Ville skriva ned några tankar om “andlighet”… Vad jag tänker på med det? Vad lockar? Egentligen är jag nog inte så fasligt intresserad av ämnet i stort. Eller det jättelika ämnet religion heller, för den delen. Jag är ingen religionsvetare, religionshistoriker. Har heller inget speciellt intresse av att läsa böcker om det, för att lära mig mer.
Vad som intresserar mig däremot är den speciella hållning som ofta förknippas med just religion och andlighet. Dvs en vördnad, förundran, hälsosam underordning, inför tillvaron. Som jag föreställer mig kan finnas inom såväl mogen nyandlighet som t ex kristendom.
Tankesystemen i sig själva är dock ingen garanti för att denna känsla ska uppstå. Att individens livsupplevelse ska få denna speciella existentiella kvalité. Grad av förundran, vördnad inför skapelsen, eller vad man nu ska kalla det, tycks liksom löpa längs en egen axel? På tvärs med ideologi eller filosofi. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som till att säga att om man låter förundran, en ödmjukande känsla av litenhet, vara vad som definierar “andlighet”, så kan denna lika väl finnas hos en ateist. Ateisten, den kristne, och den holistiske “newage-aren” kan förenas av något, som i sin tur skiljer dem från sina respektive meningsfränder som har en enklare uppfattning av tingen. Nä, andlighet eller religion är inte synonymt med förundran. (Teologen och utvecklingspsykologen James W Fowler, med sin forskning på “trons” olika stadier, har forskat på nyanserna. Finns sammanfattat och utgivet på svenska i en underbar liten bok, av Göran Bergstrand, som heter “Från naivitet till naivitet”.)
Det här intervjun såg jag för länge sedan. Har knappt läst något alls av Dawkins, varken före eller efter, men vet att han ofta framträder som en rättså affekterad ateist. Daniel Dennett kände jag inte till överhuvudtaget. Men ett mycket fint existentiellt, andligt-likt, samtal som gör intryck. Extra intressant blir det från 20:45 (spola gärna dit med en gång!) och framåt.