Hammer (2004, s. 319) för en intressant diskussion kring huruvida den nya andligheten är modern eller postmodern? Hans svar är att den har drag av båda. Den är postmodern i sitt ifrågasättande av världens auktoriteter. Likaså i hyllandet av individens frihet att skapa sin egen mix av föreställningar. Men under ytan är den påfallande modern. Ett sant postmodernt förhållningssätt till den egna identiteten skulle vara att glatt bejaka det splittrade, det motsägelsefulla, i den egna identiteten. Men inom nyandligheten ligger istället ett starkt fokus på att ”hitta sig själv”, ”sitt sanna jag”, etc. Inte heller uppfattningen om en världsplan, en ständigt framåtskridande utveckling, är särskilt postmodern, skriver Hammer. Återigen möts ytterligheterna således.
Guds medvetande kan liknas vid summan av dessa våra högre andliga aspekter. Människan har även ”ett högre själv” eller ”ett högre jag” som samtidigt som vi är inkarnerade på i den fysiska världen befinner sig på en andlig nivå. Den finns ”i de högre lagren någonstans, och är en ljusvarelse precis som Jesus eller nån annan av dom här stora” (p1). Detta förhållande beskrivs i en sångtext av artisten Tomas DiLeva:
Nä, jag har väl upplevt att gud är nånting väldigt stort, som man aldrig kan förstå. Så det är bara att ge upp. Det är bara att acceptera, man kan inte förstå det. Men samtidigt har ju Tomas DiLeva rätt när han… jag vet inte om du har lyssnat på honom nån gång… men han har i alla fall skrivit en låt som heter Everyone is Jesus (p1).
För många kvinnor i medelåldern gäller det att de länge underordnat sig andras behov:
Först mitt i livet inleddes en frigörelseprocess, som kunde innebära både en större tillit till ens egen inre röst men också mycket smärta … Deras önskan att ersätta yttre auktoritet med en inre kompass motsvaras av new age-miljöns betoning på intuition och subjektivitet (Hammer, 2004, s. 29).
Enligt Hammer (2004) är det två grupper som attraheras av den nya andligheten, nämligen ungdomar och kvinnor i medelåldern och vad som förenar dem är deras “intensiva sökande efter mening, en egen identitet och en självständig inre röst” (s. 28). Frisk (2000) föreslår, med hänvisning till religionssociologen Meredith B. McGuire, att det går att “se den institutionaliserade religiositeten som mansdominerad, och den ‘moderna religiositeten’ som ett slags kvinnlig protest” (s. 62).