Intervjupersonerna är inte intresserade av att försöka tvinga på andra sina tankar. De eftersträvar istället att med sina idéer och handlingar kunna bidra till en fredligare och mer human värld. Denna mer återhållsamma inställning ställs i kontrast till hur de religiösa brukat försöka vinna anhängare med korståg och krav om omvändelse. Intervjupersonerna delar en övertygelse om att människor, när de är mogna för detta, själva kommer att vilja skaffa sig denna kunskap. Den nya andligheten erbjuder visserligen svar på de stora frågorna, men det är inget som går att övertyga människor om i förtid. Toleransen för andra uppfattningar är central och det ska stå människor fritt att tro vad de vill. Det ideala sättet att vara anges med hänvisning till kristendomens gyllene regel, det vill säga att du bör behandla andra som du själv önskar bli behandlad. Att ha en pacifistisk inställning är naturligt. Framsteg och förändring ska inte uppnås via agitation eller revolution: ”Det är bättre att vara för fred än emot krig.” Det kan dock finnas tillfällen när du behöver stå upp för dig själv och agera på ett mer bestämt vis. Det kan då handla om att avsluta en kärleksrelation som inte längre upplevs som givande eller att helt enkelt kräva att få ett bättre rum på hotell.
Många gånger i intervjuerna refereras det till kärleken. Detta är ett stort och centralt begrepp för intervjupersonerna. I gruppen finns såväl de som lever i parrelation som de som är singlar. Oftast syftar dock ordet på en djup och ren sympati för människor och djur generellt, inte på samhörighet med en viss grupp eller gemenskapen med en partner. Om något kan sägas vara målet med utvecklingen så är det att få en medkänsla med allt levande. Kärleksförmågan byggs upp under många liv och via erfarenheter av olika slag. Flera respondenter vittnar om hur de kan leva sig in i situationer, och känna medkänsla med personer som upplever något svårt, fastän respondenterna själva bevisligen inte varit i närheten av att uppleva något liknande i detta livet. Detta ses som en bekräftelse på att individen har med sig ett sådant erfarenhetsmaterial från tidigare liv hon levt.
Intervjupersonerna har ett respektfullt förhållande till djuren. Djuren ses i vissa avseenden såsom jämbördiga med människan. ”Människans storhet är inte så stor”, säger en respondent. En av intervjupersonerna berättar att hon vid ett tillfälle konsulterat en djurkommunikatör för att få veta varför hennes hund var så ängslig. Kommunikatören hade då varit själv med hunden en stund och kunde sedan återge hur denna uppfattade livet. I framtiden kommer alla människor att äta vegetariskt. ”Så att vi kommer inte att komma i mål förrän alla har blivit vegetarianer också. För så länge vi dödar våra kompisar så… Så länge det finns slakthus kommer det finnas krig”, säger en respondent: ”Vi odlar djur”.
I dagligt tal heter det att kärlek och hat ligger nära varandra, men intrycket av materialet är att det inte är något som respondenterna skulle hålla med om. Detta ger en vink om den speciella definition av ordet ”kärlek” som omfattas. Ambitionen att kunna hysa en sympati för allt och alla är förvisso berömvärd, men torde gå att problematisera utifrån en psykologisk synvinkel. Freud (1929/2008) – och då kan vi förmoda att den sympati denne hade i tankarna trots allt var begränsad till medmänniskorna – beskriver en sådan ambition som inflation:
Budet ”Älska din nästa såsom dig själv” är det starkaste avvärjandet av den mänskliga aggressionen och ett utmärkt exempel på det kulturella överjagets opsykologiska förfarande. Budet är omöjligt att efterkomma; en så storartad kärleksinflation kan endast nedsätta kärlekens värde, inte undanröja nöden (Freud, 1929/2008, s. 469).
Temat vegetarianism och djurrätt förtjänar extra uppmärksamhet. Mot bakgrund av de många rapporter om djurproduktionens avigsidor som förekommer i media är respondenternas uppfattning förståelig. Ur ett psykologiskt perspektiv går det dock att problematisera de mest radikala djuretiska resonemangen. Att djuren skulle vara ”lika mycket värda som människor” kan förstås också som en överidentifikation vars grund skulle kunna vara den egna upplevda hjälplösheten (Freud, 1927/2008, s. 390) vilken projiceras ut på de värnlösa djuren och då kanske till priset av en befäst eller ökad alienation i förhållande till omvärlden eller den egna arten.