I senaste numret av Psykologtidningen (8/2019) finns en artikel, “7 psykologiska effekter som inte verkar stämma”. Bl a den s k “facial feedback-teorin”. Den har man ju hört om. Det är pop-psykologi. På 80-talet gjordes ett experiment där försökspersoner fick läsa tecknade serietidningar. En grupp bet i en penna så att mungiporna pressades uppåt, en annan grupp snörpte bara ihop pennan mellan läpparna. Den första gruppen tyckte att serierna var roligare.
Detta experiment har upprepats för några år sedan, men man kunde inte upprepa resultatet. Dvs ingen grupp utmärkte sig. “Detta trots att man använde samma serier som i originalstudien.”
På Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, hade man under flera decennier bett studenterna delta i ett parapsykologiskt experiment. (Jag har för mig jag läste detta avslutades och resultatet analyserades för några år sen, och att ingen telepatisk effekt kunde påvisas.)
En grupp fick sitta i ett rum och titta på dia-bilder som växlade i en viss ordning. Vi skulle samtidigt försöka “sända” telepatiskt, till en grupp försökspersoner i ett annat rum, om det var bilder som ingav en positiv eller negativ känsla hos oss.
Jag minns att jag reflekterade över att vissa bilder nog var menade att vara positiva, men att jag fick närmast en kuslig känsla av dem. Det var något med tiden som gått, som gjorde det. (Minns särskilt en bild av en gungställning på en lekplats, kanske från 70-talet, där färgerna i bilden också blekts med åren. Och även om gungorna var tidstypiska då när bilden togs, så kändes de försummade och övergivna idag.)
Inte vet jag hur det är med facial expression-teorin. Och kanske borde det ha funkat lika bra ändå, om serietidningarna bara uppfattades som smålustiga. Men jag kom i alla fall att tänka på det där experimentet i källaren på institutionen.