Hann äga flera bilar. Gillade att köra snabbt, sägs det. På 60-talet beställde en motorcykel från England. (Som visst aldrig kom fram, men ändå.) Innan han blev världsåterlösare brukade uppträda som illusionist…
Man kan väl ändå säga att Martinus förde sig med viss panache?
Hade varit inblandad i en diskussion om danske mystikern Martinus Thomsen, där jag beskrivit honom som “exhibitionistisk” och fått mothugg.
Jag följde upp med material till stöd för att han faktiskt inte varit enbart beskedlig, försiktig och hårt arbetande. I grunden har jag ett gott intryck av honom. Det jag anför som argument förtar inte detta. Inte alls. Men mina argument tar väl spjärn mot en bild som jag tycker ofta är något idealiserad.
Det här är ett inlägg som man nog behöver ha lite koll på dansken för att det ska vara läsvärt. Jag skriver ned det också för min egen skull. Det är en del länkar och annat som jag vill veta var jag har.
Själv ser jag inte måttlig exhibitionism som något dåligt, en svaghet, karaktärsbrist, etc. “Primitivt”, “ger dålig karma”, “obalanserad tyngdenergi”, eller vad det nu skulle kunna heta på newage-iska. Livsbejakande? Kan ju också muntra upp, vara befriande för omgivningen? Som frisk luft.
Etymologiskt gissar jag ordet betyder “ha släppt sina hämningar”, ungefär. Motsatsen till “inhibera”, att hålla igen, stänga in. Sådant som finns på en skala, från det rättså harmlösa, balanserade – mest som ett personlighetsdrag – ända bort till det problematiska, överdrivna, ensidiga, patologiska? Precis som med försiktighet, för övrigt, sådant finns väl på en liknande skala.
Det påpekades i diskussionen jag refererar till att orden “exhibitionist/exhibitionistisk” faktiskt är en etablerad psykiatrisk diagnos (ICD-10: F65.2) som jag inte var medveten om.
Ord är känsliga ting. Man kan inte propsa på att andra ska förstå dem som man själv gör. Eller att t ex den etymologiska betydelsen ska gälla för alltid. Man bör ha koll på den gängse betydelse de har. Jag googlade runt och skrev:
Även om t ex Wikipedia definierar “exhibitionism” väldigt brett, och kan inrymma det jag syftar på…
“Exhibitionism är en drift att på olika sätt synas och uppmärksammas i offentligheten vilket i sin extrema form kan innebära att blotta sitt könsorgan för främlingar. Exempel på exhibitionism är en person som vill märkas i folksamlingar antingen genom handlingar eller utseende, synas i media eller visa upp sig inför en publik.”…
… så är det sant att det är ett begrepp som anammats av psykiatrin, en diagnos rentav, som har med blottning, “flashing”, att gör. Så även om det känns som en fin pendang till inhibation/”inhibitionistisk” (det ordet finns inte, det hade jag hittat på)… Typ:
“a feeling that makes one self-conscious and unable to act in a relaxed and natural way”…
så bör man väl använda det med stor försiktighet, “exhibitionistisk” …
Men ordet verkar ändå kunna användas på olika vis. Inte bara som synonymt med blottare. Hittade det här med cirkussonen Bronett t ex.
Karneval? Handlar inte detta inte om att då och då få leva ut något exhibitionistiskt? Gissar domen inte blir lika hård där och då. Kultur?
Bilden ovan är beskuren och med filter. Från Martinus Center, på stranden. År möjligen 1938. Foto av näre medarbetaren Tage Buch.
Apropå Martinus signatur. Åtminstone den mest kända versionen, från företalet till sjubands-verket “Livets bog” (1932). Dvs hur han önskade framträda för världen. Det behövs nog bara ett uns känsla för grafologi, vad handstilen kan berätta om en person, för att se att detta inte är någon som vill “sätta sitt ljus under skäppan”. Maken till schwung ser man sällan.
Detta med MC-köpet
Författaren Kurt Christiansen har (så klart) info om detta med “trollerier” i sin stora 2-bands-biografi.
“1. Afsnit – Martinus barndom og ungdom. Årene 1890 til 1920.” (Dock inte specifikt detta med att köra bil med förbundna ögon, men gissningsvis är det från samma tid.)
Vet inte om jag i den där diskussionen lyckades rentvå mig från misstankarna om att jag tycker Martinus Thomsen hade hybris eller led av storhetsvansinne. En elakartad form exhibitionism.
Mitt ärende hade ju varit ett annat trots allt. Själv ser jag den här danske mystikern som udda fågel inom sin egen rörelse. Han avvek rättså mycket från ett personlighetsideal som anhängare i efterhand försökt att extrahera ur hans undervisning. Där det försiktiga eller alltför inhiberade ses som en dygd och eftersträvansvärt. Som det tydligaste tecknet på framskriden utveckling, osv.
Ibland kan kunskapen om person och verk krocka. Ibland kan de snarare komplettera varandra och berika ens förståelse, tänker jag.