Att personer som intresserar sig för nyandlighet på gruppnivå utmärker sig för vissa personlighetsdrag som i normalpopulationen kan kopplas till ett förhöjt lidande är väl belagt. Om detta betyder att de nyandliga mår sämre än genomsnittet är dock omdebatterat. Vissa forskare (Farias, Underwood & Claridge, 2013; Peters, Day, McKenna & Orbach, 1999) vänder sig emot en sådan tolkning. Det framhålls att exempelvis schizotypi utgör ett kontinuum som löper från patologi till normalitet. Dessutom kan stödet från likasinnade mildra effekterna av en viss skörhet och till och med förvandla denna till en tillgång. Granqvist (2004; 2014) hävdar dock utifrån ett anknytningsteoretiskt perspektiv att det i gruppen nyandliga torde finnas ett större mått av psykisk ohälsa som behöver uppmärksammas:
Mot denna bakgrund är det av vikt att man inom den traditionella terapin även kan attrahera klienter med mer nyandlig livsorientering. Annars föreligger en påtaglig risk att de fortsätter knapra i sig dyra placebopiller från det alternativa medicinskåpet och förblir i ett tillstånd av underdiagnostiserat lidande (Granqvist, 2004, s. 18).
Farias et al. (2013) betonar även de att terapeuter med flera kan behöva uppdatera sig om den nya andlighetens uttryck, men förefaller snarare se detta som angeläget för att de professionella inte ska agera fördomsfullt och i onödan patologisera personer som rapporterar ovanliga upplevelser och idéer. Mot bakgrund av vad som framlagts utifrån en psykoanalytisk eller psykodynamisk referensram (Faber, 1996; Wikström, 1998) men även utifrån religionsvetenskapen (Hammer, 1998, 2000, 2004) kan Granqvists farhågor vara motiverade.