Det har gått några månader sedan den här texten blev till. Sedan lade jag till bitar några gånger, vartefter nya associationer eller kopplingar dök upp i skallen. Känner att det är dags att rensa och försöka göra texten mer överskådlig och aptitlig. Den är viktig för mig, men ska ju inbjuda till läsning också.
Först och främst: Titeln blev lite väl dramatisk. Ett totalt “avsked” har det inte handlat om, men partiellt. Och förresten har jag distanserat mig gradvis under flera decennier. Upp till tjugofem var jag mer eller mindre inne i tankevärlden. På det följde tio år då jag var less och i opposition.
När det var dags för examensarbete på min utbildning och jag inte kom på något bättre, så valde jag att skriva om “nyandlighet” av det slag som representeras av eller influerats av personer som Rudolf Steiner, Martinus Thomsen, Helena Petrovna Blavatsky, m fl. För mig blev detta arbete faktiskt ett slags försoningsarbete.
Titeln ovan implicerar inte heller att jag kommit till en slutsats om de esoteriska grundtankarnas sanningshalt, som jag nu vill försöker pådyvla andra. Reinkarnation, karma och individens stegvisa utveckling mot fullkomning, för att sammanfatta det kort. Om detta vet jag fortfarande ingenting.
Jag dristade mig till att uttrycka mina känslor på ett forum kring den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) härom dagen och samtalet som utvecklade sig ur detta övertygade mig ännu mer om att – och varför – jag lagt det starka engagemanget bakom mig.
Men jag tror jag ska börja lite tidigare! Kom i kontakt med “nyandligheten” via en man på orten där jag växte upp, yoga- och meditationsläraren, mm, Sture Emby. Flyttade till Stockholm mitt i gymnasiet, hade diverse sådana jobb som man hade i den åldern. Gick på alla föredrag och kurser om Martinus Thomsen som jag hann med. Bodde i Danmark ett halvår, gick den s k “Vinterskolan”, på Martinus Center på Själland.
Började jobba på det nyandliga etablissemanget Cafe Pan i Götgatsbacken, Stockholm. Gjorde vapenfri tjänst, skrev en bok. Fortsatte jobba på Cafe Pan… Så gott som varje sommar tillbringade jag 1-2 veckor nere på det där Martinus Center. I början deltog jag i studiegrupper och föreläsningar med god aptit, men vartefter blev det mer och mer till vanliga (ljuvliga) semestervistelser vid havet.
Själv har jag blivit äldre. Men vad har hänt med martiusrörelsen då? De senaste kanske tjugo åren har den präglats av en bitter konflikt kring copyright, hur grundarens skrifter bör presenteras för omvärlden, mm. Betydelsen av internet – såväl för ömsesidig kommunikation, som för frestelsen till ensidighet och demoniseringen av oliktänkande – ska inte underskattas.
En mer ortodox falang som hävdar att det enda rätta är att fortsätta trycka böckerna i faksimil, med eventuella uppenbara sättningsfel och danskan såsom den såg ut innan stavningsreformen 1948. En mer modern falang, som också är de som sitter på copyright (Martinus institut i Köpenhamn, med dess styrelse som av gammal hävd kallas “Rådet”), vilken varit för en varsam uppdatering. De som är insatta i konflikten kan fylla i med det jag missat eller över huvud taget inte känner till, ni andra behöver nog inte bry er om detaljerna. Jag skulle inte posta det här inlägget om jag inte uppfattade att innehållet är mer allmängilitigt.
Att tänka på hur många saker går i kretslopp är populärt. Årstiderna är delar av ett kretslopp, människans livslopp från födelse till död, ett annat. Men i Martinus Thomsens modell av tillvaron är kretsloppstanken helt central, allomfattande. Så kanske denna också går att applicera på hans eget arbete och rörelsen som bildats kring detta under hundra år?
Jag skrev:
“Rådet vs… vilka det nu är?
Måste säga jag slutade bry mig om den här konflikten för, vad är det, hur länge har den pågått? Femton, tjugo år? Personligen tror jag mindre den har med Rådet eller de som är missnöjda att göra. Jag tror att Martinus stora projekt har kommit till något slags fas av nedbrytning, ålderdom, förmultning. Sista rycket liksom. Sorgligt på sätt och vis, men… Det är “kretsloppsprincip” det med. Tror nog hans ideer kommer att leva vidare och kunna inspirera en och annan framöver, men då mer i smält form, via sekundärlitteratur och fria tänkare.
Martinus som person har jag de varmaste känslor för, och Sakens historia.”
Utifrån den respons jag fick, både medhåll och mothugg, funderade jag vidare, och lade till:
Först finns en grundare med begåvning, entusiasm, självförtroende (antingen detta är motiverat eller ej, om han verkligen har de förmågor han utger sig för att ha, eller inte). I en period när sådant också ‘ligger i tiden’. En rörelse uppstår kring honom. Det skrivna och sagda är i takt med periodens andliga strömningar, känns relevant och fräscht, kan intressera relativt många.
Avund väcks, i viss mån uppstår falanger. En del provoceras av och utmanar själva grundaren, en del nöjer sig med att positionera sig i förhållande till andra intresserade, ’hopen’ som inte riktigt har förstått honom lika bra som en själv.
Så småningom försvinner upphovsmannen. Fältet är nu öppet för strider, polariseringen växer. Bygget vittrar och rasar samman. Omgivningen undrar vad sjutton som händer med den där lilla inspirerade kretsen? Som man inte förstått vad de intresserat sig för riktigt, men de verkar ha haft något spännande på gång för sig själva i vilket fall.
Sedan om någon gräver fram böckerna ur bråtet om hundra år och finner något av värde där, det återstår väl att se. Men helt klart gör det som nu pågått att många som potentiellt skulle kunna vara intresserade av den här danske mystikerns tankevärld inte vill närma sig. Det ger lite för mycket intryck av gammeldags religionsstrid, något som liksom är på väg bort, ett fenomen som gått in i sin ’höst’. Så tänker i alla fall jag,”
I någon mening tror jag att Martinus texter, vare sig dessa är i faksimil, på gammeldansk eller varsamt reviderade, i någon mening blivit irrelevanta. Att båda sidor har fel alltså. Jag har försökt komma på en liknelse.
Det gamla svenska storföretaget Facit var framgångsrikt med sina skrivmaskiner och räknesnurror. (Flög de inte rentav in brasilianska landslaget att kicka boll med Åtvidaberg FK?) Jag fick en bild av hur mot slutet rivaliserande produktteam käbblade om ifall att skrivmaskinerna borde vara gröngrå som förr, “originalet”, eller piffas upp litegrann, för att attrahera nya, yngre köpare. Medan sanningen var den att världen utanför Åtvidaberg hade vridit sig ett halvt varv och ingen längre ville ha en skrivmaskin. Över huvud taget.
Men det finns flera anledningar till att jag velat distansera mig från de esoteriska världsförklaringarna. Det som jag tar upp ovan är inte ens den viktigaste. De viktigaste handlar mer psykologi än teologi, skulle man kunna säga. Synen på de esoteriska förgrundsfigurerna, till exempel. Deras fullkomlighet. Inom rörelsen kring Martinus Thomsen har detta varit en existerande, även om jag knappast skulle kalla den levande, diskussion. “Kunde Martinus ha fel?”
Detta är något som skavt på mig genom åren. Det är liksom inbakat i, en facett av det som nog haft allra störst betydelse för att jag behövt hålla esoteriken/nyandligheten på en armlängds avstånd. I brist på bättre uttryck kunde man kalla det “mentalhygien”.
En grundtanke för mig idag är att den esoteriska/nyandliga livsförståelsen kan såväl pressa som locka individen att fungera på en lägre, “enklare” utvecklingsmässig nivå än vad som är hennes egentliga. Och att detta har inget att göra med om föreställningsvärlden är sann eller inte, vilket kanske låter kanske konstigt.
Grundproblemet/grundutmaningen med att hålla sig med esoteriken som ens mentalt operativsystem är att denna laborerar med “absoluta storheter” (fullständig kärlek, fullkomlig kunskap, fulländade människor, totalt ansvar för sitt eget öde via “karmalagen”, osv). Något sådant är det mänskliga psyket i de allra flesta fall inte är rustat att hantera. Det riskerar att göra något med en, så att säga.
För femton år sen gjorde jag ett dussin intervjuer med personer som omfattade de esoteriskt-nyandliga föreställningarna. De om reinkarnation, karma och individens gradvisa utveckling mot emotionell och kognitiv fullkomning, t ex. Svaren och utsagorna jag fick ställde jag sedan mot människans “existentiella villkor” så som dessa hade formulerats av en erfaren psykoanalytiker, Adrzej Werbart:
Werbart (2000) skriver att vi människor är ”irretrievably doomed to live as separate ’in-dividuals’, dependent on each other, divided into two sexes and several generations, vulnerable and mortal…”. På annan plats skriver samme författare att vi har att ”acceptera människans existentiella villkor: vår avskildhet som separata individer, vår uppdelning i två kön och omöjlighet att vara båda, uppdelningen i föräldra- och barngenerationerna, vårt åldrande och vår dödlighet” (Werbart, 1996).
Sammanfattningsvis: Vi människor är separata, ensamma. Vi är uppdelade i två kön (i vilket fall kan vi inte vara “allt”). Vidare ingår vi och är ordnade i föräldra- och barngenerationer. Vi är på olika vis beroende av andra och varandra genom livet. Vi är alla begränsade i fråga om begåvning, förmågor, styrka, mm. Underkastade åldrande, vi blir svagare och till sist dör vi.
Resultatet? Mitt intryck var att gruppen faktiskt förnekade samtliga de existentiella villkoren. Den esoteriskt-nyandliga världsbilden tycktes erbjuda resonemang eller svar som annulerade giltigheten av dem alla. Dock föreföll intervjupersonernas ändå kunna indelas i tre grupper, som jag någon gång formulerade ungefär såhär:
- De som är mycket desorienterade (“förnekar de existentiella villkoren”) redan före mötet med nyandligheten och nyandligheten tillåter dem att förbli i detta tillstånd.
- De som är normalfriska/normalsjuka (“brottas med de existentiella villkoren”) och nyandligheten kan fresta med att slippa fortsätta brottas.
- De som i psykologisk mening är mer mogna (“har försonas med de existentiella villkoren”) och kan hitta en hälsosam balans mellan teori och praktik, mellan övertygelse och känslomässig realitet.
Kan verka väldigt akademiskt och tillkrånglat detta. Vem tror jag att jag är egentligen (vem har jag varit)? Grupp 2 skulle jag säga! För övrigt den allra största av grupperna, det är min bedömning. Men Grupp 3 finns. Till och med Grupp 1, dessa psykospirituella enhörningar!
Mina resonemang och slutsatser går att läsa om mera utförligt i diskussionsdelen till studien, den som vill.