Vinterstudion på teve. Visar sig vara en sändning från det så kallade ”Birkebeinerrennet” i Norge. Detta har jag hört talas om. Ingår visst numera i en turnering med olika långlopp för skidor: Ski Classics. Norrmännens eget Vasalopp.
Blir nyfiken och googlar på det. Inte fullt lika långt som det som går från Sälen till Mora. Något med fem mil. Men minst lika traditionstungt visar det sig:
Det speciella med tävlingen är att varje deltagare enligt reglerna under hela loppet ska bära en ryggsäck som väger minst 3,5 kg. Detta ska symbolisera prins Håkon, sedermera norsk kung, som år 1206 som spädbarn färdades denna sträcka med hjälp av två birkebeinar.
Målning av Knud Larsen Bergslien (1827-1908)
”According to legend, the top two Birkebeiner skiers, Torstein Skjevla and Skjervald Skrukka, took Håkon Håkonsson (the king’s son) to safety…”
Som ju faktiskt har vissa likheter med bakgrunden till vårt eget lopp:
Vasaloppet är ett årligt långlopp på skidor som körs första söndagen i mars. Sträckan är 90 kilometer och går från Berga by utanför Sälen till Mora i Dalarna i Sverige. […]
Loppet är baserat på en del av den färdväg som historien menar att Gustav Vasa tog då han (åt motsatt håll) flydde från Mora till Sälen undan Kristian II:s soldater vintern 1520–1521…
Konstnär okänd. Bilden har jag knyckt från en text av historikern Dick Harrison. Som verkar ifrågasätta det mesta i berättelsen om Gustav Vasas flykt undan sina förföljare. På annat ställe citeras han:
Frågan är redan överspelad. Vi historiker har länge varit på det klara med att en uppländsk adelsman som han aldrig kunnat åka skidor…
Men det spelar faktiskt mindre roll för det jag hade lust att ta upp.
Det kan verka långsökt att försöka länka skidtävlingar till nyandlighet och new age?Men en aspekt av sådan modern spiritualitet är att den ofta vill förminska eller helt negligera värdet av traditioner. Detta ingår i ett helt kluster av föreställningar som tycks dra åt samma håll.
I hur man uppfattar föräldrars betydelse för sina barn, till exempel. Att man själv bara är den senaste länken i en lång kedja. Eller möjligen näst eller nästnäst senaste om man själv fått barn och/eller barnbarn. Historiens gång.
I en intervjustudie jag genomförde för ett antal år sedan dök åtskilligt av sådant upp i respondenternas berättelser.
Innan födelsen har individen, med ett vuxet perspektiv, haft överblick över det liv hon ska födas till och skrivit ett slags kontrakt. Vilken relation människor har till varandra kan skifta mellan liven. Intervjupersonerna berättar om många olika erfarenheter av detta. En kvinna berättar att hennes dotter i ett tidigare liv varit hennes lillasyster. Systern hade uppskattat detta och därför sökt sig tillbaka till henne och är nu respondentens barn. En respondent berättar om hur hennes ex-partner i tidigare liv varit såväl hennes mor som hennes bror, vilket kunnat förklara den trevande inledning som relationen fick i det här livet. En kvinna berättar att hennes far i ett tidigare liv varit hennes älskade. […]
Talanger och egenskaper liknas vid ”ett slags psykiskt DNA, eller andligt DNA” som individen själv för med sig till det nya livet. Individens föräldrar är snarast att betrakta som medvandrare. En respondent säger om de likheter han funnit mellan sig själv och sina föräldrar: ”Men det är inte deras egenskaper jag har ärvt… [Jag: Det är dina egna?] Det är mina egna, ja.
I synen på överhet och etablissemang generellt. Såväl samtida som historiskt. Kungligheter och sådant. Under- och överordning.
De institutioner som har makt och tolkningsföreträde i världen beskrivs överlag som bristfälliga. […]
I synnerhet riktas kritik mot naturvetenskapen och kyrkan. Dessa beskrivs som föråldrade paradigm. Det naturvetenskapliga paradigmet är ateistiskt och materialistiskt. Det är begränsat och behöver utvidgas, snarare än ersättas, med de perspektiv som den nya andligheten representerar. Kristendomen har haft en mission att fylla under en period när människor inte hade någon förmåga att ta till sig mer avancerade svar på de stora frågorna.
Förutom inte sällan ett ointresse eller rentav en skepsis mot själva tävlingsmomentet förstås. I det förra fallet tycks man skygga för ett slags allvar. I det senare överbetonar man måhända ett annat.