inriktning – kan uppfatta som likaså flummiga: överföring och motöverföring, parallellprocesser i en personalgrupp som arbetar med vissa typer av klienter, projektiv identifikation m m).
Konkreta orsaker.
Här finns något av det konkreta, som Hammer kommenterar. 1-till-1-förhållande. Inget förvandlande led erkänns. Dock, den ip som påpekar att reinkarnationsminne kan vara symboliska! Ett undantag i raden av redovisade reinkarnationsmässiga kausaliteter och symptom.
Varför kan man inte ”veta” en del av de saker som nyandligheten säger att man har upplevt, t ex tidigare liv. Och varför har man inte den upplysta kunskapen, allvetandet, när det är så nära, t ex upplevs mellan liven? Här finns en frestelse att ”veta i förväg”, är väl det som man kan uppfatta som t ex scientism, dvs att det handlar inte om tro, men vetande.
En typ av resonemang som dyker upp i alla intervjuer är hur orsakerna till lidande och svårigheter ibland kan förläggas till tidigare inkarnationer.
Fobier, rädslor för specifika saker som eld, vatten eller höjder, kan kopplas till konkreta händelser i tidigare liv. Denna föreställning är en generell föreställning, eller personen haft vissa erfarenheter som kunna bekräfta detta (cit: polotröjan, svårt tala i grupp, simma)… Droskan körde på mig (i ett tidgare liv), därför ont i höften…
Löst teodicéproblemet, men till vilket pris?
Man har löst ”teodicéproblemet”. Men till vilket pris? Kan man bära denna aning eller ”vattentäta” kunskap, utan att relationer mm blir lidande. Ens sårbarhet, behov av andra, en rädsla, osäkerhet, mm? Vad gör det med sådant som medkänsla mm (även om detta inte behöver stå i ett motsatsförhållande)
Kritik emot ”The Secret” t ex, respondenter som framhåller att det kan bli hårt och cyniskt. Kanske man kan se det som ett erkännande av sin egen sårbarhet. Hur ska man kunna sitta och säga vad andra förtjänar, eller misslyckats med, osv… Fara bli avtrubbad, säge en, dvs lite för ”osårbar” helt enkelt
Vissa arter av NA går för långt i sina tolkningar eller generaliseringar. Dessa avarter vill man inte bli förknippade med. En person berättar att hon läser vissa böcker som hon beskriver som ”gränsfall”. Den är kommersiell, men har ändå inslag som hon inspireras av. ”Tänk på en bil så det din imorgon ungefär.”
De djuretiska resonmangen går att förstå som en överidentifikation med djurens utsatthet. De är lika mycket värda som människor. Men till ett pris? Att man undandrar sig sin egen ”art”, solidariserar sig med djuren istället. Deras sårbarhet och oskuldsfullhet berör en mycket. (Små barn har väl ofta detta, rätt naturligt, vilket är gulligt, men beror ev också på att man ännu inte utvecklat solidaritet, empati, i en mer mogen form? Plus att barn kan väl känna igen sig i gulliga djur bättre också… Det är ju så de är för de vuxna.)
Andliga problem, ”kundalini”..
Kundalinikrafter, Högmod, Spiritual emergency… Vet inte om passar under detta villkor.
Hjälpa andra.
Detta hör delvis hemma i den tidigare kategorin. Men det finns möjligen en aspekt av få vara den starka och hjälpa eller upplysa den som är svagare, vilket måste problematiseras. ”Jag ska bli en stor healer” etc.
”Att erkänna sitt åldrande”
Livsvillkoren, att erkänna realiteter, tiden, att avstå, stå tillbaka, släppa fram de yngre och starkare, de som har framtiden för sig.
Hur negligerar åldrande, svaghet, sjukdom?
Den fysiska kroppen är ”ett skal”, ”inte äldre än vad man känner sig”, bättre och bättre dag för dag
Evolutionstanken inom nyandligheten ger ingen anledning sörja åldrandet. Barn är vuxna innan de föds in i den här världen, och väljer oss som föräldrar. Och när vi dör är vi unga igen, och i nästa liv tar vi vid, kognitivt och på andra sätt, där vi slutade.
Vi kan planera för vårt nästa liv, att börja lära något i hög ålder nu inget problem, för det tar vi med till nästa.
Man går framåt, det är ingen ”hopplära”
Här kommer resonemanget om ”conspirituatlity” (Muertos, Voas, ref!) in, dvs de nu medelålders new age-profeter, mest män (David Icke t ex) som fått en påtagligt mörkare världsbild med åren… Vi skulle nå så långt, det skulle bli så ljust, varför har det inte skett? För att andra förhindrat att det… Här kommer det in ett skuldbeläggande som egentligen inte har plats i ”new age”-läran, att man håller någon annan ansvarig. Också besvikelse, förnekat åldrande, att man inte nådde så långt som man hade hoppats själv…
”Confounder”.
Det naturliga åldrandet är förmodligen en ”bakomliggande variabel” som undgår en del av respondenterna. Man blir inte klokare eller visare, eller lugnare, eller får bättre självkänsla för att man sysslat med nyandlighet, meditation (även om det väl kan hjälpa till säkert). Men blir detta för att man blir äldre… Men eftersom det kronologiska, vardagliga åldrandet inte erkänns, så är det läran/praktiken som ges äran… Och det som ses som andlig utveckling, förfining, är vad så gott som alla människor kan få uppleva, bara att detta kanske också undgår den nyandlige, eftersom ”in-ut-gruppsdiskursen” är så stark: De som inte sysslar med nyandlighet har ännu inte förstått, alternativt inte mognat tillräckligt, så de räknas bort, som referenspersoner, ”folk”
Möjlig felkälla, att blanda ihop den utveckling som förståelsen av den specifika läran, eller praktiserandet av den speciella metoden, avser att leda till, men den utveckling som normalt kommer med livserfarenhet och stigande ålder? (Minskad sexdrift, sämre minne, bättre självkänsla etc)
”Happy end”, som Hammer skriver, en besvärjelse?
”Att erkänna sin förestående död”
Den ultimata kränkningen, hotet, den absoluta övermannen, slutet.
Bara byta bil? Att vilja undfly och slippa tänka på döden är allmänmänskligt. Hur skiljer sig eventuellt new age från det allmänmänskliga?
Döden är en illusion, kommer tillbaka ny och fräsch
Erfaremheter och talanger finns kvar
Döden ses som något ljust, flera säger till och med att de ser fram emot det. Att då kommer allt bli enklara, man ”får vingar och kan flyga vart man vill”.
Detta verkar också varit till hjälp i mötet med t ex nära anhöriga som dött. Ett par av respondenterna berättar om detta, att deras ljusa livssyn här varit en tillgång
Genom att förneka döden garanteras också en rättvisa: De som gör något dåligt i detta livet får en ”payback time” kanske i nästa. Det som kanske annars brukar förklaras med i himlen, Guds dom, det förläggs här till kommande inkarnationer?
”Att vara en separat individ”
”Att ha ett kön”
”Åtskillnad mellan generationerna”
”Att åldras”
”Att vara dödlig”