Igår kväll var vi och lyssnade på den i Sverige välkända författaren, psykologen och terapeuten, Patricia Tudor-Sandahl, som pratade i Kungsholms kyrka om ”Att vara levande i sin tro – om olika sätt att närma sig Gud”.
Har inte vetat så mycket om henne. Noterat liksom i ögonvrån att det över tid kommit flera titlar som behandlat åldrande, mm. Existentiella teman. Det enda jag läst av henne – men gillade desto mer! – var den tunna boken: ”Det Omöjliga yrket – om psykoterapi och psykoterapeuter (1990).
Hela sitt vuxenliv, efter en katolsk uppväxt med klosterskola, hade hon varit ateist. Eller åtminstone helt ointresserad av religion. Tills hon kom i pensionsåldern. Idag är hon åttifyra.
Mycket var berörande. Utan att jag själv är särskilt kyrkoreligiös eller har en dragning ditåt. Men det var något generellt andligt viktigt hon pratade om.
Vad minns jag och kan dela. Inte så mycket. Tystnadens betydelse. Referenser till olika kristna mystiker. Jo! Ord som hon fått höra, av en präst, för tjugo år sedan. Som hon fortfarande jobbade med och försökte fördjupa sin förståelse av:
”Guds ära är den fullt levande människan och den fullt levande människan skådar Gud.”
Det är ett citat från Irenaues av Lyon som levde under andra århundradet (ca 130-202), googlar jag.
