Ej vila rosen
direkt på jorden
Men väl vid änden
av taggig stam
Stark, ståtligt rotfäst!
Vad kräva de orden?
Att lång väg färdats
men nu nått hamn
– – –
Förstå att det brådskar inte, men det brådskar inte heller att förstå.
Vad stenen är för vattnet, det är vanetanken för den ännu spröda tanken, men vad vattnet är för stenen, det är också den ännu spröda tanken för vanetanken.
Den stillhet i sinnet som följer med att en kraftmätning utfaller till ens fördel är alltid bedräglig. Det som i anslutning därtill kan upplevas som godhet är det inte. En kattens lek med råttan är det.
5
Stort är att äga verklig kunskap, men att rätt göra bruk av den är större.
Kanske föreställer vi oss, att när någon reagerar mycket våldsamt och fördömande på sådant som andra gör, så visar dessa reaktioner att det är för den personen helt främmande att själv handla så. Men det är inte alltid fallet. Det häftiga utspelet är ofta en indikation för det rakt motsatta.
Bönen är bestämd att bli en del av allt vårt görande, allt vårt tänkande. Ett hinder för att så ska kunna ske, för att den så helt och fullt ska kunna införlivas med bedjarens väsen, är den form som ofta ges åt den. Vi framsäger gärna våra böner med ett plågat, kvidande uttryck, fastän detta inte är vår egentliga upplevelse. Det är en förställd ödmjukhet eller fruktan. Tillgjordheten är en ansträngning som inte fyller någon som helst funktion. Tvärtemot blir bönen då skild från vårt normala tänkande. Vi reser oss sedan från vår bönestund, slätar ut anletsdragen och öppnar åter vår själs fönster mot friskheten. Men ens är bönen så långt borta, så passerad.
Ofta ligger det på vårt nu sorgtyngda ansvar endast att tillåta det eller det att ske, och det är inte fullt så ofta som vad vi känner oss bundna därtill, att vara de som ser till attdet sker. Häri vilar en stor skillnad.
Om människors värden: Det värde som upplevs växa med framgångar är det illusoriska värdet, det inbillade mervärdet och när framgången dröjer – likaså overkligt – mindrevärdet.
10
Individens självuppfattning eller egenvärdering vilar som “ett skimmer” kring henne – oftast omedvetet observerar och noterar vi det, ett slags tankeavläsning – och här är det som utsägs i ord inte av någon nämnvärd betydelse.
Att klandra sig för sådant man tidigare gjort är oförståndigt. Utan det vore man inte heller den man är idag. Val som en gång gjordes – och som man idag önskar ogjorda – skulle man kanske inte kunna göra pånytt, eftersom man är förtrogen med följderna, men väl andra vars konsekvenser man inte känner ännu. Alternativ som upplevs riktiga idag – minst oriktiga eller vars avkastningar man kalkylerar med som väl värda insatserna – försöker man kanske att undvika en annan gång i framtiden.
Vad har alla de situationer, inför vilka vi känner oss splittrade eller stressade, gemensamt? Inte främst: “Tillvaron ställer upp så många ting framför mig på samma gång” – men mer: “En oförmåga att ut av dessa ting välja det som är viktigast i stunden och ägna det min fulla uppmärksamhet och omsorg.”
I den här världen är det bara dåraktiga och visa som hittar någonting att skratta åt. Ja, och barnen som så sällsamt kombinerar de två.
Den som upplever svåra, pressande relationer kan med fördel bearbeta dessa också helt på egen hand, ty någon konflikt – utöver den som kan iakttagas på tankeplanet – finns överhuvud inte. Roten heter Okunskap, stammen heter Rädsla, bark och gren har namnet Föreställning.
15
Är den öppen som strävar? Fordrar inte öppenheten samling och orörlighet? Jo, dock kan du befinna dig i rörelse och vara på väg, men på det väsentligare planet förbli i stillhet. Du är mäktig!
Grunden för sorgsenheten – såväl som för all överentusiasm eller fanatism – är småaktigheten. Det är oförmågan att se “de stora linjerna”, att frigjord glida fram över Ödeshavet, över vågdalar och vågtoppar – men väl under molnen – att se hur alla rörelser samverkar och kan följas från horisonten till helt nära, från nära och mot fjärran.
Vad på sökandets område, är alldeles fel och fördärvligt? Om vad kan det sägas: “Det där är fel och sådant borde du inte befatta dig med, det där leder dig inte till Målet?” Ser vi inte det, att när vi fördömer någonting – eller handlöst upphöjer såsom det enda riktiga – så sätter vi oss över själva Livet och Livets preparering av våra medvandrare? Och om någon med tiden skulle överge det som vi bannat henne för eller talat förklenande om, vad har vi då för anledning att känna seger eller triumf? Gud ledde henne in i det och Gud ledde henne ut ur det, eftersom hon först behövde det men nu inte längre behöver det – för stunden kanske – alltsammans är Guds verk och lekar och vem är oförståndig nog att vilja berömma sig av dem?
Den som gång efter annan ombeds att bekräfta sin vänliga sinnesinställning kan bli kännbart ovänlig vad tiden lider.
För högmodets korsfästelse har Den Främste skänkt oss paradoxerna. Den som finner skäl att yvas över sitt förstånd och sina kunskaper kan inte tillräckligt förbehållslöst ha försökt forcera dessa allvisshetens ingångsportar. Nyckeln heter “frigörelse” – från det privata och begränsade och avskilda – det som också är den ädlaste formen för kärlek. Högmodet är ett ensidigt värnande av det personliga och därför är det kärlekslöst.
20
Självförädlandets balansgång: Att avveckla sidor hos sig själv, utan att för den skull ta avstånd från dem.
Är Evigheten ändlig – så, att den har en början? Är Oändligheten gränsad – så, att tanken hinner den vid expansionens rand? De är då inte värda namnen.
Gränssättandet är en helt naturlig del av vårt liv och handlande. Stegens längd på våra promenader tillåts inte att överskrida en viss gräns; vi avbryter naturligt vår vakna tid för den behövliga sömnen och återvänder när denna har tjänat ut sitt syfte. Gäller det också vår samvaro med andra människor? Nej, så ofta skyggar vi för att sätta gränser, när vi egentligen känner ett behov för avskildhet – såväl som för det motsatta: att överkomma gränser då samvaro är det önskade – och varje litet barn tjänar oss här som ett friskt föredöme.
Att tvinga guld ur bly är ingen lätt sak, förvisso, men att tvinga människa ur djur är om möjligt ännu svårare. Och ändå så enkelt, för den saktmodige, som fogar sig till livets gång.
Berömmelsens pris är utsatthet – den förut så åtrådda, med tiden uppnådda – gåvapris blir betalapris.
25
Kan man sträcka sig längre än vad man kan sträcka sig, kan man springa fortare än vad man förmår? Kan man förstå mer än vad man kan förstå?
Den som tror sig om att vara ensamt upphov till triumfen, är därefter också ensam med nederlaget. Är det nödvändigtvis så? Ja, du kan inte vara förenad med Livet – det på vilket all beständig glädje vilar, verkligt så och förbli det – samtidigt med att du avskiljer dig från Det. Ingenting kan vara mera omöjligt.
Otaliga är de vilka gör anspråk på att kunna förmedla Sanningen och för den som söker blir upptäckten härav något som förvirrar eller roar, kanske skrämmer. Någon talar om alla religioners ursprung. Någon föraktar dem alla. Någon påstår att meditation är Vägen. Någon tillägger, att visst är meditation Vägen – den väg som leder mot förtappelse och fördärv. Någon höjer människans förmåga att tänka, hennes analytiska talang, till himmelska höjder. Någon påpekar att däri ligger dess begränsning: grubblerier leder individen, i bästa fall, “upp bland molnen”, men så värst mycket närmare Sanningen kommer hon inte med hjälp av sitt huvud. Någon upplyser om att det kosmiska är skenbart och i grunden kaotiskt, att i Slumpen har allting sitt ursprung. Någon talar om alltings lagbundenhet, hur inte ett huvudhår är oräknat och att varje liten suck blir hörd. Någon delar villigt med sig av sin börda, sitt kors, att allting är mörker – i grunden – mänskligheten går det bara utför med och undergången är nära. Någon trippar glatt omkring och vittnar leende om den Härlighet vars strålgloria absorberas av alla hennes sinnen och om en framtid med människor som är små underverk av varsamhet och dygd. “Men vad är då Sanning?” ropar den som sökt länge och alltjämt gör det. Ja, vad svarar vi på det? Det som kan upplevas som sant av den ene, står den andre tydligen helt oförstående inför. Tankar som är endast tröttande för några, blir till livslång inspiration för andra. Också: B har kanske vad A söker, C kan inspirera och vägleda B, men det är inte säkert att A finner i C vad han efterlyser, för stunden.
När vi tänker elakt om någon eller något, och vill försvara de tankar som bubblar upp invärtes, då är det som om vi ibland resonerar: “Nä, allt det här pratet om positivt tänkande och ‘karma’ – jag måste ju någon gång befinna mig i verkligheten också!” Men varje sådant steg, som vi med dessa invändningar försöker att rättfärdiggöra, är ett steg bort från verkligheten. Jodå, visst är det så. Det “verkliga” skulle väl isåfall ligga ligga i det, att man blottar sin egentliga – verkliga – grad av mognad. Men det är en annan sak. Så värst verkliga är vi ju inte i stunden.
I själva urvalet av alternativ – det som sammanhanget och tanken tillhandahåller – ligger vägledning.
30
Kanske tänker vi ibland: “Ensamheten är så svår, och samvaron med andra likaså.” Och ändå finner vi, med tiden, glädje i såväl avskildhet som i gemenskap. Har världen då blivit en annan?
Så länge människan betraktar världen som sin fiende, så länge kommer hon att hylla de aggressiva och uppkäftiga demonstranterna, de som strejkar, ockuperar hus eller på annat sätt ger sina krafter åt terroraktioner. De gör alla vad hon själv skulle vilja göra, när de slåss mot “överheten” eller “dagens teknokratiska samhälle”, kräver ut sin “rätt” med makthandlingar och maktspråk. Ensamma slåss de mot hela tillvaron och hon lever sig in i deras öde, som ouppskattade och åsidosatta. Så länge människan ser världen som sin motståndare, så länge kommer hon inte att skygga för att ljuga och bedraga denna sin “motståndare”. Hon kommer att försvara sitt handlande med att det byte som på så vis erövras egentligen är hennes, vare sig det nu gäller pengar, tid eller något annat.
Med begränsade begrepp försöker människan att fånga det obegränsade. Det mångbottnade gör hon enkelbottnat. Kanske tror hon att det blir enklare så? Men det komplexa är det enkla. Det enkla – det endast skenbart enkla – är det verkligt svåra, för det är bara en halv sanning.
Nazisterna sorterade bort människor som var obehagliga i deras ögon. Vi sorterar bort nazisterna, eftersom de är obehagliga i våra ögon, eller de vilka sorterar bort nazister. Men i vad ligger egentligen den stora skillnaden? Om vi hävdar att alla människor har samma värde och att de alla är värda vår kärlek och förståelse, då uppfordrar dessa stora ord givetvis till motsvarande stora handlingar.
Det största i våra liv, är det vi har gemensamt med de allra minsta i tillvaron. Tanken svindlar!
35
Be inte om ursäkt för din nyfikenhet – om den har försatt dig i en pressande situation och du kommer på lämpligare tankar – ty, denna uttalade ånger visar då endast ytterligare hur pikant och laddat det aktuella ämnet är för dig, vilken framträdande plats i ditt medvetande som ges åt det: att du inte finner någonting som är intressantare att tänka på eller konversera om. Nej, gå vidare och gör din medvandrare viss om din välvilja på andra sätt, ifall det kan befaras att du gjort henne tvivlande därom.
När med klumpiga ord och begrepp vi söker skapa ordning i våra intuitiva föraningar, dessa sekundsnabba lyckoförnimmelser, som så lätt upplöses av ansträngningar, likt sommarfjärilen i det plötsliga regnet, hjälplös. Kanske kommer vi då till den punkten, att vi helt förnekar tänkandets betydelse. Ändå återvänder vi till orden och vårt – växande – förstånd. Alltid så.
Ur medvetandets gytter av minnen och sanningsbloss, tycks behovet – det verkliga – vara redskapet varmed det splittrade, det frustrerade, fås att falla samman och bli det hela och det helt förståeliga.
Rätt bemötande ger goda förutsättningar. Sök därför det oftare än vad du söker goda förutsättningar för ett riktigt bemötande.
“Domaren” har inte sällan ett begär efter att få sina fördomar uppfyllda av “den dömde”. Sådana domar på förhand är en funktion av individens rädsla för världen. Att se sina fördomar krossas är smärtsamt – och det gäller fördomar på alla områden – därför söker han undvika det. Osäkerhet finns här: Att inte våga lämna någonting “svävande”, ett tvång att “slå fast det i marken”.
40
“Om det där vet vi ingenting säkert, det är bara föreställningar och därför låter jag det vara.” Uttalanden som detta möter vi ofta när för sammanhanget främmande tankar förs på tal. Men en sådan “upphöjd” hållning, inför det helt eller delvis okända, torde vara omöjlig att upprätthålla på alla områden. Om vi försökte att förstå, hur vi egentligen ingenting vet med bestämdhet, inte på något område – nej, inte ens på de mest vardagliga och förment utforskade – då kanske vi skulle få uppleva hur marken bara liksom försvann under våra fötter! Men nu sker det hos de allra flesta människor ett urval, lyckligtvis, om än inte hos alla och alltid. Många av dem som är gäster på våra sinnessjukhus, är det nog just för att de har upplöst dessa tillvarons – illusoriska – grunder. Först efter att ha gjorts förtrogna med Den Universella Stillheten – allt skapandes och upplevandes grundförutsättning – torde vi äga de kvalifikationer som fordras, för att helt säkert kunna lossa förtöjningarna. Då har det också skett.
När Livet söker mig och Samvetet, mitt tjänstehjon, gått Det att möta, då låser jag porten bakom honom. Snart hörs den trogne bulta och ropa: “Det är här nu, släpp då in!” I mitt hus jag lyssnar. Förargas.
Endast den och de som själva inrymmer missförståelse kan bittert uppleva sig vara missförstådda. Vore det inte deras belägenhet, samlade de glatt åsikter och uttryck för andra synpunkter.
Tjänandet tröttar inte, men vår ständigt pockande längtan efter att få vara någon annanstans, göra något annat – vår kluvenhet – gör oss missmodiga och orkeslösa. Vägen ut: Att skänka sig åt sin syssla – och rätt uppfatta denna – ger ro. Det är mer att ge sig till uppgiften, som har med tillgivenhet att göra, än att ge upp inför den och själlöst foga sig, det som har med uppgivenhet att göra.
Den som är rädd uppvisar ofta den benägenheten att vilja fästa sig vid de omgivandes ofullkomliga sidor först och främst. Men – hon bör då vara medveten om, att de egenskaper eller brister som hon tycker sig se hos dem kanske inte alls finns där – hennes blick är inte öppet betraktande, utan den söker och önskar få sina antaganden bekräftade – och om de verkligen skulle finnas där, då ges det tusen goda skäl till att ha överseende med dem. Ja, om inte annat, så för att de omgivande må ha överseende med hennes felfinnariver. Ögat ser vad ögat vill se, mycket går det förbi.
45
Som de delar av Verkligheten vi är, finns det sådant vi inte kan tänka oss och inte för att det är “svårt” eller ens “mycket svårt”, men för att det är overkligt och därför omöjligt.
När fotbollen har hejdats på A-lagets mållinje och domaren tvekar för ett ögonblick, då har alla B-lagets supporters sett att den var inne, medan alla A-lagets anhängare kan intyga att bollen aldrig kom längre. Oavsett vilka det är som har fel, så är inte alla dessa lögnare eller medvetet oärliga. Många är rätt och slätt overkliga.
Hur glad är jag inte ibland, att glömskan förlamar min tunga, gör mig virrig, sävlig och otillräknelig i andras ögon.
Inför tanken att motgångarna skulle ha sitt djupaste källflöde i vårt eget eländiga tillstånd värjer vi oss. Men – vad för lindring erbjuder de illusioner som vi så envist försvarar? Varför skaver korset mindre med dem i sinnet? Vore det inte, för en ängel, en åtråvärd möjlighet att få lyfta skuldoket från allas och någons axlar?
Att göra en medmänniska upmärksam på, att något som hon är i färd med att skapa eller redan har slutfört – och troligen kommer att utföra igen – kan göras på ett lämpligare vis, det är nog ibland att gå Kärlekens väg. Men den som är mycket flitig att notera sådana ofullkomligheter, röjer kanske med detta att klagandet-rättandet för henne blivit ett slags självändamål. Det smärtar henne inte längre att behöva påpeka brister i andras uppträdande, utan dessa tillfällen är rent av önskade. I grunden övervärderar hon sin egen betydelse, samtidigt som hon då undervärderar dessa sina medmänniskors betydelse.
50
Vi tänker på det färdiga mentala tillståndet, där man inte finner någon särskild njutning i smicker och personliga framgångar, grått och tröstlöst kan det tyckas oss. Men de vise skrattar ju så gott! Tydligen hämtar de sin glädje ur en annan källa, som vi ska lära att känna med tiden!
Att särskilt minnas ibland: “Mina vägar är ju inte dina vägar och om dina drömmar vet jag nästan ingenting.”
Att en ovilja till försoning skulle göra förändringar omöjliga är en missuppfattning. Stora förändringar sker: kroppens förgiftning och undergång.
Den ofärdige bussresenären: Ett visst mått av obehag upplever han, när den lediga stolen vid sidan blir ockuperad: “Om jag ändå hade fått sitta för mig själv. Varför skulle hon nödvändigtvis sätta sig just här?” Ett visst mått av obehag upplever han, när stolen intill åter blir ledig och personen går någon annanstans – som han menat sig önska: “Varför ville hon inte sitta kvar? Varför undviker alla att sitta bredvid mig?”
Förlåtandet kommer inte alltid att vara och förbli endast ett uttryck för vår välvilja. Det finns en matematiskt befäst grund att upptäcka – Guds egen utsiktspunkt – och den enskilde jordemänniskans omdömesförmåga utvecklas dithän.
55
Andras brådska lär inte att tiden är kort.
“Seendet” är en intensiv upplevelse av att vara omgiven av världen, snarare än att ha den endast framför sig. Kanske att vi får uppleva en aning av det i våra ljusaste stunder. Försöker vi då att göra vinning på det, så är det med ens borta, likt en flyende vind. Men: Inte vill väl den upptäcktsresande ha beröm för att Afrika är Afrika, eller för att zebran är just så randig som den alltid har varit?
När vi iakttar oss själva, ska vi kanske finna, att vi gärna binder andra till oss, fastän vi inte själva vill bli bundna. Då vår längtan efter oberoende har vuxit sig tillräckligt stark, blir det att ge – verklig – frihet, vår väg till att själva få uppleva ett större mått av frihet i våra relationer.
För den maktlystne är “storhet” ett avstånd – till någon eller många – medan “storhet” av den anspråkslöse förstås vara ett tillstånd.
Det att ta sitt ansvar, är att veta sig med högburet huvud kunna stå inför Den Störste Utvärderaren, inte på “den yttersta dagen” blott, men varje dag, i varje stund och på varje plats. Att eftersträva är en medvetandehållning och inte vissa handlingar eller placeringar.
60
Ett Världsrum som har väggar kan vi inte tänka oss, av det skälet att ett sådant – till skillnad från oss – inte har någon grund i verkligheten, men det Världsrum som saknar väggar kan vi inte heller fånga, av det skälet att Det inte rymmes i vår tanke.
Den humor som de flesta tycks sätta störst värde på, är den som möter dem som ett överskott. Ett skämt är en inbjudan till de omgivande, att se det komiska eller paradoxala i en situation, ett erbjudande som – i bästa fall – ges med full frihet att antingen avböja eller ansluta sig. Men där individens humor inte finns som ett överskott, där finns inte heller någon frihet för de omgivande. De upplever att deras bifall är något livsnödvändigt för den andre. Han har liksom tagit av sin – otillräckliga – livsenergi, och väntar nu ängsligt och påträngande på deras gensvar. De ges ingen betänketid eller ro, utan känner bara att de vill få ett slut på situationen.
Av nåd får somliga ord bli bärare av verklighet.
Vi åtrår makten. Se på skyltdockorna i affärernas fönster, som är stöpta och framtagna för att sälja, hur deras kroppshållningar och anletsdrag bär alla maktfullkomlighetens kännetecken! De manliga dockorna är arroganta och kraftfulla, de har blickar som får oss att vika undan och de kvinnliga uppvisar andra, på sina områden, minst lika effektiva vapen.
Det är ett misstag att tro, att vi mognar lika hastigt som vad vi vänjer oss och blir blinda för det som är ägnat att inspirera oss till mognad. Tragiskt kan det tyckas, att vi endast så ytligt förmår ta del av det som är uttryck för mognadsstadier framom vårt eget. Vi omger oss med många fraser och uttalanden av världens vise. Några gånger har vi läst dem och tycker sedan att vi gjort dem till vår egendom. Vi har liksom tagit all den näring som de erbjuder, höjt oss över dem och hör dem inte längre, aktar dem kanske för intet. Använder dem när vi talar, men förstår då inte djupet av vad vi säger. Så mycket större blir vår glädje när vi återvänder – och det gör vi alltid – när vi förstår att öronen våra stängdes innan vi hade hört allt det som skulle meddelas oss! Det har funnits där, välkänt till färg och form, men utan en verklig djupare betydelse. Och hur skulle det ha kunnat vara annorlunda?
65
Det att söka och stundtals fordra fullkomlighet av dem man möter, moralisk oklanderlighet och konsekvens, är i grunden ett uttryck för ens gudslängtan, ens livslängtan, ja, ens hemlängtan. Som barnen vilka omöjligt kan förlika sig med den splittrade världen, där stridande parter – inom och utom den enskilde – försöker att samordna sig, men misslyckas. Hon – och kanske endast hon – vars sökande är fullbordat eller näst intill, låter dem hon möter vara sådana de önskar vara och fordrar ingenting utöver vad de förmår. Till sådana personer, värmande och utstrålande, vänder sig många frusna och vinterbleka vandrare. De söker och blir sällan på giltiga grunder besvikna.
Många av de föreställningar som vi aldrig ifrågasätter eller ens tänker på att de blott är föreställningar, kommer att med tiden visa sig vara delvis eller helt och hållet felaktiga. Nya påstånden har ofta svårt att vinna gehör och inte för att de är mindre sannolika, i grunden, än de redan etablerade, men eftersom de är allt för ovana för sinnet. Vi värjer oss med kraft mot det nya, det som utmanar det sedan länge accepterade. Idéer vilka har framtiden för sig, slår vi från oss idag och inte för att de kolliderar med verkligheten i sig, men för att de kolliderar med de föreställningar vi har gjort oss om vad som är verkligt. När vi är uppriktiga mot oss själva, så måste vi erkänna att det är mycket som vi står frågande inför. De samhällets auktoriteter som vi förlitar oss på, står här också frågande. Det rör ting från det allra minsta och till det mest komplexa. För en del av dessa frågor konstruerar vi märkliga teorier, som med all rätt tycks långsökta, men som dock – om än inte mer än hjälpligt – går att förena med våra invanda föreställningar.
Barn kan vara så ohöljt grymma mot djur och mot varandra, men att skylla det på föräldrarnas och omgivningens inverkan, är att förenkla sammanhanget betydligt – eller försvåra, eftersom den begränsade blicken gör anspråk på att vara den fullständiga och därför går den vilse.
En obalans i själslivet medför en större eller mindre grad av “blindhet”, eftersom obalansen gör oss oförmögna att se saker och ting sådana de är. Deras rätta eller djupaste natur förblir dold.
Att vi ska välkomna sorgen – som de vise sagt – betyder inte att du gör klokt i att uppsöka den. Nej, men i situationer då sorgen går dig till mötes, ska du omfamna den som en kär vän. Där finns ingen sorg mer.
70
Att använda sin tid och kraft till att försöka omvända dem som inte önskar omvändelse är dubbelt kärlekslöst. Dels våldgästar man vandrarvänner som inte önskar ett sådant besök (tids nog ger man sig iväg, kanske skamset, försöker dra igen den port efter sig som man tidigare sparkat in) och dels tillåter man att de som verkligen hungrar ska förbli omättade. Detta misshushåll med resurserna är en form för utsvävning eller arrogans, som kan jämföras med de rikare nationernas kallsinnighet gentemot de fattigare. Man tillåter att dessa svälter, medan egna födoämneslager ruttnar bort eller endast är avsedda att vara en garanti emot eventuella kommande nödår i det egna landet.
Liksom olyckligheten eller sorgen finns där, fastän våra omständigheter förefaller att vara så “lyckliga”, så finns den verkliga lyckan där – när den finns där – alla de “olyckliga” omständigheterna till trots.
Frågan är ofta: “Hur mycket tjänar du?” och svaret borde då riktigare anges i tid – eller ännu hellre i kvalitet – och inte i pengar, då frågan ordagrant lyder: “Hur mycket är du tjänare?”
I stunder av uppgivenhet och förtvivlan är vi själva olyckligt omedvetna om “det”, och när vi mäter dessa sinnesstämningar hos andra är vi ofta medvetna om “det”, kanske irriteras vi: Att det finns människor för vilka våra livsöden vore som ynnestbevis.
Den motsägelsefulle upplevs som motbjudande endast av sin, om än därom omedvetne, like. Alla barn av denna världen, ämnade – och med tiden också avrustade, helt naturligt – för någonting större.
75
Den nattens blinda klarhet dimman höljer. Fram gryning träder, ljuset väcker, men synen dröjer.
Det skulle inte falla oss in att begära, att de lagar som härskade i nattens drömmar även skulle gälla den vardag som vi vaknade upp till – om än de hade upplevts som aldrig så verkliga eller självklara medan vi ännu sov – men på många sätt är vi ändå att likna vid sömngångare, som stapplar omkring i brytningsstunden mellan dröm och verklighet och förtvivlas åt att verkligheten inte vill underordna sig drömmen.
Med kärleken sätter vi också gränser. Att förlora sig i “det mindre”, med följd att man tappar greppet om “det större”, får inte sällan oönskade konsekvenser. Ofta tillför vi då omgivningen mer obehag och splittring än vad vi tillför den av behagliga upplevelser. Dessa grundstötningar kan undvikas om vi försöker att se till helhetens bästa. Det som mycket väl kan ligga i särsklid omsorg om “det obetydliga” och ofta gör det.
Gråt och förtvivlan över att inte vara mer än människa följer på ett tappert försök.
Det är inte endast den våldsamme eller direkt påträngande som vi känner ett behov av att försvara oss emot. Nej, också den som är fast förankrad kan vi uppleva som hotande, fastän ingen aggressivitet kan spåras i hennes uttryck och hon inga revis kränker eller kräver, förutom sitt eget berättigade.
80
Att återuppleva och nu utleva smärtsamma barndomsminnen är inte att ha kommit till förståelse av hela smärtoförloppet eller att ha funnit vuxenproblemets yttersta orsak. Det finns analyssystem på flera plan. De mindre systemen blir ännu värdefullare då individen får kännedom om de större systemen, där de mindre ingår som delar och därför förstås ha sina begränsningar.
Det stora hindret för att människan ska kunna uppfyllas av verklig förståelse, är att hon redan anser sig äga den, stora delar av den eller de förutsättningar vilka snarast borde belöna henne. Det rum i hennes väsen, som tids nog ska genomströmmas av sann, gudomlig insikt, är nu fyllt av inbilskhet och annat bråte. Är det inte glasklart?
Aldrig är väl Kusten oss så kär, som då föreställningarna, våra segel, sliter illa i stormen!
Somliga människor bär sina kläder, så också sina gester, kunskaper och särskildheter. Andra människor – ja, den sorgsne i envar – är dem alla, de lever sina liv genom dem, förfaller och dör med dem.
Inte sällan tillåter vi att en aspekt av verkligheten sväller ut, medan andra delar då degraderas till att vara ett slags perifert krimskrams eller helt förnekas. Men – det finns också en form av upplevande där allt det sensationella och påstått allenafrälsande ingår, men då äger sina rätta proportioner. Friskhet är dess följeslagare.
85
När vi angriper människor för deras förtroende till livet och till alltings fullkomlighet i stunden, då föreställer vi oss hur de söker sin grund i någonting som är utanför verkligheten. Men det är en missuppfattning. Det är dessa som lever på verklighetens insida, medan det är vi som uppehåller oss i skuggorna. Och det är inte verklighetens mörka partier som här uppleves, men det är den kyliga halvdager vi sveper kring oss i avsaknad av verklighet.
Att utmanas och bli slagen är ett lidande, men att därefter också få mottaga den starkares ursäkt kan göra lidandesbördan ännu större. En seger är det, trots allt, att ha befunnits värdig den starkares utmaning.
Liksom i den traditionella familjen det är mannen och hans verksamhet som ger familjen dess yttre identitet – sådana uttryck som en främling tidigast blir förtrogen med: det sociala anseendet, den uppbyggda bostaden t ex – så är det också de manliga kvalitéerna hos Gudomen som först och under långa tider är de enda som gudasonen kan referera till. Tids nog kommer vandraren och gudasonen så nära att de börjar kunna urskilja även sådant som härrör från kvinnans verksamhet. Redan på avstånd kan de finna en mer vårdande och i tystnaden verkande kraft, och när de så småningom blir förtrogna med familjens samlade manifestation – och ser hur dessa väsensskilda krafter samverkar och kompletterar varandra – är det härefter alldeles naturligt för dem att tänka på familjen som mannen och kvinnan, kvinnan och mannen. När vi så finner, i böner och samtal, att vi med förkärlek titulerar Den Allomfattande som vore Den av manskön, skylles det inte endast ovanan – väl rotfäst i den mörkertid då kvinnan ansågs sakna själ och övriga andliga kvalifikationer – men också vår omogenhet. Ledsagade av en brinnande längtan ska alla så småningom komma till förståelse av, att Gudomen inrymmer såväl alla de kvinnliga egenskaperna, som alla de manliga egenskaperna. Föreställningen om Gudomen som den väldige Skaparen, Den som råder över liv och död, visar sig då ha även djupare skikt: Gudomen som Förvaltaren, Vårdaren, alla de små vardagsbehovens ombesörjare. Gudomen är inte endast Den som stegar omkring över våra huvuden, jättelik och med de stora skeendena för sina ögon, men också den som vi åtefinner i alla “smått” och “trivialt”, till höger om, vänster om, under, mittemellan och inuti oss.
Den som känner sig manad till att upplysa de omgivande om sin ofullkomlighet, kanske upplever sig själv så, att han kan befara de har funnit skäl till att tro något annat.
Tankar låter sig så enkelt utsägas. Klokt är därför att först avsmaka ordens sanningshalt och själva handlingens kärlekshalt. Två faror som lurar: Dels att man säger sådant, oavsett det är både sant och riktigt, som ingen önskar höra och än mindre bett en om att säga; dels att det man säger saknar förankring i vad som är sant och riktigt, oavsett någon frågat en till råds. Dubbelt ont om både oönskat och osant. Att bländas av egen klokhet är högst oklokt. Lätt överärderar man sin betydelse – samt sin faktiska kapacitet – och tycker sig då ha både rätt och skyldighet att upplysa andra, också om sådant som man egentligen inte har något begrepp om. Den sanningskäre vaktar noga härpå.
90
Har djuret bett om att få bli dresserat? Har växten önskat sig av oss en kruka? Nej, just därför har vi bara skyldigheter, inga rättigheter.
Den utveckling som sökaren är inbegripen i kan ur flera synvinklar beskrivas som en frigörelse. Hon ska upplösa sina band till världen, bli mer frimodig och luftig i sinnet, skapande och rörlig. Helt visst kommer hon också att nå och förverkliga dessa längtans tillstånd. Men ur en annan synvinkel ska hon också göra sig avhängig, beroende av och ytterst lyhörd för och trogen det större sammanhang som hon är en del av. Ja, på sätt och vis kan hennes upplevelse av frihet beskrivas som det, att hon önskar och ser sig vara oupplösligt beroende av allt och alla de som omger henne (och kanske på fler livsplan än vad hon kanske är medveten om i stunden). Inför detta allomfattande och alltgenomträngande ska hon utveckla en skälvande känslighet.
Vem söker berömmelsen och de omgivandes vördnad, deras beundran? Svar: Den som behöver den, och vem behöver den inte? När någon uppnår berömmelse – och det gör den alltid som längar så, med tiden – ser vi ofta hur ett högmod växer fram. Det kanske tar sig det uttrycket, att plötsligt individen inte söker de omgivande längre. För de söker ju henne. Kanske visar hon dem nu öppet sitt förakt, kritiserar och dikterar kravfullt. På dessa högmodiga utspel följer att hon “faller”, förr eller senare, och att mena sig kunna avvara de omgivandes närmanden och hyllningar, är ju inte detsamma som att faktiskt kunna det. När bultningarna på ytterdörren omsider tystnat – som man sagt sig önska – så går man kanske ändå fram och öppnar, för att se om åtminstone inte en handfull beundrare finns kvar, åtminstone några som kunde stämma upp en lovsång.
Djuriskt är att utan betänkligheter ta av andra för att mätta egna behov och det sant mänskliga är något av det omvända. Men djuret tar vad det önskar och nöjer sig därmed; att andra åsamkas lidande är ingenting i sig eftersökt.
De verkligt grymma människorna är inte de som ej önskar kärleken, men det är de som vill men ej förmår, de som hungrat men ej blivit mättade.
95
Det som uppväcker en judeförföljare H, är inte ett övermått av det som gör djuret till ett djur, men det gryende mänskliga i konfliktfylld förening med det förra. Flera exempel finns på att den fruktade människoplågaren i andra sammanhang, på andra områden, kan var djupt medkännande. Det tycks kanske underligt och sjukt – som vore det endast ett hån – men till djur hyser hon eller han ej sällan en ömhet, som vida överträffar det allmänmänskliga.
Alla vill vi bli sedda – ja, förutom tjuven då, kanske – och sedda för vår egen skull. Vi önskar av andra och av varandra, det som är mer än två ögonvitor riktade emot oss och en mun som blottar tänderna. Vi önskar inte den självuppfyllda blicken, den som är vänd emot oss endast för att bereda plats för egna utspel när vi tystnat, men inte heller den ängsliga blicken, som ser på oss bara för att vi inte ska tröttna på samvaron och gå någon annanstans.
“Jag och min själ” blir med tiden, då upplevelsen har mognat, mer som “jag och min kropp”.
Det stora sammanhanget är ordlöst och i relation till det är ingen bokstavskombination riktigare eller bättre än någon annan. Graden av lämplighet måste alltid ses i relation till det avgränsade sammanhang eller begreppssystem i vilket ordet ska ingå, begreppens inbördes harmoni.
Att placera Mästaren mitt i rummet är inte nörvändigtvis det att sätta Honom i centrum. Att återge Mästarens ord är inte nödvändigtvis det att återge Hans tankar.
100
När vi hör av andra eller själva säger, att det vi upplever händer oss så, för att det är sådant som vi själva varit upphov till, då finns det ett missförstånd som ofta uppstår. Det är inte så mycket en fråga om “rätt” eller “fel” ord, utan det har mera att göra med själva förståelsen. Detta som ofta liknas vid åkermannens sådd och skörd, är inte ett “yttre”, från oss frikopplat, men i allra högsta grad och i varje avseende ett “inre” skeende. Det är medvetandet med dess vanetankar och handlingsmönster, som är att likna vid den åkerjord ur vilken skörden stiger. Vårt tankeliv är som en trädgård och i den mognar och skördas frukterna, de bittra såväl som de söta och välsmakande. Vardagen kan då bättre liknas vid en torgmarknad, med gladlynt och frodigt sorl, och människor som söker varandra, vi utbjuder överflöd och vi önskar mätta vår hunger. Tanken befrias här från all steril ödslighet, ett missförstånd, ty vi reser genom historien och återfinner alltid de insiktsfulla med leende ansikten.
Den blir smärtsamt berörd som frestar på andras tålamod, men ställt mot att alls inte bli berörd tycks det då vara att föredra.
Allena det simpla sinnet, finner simpla människor att betrakta. Allena den trångsynte ser i världen – genom grovhetens skumma lins – likar att förakta.
Oskicket att spela på andras lättirriterade och svaga strängar, för att få höra missljudet klösa på tapeterna. Vilken fattig njutning!
Den som vill förstå “en blomma” finner sådana på ängen. Den som vill förstå “en björn” söker honom i hans håla. men vad gör den som vill förstå “en människa”? Hon reser under skinnet.
105
Den som läst en bok, kan tro sig om att ha förstått dess budskap, men har det inte. Den som ännu har boken oläst, kan tro sig om att vara oförstående, men är kanske i själva verket den förstående.
En växande uppriktighet lägger medvetandets ofärdiga sidor i öppen dager, och inte alltid så lätt är det att se på dessa upptäckter med accepterande och nyktra ögon. Det hitintills förträngda och envist förbisedda möter ljuset och sväller till orimliga proportioner. Upptäckarens bekännelser inför de omgivande sårar eller skrämmer kanske, väcker olust för (eller beundran trots) sin ensidighet.
De föraktfulla uttalanden som individen gör om andra och andras särskildheter, är ofta en ypperlig guide till hennes egen personlighet.
I en pressande relation är vi ofta benägna, att se vårt eget agerande som varande endast en reaktion på vad den andre gör, på vad den andre är. Vi ser att vårt eget uppträdande lämnar mycket övrigt att önska, men genom att förlägga den yttersta orsaken till allt det obehagliga hos den andre, så kan vi legitimera vår elakhet, irritation etc.
Med en större kunskap följer ett större ansvar, men inte ett av andra pålagt och reglerat, men ett självupplevt och, i högre eller lägre grad, efterlevt sådant.
110
Spekulationer över vad som eventuellt kan tänkas komma att ske eller inte, hör framtiden till, om vilken vi ännu inte har fått något löfte – och när vi betraktar det som redan har skett, så sysselsätter vi oss med ett område i tillvaron som vi inte har den minsta möjlighet att förändra: det redan skedda kan vi inte tillföra någonting, ej heller befria från någonting. Det enda som kan tillföras det förflutna, utöver det som redan har skett, är det som för stunden sker. Om vi uppehåller oss i det förflutnas värld, så riskerar vi att under tiden försumma sådana valsituationer och möjligheter som erbjuds oss i “nutiden”, och vars konsekvenser blir de lyckligaste om de ges vår hela uppmärksamhet. Kanske kommer dessa nutidens handlingar, som utförs när vi med en del av vår uppmärksamhet hänger kvar i dåtiden, bli sådant som vi i framtiden ser tillbaka på med sorg och ånger – medan vi under tiden passerar ytterligare några vakenhetskrävande moment med halvslutna ögon…
Allt det blir till glädje i längden, som du gladde dig åt i stunden, men sedan glömde eller tappade bort. Det vilar ju i det som är, och detta livsrum har inga förrädiska hål eller sprickor, ty det saknar helt väggar på vilka dessa skulle kunna framträda.
Han är den sargades Läkare (eftersom Han är Läkandet). Han är den vilsnes Vägvisare, eftersom Han är Målet (tillika Vägen, Vägarna). Han är den sökandes Mästare, den förste och den siste, eftersom Han är Ljuset i alla dem vars sinnen blivit upplysta. Han är den skeppsbrutnes Segelmakare, eftersom Han är Havet, Stormen och Kusten, därjämte alla strävandens Hamn och Vila. Även den som söker sig bort från enheten finner i honom vad som eftersöks: en-skild-heten. Han är allt om vilket kunskap kan ägas. Ordlösheten är förbehållen Hans väsen, liksom allt sagt och skrivet är tillägnat Honom.
– Ur boken “Inte på en dag” (1987) Copyright: Stefan Hellsten