Nivå 4 är en hög nivå, som när det till fullo har uppnåtts innebär att individen slutit fred med sig själv och världen. ”Världen är som jag, och jag är som världen.” En hyfsat gynnsam personlighetsutveckling leder fram till något sådant.
Varför tar inte alla steget över till nivå 5? Nivå 5 ska inte uppfattas som ytterligare en mognadsnivå. Varför tar inte alla steget hit? Kanske beror det på temperament, tillfälligheter, intresse?
Det kan också vara så att denna skara – på nivå 4 – i själva verket inrymmer flera subgrupper, som befinner sig på skilda nivåer av ett annat slags mognad, vilken är i mindre grad ”livsloppsgenererad”. Istället bygger den på ackumulerad erfarenhet från många levda inkarnationer, där varje ålderdom upprepar den tidigare i princip, men på en annan nivå har något ytterligare lagts till det förra livet. Sådant hypotetiserar den transpersonella psykologin om (ref). Ja och mina respondenter också, för övrigt.
”Paradoxal nivå.” Det här är en mogen nivå. Stor förmåga till ambivalens, att se saker från olika synvinklar, att ha överseende med egna och andras brister. Egna begär ställer sig sällan i vägen eller leder vilse.
Såväl Kegan som Bergstrand (i En illusion) skriver om “skuld”, vikten av att bearbeta och göra sig fri denna. En skuld som har sitt ursprung i det oidipala dramat?
Hänförd av det gåtfulla, mysteriet, det stora i det lilla (ref Tolle!). Kan också delvis passiviseras av det, vill “äga” det… Som Gollum, “My prescious”. Prematurt åldrande en risk (Erikson). Krönet på ett slags rörelse som gått över “ungdom” och “ung vuxen”. Här har man nått fram till bemästrandet av en av livets stora uppgifter (Erikson). Överblick, visdom. Denna utveckling och detta slutmål har också motsvarigheter i den “andliga” utveckling som många läror hypotetiserar eller beskriver, och som respondenterna i denna studie talar om. Detta stadium/nivå har förmodligen varit “ett ideal” på såväl pre-paradoxal som kontradiktionär nivå. Men den post-paradoxala nivån har däremot varit gömd, så att säga, bakom horisonten (dess inslag av aktivitet blandas lätt ihop med och kan inte skiljas från den oro eller sådan begärsdrivna projekt som man man själv erfar och har erfarenhet av – det är i första hand “friden” som lockar).
När paradoxal nivå går “i stå” har den blivit för introvert och liknar då kanske en psykoterapi där (såväl klient som terapeut) tappat syftet ur sikte, d v s att kunna återgå till det vanliga livet med förnyade krafter och förmågor, och att terapirummet (liksom bönekammaren, dojon, moskén) inte blir en slutgiltig parkeringsplats, ett akvarium där vatten, syre och ljus existerar i fulländad homeostas.
Samtidigt måste vi förstå att den mognad som finns här är ofta både beundransvärd och resultatet av många erfarenhet. Det är naturligt att detta tillstånd är såväl efterlängtat som mycket tillfredsställande. Den är sökandets ålderdom (?), arbetsdagens slut, måltidens mättnad, en stund av stillhet efter att gong-gongen ljudit.