Det sägs att nyandlighet och new age är kvinnornas spiritualitet. Har även forskats på det. När man kikar i till exempel tidningen Free (före detta Energivågen) så stärks den bilden.
Men kanske inte i alla delar av nyandligheten ändå? Jag tänker t ex på så kallad västerländsk esoterik i allmänhet och rörelsen som uppstod kring danske mystikern Martinus Thomsen i synnerhet (som ärligt talat är det enda jag har någon koll på). Gemensamt är tanken om en gradvis utveckling mot fullkomlighet, Upplysning. Att vilket kön man har vartefter blir mer och mer irrelevant eller blurrigt. Det ska sluta i androgynitet, gudalikhet. I fallet med dansken talas om ett tidsspann på femhundra år. Då kommer förhållandena på Jorden att vara ganska annorlunda. En del fullkomliga människor kommer att ha uppstått och fått inflytande över politik och samhällsordning.
Men jag satt och funderade på hur det varit att vara man eller kvinna just i rörelsen kring Martinus Thomsens lära?
Att det ibland fanns något lätt misogynt i hur han resonerade kring kvinnor i denna förvandling mot fulländning. En önskan om familjebildning, tvåsamhet, trohet, till exempel. I princip är situationen densamna för båda könen. Man är ett slags halvvarelse, som slits mellan gamla, invanda mönster och begär, och det nya. Men att ändå “den fria mannen” outtalat varit idealet.
Sådant kan förklara en viss grabbighet som länge existerat inom den rörelsen. Som bland annat yttrat sig i vem och vilka som betrotts med ansvar.
Så sent som i slutet av 1970-talet, när Martinus Thomsen var gammal och man pratade om hur saker skulle skötas efter hans bortgång, så var till exempel Thomsen och den innersta kretsen av uppfattningen att kvinnor inte var lämpade att väljas in i det beslutande organet vid Martinus institut i Köpenhamn. (Detta med hänvisning till att kvinnor generellt är alltför lättledda, känslostyrda, giftalystna, etc.)
Själv har jag ibland funderat över om inte kvinnor generellt – om nu detta är biologiskt eller kulturellt? – har lättare att vara i kontakt med “nuet” och realiteterna. Sin egen realitet inte minst.
Medan vi män lättare istallerar oss i en idealvärld och inte sällan utövat press på kvinnor att de ska anpassa sig till detta. Att det nog varit en värld rätt mycket på männens villkor. Inte sällan med resonemanget om vår begynnande eller långt framskridna gudalikhet som argument, ursäkt eller tillflykt.
Viss slags västerländsk esoterik som en sällsam mix av nytt och progressivt, och gamla traditioner? Att i fallet med till exempel Martinusrörelsen detta kunnat stimulera en kultur som stått med ena foten i år 2450, medan den andra varit kvar i 1950, med sina manliga privilegier, osv.