ASI är ingen stadiumteori, utan en typologi. (jmfr Fowler i sin artikel) Vad är skillnaden? Är det när man konstanthåller sådant som ålder, i det här fallet ”vuxen” (som dock antas rymma ett spektrum det också, jmfr Erikson).
Den täcker endast vuxenlivet. Om den täckte hela livet skulle den ganska mycket likna Fowler, och kunna visa på normal utveckling av försvarsnivåer etc.
ASI har två dimensioner som avser att också kunna täcka och förklara problem och patologi.
ASI är normerande. Att fungera på en åldersadekvat nivå är bättre än att fungera på en lägre nivå.
Den kan förklara varför individen kan gå bakåt (t ex via engagemang i en viss rörelse). För att förstå det behövs en dynamisk teori, en konfliktteori. Att som Fowler och Kohlberg använda Piagets modell för barnets kognitiva utveckling på en vuxen population är inte okomplicerat. Ett regressionsbegrepp behövs.
Det är mycket vanskligt att navigera i beskrivningarna för de senare två stadierna hos Fowler. Vissa formuleringar fångar mycket fint också det dilemma som kan uppstå med en NA-andlighet (och jag vill än en gång förtydliga att ASI lutar sig tungt emot framför allt Fowlers arbete), medan andra formuleringar och varningsord så tydligt avslöjar att Fowlers främsta referensram är en samfundsandlighet av traditionellt kristet slag. Han vill differentiera individen på det sjätte stadiet från sektledare och aytollor. Samtidigt blir beskrivningen av den förre ibland alltför individualistisk eller ”heroisk”. Delvis kan detta förklaras med att de exemplar som går att referera till också är sådana som är kända och satt avtryck i världen, medan de övriga av naturliga skäl inte på samma sätt kan brukas som exempel. Men bilden blir ibland ändå alltför individualistisk eller ”heroisk”
ASI ger större möjligheter att rättvist bedöma mer individualiserad, holistisk andlighet, som NA
SFT har sju stadier, medan ASI har fem motsvarande nivåer och nio typer.