Gud, allokativa aspekter.
På frågan om Gud är personlig eller opersonlig ges motsägelsefulla och tveksamma svar. Inte bara så att respondenterna har olika uppfattningar sinsemellan, utan frågan förefaller vara svår att redan ut även för var och en.
Ja, jag tror att universum utvecklar sig, universum lär sig hela… Ungefär som en fraktal, som ett träd va, den liksom… Man kan se oss som en… När vi tittar ut i världen så tittar vi egentligen tillbaka på oss själva och våran egen liksom… Universum tittar tillbaks på sig själv genom oss.
Intervjupersonerna är eniga om att Gud, vare sig denne är personlig eller opersonlig, har en väldig utsträckning. Själva tillvaron kan sägas vara denna gud. Allt ingår i detta system, allt och alla är delar av samma gudoms kropp. Med sin själ eller sitt psyke är individen en del av denne gud: ”Vårt individualiserade jag det är bara en del av Guds jag. Så vi ingår så att säga i Guds jag”, säger en respondent. Universum är ett enda levande väsen, där den fysiska verkligheten utgör den fysiska sidan av Gud. En respondent refererar till hur detta har beskrivits i bibeln:
Trädet som växer här borta det är liksom inte nånting annat än Gud. Det är inte så att där står ett träd, och någon annanstans står Gud, och om han vill så kan han rycka bort det där. Utan det är en del av hans varelse. Och det här är ju egentligen… Även såna här tankar finns ju i kristendomen… Paulus är det väl… Ty det är i Gud vi lever och är till.
Denna gud eller större, samordnande instans benämns ”Universum”, ”Gudskraft”, ”En stark gudsenergi”, “Ren kärlek”, ”En kärleksfull kraft”, ”Det stora livssystemet”, ”Någonting”, ”Kosmos”, ”Ett högre medvetande”, ”En energi”, ”Världsalltet” och ”Ljus”.
När Freud skriver om religion så handlar det ofta om den till världsrymden utprojicerade ”Fadern” som ska vara en garant för rättvisa och välgång. Sådana beskrivningar knyter närmare an till traditionell religion. Intervjupersonerna i denna studie talar inte om någon animerad gudsgestalt, men mer om sådant som ”kärlek” och ”ljus”. Detta kommer närmare vad Freud (1929/2008) refererar till som den ”oceaniska” känslan, det vill säga en upplevelse som ”hänför sig till gränslöshet och förbundenhet med alltet” (s. 406). Freud är dock lika skeptisk till detta.
Vitz (1977) skriver om en gudsbild som beskriver denne som ”energi” och som söker upphäva alla motsatser: ”New Age mentality attempts to break down distinctions between things and their opposites, and to claim that there are no seriously important boundaries” (Kindle location 2024). Gud är allt och överallt, men den nyandlige kanske kan sakna honom ändå?
Gud, konstitutionella aspekter.
Gud är höjd över varje dualitet. Gud är varken man eller kvinna eller både och. Individen ska bli såsom Gud: “Alltså dom säger ju att man blir ett med alltet när man är upplyst. Ja men då blir man ju Gud och så blir det ju fantastiskt i hela världen”, säger en intervjuperson.
Inom traditionell religion ses Gud som något fundamental annat än människan. Det är inte enbart en grad- utan en artskillnad mellan de två. Ibland får guden inte ens benämnas. Att tro sig kunna bli eller jämföras med gud benämns blasfemi. Här skiljer sig den nya andligheten från många andra andliga eller religiösa läror. Wikström (1998) beskriver hur det redan i starten inom new age fanns en tydlig homogeniseringstanke. Framträdande lärare och ledare inom rörelsen kunde liknas vid den bibliske Jesus då de alla uppfattades vara besjälade av samma anda.
Gud, vertikala aspekter.
Gud är rättvis. Han verkar genom naturlagarna, vilket för respondenterna även innefattar reinkarnationstanken och karmalagen. Därför går det att hävda att Gud är någon som hjälper oss på vägen, fram emot målet att bli mer humana. Att han medverkar till vårt lidande längs vägen, detta gör han av kärlek. Han skulle dock inte låta någon få lida för vad någon annan har gjort. Han kommer inte heller att tillåta att vi människor till exempel spränger oss själva och planeten i luften, menar en respondent: ”Han har ju ingen vinning av att vi ska försvinna allihop, vad ska han då göra. Då har han ju ingen att coacha sen”.
En respondent liknar Gud vid en arbetsledare eller lärare: “Om man nu säger att man går i mål och blir en ängel då till exempel, så tror jag ju att det är liksom ängelns chef på nåt vis, som hela tiden lär alla runt omkring sig om kärlen.” Samma respondent fortsätter dock: ”Men det är ju bara en kraft så att på nåt vis… man säger ju att man har Gud inom sig… Han finns ju med liksom överallt så det är väl kanske ingen han, utan det är väl nån kraft som finns överallt.”
Svaret på frågan om gud är någon som individen kan ha en relation till blir motsägelsefullt. Dock finns det många andra väsen med gudalika egenskaper vilka individen kan få hjälp av. Skyddsänglar, änglar och andra högt utvecklade individer som från en andlig dimension kan bistå individen. När individen ska lämna den andliga världen och inkarnera på nytt i en fysisk kropp, så assisteras hon av sympatiska och högt utvecklade individer som befinner sig på den andra sidan. Dessa liknas vid “ett himmelskt råd”. Tidigare anhöriga eller vänner, som dött och nu befinner sig i den andliga dimensionen mellan två inkarnationer, kan ta på sig uppgiften att fungera som skyddsänglar.
Det finns även fullkomliga själar som inte längre behöver inkarnera i den fysiska världen för sin utveckling men som har ett intresse av att t ex undervisa oss som finns kvar här. Dessa kan ibland kommunicera via så kallade ”kanaler”, som nämns ovan. Vissa djur, t ex delfiner, kan vara långt utvecklade och fungera som en ”guide” för människor.
Individen kan låta sig vägledas av dessa osynliga väsen. Deras svar eller råd hörs som ”röster” eller ”ord”, dock inte på ett vis som intervjupersonerna upplever som sjukligt. En guds existens är möjlig parallellt med sådan här annan kommunikation. En av intervjupersonerna använder sig av denna typ av kommunikation i sitt arbete som healer. Eftersom hon är osäker på exakt hur det fungerar så vänder hon sig till många olika instanser samtidigt med sina böner:
Men som när jag står och ger healing, då inför healingen, så ber jag Jesus Kristus, Gud och alla mina skyddsänglar och guider om hjälp, för jag har inte riktigt… jag vet inte vad det är för nånting. Jag vet att det är nånting högre som hjälper mig och vägleder mig, men jag har inte riktigt koll på vad det är.
Även planeten ses som en levande organism med föräldralika egenskaper: Moder Jord. Så även besökare från andra planeter som vakar över oss. Dessa har kommit längre än mänskligheten i utveckling och förfogar över en mer avancerad teknologi. Deras engagemang ökade efter andra världskriget, när ett land för första gången använt atombomber i krigföringen.
Medan Gud för den kristne är ett levande mysterium, så förefaller han inte vara det för respondenterna. Han är av allt att döma svår att få grepp om (personlig eller opersonlig) men respondenterna har klara svar på frågor om Guds egenskaper i övrigt, dennes utsträckning, dennes roll i världen och förhållande till individen, som administratör av vår karma, mm. Så i någon mening har nyandligheten detroniserat även Gud. Med psykoanalytisk terminologi så kunde man säga att anhängarna lyckats genomskåda Gud, ”penetrerat” och triumferat, även över denne?
Den nyandlige guden har inte skapat människorna, då vi funnits till i all evighet. Därför finns inte heller någon innestående skuld eller anledning att känna eller visa honom någon tacksamhet. Denne gud har inte heller låtit sin son dö på ett kors för att lätta våra bördor. Inte heller där finns det någon tacksamhetsskuld. Denne gud hjälper eller bistår oss inte på någon aktivt sätt. Människan är således oberoende, såväl i förhållande till de jordiska föräldrarna som till Gud. Arlebrand (1992) menar dock att det finns ett saknat objekt bakom det nyandliga sökandet. Detta sökande har urartat till ”andlig materialism och konsumism. Utan kontakt med Gud tvingas människan hemfalla åt dyrkan av sig själv och sina personliga behov… Människan söker ytterst inte ’något’, utan ’någon’” (s. 224f).
Samtidigt är den bild av Gud som tonar fram ganska märklig. Han är inte mäktig eller sträng, som guden i Gamla testamentet, utan snarare bortvänd, likgiltig, eller med ett nästan instrumentellt förhållande till människorna. Det är inte precis bilden av en ”bra förälder” som tonar fram, sett med anknytningsteoretiska ögon. Han låter människorna lida, men han gör detta av kärlek, förklarar en av respondenterna. För att vi ska bli fullkomliga. Samtidigt är det uppenbart utifrån intervjusvaren att det är åtskilliga människor i världen som kommer att behöva lida svårt i framtiden. Det ligger nära till hands att fråga sig om inte gudsbilden och attityden till omvärlden samverkar på något vis, och om inte gudsrelationen har fått drag av ”identifikation med aggressor”.
En av respondenterna menar att världens tillstånd visar på att det måste finnas en konkurrerande kraft i tillvaron: ”Men jag tror på mera än bara gud, om man säger så, alltså jag är inte liksom monoteist på det sättet att det är en gud och så är det mänskligheten, eller så” (p2).
Världen är visserligen skapad av en sorts högre makt, eller makter, men den var inte tänkt så att säga som den nu ser ut, den var inte tänkt som… den ursprungliga som gudomliga skapelsen… I så fall hade den hade varit allt igenom god, och egentligen ett sorts perfektion egentligen… Alltså en imperfekt värld måste avspegla en imperfekt skapare, om man nu har att det är en skapare, eller tvärtom (p2).
Gud, horisontella aspekter.
Vi möter Gud bland annat via våra medmänniskor, som är delaspekter av denna allomfattande gudom: ”Men om ALLTING är Gud så lever man ju i en ständig korrespondens med guden. När vi träffar en medmänniska… så det är en delaspekt av gud”, säger en intervjuperson. Det går att känna en djup samhörighet med hela skapelsen, då allting i tillvaron hänger samman med synliga eller osynliga band. Detta medför en känsla av meningsfullhet och gemenskap:
Ja det har ju att göra med att allting då hänger ihop, om man då är inne på det här med tankar och känslor och allt sånt där, så liksom hela världen hänger ihop, även… Jag menar det finns ju olika livsvågor, med människan, med djurriket, med växtriket, och med det mineraliska, och de är liksom mer förbundna än vad man kanske kan tro (p2).
Ingen är någonsin separerad från gud. Ingen behöver att känna sig ensam. Det blir också naturligt att dela med sig, även av sina ägodelar. Övertygelsen får en etisk innebörd:
Jag känner mig inte ensam, alltså, ensam SÅ… jag känner mig inte separerad från… utan jag känner som att jag är en del av… Så livet blir ju MERA meningsfullt, det blir ju mer meningsfullt att DELA MED SIG till exempel. Därför att allt jag gör, det gör jag ju egentligen mot mig själv, för att jag är ju sammankopplad med allt… jag är ju inte separerad. Det är ju inte så… Åh, MINA grejer, liksom, såhär va (p10).
Jag har en… Inte den gud som vi tillber i kyrkan, eller, nej, inte SÅN… Jag tror inte på Gud, eller Jesus, som nån PERSON så. Den tron har inte jag. Utan jag tror ju det här… Gud finns inom DIG, inom var och en. Och sen, just den här… Budskapet är kärlek till alla, den är MIN tro. Och sen att vi är små gudavarelser allihopa, mer eller mindre (p7).
Granqvist (2014) har funnit skillnader i gudsbilden hos traditionellt troende och personer som är intresserade av new age eller nyandlighet. De förstnämnda har en ”trygg hamn” eller en förnimmelse av någon som är större och mer vis än dem själva att vända sig till, medan de senare förefaller sakna detta. Kanske kan man säga att den nyandlige guden äger vissa horisontella (allokativa, samt konstitutionella), men i stort sett saknar vertikala, egenskaper?
Gud, kapacitativa aspekter.
Gud har ingen möjlighet att gripa in i och ändra individens öde. Men ur ett annat perspektiv går det ändå att se allt som en samverkan eller kommunikation med Gud, där även de smärtsamma erfarenheterna ingår i en omskapelse av människan. Att detta är något Gud medverkar i av kärlek:
Han hjälper ju oss vidare, och det finns inget annat att utvecklas på än lidande. Och ju snabbare vi lär oss att det är kärlek och medmänsklighet som gäller, och frid, så kommer ju han att visa oss vägen. Och eftersom vi inte kan lära oss om vi inte lider, så kommer ju det här att fortsätta. Så det är av kärlek (p3).
Kristna har en tendens att underordna sig Gud och förvänta sig att denne ska kunna komma och reda upp deras problem. De är också alltför fokuserad på hur de har det i detta enda livet, och förmår inte se att detta bara är en liten bit av ett mycket större panorama. Dessutom förstår de inte att individen själv bär ansvaret för sitt öde. Med den nya andligheten förändras bilden av gud, vad denne kan göra och inte, och därmed även de förväntningar individen kan ha om någon som ska åtgärda problem och ställa saker till rätta. Bönen har en funktion, men för individen själv, beskriver en av respondenterna det som. En form av egenvård.
Det är inte heller en gud som kommer att ingripa eller i egentlig mening svara på individens böner. Gud vet redan vad man ska be om, säger en respondent, med referens till Bergspredikan i bibeln. En respondent menar att Gud inte är medveten om oss i högre grad än vad vi känner till cellerna i vår kropp.
“Han finns ju med liksom överallt så det är väl kanske ingen han, utan det är väl nån kraft som finns överallt…” (p3).
Gud är inte heller ond eller god: “Så det finns inte gott och ont, det finns ingen sådan dualitet, för gud är allt, även det onda så att säga. Så det är bara vi som ser på det onda som ont, för den motsättningen finns inte i gud” (p1).
Gud kan inte direkt påverka individens öde utan är mera av en sorts administratör av individens egen karma, såväl den behagliga som den obehagliga. Gud påminner om ett slags rundningsmärke för individens egna energier. En administratör av individens lidande. Teodicéproblemet får härmed sin lösning.
En gud som ger hopp, säger att individen duger
Gud, deklinativa aspekter.
En gud som lugnar, tröstar
Gud, terminala aspekter.
Gud som den som välkomnar, nattar, ska vakta