“Jag funderar mycket på situationen i Gaza. Alla barn som dödas, skadas, svälter, blir föräldralösa och svårt traumatiserade. De som står utan hjälp och skydd. Vad är meningen med det lidandet […]
Varför behöver barnen lida så fruktansvärt? Är det själar som får sig en läxa där, dvs karma. Barn som är helt ovetande om sina tidigare liv, vad är meningen med det? De vet ju ändå inte om ifall de gjort onda gärningar i tidigare liv som de nu betalar ett pris för? Jag har svårt att se meningen med det?”
Ett inlägg på ett öppet forum för Västerländsk esoterik. Responsen som skribenten får gör mig illa till mods. Svaren är så vitt jag förstår korrekta, enligt ett tankesystem där varje människa, utifrån “lagen om karma”, är fullt ansvarig för sitt eget öde. Där lidandet syftar till att utveckla oss hän mot ljuset. Tror jag själv att det fungerar så?
Jag skulle vilja närma mig frågan från ett annat håll. Den stora anledningen till att jag själv har backat undan från sådana förklaringsmodeller, har egentligen inte att göra med om jag tror att de stämmer eller inte. Kanske gör de det, kanske inte.
Men jag tror att det på sikt skadar en själv att se världen genom sådana glasögon.
Det är som med den vuxna sexualiteten, tänker jag. Den ska man inte behöva konfronteras med, behöva laborera med i tankar och känslor, förrän man är mogen för det. Det är inget man ska vänja sig vid, öva att tänka på, etc. För man är inte där helt enkelt. Även om det skulle vara “sant” finns inte den rätta grunden för att på allvar kunna laborera med dessa insikter. Och jag har svårt att se hur det kan göra världen det minsta lilla bättre att förfäkta att det är så det går till.
Det är klart att barn är medvetna om vad de vuxna gör. Det är gåtfullt, svårbegripligt. Man får ett hum och det finns nog med i bakhuvudet. En vuxenvärld som helt hyssjar och har ångest för allt sådant är väl inte bra det heller.
Att ha skaffat sig ett hum om den esoteriska världsförklaringen, veta att det finns alternativa synsätt, det kan räcka. För att sedan leva vidare sitt barnsliga liv. Det är grejen, som jag ser det. Det kan få finnas kvar långt ute i periferin. Men inte mer.
Man ska inte leka gud.