”Synkronicitet” är ett meningsfullt sammanträffande som inte går att förklara uttömmande med sannolikhetskalkyler eller utifrån gängse naturlagar. Sådana händelser vittnar om att individen är mer intimt förbunden med omvärden än vad det kan verka. Denna förbundenhet associeras till Carl Gustav Jungs tankar om ett kollektivt omedvetet. Bakom vissa händelser går det att rentav ana en osynlig planering. Vissa möten kan uppfattas som att de är meningen att de ska ske:
För jag känner mig vägledd väldigt mycket. Man träffar dom människorna man ska träffa, man får dom mötena man ska ha. Det kan ju vara… Allting kan ju komma till en, till exempel en bok, så att att man får en större förståelse för nånting som man är i precis just nu. Alla dom här synkroniciteterna
Vissa möten beskrivs som ”metaforer”. En av respondenterna mötte en person som gav henne ett betydelsefullt råd:
Sen var det som den här relationen bara… Det var därför jag träffade honom, det förstod jag. För när han hade sagt dom här orden så hände det nånting. Så att jag träffade honom bara för att han skulle säga det, det insåg jag
En annan respondent hade nyligen mött en för henne främmande person och mötet hade känts ödesdigert. Eventuellt var denna person heller ingen verklig människa utan ett budskap som bara tagit formen av en människa:
Och det är lite som det här med att, ja, men det kan finnas metaforer liksom. Saker kanske kommer till en för att man behöver väcka upp saker, för att jobba med. Så egentligen kanske han inte… han kanske inte FINNS […] Han kanske bara kom där för mig, för att jag skulle få upp nånting till mitt medvetande
Vi kan lära av alla våra erfarenheter. Även sådant som drabbar personer i vår omgivning är samtidigt på ett intrikat vis sammanflätat med vårt eget öde och är en del av det som är meningen att vi ska få uppleva. En av respondenterna reflekterar kring att så många av hennes vänner och anhöriga dött och hon uppfattar att detta har med hennes egen läroprocess att göra.
Många uppgifter i intervjuerna gör ett sagolikt intryck. Vardagen rymmer synkronciteter, meningsfulla sammanträffanden och telepatiska aningar. Hammer (2004), med referens till Max Weber, skriver att new age står för en ”återförtrollning” av verkligheten: ”Människan är inte längre en dödlig biologisk varelse på en oansenlig liten planet i utkanten av en av många miljoner galaxer. Vi har åter blivit hjältar i en storslagen saga om livet” (s. 310). Att möten och relationer utgör budskap eller manifestationer som ska lära individen det ena eller andra kan uppfattas som etiskt problematiskt, då det inte är säkert att den andre får finnas till i sin egen rätt. Det finns en spänning mellan avskildhet och samhörighet. Individen är visserligen totalt ensam med det fulla ansvaret för sitt öde, men är samtidigt del av en stor och telepatisk gemenskap. I denna osynliga gemenskap ingår såväl vänner och bekanta, som änglar, andliga vägledare och hjälpare. Möjligen finns det i suveräniteten en dragning åt det ”oceanliknande” som Freud (1929/2008, s. 410) talar om, snarare än åt det existentiella, vilket i så fall möjligen pekar mot en tidig fas i livet när individen faktiskt var omsluten men ensam. Här och på många ställen i materialet finns över huvud taget en spänning mellan ytterligheter eller motsatser som förefaller större än vad som är normalt.