Enligt psykoanalysen så laddas det lilla barnet upp av sina föräldrar eller vårdnadshavare och får i lyckligaste fall en behaglig och priviligierad start i livet: ”His Majesty the Baby”, karaktäriserar Freud (1914/2003, s. 92) denna tillvaro. Detta ihop med dess begränsade resurser i många avseenden gör att barnet under en period inte kommer att behöva konfronteras med de bistra realiteterna, utan tillåts befinna sig i ett tillstånd av infantil omnipotens. Dock måste individen, vid någon tidpunkt under sin vandring mot vuxenlivet överge, tona ned eller åtminstone komplettera dessa infantila och i förhållande till hennes verkliga kapacitet och omvärldens förväntningar orealistiska fantasier eller önskningar. Inom psykoanalysen ses en gynnsam lösning av denna konflikt som själva porten till ett balanserat och hälsosamt vuxenliv (Freud 1996b). Denna utmaning har exempelvis Werbart (2000) beskrivit i ett antal punkter vilka kan ses som en sammanfattning av det mänskliga livets predikamenter. Han skriver att vi är ”irretrievably doomed to live as separate ’in-dividuals’, dependent on each other, divided into two sexes and several generations, vulnerable and mortal” (s. 37).
De mentala operationer som kallas försvarsmekanismer fyller en buffertfunktion för individen. Enligt psykoanalytisk teori används dessa för att hålla obehagliga impulser eller insikter borta från medvetandet och skydda mot ångest. Försvarsmekanismerna indelas hierarkiskt från primära/omogna till sekundära/mogna beroende av hur stora inskränkningar eller förvrängningar dessa medför för självbild och omvärldsuppfattning och även utifrån de perioder i utvecklingen när de är naturliga. Omogna försvar gör livet mer uthärdligt genom att individens problem förläggs till andra och annat ”där ute”.
Psykoanalysen talar om regression av olika slag. Gemensamt är att individen då faller tillbaka på en typ av upplevande eller ett sätt att relatera till omgivningen och livets plikter eller villkor som med avseende på individens kronologiska ålder egentligen hör till ett passerat utvecklingsstadium. Inte sällan används ordet med en negativ innebörd, men regression spelar även en naturlig och livsbefrämjande roll i våra liv, till exempel i förälskelse, lek och skapande verksamhet. Det är vidare normalt att regrediera till enklare och mer välbekanta strategier i mycket stressande situationer, inför påfrestningar som individen inte vet hur hon ska hantera eller som kanske överstiger också vad de flesta kan klara av, exempelvis naturkatastrofer, svåra olyckor, fångenskap och hot mot ens överlevnad. Detta kan inkludera att då vilja föreställa sig en högre, omhändertagande instans som vakar över individen. Talesättet att det inte finns några ateister i skyttegravarna (”There’s no atheists in foxholes”) har ifrågasatts, men kan ändå kan tjäna som en illustration ur folkpsykologin. I normala fall kommer individen så småningom att kunna återgå till sin normala funktionsnivå. Individens normaltillstånd kan sägas vara hur denne klarar av att fungera under påfrestningar från en genomsnittsomgivning. PDM Task Force (2006) beskriver detta som “a person’s center of psychological gravity” (s. 23).
Vägen till att individen skaffar sig en privat inre värld av ett slag som också ackompanjeras av en någorlunda realistisk uppfattning av och ett deltagande i yttervärlden går via många steg. Jemstedt (1993) beskriver detta som en dialektisk process mellan förening och avskildhet som så småningom etablerar en hälsosam åtskillnad. Tidigare funktionsnivåer kommer att finnas kvar som kraftkällor och möjliga reträttplatser. Vuxenlivet vore en torftigare tid och termen ”vuxen” kanske inte ens adekvat om individen inte också hade tillgång till dessa andra sidor av sig.