Sigrell, B. (2000). Psykoanalytiskt orienterad psykoterapi. Natur och kultur. Tryckt i Falköping
Primitiv idealisering
“Primitiv idealisering innebär att man skapar ett omnipotent, alltigenom gott objekt, som fungear som ett skydd mot allt ont. Det här fenomenet känns igen från barnens fantasier och sagornas värld (Alladins lampa – min allsmäktige tjänare). När en person använder sig av primitiv idealisering och framställer någon annan som fantastisk vill han samtidigt själv komma i besittning av alla de fantastiska egenskaper som han föreställer sig att den idealiserade personen har. Det som skiljer det idealiserade objektet från ett verkligt gott objekt är pendlingen mellan idealisering och nedvärdering. Ett verkligt gott objekt utmärks även av att man är säker på att vara älskad av den personen. När det gäller primitiv idealisering finns det alltid en omedveten stark rädsla att egentligen inte vara älskad, att inte vara något värd.” (sid 69-70)
Omnipotens och nedvärdering
“För att skydda sig kan individen inta en omnipotent hållning, dvs tro sig kunna klara av alla problem och svårigheter. Han kan också använda sig av nedvärdering av andra. På det här sättet undviker han hot från den inre såväl som från den yttre världen.” (s71)
Det grandiosa självet
“Om barnet under det tidiga utvecklingsskedet, då den naturliga narcissismen står på sin höjdpunkt, inte får den uppskattning och det stöd den behöver kommer det att få svårt att klara verklighetens krav. Då reagerar barnet med besvikelse, psykisk smärta och raseri. För att skydda sig mot alla dessa starka känslor som hotar att överväldiga barnet skapar det en annan bild av sig själv, en idealiserad bild. Genom en fantasi om att det självt kan tillfredsställa sina behov kan barnet nu känslomässigt dra sig undan. Det är som att barnet säger till sig självt: ‘Eftersom mina föräldrar inte ger mig det jag behöver, så får jag väl bli min egen förälder.’
Denna inre idealiserade självbild har kallats för _det grandiosa självet_. Och det är det som är utmärkande för den vuxne med narcissistisk personlighetsstörning: han förnekar att han har ett behov av andra. Det grandiosa självet leder även till att både andra människor och en stor del av de inre objektrepresentationerna blir betydelselösa. Alla negativt färgade självbilder förnekas och projiceras ut på andra individer, vilka därmed nedvärderas och blir obehövliga.” (s77-78)