En separation kan i vissa fall bli startpunkten för ett mer intensivt intresse för sådant som andlig och personlig utveckling. Flera av respondenterna berättar om hur de, då de kommit till en punkt när de upplevt att de behövde få vara fria att förverkliga sig själva, tagit initiativet till att avsluta sina äktenskap eller kärleksrelationer. För en respondent skedde detta kort efter att hon börjat att meditera:
Ja, sen så skilde jag mig från min man, för han… Ja, det var väl inget sånt där jättelyckat förhållande. Och efter det så har jag ju fått frihet att utvecklas… [Jag: Hur länge sen var det då ni?] Ja, det är tolv år sen, nånting sånt. [Jag: Det var nästan i samma veva som du…?] Ja precis, jo på nåt sätt hänger det ihop, för att när jag började meditera på ett, vad ska jag säga, regelbundet sätt, det var ju… Och några månader senare så insåg jag att jag måste skilja mig /skratt/. Så det hade ett väldigt starkt samband på nåt vis. Att ja se sanningen i livet på nåt sätt. [Jag: Var det som att det hjälpte dig… att se klarare, eller?] Ja, precis. Det hjälpte mig att se klarare, och det hjälpte mig att ja få mod på nåt sätt och ta steget. Så, ja… Och sen har jag fortsatt i alla år att meditera. Så det har ju betytt väldigt mycket faktiskt
En annan respondent berättar om ett antal separationer där just hennes andliga engagemang spelat en roll:
För jag kände att jag måste vidare i det här, för det här är ändå det som är min passion. Och min dåvarande man var inte inne på den våglängden liksom, så att jag kände… Vi är fortfarande vänner, vi blev ju aldrig ovänner va, utan det var mer en sån där… man glider ifrån varandra […] Jag kände att jag måste utvecklas. Och är man i en relation där det alltid är kompromisser och sådär va… Och han stördes liksom av mina dom här intressena mer och mer, och det var inte bra och sådär va
Underlaget är litet och godtyckligt. Ändå är det en sak som förtjänar att tas upp, åtminstone som en idé. Denna observation förefaller att ligga i linje med vad Hammer (2004) skriver om nyandligheten som ett frigörelseprojekt för många kvinnor och kunde ha passat även i den konstitutionella domänen. I materialet förekommer ett antal berättelser om kärleksrelationer som avslutats. De kvinnliga respondenterna tenderar att beskriva sådant just som en frigörelse till att kunna ägna mer tid och kraft åt att förverkliga sig själva, medan männen som berättar om liknande livshändelser gör detta på ett mer eftertänksamt vis och möjligen med en större känsla av skuld eller tillkortakommande.