Mår anhängarna sämre?
Bäärnhielm, Scarpinati, Rossi och Pattyi (2007) har skrivit om begränsningar med den diagnostiska manualen DSM, om hur personer från en annan kulturell sfär riskerar att bli felbedömda, som kan ha relevans även för detta område:
Det finns kritik mot DSM-IV systemet. En kritisk synpunkt är att det inte är meningsfullt att använda ett västerländskt diagnostiskt system utanför västerlandet eller för flyktingar och minoritetsgrupper. Kleinman (1977) har myntat begreppet ”category fallacy” som refererar till problemet med att använda psykiatriska diagnoser för symptom utanför den kulturella sfär där diagnoserna skapats (Bäärnhielm, Scarpinati, Rossi & Pattyi, 2007, s. 16).
Utvecklingsrelaterad nyandlighet.
Att det inom gruppen nyandlig intresserade skulle kunna finnas ett förhöjt psykiskt lidande (Granqvist, 2004) verkar rimligt att tänka sig utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv. I en subkultur där en lära omfattas som i så många stycken kunde vara en verbalisering av mycket primitiva försvar så torde förekomsten, på gruppnivå, av verklig utvecklingsmässig patologi också vara förhöjd. En sådan patologi kan vara såväl biologiskt-genetiskt betingad, som ha sin grund i tidiga relationserfarenheter eller både och (Farias & Granqvist, 2007). Tidigare forskning har ur olika synvinklar kunnat visa hur gruppen nyandliga, på gruppnivå, uppvisar en personlighetsprofil som i normalpopulationen förknippas med ett större mått av lidande. Ur ett psykoanalytiskt perspektiv går det att tänka sig att dessa personer faktiskt aldrig uppnått en högre grad av fungerande och att nyandligheten därför, med sin närhet till infantilt tänkande, helt enkelt harmonierar med dessa personers normala tillstånd. Att nyandligheten så som denna kan användas då motsvarar deras personliga ”center of psychological gravity” (PDM Task Force, 2006, s. 23).
Granqvist et al. (2009) lyfter fram ”dissociation” och dess mildare variant ”absorption” som markörer för psykisk ohälsa. Detta går att finna hos individer som söker sig till olika slags upplevelsecentrerade aktiviteter på området. Utifrån materialet i denna studie går det att hypotetisera möjligheten av något liknande, men som inte uppnås främst via meditation, trumdans, etc, utan i direkt relation till läran och de resonemang som går att göra utifrån denna. Möjligen kunde detta liknas vid ett slags självinducerad kognitiv ”diffusion”.
Semireversibel regressiv nyandlighet
Det verkar vidare ur ett psykoanalytiskt perspektiv osannolikt att umgänget med ett tankesystem som nyandligheten inte på gruppnivå skulle resultera också i ett större neurotiskt lidande. Detta har i så fall likheter med umgänget med en destruktiv sekt, bara med den skillnaden att här är det en nivåsänkning som i hög grad upprätthålls av individen själv. Denna sänkning kan vara mer eller mindre långvarig eller manifest. Situationen försvåras förmodligen av att en dylik regression i så fall kan rättfärdigas eller armeras med goda argument utifrån den nyandliga idévärlden. I svårare fall torde man kunna beskriva detta som att individen befinner sig i ett tillstånd av ”semireversibel” regression. Den regressiva upplevelsenivån har blivit en livsstil som idealiseras och får inflytande över större eller mindre del av individens tillvaro, ambitioner, relationer och framtidsvisioner, etc. Dock har individen i grunden en högre funktionsnivå, varför det är motiverat att tala om ”regression”.
Sund nyandlighet
Till sist finns det de som, tankevärlden till trots, förefaller att ha ett salutogent förhållande till denna. Det kan mycket väl finnas en djup fascination och övertygelse om dess riktighet eller värde, men individen lyckas ändå på något vis metabolisera detta i sitt inre, utan att det tryck/den lockelse till förenkling och regression som utgår från själva läran tar sig uttryck i projektion, allt för stark idealisering av de förment ”upplysta”, allt för stark spänning mellan ideal och realitet, in- och utgruppstänkande, mm. Ur ett psykoanalytiskt perspektiv går det att säga att individen då lyckats att hantera påfrestningen utan att tillgripa allt för många primitiva eller alltför rigida försvar. Deras svar är mer dynamiska, de tycker om att reflektera kring ett omedvetet både i sig själv och hos andra, de förefaller leva i verkligheten, glömska av de svindlande perspektiven emellanåt. De verkar inte heller ha någon större brådska med sin andliga evolution. Toleranta för det imperfekta. I den mån hon eller han regredierar i förhållande till sitt andliga intresse är detta en mer godartad och tillfällig resa tillbaka, ”i jagets tjänst”, ungefär som den vanliga religionen förefaller kunna fungera (Geels & Wikström, 2006, s. 148f). Det är förmodligen fruktbart att tänka att de existentiella villkoren har såväl en ”yt”- som en ”djupnivå”. Till exempel är det förmodligen fullt möjligt att tro på ett liv efter döden utan att detta inverkar menligt på förmågan att leva. Kanske att de sistnämnda faktiskt erkänner de existentiella villkoren på en psykologisk och relationell, om än inte teologisk, nivå genom att sätta liksom ”citationstecken” kring dem?