Efteråt kom en man fram till mig och förklarade, att vi svenskar minsann lyfte oss ur superi och elände i slutet av 1800-talet och sett till att vi blev ett rikt land. Ett välfärdsland. Varför skulle inte afrikanerna kunna göra detsamma? Skärpa sig. Hjälpa sig själva.
/pågående, klipper o klistrar…/
Läser en krönika av författaren och journalisten Birger Thureson (Dagen, 26 december). Den inleds med ett minne från när han hållit ett föredrag om medmänsklighet och bistånd till behövande, etc och efteråt mötte sin publik.
Att Thureson har koll på kolonialismen, den s k “Kapplöpningen om Afrika” som pågick runt förrförra sekelskiftet, är tydligt. Han återger t ex nuvarande DR Kongos historia, från Leopold II till idag
Befolkningen halverades under den belgiske kungen Leopols II:s brutala välde 1885-1908, när han som suverän härskare under falsk flagg – han påstod sig sprida kristen civilisation – systematiskt plundrade landet på naturresurser som berikade honom personligen. Och Belgien. Och Europa.
Skepp avgick från europeiska hamnar, lastade med vapen (Leopold II hade en egen armé som höll kongoleserna i schack) och kom tillbaka med elfenben och andra dyrbarheter – framför allt gummi, som var efterfrågat av europeisk industri. Gummiträd växte vilt i närheten av ekvatorn och skördades med hjälp av tvångsarbetare. Den som inte levererade fastställd kvot dödades och stympades, ibland i omvänd ordning. […]
När frihetsvågen sköljde över Afrika och DR Kongo blev fritt 1960 hade landet 16 miljoner invånare med hemvist i 200 olika etniska grupper. Endast 16 kongoleser hade en universitetsexamen. Inte en enda kongoles var läkare, ingenjör, jurist, agronom eller ekonom. Den belgiska kolonialmakten hade vägra ge dem högre utbildning och viktiga tjänster inom administrationen. Två år innan DR Kongo blev självständigt bemannades endast 3 av 4 878 högre poster av kongoleser.
Efter den 1 juli 1970 skulle kongoleserna själva administrera ett i grunden djupt splittrat land vars okänsliga gränser dragits upp på europeiska skrivbord – utan att ha kunnat förbereda sig…
Författaren reflekterar kring vad mannen i det inledande citatet tyckt och tänkt
Hans fråga var begriplig och kanske vanligare än jag förstått
Jag förmodar att Birger Thureson själv ser sig som kristen. Han anmärker ovan på att den belgiske kungen “under falsk flagg” menat sig sprida kristen civilisation till kongoleserna.
Så klart att det fortfarande finns kristna grupper vilka ser sig som överlägsna diverse “hedningar” där ute som skulle må bra av att upplysas och omvändas. Inte med våld, möjligen, men åt det hållet. “För deras egen skull”, “så att de kommer på rätt spår”, etc. Mitt intryck är dock att en stor andel av de kristna idag (i likhet med krönikören) har en uppdaterad, mera bildad och ödjuk attityd till oliktänkande.
Nu närmar vi oss det som inlägget ska fokusera på.
Jag utgår från att vi människor är rättså lika ändå. Vi månar om släkt och familj, gillar våra vänner och har lättare för att känna solidaritet med dem som liknar oss själva. Samtidigt som vi är mera avvaktande, potentiellt fördomsfulla och fördömande mot dem som är annorlunda.
En bred palett.
Samma potential för det ena och det andra finns inom oss alla vare sig vi är kristna, ateister eller förstår världen utifrån t ex esoterisk nyandlighet.
Mycket grymhet har genom historien utövats med hänvisning till bibeln. Men – här kommer en av mina poänger – det finns åtskilligt i bibeln och inom kristen teologi som kan ge näring också till de mera medmänskliga, försonliga tendenserna inom en. När man av någon anledning känner sig motiverad därtill.
Ja, det är framför allt två aspekter av i detta fallet den kristna religionen som jag tänker underlättar en sådan förflyttning. Ett slags inbyggda halmstrån att gripa efter.
Dels att traditionell religion innehåller “glapp” som underlättar omtolkning och nyorientering. Detta skiljer sådan andlighet från t ex den västerländska esoteriken.
Ur ett tidigare inlägg: “När andligheten står i vägen”:
Den danske religionsvetaren Mikael Rothstein har någonstans skrivit om ”ett glapp” han tyckt sig uppfatta inom mycket av religion. Gläntor av öppenhet. Mystik, utrymme för tolkningar.
Inom den andlighet jag själv är mest bekant med saknas i hög grad sådana glapp eller ”gläntor”. Det är en livsåskådning som praktiskt taget har svar på allt. En föreställningsvärld med hög grad av åtminstone intern koherens. Kristna uttalanden som ”Guds vägar är outrannsakliga” möts med milt överseende eller rentav hån. Detta framhålls ofta som svagheter hos den kristna läran. Individer som kan känna sig tillfreds med sådan andlighet uppfattas som enkla eller ointellektuella. I någon mening lägre stående, då de alltjämt kan nöja sig med att tro. De är ännu inte är redo för andlig ”vetenskap”.
Dels är det många avsnitt i t ex bibeln som kan ge näring till en mera ödmjuk eller moralisk hållning. Detta saknas i de esoteriska lärorna.
Här är några klipp ur Folkbibeln (2015):
”Alla som griper till svärd ska dödas med svärd.” — Matteus 26:52
”Den av er som är utan synd ska kasta första stenen på henne.”
— Johannesevangeliet 8:7”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” — Matteusevangeliet 7:12
”Sannerligen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket.” — Matteusevangeliet 18:3
”Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara en ljudande malm eller en klingande cymbal.” — 1 Kor 13:1
”Var inte själviska och inte fåfängt stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva.” — Filipperbrevet 2:3
”Vad begär Herren av dig annat än att du gör det som är rätt, älskar barmhärtighet och vandrar ödmjukt med din Gud?” — Mika 6:8
”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget?” — Matteusevangeliet 7:3
Sådana citat kan övertyga och inspirera. Rentav användas för att korrigera, hejda eller avväpna sig själv. Kan liksom hjälpa den som vill distansera sig från eller få styr på den “mörkare” delen av sin palett som i hög grad kickar in automatiskt. Påminna en om värdefulla ting.
Sådana andliga läror som räknas till “Västerländsk esoterik” (dvs Teosofi, Antroposofi, Martinus kosmologi, etc) erbjuder inte mycket som kan hjälpa en att göra en sådan förflyttning på paletten.
Faktum är att den rättrogne esoterikern kommer att stegra sig redan vid argumentet ovan om att vi människor “är rättså lika ändå”. För enligt denna filosofi är detta inte sant. Vi befinner oss var och en på vår individuella vandring från “djuriskhet” mot att bli fullkomliga.
I tidiga versioner av sådan esoterisk undervisning talades oblygt om “rotraser”, etc. Det gissar jag att man är mera försiktig med i vår tid. Nu pratas det mera generellt om “en gradvis utveckling”, att vissa individer är mera framskridna medan andra “har kvar att lära”, etc.
Man tillhör en spjutspets i samhället, en grupp människor med högre kunskap, större insikt, som har kommit längre i sin andliga utveckling.
(Hammer, 2004)
Den version av “västerländsk esoterik” jag själv är mest bekant med är den som utgått från danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981). Parallellt med sitt författarskap tecknade och målade han även ett hundratal “symboler” för att åskådliggöra sin filosofi. I flera av dessa återkommer “trappan” som bildelement. T ex i dessa
Från övre vänstra hörnet: “Det eviga livet eller livsstegen” (nr 28); “Kosmiska utvecklingsbanor” (nr 29); “Polprincipens kosmiska kretslopp” (nr 35), samt “Världsåterlösningsprincipen” (Nr 2)
Ett resonemang som det jag gör ovan möter normalt kritik från dem som är förankade i en esoterisk världsbild. Man hamnar då lätt i vad som kan tyckas som ett cirkelresonemang. Att de esoteriska lärorna inte tillhandahåller uppmaningar eller analyser som dem i Folkbibeln är inget problem då den seriöse esoterikern har passerat detta stadium. Att man gillar Teosofi, Antroposofi eller den danske mystikern Martin Thomsen t ex är i själva verket ett kvitto på detta. Man är redan på god väg.
Till att börja med är det ett tankesystem som hävdar att individen själv är orsak till sitt öde. Smärtsamma erfarenheter i det här livet har man sig själv att skylla. Inte som straff utan som en konsekvens. Dels har man en gång själv sått dessa frön via sina ofullkomliga handlingar (karma). Inte sällan i tidigare inkarnationer (reinkarnation). Dels är det man upplevt och upplever precis vad man behöver för att utvecklas vidare (mot fullkomning).
Målet för alla är såväl emotionell som kognitiv suveränitet. Detta som kan liknas vid att man ska bli som ”Kristus” och som kan benämnas ”Upplysning”, ”Enlightenment”, etc.
Det här ämnet har jag varit på många gånger tidigare. Försökt formulera. Hur det är ett sätt att se på mänskliga umbäranden och utmaningar som dels har stora likheter med hur vi i vår del av världen kände och resonerade för hundra, hundrafemtio år sedan. I synnerhet om folk långt bort. (Dvs när också den västerländska esoterikens urkunder tillkom, som fortfarande studeras.) Dels att det finns vissa egenheter med de esoteriska lärorna som kan försvåra personlig utveckling.
De impulser som passerat genom mänskligheten under andra halvan av 1900-talet, Nürnbergrättegångar och Förintelseskuld i Europa, Sanningskommissioner i Sydafrika, har på något vis inte lyckats penetrera och “uppdatera” de esoteriska tankesystemen. Där finns inbyggda funktioner som liksom neutraliserat sådant. Impulser eller insikter som annars verkar ha gjort intryck på gemene man.
Detta har inget att göra med om den esoteriska beskrivningen av tillvaron är korrekt eller inte. I brist på bättre ord handlar det om psykologi.
En grundtanke för mig idag är att den esoteriska/nyandliga livsförståelsen kan såväl pressa som locka individen att fungera på en lägre, ”enklare” utvecklingsmässig nivå än vad som är hennes egentliga. Och att detta har inget att göra med om föreställningsvärlden är sann eller inte, vilket kanske låter kanske konstigt.
Grundproblemet/grundutmaningen med att hålla sig med esoteriken som ens mentalt operativsystem är att denna laborerar med ”absoluta storheter” (fullständig kärlek, fullkomlig kunskap, fulländade människor, totalt ansvar för sitt eget öde via ”karmalagen”, osv). Något sådant är det mänskliga psyket i de allra flesta fall inte är rustat att hantera. Det riskerar att göra något med en, så att säga.
Som en Aimé Césaire har formulerat sig om det kolonistiska tankesystemets effekt på sinnet
Colonization works to decivilize the colonizer, to brutalize him in the true sense of the word.
Césaire, A. (2000). Discourse on Colonialism (J. Pinkham, Trans.). New York, NY: Monthly Review Press. (Original work published 1950)
Folkbibeln 2015. (2015). Svenska Bibelsällskapet.
Hammer, O. (2004). På spaning efter helheten. Wahlström & Widstrand.