- ”Tv nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen ska berömma sig” (Ef 2:8,9)
- ”Gud har friköpt mig genom sin nåd som jag inte gjort mig förtjänt av men som Gud i sin kärlek visat mig genom Jesus Kristus, som dog för mig och tog mina synder och sjukdomar på sig, för att jag skulle gå fri. Vilken enorm kärlek från Gud. Han hade sett mig gå vilse och nu ville han återupprätta sin relation med mig såsom det var tänkt från allra första början. Jag fick ett nytt liv. ”(http://www.minfrid.se/jesus/guds-nad.shtml, 2009-10-19, kl 10:45)
Också exempel på motsatsen finns i bibeln: “Och nu, bröder, när ni har fått lära er av oss hur ni skall leva för att behaga Gud – och det är ju så ni lever – vill vi i herren Jesu namn vädja till er och mana er att göra ännu mer. Ni vet ju vilka föreskrifter vi gav er från Herren Jesus… ” (1 Thess 4:1-2).
“Vi föreskriver er i herren Jesu Kristi namn att dra er undan de bröder som lever utan ordning och inte följer de regler de har fått genom oss… När vi kom till er gav vi er som föreskrift… Den sortens människor föreskriver och förmanar vi…” (2 Thess 3:6-12)
- Och det kluvna… “Herren, Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek (nåd) och trofasthet. Han håller fast vid sin kärlek (nåd) mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist men lämnar inte den skyldige ostraffad…” (2 Mos 34:6-7)
- Att söka ”nådefrälsningen”.. Läror kan angripas från flera håll. New Age angrips ofta för att vara ett sammelsurium, ett flum. Men det går knappast att förneka att karma och reinkarnationstanken och människans utveckling med hjälp av dessa rent intellektuellt är snäppet vassare än t ex bibelns undervisning om att gud i sin kärlek skickade sin enfödde son, för att dö på korset, och sona våra skulder o s v. Det är en vacker bild, den har en känslomässig ton som är mycket annorlunda – men särskilt lätt att förstå det rimliga i är den inte.
- Denna ointellektuella, andliga inställning har blivit ett slags vilokudde, en flykt från denna världen. Det primära i tillvaron blev i för hög grad meditation över andliga frågor och för liten utveckling och övning i att umgås med sin nästa. […]Men Västerlandets syndernas förlåtelse och frälsning genom Jesu blod och nåd har inte heller förmått ge Västerlandets folk verkligt beskydd eller fred.” Martinus ”Döende kulturfaktorer”, om de österländska folken, från kundalini.se)
” Dogmen att en frälsare “dog för våra synder” har blivit mycket missförstådd, vilket dock inte hindrar att läran om en gudomlig inkarnation i mänsklig gestalt är mycket vacker: “Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son” (Johannesevangeliet 3:16). Detta är det kristna sättet att säga att gudarna av medkänsla med mänskligheten sände en stråle av sig själva in i en ädel människas själ så att denne i sin verksamhet bland människorna kunde ge kraftfullare uttryck för det gudomliga – inte för att frälsa oss från våra synder eller tvätta bort karman från vår ohörsamhet mot oss själva och andra. Vi ansvarar själva för våra handlingar. För våra tankar måste vi lida eller erhålla förtjänst. Det finns ingen annan syndaförlåtelse än den vi själva ger. Paulus framställning av den universella lagen om orsak och verkan, kismet eller karma, är uppfriskande rakt på sak:
Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg… Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Den som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder. (Galaterbrevet 5:25, 6:7-10).
I korthet: Dagligen skördar vi i varje ögonblick resultaten av tidigare handlingar och sätter nya orsaker i rörelse. Det är kvaliteten på våra motiv som har danat och fortsätter att dana vår karaktär och vår framtid. Eftersom vi inte är åtskiljda från varandra utan utgör en mänsklighet, påverkar vi ödet inte bara för dem som står oss nära utan också för tusentals andra som befinner sig inom vår verkningskrets. Om våra motiv är altruistiska kommer vi att så i andliga riken. Är motiven själviska kommer vi att så i vår personlighets fält. Vi skördar som vi sår eftersom naturen reagerar opersonligt och utan avsikt att bereda såningsmannen nöje eller missnöje. Skörden blir en rättvis följd av sådden, eftersom varje människa är sin egen skördeman och även sin egen ödesmakare när hon fortlöpande sätter sitt väsens kännemärken på karaktärens minnesceller, ja på alla delar av sin varelse. (kap 8, Karma och/eller nåd., kap ur ”Att tända tusen lampor”, Teosofiska bokförlaget, http://hem.fyristorg.com/teosofi/TeosofiskaBokforlaget/Att_tanda_tusen_lampor/08_Karma_och_eller_nad.htm, bok av Knoche, G F ”To Light a Thousand Lamps, A Theosophic Vision”, 2009-10-19, kl 10:20)
- Hos Ulf Ekman hittar man en delvis annan syn, strängare: ” På mitt skrivbord ligger en bok av en författare som lovar en enkel smärtfri process för att leva i seger. Det låter förvisso bra, men är tyvärr varken realistiskt eller bibliskt. Segern är biblisk och där har Gud i Kristus redan gjort allt för oss, men livet i seger är knappast vare sig bekvämt eller smärtfritt, jfr. Rom. 8:31-39. 2 Kor. 6:4,5. I vår sensuella och materialistiska tid vill vi gärna ha allt lätt och bekvämt och inte stötas bort av att vägen skulle vara smal och besvärlig för vårt kött eller att vi skulle försaka något. Självuppoffring är inte alltid populärt. (skriver Ulf Ekman i sin blogg, http://ulfekman.nu/2008/05/22/naden-och-uppenbarelsen, 2009-10-19, kl 10:30)
- Sakrament (av vilka katolska kyrkan har sju? men Luther minskade till två?) betyder ”mysterier”, d v s där finns ett element av lek. Utan att vara kristen själv eller praktiserar några sakrament, så finner jag tanken sympatik.. Nattvarden, som med ett annat ord kallas ”transsubstantiation”, sägs enligt katolska kyrkan innebära att brödet och vinet upphör att existera och förvandlas till Kristi kropp som offras gång på gång. Makabert, för-kristet, etc, men också lek på allvar.. För protestanter är det en mera stillsam akt i hågkomst av Jesu död och verk.
- ” Enligt katolska kyrkans lära blir människan rättfärdiggjord genom dopet, tron samt andra gärningar.
Men Bibeln säger att vi är frälsta av nåd genom tro på Kristus. Jesus har fullbordat vår frälsning och vi kan inte lägga någonting till detta offer. - Protestanter betonar att frälsning inte beror av mänskliga ansträngningar eller meriter utan allt bygger på tron. Vi blir rättfärdiggjorda av tro” (http://www.brobyggarna.org/251.katoliker.reformation.html, 2009-10-19, kl 10:50)
- I vår tid biktar katoliker betydligt mer sällan än tidigare. Det har olika anledningar. Den djupaste tycks vara att förståelsen för verklig skuld har minskat /gått förlorat. En annan anledning är den – korrekta – uppfattningen att endast “dödssynder” måste biktas. Svaghetssynder /dåliga vanor kan gottgöras genom goda gärningar /vanor. Man glömmer att försoningens sakrament inte i första hand är Guds domstol, utan Guds nådestol. Det vore en välsignelse om människorna åter upptäcker bikten som en öppning för Guds nåd av egen fri vilja. (http://www.fragaprasten.nu/html/sacr-bikt.htm, 2009-10-19, kl 11:00)
- Trons värld skriver om hur den protstantistiska hållning riskerar att blandas upp när man orienterar sig mot t ex katolsk och ortocox teologi, med sina sakrament , tidigar kyrkliga traditioner, och helgon: ” Den radikala tron på frälsning genom tron och nåden allena riskerar att blandas upp med läror om andliga övningar och olika slags goda gärningar som förflyttar fokus från Jesu kors till de kristnas egna handlingar.
Kontrasten mellan det rena evangeliet och den religiöst grumliga läran blir tydlig i Galaterbrevets tredje kapitel, där Paulus kallar sina läsare ”dårar”. Vattendelaren är ställningstagandet till Jesu kors. Vi väljer väg, och därmed slutmål, genom att antingen hålla fast vid rättfärdiggörelsen genom tron allena eller inte göra det.
”Svara mig på en enda sak”, skriver Paulus. ”Var det genom att fullgöra lagen som ni fick Anden, eller genom att ni lyssnade i tro?” Fick ni del av Guds Ande genom att ni lyckades utföra andliga övningar, eller genom att ni tog emot evangeliet om Jesus i tro?
Paulus beskriver skillnaden mellan att bygga sin kontakt med Gud på gärningar eller tro. ” Över dem som litar på laggärningar vilar en förbannelse. /…/ Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att för vår skull ta förbannelsen på sig. /…/ Så skulle hedningarna genom Kristus Jesus få den välsignelse som gavs åt Abraham och vi sedan få den utlovade Anden på grund av vår tro.” (Gal 3:10, 13, 14) (Galaterbrevet 3)
Det som sker på många håll är att man försvagar tron på Jesu försoningsdöd och den rättfärdiggörelse som finns tillgänglig i tron på Jesus, och ersätter den med tankar om andliga övningar och en slags växt in i helgelse och rättfärdighet.
Paulus fråga ställer hela saken på sin spets: Kan någon få den Helige Ande genom andliga övningar? Svaret är nej, Anden tas emot i tro av dem som har hört om Jesu kors och blivit rättfärdiggjorde. (http://www.tronsvarld.se/Article.aspx?articleId=145871, Krister Holmström i Trons Värld, 2009-10-19, kl 11:00) - En orientering mot katolsk och ortodox liturgi och teologi kan ses som en del av samma längtan som tar sig uttryck i intresset för new age: Man vänder sig till de äldre kristna traditionerna, historien, etc.
- Luther lärde ut att Människan kan aldrig själv genom goda gärningar eller av oegoistisk kärlek förtjäna sin frälsning
utan hon får den alltid gratis, dvs. av nåd, från Gud.
“Icke på grund av gärningar blir synderna förlåtna
utan allenast genom Guds barmhärtighet, hans som icke tillräknar dem” (Ur föreläsningar över Psalmerna 1513-1515 och över Romarbreven 1515-1516;
citat från Tergel, från Jesus till Moder Teresa, Verbum)
Luther säger om goda gärningar, att
| Goda gärningar mot Gud sådana är aldrig möjliga för oss att göra. Vi kan alltså aldrig göra oss förtjänta (vara stolta) inför Gud | |
| Goda gärningar mot medmänniskor sådana är möjliga för oss att göra genom vår tro. Vi kan göra oss förtjänta (vara stolta) inför andra människor. |
Tron befriar mig således från alla krav på religiösa prestationer.
Jag kan helt enkelt inte göra mig förtjänt av nåden inför Gud.
Men jag kan liksom Kristus själv handla gott mot mina medmänniskor.
Där kan jag se Kristus som ett föredöme.
(http://www.religion.gotland.se/Luther.htm, 2009-10-19, kl 11:15)
- Alla människor är syndare. I Bibeln står skrivet: “Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar…Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:20, 23). Synden är en del av den mänskliga2 naturen och hänger samman med en nedärvd syndaskuld och syndanatur som går tillbaka ända till Adam, den första människan. På grund av Adams synd (1 Mos. 3:17) står alla människor under Guds dom.
- Paulus? Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar” (Rom. 7:18-23).
- Det som är unikt för kristendomen är nåden3. Ordet “nåd” innebär att få någonting som man inte förtjänar. Föreställningen att Guds kärlek kommer till oss utan att Han begär något i gengäld, verkar gå emot allt mänskligt förnuft. Buddisterna har en åttastegs väg, hinduerna en tro på karma, judarna ett förbund och muslimerna en vågskål av goda och onda gärningar – var och en av dessa religioner erbjuder ett sätt att förtjäna ett godkännande. Enbart kristendomen vågar göra Guds kärlek helt villkorslös. (http://www.sanningenomislam.se/sann_o_falsk_kristendom.asp, 2009-10-19)
- Det går att påpeka det monotona i såväl de fem dagliga bönerna som islam föresktiver, med katolicismens radband.(16 fader vår och 153 ave maria). Jämfört med väckelsen och allt inom protestantiska kyrkor.. Varje sann muslim ska resa till Mecka en gång i livet, för katoliker finns botgöring och pilgrimsvandring.. Frälsning genom gärningar.
- I islam är en människa ansvarig för varje tanke, ord och handling. Hans eller hennes liv ska levas enligt det som behagar Allah, vilket man finner i koranen eller hadith . Dessutom finns shari’a , som är en samling regler som försöker täcka in helheten av det religiösa, politiska, sociala och privata livet inom islam. Att bryta sådana lagar innebär olika former av temporär bestraffning. Vid den yttersta domen kommer Allah att bestämma ens eviga öde, när han lägger ens goda och onda gärningar på den gudomliga vågskålen: ”Då blir de godkända vars vågskålar väger tungt (med goda gärningar). Och de vars vågskålar väger lätt, är de som förlorar sina själar och får vistas i helvetet” (Sura 23:102, 103). Hadith beskriver helvetets plågor på ett levande sätt.
- ”Det som är ”angeläget” är att katoliker och muslimer blir frigjorda från det andliga slaveriet , att försöka att bli kvalificerade för himmelen genom sina goda gärningar.” skriver T. A. McMahon, på (http://www.solascriptura.se/kts/cathol1.html, 2009-10-19)
- Att den protestantistiska kristendomen är den minst elitistiska, det glömmer man ofta bort. ”Det allmänna prästadömet”, etc, ingen påve melan individen och gud. Att få läsa guds ord på sitt eget språk, själv. Den är mycket radikal, mycket modern, mycket individualistisk. Så man kan undra vad det är som lockar den privatreligiösa till mer elitisktiska, strängare läror, egentligen?
- Att ‘kräva’ från gud att bli frälst för att man följer några regler eller är troende vore att inskränka guds vilja., menar man. Gud har ju egentligen redan räddat oss från synden genom sitt offer på korset. Men han vill inte tvinga på oss hans kärlek utan ger oss valet att ta emot den eller ej.
- Buddhism såväl som hinduism finns av flera slag, ungefär som kristendom. Inom hinduism finns det vissa läror som är polyteistiska, andra som är mera monoteistiska. Inom buddhismen, som traditionellt saknar en personlig gud, finns också riktningar som anammat detta. Parallellt med taoism och konfucianism finns de gamla folkreligionerna kvar, har jag förstått det som; medan eliten håller sig med en filosofi utan personlig gud, så förenar folket de båda världarna.
- Som kristen kan man så klart göra goda gärningar, men då bara för att man har lust att göra det, inte för att på sikt uppnå något visst (frälsning, god karma, etc). Och satanister kan ju också angripa detta görande – att det är på sin höjd instrumentellt, för att uppnå något – för i grund o botten är man egeoist. Satanisten vänder ibland på det genom att säga att de då istället ger efter för sin sanna natur, bejakar denna, till glädje för den makt som premierar sådant, en win-win-sit?
- Jag ska ta ett exempel: ett av den katolska kyrkans sju sakrament, nämligen ”nattvarden”. För varje modern människa måste ju denna sedvänja verka vrickad. Det är om man så vill, en oredlighet eller vidskepelse, som åtminstone de mer sansade delarna av new age inte kommer i närheten av. Katolska kyrkan bryr sig inte ens om att dölja vad de håller på med. Detta är ”lek”, mysterium, ett mänskligt behov. ”Genom konsekrationen sker transsubstantiationen, väsensförvandlingen, av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Under de konsekrerade gestalterna av bröd och vin är Kristus själv, levande och ärorik, närvarande på ett sant, verkligt och substantiellt eller väsensmässigt sätt, hans kropp och blod är närvarande, tillsammans med hans själ och gudom.” (Katolska kyrkans katekes, nr 1413.. fr wikipedia).
- Teokrati. Kyrka och stat är ett.
- ”Sola gratia” – ”genom nåden allena”, en del av Martin Luthers reformatoriska lära. Enligt Wikipedia riktade detta sig spec mot en senmedeltida fromhet som sysslade mycket med botövning och befrielse från synd via avlat. Före Luther var det Paulus som (i Ef 2) förkastade gärningstron. Han hänvisade till Abraham som förklarades rättfärdig genom tro (1 Mos. 22:1-14). Han vände sig mot dem som menade att man endast kunde bli rättfärdig genom att följa lagen. Att Jesus dött för oss följer ett slags ekonomisk princip. Han var själv utan synd, men tog på sig ett hemskt straff. Därigenom bildats ett ”överskott” som gäller för oss. (Egentligen ett slags gärningstro, det också, eftersom Gud verkar ha accepterat denna konstruktion?) jmfr: Sola scriptura, sola fide.