Varje spirituell tradition verkar ha eller förespråka sin egen version av att “vakna upp”. Frälst eller Upplyst. Med stora likheter, tycks det för en lekman. En omvälvande, genomgripande erfarenhet.
Den modell jag själv är mest bekant med är den som presenterats av och traderas vidare av anhängare till den danske mystikern Martinus Thomsen. Det är ett förlopp i flera steg, med upplysningsupplevelser av allt större styrka. Först kommer det som “kosmiska glimtar”, i slutänden som ett permanent “kosmiskt medvetande”.
Sant eller inte, det kan man läsa mera om på annat håll. Jag funderar snarare på hur skeptiska eller njugga man kan vara med att erkänna sådana erfarenheter när någon vittnar om dem. Blir lite inkvisition över det hela.
Har inte så värst många exempel att bygga min spaning på. Men Sture Emby är i alla fall ett. Detta var redan på 50-talet. För tjugo, tjugofem år sedan ett annat.
Men så för några veckor sedan dök det upp en kille i min bekantskapskrets som var öppen med vad han upplevt och upplevde.
Vi har haft lite kontakt senaste veckorna. Inte för att jag tänker gå i god för riktigheten i det han hävdar, eller dra några metafysiska växlar a la Martinus eller någon annan enlightenment-modell på det hela. Men tycker det verkar genuint och fint faktiskt. Svårt att avfärda.
Småtokiga, överilade projekt kan man ha när entusiasmen är hög. Kalla det mani, pseudo-mani, eller något annat. En sak jag har förstått är att den här typen av genombrottserfarenhet – vad det nu handlar om, metafysik eller bara en radikal omstrukturering av psyket? – inte alltid är någon smooth ride.
Jag blandar som sagt inte in eventuella metafysiska aspekter, steg mot emotionell och kognitiv fullkomning, etc, i detta. Det kanske behövs, för att rätt bedöma, vad vet jag. Men hur som helst. Jag är väl bekant med Martinus Thomsens “stegvisa” modell. Samtidigt vittnas det lite varstans ifrån, om starka mentala erfarenheter som för individen känns som “att vakna upp”. Så kan man uppleva det i en mer renodlad mani eller psykos, också. Men så finns det de som menar att det går att differentiera i detta, som en skala. Att somligt ligger närmare den psykiatriska änden, annat på andra kanten, kan te sig likartat men har ett annat förlopp, en annan prognos.
Martinusmodellen verkar lite väl förenklad, puritansk, kan jag tycka. För att upphovsmannen såg det så, eller för att det är så modellen traderats eller stelnat? Man behöver vara ödmjuk inför sådant här, tänker jag. Allt dylikt är omruskade, frigör energi, känslor och tankar. Sedan får man se vart det landar.
“Uppvaknanden” är något som forskats och funderats på även långt utanför metafysiska sammanhang med något slags tydligt uppställd utvecklingsmodell. Är verkligen novis på detta, men finns ju det som kallas Transpersonell psykologi? Som, så har jag förstått det, delvis växte fram för att en del psykologer m fl tyckte sig se att det verkade vara skillnad på “psykos” och “psykos”.
Jag tänker att i grunden är det en radikal inre omstrukturering det handlar om. Att det främst är detta. Hur man känner för sig själv och världen och sig själv i världen. Om det sedan kopplar till något metafysiskt, transpersonellt, låter jag vara osagt.
Jag håller öppet att t ex droger i vissa fall kan ha samma funktion som kraftig katalysator för en sådan “omstrukturering”. Ibland i kombination med psykoterapi. Påmindes om det när såg den här dokumentären, och trailern, om skådespelaren Cary Grant.
Kanske passar detta dåligt in både i det gängse psykiatriska systemet och i martinusläran så som den traderas?”